Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Sätt henne på ignore eller låt henne prata med din psykolog, läkare eller psykiater om du vill att hon ska "förstå". Ibland behövs det någon annan som berättar för ens nära hur saker ligger till. Ibland är det oerhört svårt för människor att förstå att man kan ha en psykisk sjukdom (och det är en jävla sjukdom precis som, inte vet jag, diabetes eller cancer som man inte bara peppar upp sig ifrån) om man inte drägglar och talar i tungor.Har just haft ett kort samtal med min mamma. Hon trodde inte alls att jag skulle kunna få någon sjukpenning, för att jag arbetat för lite. Och hon lät så besviken på mig, för att jag inte kan förklara vad det är som gör att jag mår dåligt (så hon förstår) och för att jag sa att jag funderade på att hoppa av studierna. Ve och fasa! Jag antar att hon tycker jag ska vara glad att jag fått den här chansen. Vilket jag förvisso varit, men nu orkar jag inte bry mig längre.
Så men jahapp, vad kan man göra om man inte har rätt till sjukpenning? Det känns som att jag befinner mig i ett bottenlöst hål just nu.
Jag har barn som är 22 respektive 24 år och jag hade blivit jätteledsen om jag hade fått ett sådant mail ifrån någon av dem för att jag inte hade förstått hur illa det var och sedan hade jag gjortallt i min makt för att hjälpa och stötta mitt barn. Jag tycker att du ska skicka det till din mamma så att hon förstår att det är allvar och att de måste stötta dig istället för att göra som de gör nu.Jag började skriva ett mail, som förklarar hur jag mår så gott som möjligt. Inklusive att jag stundtals inte vill leva. Att jag faktiskt har dom tankarna (ofta!), och att jag inte kan hantera det. Men jag vet inte om jag borde skicka det. Dom vill veta hur jag mår, och min mamma vill ha någon förklaring på varför. Men jag tror inte hon vet vad hon ger sig in på, eller rättare sagt, hon vet inte. Hon förstår inte. Jag vet inte hur gamla ni är, men hur skulle ni känna om ni fått ett sådant meddelande från ert barn?
Det tror jag absolut att du har rätt i. Ts mamma verkar ha svårt för att ta till sig att Ts mår dåligt och i det fallet behöver förmodligen Ts stöd av ett proffs när hon berättar.@TinyWiny fast det är just det där med att föräldern blir så ledsen sol kan vara jobbigt och svårt att hantera själv och är man redan nere är det så lätt att skuldbelägga sig själv ist. Det är därför jag tror att det är bättre att ta den diskussionen tillsammans med en buffert som kan guida samtalet så det blir så upplysande och informativt som möjligt och inte bara ledsamt och anklagande. TS mamma verkar inte kunna ta in hur dåligt hon mår och verkar ha svårt att acceptera hennes mående eftersom hon har så mycket för sig enligt henne.
Då tror jag set kan underlätta att en som har det som sitt yrke kan förtydliga och sätta ord på sånt som TS själv inte kan sätta ord på![]()
Det är väll en jättebra ide med ett telefonsamtal. Du kan ju även fråga din psykolog hur hen tycker att du ska bemöta dina föräldrar.Jag tror dessvärre inte att jag kan fixa att min mamma följer med mig till psykologen. Vi bor några mil ifrån varandra. I och för sig kan jag fråga om hon/dom kan ta ledigt och följa med någon dag. Kruxet är väl det att det i så fall kommer ta tid. Jag ska åka "hem" och vara hos dom över helgen nu, och jag är rätt säker på att jag kommer få en massa frågor om varför, som jag inte kan svara på. Ska höra med psykologen om hon kan tänkas prata med dom i telefon först, sedan kan de följa med vid något annat tillfälle om det skulle "behövas". Jag har egentligen ingen lust att ha med dom på mötet med psykologen, för jag tycker det är min privata sfär. Men jag vill ju samtidigt att dom ska förstå, och sluta fråga ut mig.
Jag har redan det meddelandet i huvet, det är bara inte skickat änJag började skriva ett mail, som förklarar hur jag mår så gott som möjligt. Inklusive att jag stundtals inte vill leva. Att jag faktiskt har dom tankarna (ofta!), och att jag inte kan hantera det. Men jag vet inte om jag borde skicka det. Dom vill veta hur jag mår, och min mamma vill ha någon förklaring på varför. Men jag tror inte hon vet vad hon ger sig in på, eller rättare sagt, hon vet inte. Hon förstår inte. Jag vet inte hur gamla ni är, men hur skulle ni känna om ni fått ett sådant meddelande från ert barn?
Jag ska åka "hem" och vara hos dom över helgen nu, och jag är rätt säker på att jag kommer få en massa frågor om varför, som jag inte kan svara på.
Ja det tror jag också. Dock kan det ju som i Ts fall vara svårt attt få till det rent praktiskt. Jag vet inte vad som är bäst men på något sätt behöver ju föräldrarna få förklarat för sig av någon som de lyssnar på samtidigt som jag fullkomligt förstår Ts att hon knte vill ha med sig föräldrarna dit för det är ju hennes grej, hennes fristad eller hur man ska säga.Absolut @TinyWiny och all heder åt dig för att du har den förståelsen och känslomässiga styrkan att tänka såTyvärr kan inte alla det, ibland för dom inte har upplevt det själva och ibland för dom inte orkar ta in det och ibland bara för man inte vill inse.
När man inte kan tänka som du (vilket är optimalt) så tror jag det bästa är att ta med en mellanhand som kan klargöra och förklara för ofta när man ska berätta för någon att man mår extremt dåligt så är det svårt att vara sammanhängande och kunna sätta ord på vad man egentligen menar och känner.
Kan du skriva ett brev kanske? Där du förklarar hur det känns och att det känns så oavsett vad de tycker. Att du inte orkar med att de ifrågasätter dig utan försöker acceptera att det är som det är.Jag tror dessvärre inte att jag kan fixa att min mamma följer med mig till psykologen. Vi bor några mil ifrån varandra. I och för sig kan jag fråga om hon/dom kan ta ledigt och följa med någon dag. Kruxet är väl det att det i så fall kommer ta tid. Jag ska åka "hem" och vara hos dom över helgen nu, och jag är rätt säker på att jag kommer få en massa frågor om varför, som jag inte kan svara på. Ska höra med psykologen om hon kan tänkas prata med dom i telefon först, sedan kan de följa med vid något annat tillfälle om det skulle "behövas". Jag har egentligen ingen lust att ha med dom på mötet med psykologen, för jag tycker det är min privata sfär. Men jag vill ju samtidigt att dom ska förstå, och sluta fråga ut mig.