När det kommer till ekonomi tänker jag att man först och främst får se över vilka ekonomiska förutsättningar man har. Ibland upplever jag att diskussionen om jämställdhet fastnar där, och det kanske inte är så konstigt eftersom en stor del av den feministiska resan har handlat om ekonomisk frihet. Den är viktig för oss. Men många utav oss har också ekonomisk frihet idag. Vi riskerar inte att bli beroende av en man, vi riskerar inte att bli fattigpensionärer om vi arbetar och sparar som vi ska. Så om man har dessa förutsättningar tycker jag att vi bör vrida diskussionen till; hur mycket pengar vill jag ha, och hur mycket tid vill jag ha med barnen. Mer pengar är inte alltid rätt val, för alla, och jag tycker att det är lite trist att det ibland låter så. Man kan också välja att gå ner i tid och anpassa sina utgifter därefter, för att kunna vara mer med sina barn när de är små, likväl som att man kan välja ett roligare yrke före ett som är högre betalt. Det gäller givetvis män och kvinnor i lika hög grad. Så det var väl bara det jag ville säga om det. Om din ekonomi är trygg så ser jag inga problem med att du också har valfrihet.
Sen en annan tanke är hur stor skillnad det skulle bli för er att gå ner i tid, men ni känner era barn bäst givetvis. Jag upplever också att vi har mycket tjafs och gnäll när vi hämtar, men jag upplever inte att det spelar någon större roll vilken tid vi gör det. Det är som att hela dagens känslor kommer upp när de ser mamma eller pappa. Vi försöker lösa det med extra mellis, lugn stund, mycket kontakt. I vårt fall tror jag att gå ner i tid hade gjort att läget hade varit likadant, fast med mindre pengar. Visserligen med mer tid med barnen på vardagarna, och det hade jag gärna tagit.
