Om ni va mamma till en dotter..

Och jag anser att om man har flyttat till ett eget boende så är det den nya personliga sfären.
Det rum man bor i hos föräldrarna är efter det bara till låns.
Och lånade saker gör man inte som man vill med.

Den personliga sfären har man väl med sig? Vare sig slaggar på någons soffa eller i ett lånat rum?

Självklart förstör man inte lånade saker. I fallet vi pratar om, dottern som har det som ett bombnedslag i sitt rum, har hon inte sönder saker. Bara stökigt.

Själv skulle jag ha blivit förvånad (och sur) om min pappa anmärkt på hur det såg ut i mitt gamla flickrum när jag var där på besök. Hade jag småbarn i släptåg blev mycket grejor och lite stökigt. I resten av huset var det pedantordning. Aldrig att han krävt det av mig i mitt rum.

När jag reser med mina barn och vi har varsin resväska i ett hotellrum har vi vår personliga sfär runt den där väskan. Alla har olika ordning på och runt sin resväska. Inget att lägga sig i som förälder anser jag.

I alla fall tycker jag det är dålig stil att anmärka på hur en vuxen har det i sitt lånade rum. Att det plockas i ordning, bäddas osv vid avresa anser jag självklart. Där skulle jag kunna bli sur om i ordningsställandet lämnades till mig.
 
Har jag gäster så respekterar jag deras privata sfär dvs, bor de i ett rum hos mig som jag kan undvara så är jag inte där och petar i onödan. I de fall de bor i en extra säng i mitt vardagsrum är sängen deras privata sfär och jag är inte och petar i den. På samma vis förväntar jag mig att det är när jag är gäst hos någon.
Då så ser vi olika på det hela.
I min värld så anpassar man sig efter platsen man befinner sig på.
Det enda ställe som man kan göra som man vill på är hemma hos sig själv.
Ingen annan stans alls.
Vill man vara ifred att göra som man vill så skaffar man eget och stannar där.
 
När jag reser med mina barn och vi har varsin resväska i ett hotellrum har vi vår personliga sfär runt den där väskan. Alla har olika ordning på och runt sin resväska. Inget att lägga sig i som förälder anser jag.
Men där så är ni ju på lika villkor.
Ingen är hemma hos sig och rummet är ert hyrda tillsammans.

Men hemma hos andra så är det deras nivå och regler som gäller.
För mig hos andra och för andra hos mig.
Just nu så bor jag några månader hos min dotter då jag sommarjobbar i regionen.
Och här så gäller hennes och hennes mans regler.
Inte svårare än så.

Och ja, jag betalar för mig.
Jag är ju här för att arbeta.
 
Men där så är ni ju på lika villkor.
Ingen är hemma hos sig och rummet är ert hyrda tillsammans.

Men hemma hos andra så är det deras nivå och regler som gäller.
För mig hos andra och för andra hos mig.
Just nu så bor jag några månader hos min dotter då jag sommarjobbar i regionen.
Och här så gäller hennes och hennes mans regler.
Inte svårare än så.

Och ja, jag betalar för mig.
Jag är ju här för att arbeta.

På ett hotellrum har man sin personliga sfär. Det var det jag svarade på, du menade att den lämnar man hemma.

Jag har aldrig tänkt på det som att jag har regler hemma. Vet inte vilka regler jag skulle spalta upp för de besökande, eller för den delen hemmaboende, barnen?

De regler jag har omkring mig finns i skola och arbetsplats. Hemma är det annorlunda. Där samverkar vi. Jag dikterar inga regler.
 
De regler jag har omkring mig finns i skola och arbetsplats. Hemma är det annorlunda. Där samverkar vi. Jag dikterar inga regler.
Jag har en enda regel.
Den som är innehavare av bostaden skall i alla lägen känna sig bekväm.
Den som är gäst och inneboende får anpassa sig.

Då så ledsnar inte innehavaren av bostaden så fort på att vara ockuperad.
Röriga människor som kommer dragande med sin sfär och tar plats blir snabbt ett irritationsmoment.
 
Jag har en enda regel.
Den som är innehavare av bostaden skall i alla lägen känna sig bekväm.
Den som är gäst och inneboende får anpassa sig.

Då så ledsnar inte innehavaren av bostaden så fort på att vara ockuperad.
Röriga människor som kommer dragande med sin sfär och tar plats blir snabbt ett irritationsmoment.

Jag ser mina utflugna barn som familj och vi anpassar oss till varandra var vi än är när vi umgås. Jag kan faktiskt inte komma på hur de skulle anpassa sig efter mig? Tänkesättet är fel för mig. Regler och anpassning finns inte som begrepp när jag umgås med familjen, eller vänner för den delen. Hälsar de på mig, ja då kommer de som de är. Antagligen har jag aldrig tänkt så eftersom jag gillar dem jag umgås med, och ser dem inte som ockupanter eller irritationsmoment.
 
For mig ar den stora skillnaden om vi forsorjer, eller delvis forsorjer, den som bor hos oss. Da staller jag mycket hogre krav an om han/hon numera kan forsorja sig sjalv och ar pa besok, aven om besoket ar under en lang tid.
 
Det råder delade meningar inom familjen hur man ska se på detta så jag tänkte kolla vad allmänheten har för värderingar/åsikter. Jag själv står ganska mitt emellan men det är jobbigt att se hur familjerelationer kan förstöras av sånna här, enligt mig, småsaker.

Tänk er att du är mamma till en dotter som pluggar på högskola på annan ort.
Hon kommer hem under sommaren.
1. Tycker ni att hon ska betala hyra under sommaren?
2. Hon vill inte ha något sommarjobb, eller har iaf inte ansträngt sig för att få nåt. Skulle det göra er upprörda? Hon har alltså ca 7000 kr att leva på hela sommaren (sista lån/bidraget från juni).
3. Hon har klantat sig när det gäller studentboende-kö, inte kollat upp vad som gäller, trott att hon stått i kö men ej gjort det. Hon har bytt mellan olika andrahandslägenheter under året och har nu åkt på en 2:a handslägenhet som hon får ta från ett förtida arv för att kunna betala över sommaren (hon måste ha den över sommaren för att få hyra den, men bor ju nu hemma). Skulle det göra er upprörda, eller tänker ni mer att hon får ta konsekvenserna av hennes slarv? Det är ju inte alla som har ett förtida arv att ta pengar från.
4. Du ska åka bort en vecka. Skulle du lämna matpengar till dottern eller anser du att hon får klara sig på de pengar hon har?
5. Fadern till dottern vill av olika anledningar inte att dottern ska bo hos sig (fadern och modern bor i samma stad), så att bo där under sommaren var inget alternativ. Anser ni att han bör betala dig nåt för mat/husrum för dottern under sommaren (alt ge matpengar direkt till dottern)? Dottern betalar alltså ingenting. Kan tilläggas att maken tjänar mer än dubbel så mycket som modern.

Väljer att svara först, sedan läsa andra tankar.
1. Nej.
2. Nej jag skulle inte bli upprörd, men jag skulle tycka att hon, förutom att få mat och husrum av mig, får klara sig på de pengar hon har.
Hon har valt att inte söka sommarjobb, alltså har hon valt att ha ont om pengar under sommaren.
3. Jag skulle tycka att det är slarvigt och att den som får ta konsekvensen är hon själv.
4. Antagligen skulle hon få klara sig själv. Eller så skulle jag handla så att kylen och frysen innehöll råvaror för att laga mat.
5.Nej. Om jag har accepterat att dottern bor hos mig under sommaren, är det mitt val och jag ska själv ta konsekvensen.
Varken mamman eller pappan har försörjningsansvar för en vuxen person som studerar på högskola så jag tycker inte att mamman kan kräva pengar av pappan för att klara ett åtagande som mamman själv har valt.
 
Jag tar verkligen illa vid mig att nya partners ska ha synpunkter på sin partners barn och fostran kring denne. I min värld finns det helt enkelt inte och jag har aldrig råkat ut för någon synpunkt från nuvarande eller x, då hade de åkt ut direkt för jag tar såklart sonens parti. I alla fall inför dem. Hon som inte tålde sovande tonåringar när det fanns jobb att göra känns inte direkt kärleksfull utan sorgligt elak.
Jag skulle såklart heller inte drömma om att ta betalt för kost och logi vare sig sonen är 5 eller 35. Om han jobbar eller inte är hans eget val när det är lov. Han känner väl bäst själv hur han vill fördela sin tid tänker jag. Inte heller har jag synpunkter på hur han har det i sitt rum eller tvärtom. Inte heller är jag främmande för att sticka till pengar till nöjen. Det gör mina päron till mig ofta och mormor gjorde till mamma tills hon blev 67 och mormor dog. Både jag och mamma jobbar heltid betalar räkningar och sköter vår ekonomi bra så att göra hit och dit i nåt uppfostringsayfte tror jag alla vet är bs. är det fel att bara snäll inom familjen?
Sedan undrar jag om alla vuxna är vuxna jämt? Jag är det inte. Jag tar absolut några sovdagar då och då och hemmet kan i nån period totalt rasa. Dessutom kan jag festa och prioritera helt knasigt ibland men det rättar man väl till?
 
Senast ändrad:
Jag ser mina utflugna barn som familj och vi anpassar oss till varandra var vi än är när vi umgås. Jag kan faktiskt inte komma på hur de skulle anpassa sig efter mig? Tänkesättet är fel för mig. Regler och anpassning finns inte som begrepp när jag umgås med familjen, eller vänner för den delen. Hälsar de på mig, ja då kommer de som de är. Antagligen har jag aldrig tänkt så eftersom jag gillar dem jag umgås med, och ser dem inte som ockupanter eller irritationsmoment.
Det här inlägget gör att jag kan förstå de som tycker att det är besvärligt att få hem vuxna barn som ockuperar delar av hemmet som om det vore deras egna.
Delvis så beror det säkert på hur mycket plats som man har, men det är ju bra skönt att kunna använda sin egen bostadsyta till egna projekt och inte få någon annans röra på den.
Det är något att ta hänsyn till för alla.
 
Det här inlägget gör att jag kan förstå de som tycker att det är besvärligt att få hem vuxna barn som ockuperar delar av hemmet som om det vore deras egna.
Delvis så beror det säkert på hur mycket plats som man har, men det är ju bra skönt att kunna använda sin egen bostadsyta till egna projekt och inte få någon annans röra på den.
Det är något att ta hänsyn till för alla.

Va? Jag förstår inte alls vad det du skrev har att göra med mitt inlägg. Kan du förklara?
 
Va? Jag förstår inte alls vad det du skrev har att göra med mitt inlägg. Kan du förklara?
Jo.
Om man inte kan se hur andra måste anpassa sig till en själv för att man skall trivas och inte heller hur man själv måste anpassa sig till andra, så blir det lätt slitningar.
I alla fall i längden.
Och i den längden är det många som blir irriterade på varandra och så fungerar det dåligt att bo hemma hos föräldrarna som vuxen.

Om föräldrarna äntligen blivit av med röran i huset när barnen har flyttat ut, så irriteras de av att röran kommer tillbaka.
Ett rörigt eget rum gör ofta att den som bor där hellre befinner sig i övriga delen av bostaden.
Det blir trängre och trångt ger irritation.
Det vuxna barnet å sin sida har vant sig vid att få ha sin röra i fred och skapat egna vanor och rutiner, och blir irriterad av att en annan vuxen lägger sig i.

Därför så är det bäst att den som innehar bostaden sätter nivån på saker och ting och att den som inte bor där längre egentligen anpassar sig till det.
Och framför allt är medveten om att den faktiskt inte längre har sin egen bostad där utan att det är någon annans bostad.

Om man gör så är mycket vunnet för att hålla nere irritationen.

Frågan är hur medveten du egentligen är om hur mycket och på vilket vis din familj anpassar sig efter dig?
De som inte förstår problemet brukar vara de stökiga som alla andra anpassar sig efter.
 
Jo.
Om man inte kan se hur andra måste anpassa sig till en själv för att man skall trivas och inte heller hur man själv måste anpassa sig till andra, så blir det lätt slitningar.
I alla fall i längden.
Och i den längden är det många som blir irriterade på varandra och så fungerar det dåligt att bo hemma hos föräldrarna som vuxen.

Om föräldrarna äntligen blivit av med röran i huset när barnen har flyttat ut, så irriteras de av att röran kommer tillbaka.
Ett rörigt eget rum gör ofta att den som bor där hellre befinner sig i övriga delen av bostaden.
Det blir trängre och trångt ger irritation.
Det vuxna barnet å sin sida har vant sig vid att få ha sin röra i fred och skapat egna vanor och rutiner, och blir irriterad av att en annan vuxen lägger sig i.

Därför så är det bäst att den som innehar bostaden sätter nivån på saker och ting och att den som inte bor där längre egentligen anpassar sig till det.
Och framför allt är medveten om att den faktiskt inte längre har sin egen bostad där utan att det är någon annans bostad.

Om man gör så är mycket vunnet för att hålla nere irritationen.

Frågan är hur medveten du egentligen är om hur mycket och på vilket vis din familj anpassar sig efter dig?
De som inte förstår problemet brukar vara de stökiga som alla andra anpassar sig efter.

Oj, vad du broderar ut! Jag skrev att vi anpassar oss efter varandra. Tanken på att alla (de utflugna) skulle anpassa sig efter mig och mina regler är mig främmande. Regler är inte ett begrepp jag använder mig av i mitt umgänge med familj och vänner.

Du får tala för dig själv för övrigt. Det finns väl inga universella sanningar för hur det funkar med utflugna barn, som du vill göra gällande.
 
Oj, vad du broderar ut! Jag skrev att vi anpassar oss efter varandra. Tanken på att alla (de utflugna) skulle anpassa sig efter mig och mina regler är mig främmande. Regler är inte ett begrepp jag använder mig av i mitt umgänge med familj och vänner.

Du får tala för dig själv för övrigt. Det finns väl inga universella sanningar för hur det funkar med utflugna barn, som du vill göra gällande.

Hoppar in lite på sneddan med en iakttagelse;

Du och din familj verkar ha en storfamiljsmentalitet, mitt hem är ditt hem och familj är alltid familj i t.ex. grekiskt stuk.

@Inte_Ung har ett mer typiskt amerikanskt sätt att se på det; My house, my rules. Your house, your rules. Like it or get out.


Till TS:

1. Nej, men däremot är det rimligt att barnet bidrar med en större del av hushålssysslorna som tack.

2. Nej, vuxen = eget ansvar för vad man gör. Enda gången jag skulle ha lite åsikter är om hon är luspank och väntar sig bo gratis utan att bidra med något (pengar eller arbete).

3. Det är inte alltid helt lätt att veta vad som gäller och ibland gör alla fel så jag ser inte varför jag skulle lägga mig i det. Hon har ju antagligen nu lärt sig till nästa gång.

4. Nej hon har egna pengar att husera med. Dock kan jag handla lite innan och så får hon ta av det som finns.

5. Tills barnet är vuxet tycker jag pappan har ett ansvar att bidra med saker, men inte efter att de blivit myndiga. Visst tråkigt och jag hade varit besviken och irriterad om fadern tagit avstånd från barnet eller låtit ny partner diktera så han inte kan ha att göra med sitt eget barn. Men man kan inte kräva något från ex-partnern längre, förhållandet är över.
 
Det råder delade meningar inom familjen hur man ska se på detta så jag tänkte kolla vad allmänheten har för värderingar/åsikter. Jag själv står ganska mitt emellan men det är jobbigt att se hur familjerelationer kan förstöras av sånna här, enligt mig, småsaker.

Tänk er att du är mamma till en dotter som pluggar på högskola på annan ort.
Hon kommer hem under sommaren.
1. Tycker ni att hon ska betala hyra under sommaren?
2. Hon vill inte ha något sommarjobb, eller har iaf inte ansträngt sig för att få nåt. Skulle det göra er upprörda? Hon har alltså ca 7000 kr att leva på hela sommaren (sista lån/bidraget från juni).
3. Hon har klantat sig när det gäller studentboende-kö, inte kollat upp vad som gäller, trott att hon stått i kö men ej gjort det. Hon har bytt mellan olika andrahandslägenheter under året och har nu åkt på en 2:a handslägenhet som hon får ta från ett förtida arv för att kunna betala över sommaren (hon måste ha den över sommaren för att få hyra den, men bor ju nu hemma). Skulle det göra er upprörda, eller tänker ni mer att hon får ta konsekvenserna av hennes slarv? Det är ju inte alla som har ett förtida arv att ta pengar från.
4. Du ska åka bort en vecka. Skulle du lämna matpengar till dottern eller anser du att hon får klara sig på de pengar hon har?
5. Fadern till dottern vill av olika anledningar inte att dottern ska bo hos sig (fadern och modern bor i samma stad), så att bo där under sommaren var inget alternativ. Anser ni att han bör betala dig nåt för mat/husrum för dottern under sommaren (alt ge matpengar direkt till dottern)? Dottern betalar alltså ingenting. Kan tilläggas att maken tjänar mer än dubbel så mycket som modern.

Nu har jag inga barn och är väl kanske yngre än föräldrarna är här. Men så här tänker jag:
1. Jag hade inte tagit hyra. Mina omkostnader ökas förmodligen inte mer än jag har råd med och förmodligen vill jag ha besök av mitt barn.
2. Vuxna anser jag för göra sina egna beslut. Vill hon leva på 7000 under sommaren - var så god. :)
3. Folk kan göra misstag. Jag tror man märker om det är ett personlighetsdrag att skita i allt eller om man gjort misstag. Om andra har arv eller inte kvittar. Den här personen har.
4. Jag hade nog lämnat mat. Ev också pengar beroende på situation.
5. Pappans relation till dottern har inget med mig att göra så länge jag och pappan inte delar ekonomi. I det här fallet är det alltså inte min business.

Öht så tror jag inte man uppfostrar sina barn genom att helt plötsligt på några månader få dem att tänka till om ekonomi. Det är något man gör genom hela dennes uppväxt.
Jag har under min uppväxt både fått jobba för att ha råd att köpa de saker jag ville ha och även fått en hel del materiella ting. Jag har också fått bo hemma gratis trots att jag då fick egna pengar en period under studier.
Jag har dock hjälpt till hemma sedan tidiga tonår, med städning, matlagning, inköp och tvätt etc.
Så trots att jag fått bo gratis och ärligt talat festa och shoppa upp pengar har jag klarat av att leva på små medel då jag flyttade hemifrån.
Jag hade fått lära mig pengars värde trots att jag fått saker, redan innan. Och jag är heller inte arbetsskygg.

För mig hade det viktigaste varit att mitt barn kände förtroende för mig, visste att jag finns där och att jag visserligen kan ha andra åsikter om saker och ting. Men jag finns där.
Det kan ju faktiskt vara så att man säger sig vara lat för att man inte orkar argumentera kring att man faktiskt ÄR helt slut och behöver vila.
Jag vill aldrig att mina barn ska behöva känna att de inte kan tala om sånt för mig.
 
Jo.
Om man inte kan se hur andra måste anpassa sig till en själv för att man skall trivas och inte heller hur man själv måste anpassa sig till andra, så blir det lätt slitningar.
I alla fall i längden.
Och i den längden är det många som blir irriterade på varandra och så fungerar det dåligt att bo hemma hos föräldrarna som vuxen.

Om föräldrarna äntligen blivit av med röran i huset när barnen har flyttat ut, så irriteras de av att röran kommer tillbaka.
Ett rörigt eget rum gör ofta att den som bor där hellre befinner sig i övriga delen av bostaden.
Det blir trängre och trångt ger irritation.
Det vuxna barnet å sin sida har vant sig vid att få ha sin röra i fred och skapat egna vanor och rutiner, och blir irriterad av att en annan vuxen lägger sig i.

Därför så är det bäst att den som innehar bostaden sätter nivån på saker och ting och att den som inte bor där längre egentligen anpassar sig till det.
Och framför allt är medveten om att den faktiskt inte längre har sin egen bostad där utan att det är någon annans bostad.

Om man gör så är mycket vunnet för att hålla nere irritationen.

Frågan är hur medveten du egentligen är om hur mycket och på vilket vis din familj anpassar sig efter dig?
De som inte förstår problemet brukar vara de stökiga som alla andra anpassar sig efter.
Gör du så med övriga gäster med? Talar om för dem vilken ordning det skall vara i gästrummet, ser till att de bäddar sängen etc?
Om man inte står ut med andra i sin bostad ska man nog låta bli att bjuda hem dem tänker jag. Har man bjudit hem dem ser man till att de trivs och de flesta människor behöver en privat zon speciellt om man skall vara på en plats länge.

Jag skulle säga att du som inte tänker på de vuxna barnen som just vuxna. För man sätter inte upp "regler" för hur andra vuxna ska bete sig. Antingen accepterar man dom eller så bjuder man inte hem dom. Jag tycker att flera i den här tråden resonerar som om dottern fortfarande är ett barn som man kan fostra och ställa krav på men ändå tycker att hon borde uppträda vuxet. Man får nog ta och välja antingen är man ett barn och får då vika sig för föräldrarnas vilja (mitt hem mina regler) eller så accepterar man att det är en vuxen (eller åtminstone försöker lära sig vad en vuxen innebär) och då är tiden för fostran och krav slut från förälderns sida och istället kommer samhällets krav in.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag är sedan en tid tillbaka sjukskriven på grund av utmattningssyndrom, och har från flera håll fått höra att jag ska "ge mig själv tid...
7 8 9
Svar
161
· Visningar
11 303
Senast: MML
·
Hästhantering Detta är en ganska lång historia och jag kan ha svårt för att vara kort och koncist. 2022 blev mitt halvblod ensam och behövde...
3 4 5
Svar
93
· Visningar
7 038
Relationer För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna...
2 3
Svar
57
· Visningar
11 459
Senast: Nixehen
·
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
6 045
Senast: mars
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp