Orkar inte ha det såhär mer..

[Sasse]

@monster1 Ja, absolut! Om jag hoppar av skolan är jag klar med att jag måste ha något annat att göra, annars lär jag bara sitta i lägenheten och det vill jag ju inte. Tack för tipset! Ska ta upp det med min psykolog och höra vad hon säger

 

[Sasse]

Har just haft ett kort samtal med min mamma. Hon trodde inte alls att jag skulle kunna få någon sjukpenning, för att jag arbetat för lite. Och hon lät så besviken på mig, för att jag inte kan förklara vad det är som gör att jag mår dåligt (så hon förstår) och för att jag sa att jag funderade på att hoppa av studierna. Ve och fasa! Jag antar att hon tycker jag ska vara glad att jag fått den här chansen. Vilket jag förvisso varit, men nu orkar jag inte bry mig längre.

Så men jahapp, vad kan man göra om man inte har rätt till sjukpenning? Det känns som att jag befinner mig i ett bottenlöst hål just nu.

 

[Gnist]

Men det är du ju om du står inskriven som aktivt arbetssökande hos arbetsförmedlingen, så vad din mamma tror är lite oväsentligt faktiskt!

 

[Aliche]

@Sasse Vidare tycker jag du ska säga till din mamma att när man är deprimerad så har det sällan med att göra med vad man har eller inte har, det handlar om en själv. Inte om vilket bra jobb eller utbildning man har eller att man bor i en låda och arbetslös. Att vara deprimerad är något som vemsomhelst kan vara oavsett hur rik man är, hur välutbildad man är, hur många vänner och fantastisk partner man har. Det handlar inte om saker eller andra människor- det handlar om en själv. Det finns ju massor med kändisar t.ex. som mår extremt dåligt och dom har miljoners kr, stora hus och fina bilar och det beror på att lycka och välmående sitter inte bara i var du bor, vad du jobbar med eller hur mycket pengar du har eller hur mycket man har att se fram emot och bra möjligheter man har.

Det är inte lätt för dom som inte varit deprimerade att förstå att det endast sitter i ens egna huvud inte i något annat runtomkring eller hur glad man borde vara för allt man kanske har eller har framför sig. Men det handlar om att respektera den som deprimerad även om man inte förstår det. Jag tycker du kan föreslå att hon kan följa med till din terapeut/psykolog som kan hjälpa till att bättre förklara vad det innebär att vara deprimerad och hur man kan hjälpa och stötta.

 

[monster1]

Har just haft ett kort samtal med min mamma. Hon trodde inte alls att jag skulle kunna få någon sjukpenning, för att jag arbetat för lite. Och hon lät så besviken på mig, för att jag inte kan förklara vad det är som gör att jag mår dåligt (så hon förstår) och för att jag sa att jag funderade på att hoppa av studierna. Ve och fasa! Jag antar att hon tycker jag ska vara glad att jag fått den här chansen. Vilket jag förvisso varit, men nu orkar jag inte bry mig längre.

Så men jahapp, vad kan man göra om man inte har rätt till sjukpenning? Det känns som att jag befinner mig i ett bottenlöst hål just nu.

Sätt henne på ignore eller låt henne prata med din psykolog, läkare eller psykiater om du vill att hon ska "förstå". Ibland behövs det någon annan som berättar för ens nära hur saker ligger till. Ibland är det oerhört svårt för människor att förstå att man kan ha en psykisk sjukdom (och det är en jävla sjukdom precis som, inte vet jag, diabetes eller cancer som man inte bara peppar upp sig ifrån) om man inte drägglar och talar i tungor.

 

[Sasse]

Jag började skriva ett mail, som förklarar hur jag mår så gott som möjligt. Inklusive att jag stundtals inte vill leva. Att jag faktiskt har dom tankarna (ofta!), och att jag inte kan hantera det. Men jag vet inte om jag borde skicka det. Dom vill veta hur jag mår, och min mamma vill ha någon förklaring på varför. Men jag tror inte hon vet vad hon ger sig in på, eller rättare sagt, hon vet inte. Hon förstår inte. Jag vet inte hur gamla ni är, men hur skulle ni känna om ni fått ett sådant meddelande från ert barn?

 

[Aliche]

Jag tycker det är mycket bättre att du tar det samtalet tillsammans med din terapeut/psykolog om du verkligen vill få henne att förstå. För många föräldrar är det lättare att ta till sig den här typen av info om den kommer delvis från en mellanhand som har utbildning och diplom på väggen. Dom har en tendens att lyssna bättre då

 

[Sasse]

@Aliche Då tar jag det den vägen.

 

[TinyWiny]

Jag började skriva ett mail, som förklarar hur jag mår så gott som möjligt. Inklusive att jag stundtals inte vill leva. Att jag faktiskt har dom tankarna (ofta!), och att jag inte kan hantera det. Men jag vet inte om jag borde skicka det. Dom vill veta hur jag mår, och min mamma vill ha någon förklaring på varför. Men jag tror inte hon vet vad hon ger sig in på, eller rättare sagt, hon vet inte. Hon förstår inte. Jag vet inte hur gamla ni är, men hur skulle ni känna om ni fått ett sådant meddelande från ert barn?

Jag har barn som är 22 respektive 24 år och jag hade blivit jätteledsen om jag hade fått ett sådant mail ifrån någon av dem för att jag inte hade förstått hur illa det var och sedan hade jag gjortallt i min makt för att hjälpa och stötta mitt barn. Jag tycker att du ska skicka det till din mamma så att hon förstår att det är allvar och att de måste stötta dig istället för att göra som de gör nu.

 

[Aliche]

@TinyWiny fast det är just det där med att föräldern blir så ledsen sol kan vara jobbigt och svårt att hantera själv och är man redan nere är det så lätt att skuldbelägga sig själv ist. Det är därför jag tror att det är bättre att ta den diskussionen tillsammans med en buffert som kan guida samtalet så det blir så upplysande och informativt som möjligt och inte bara ledsamt och anklagande. TS mamma verkar inte kunna ta in hur dåligt hon mår och verkar ha svårt att acceptera hennes mående eftersom hon har så mycket för sig enligt henne.
Då tror jag set kan underlätta att en som har det som sitt yrke kan förtydliga och sätta ord på sånt som TS själv inte kan sätta ord på

 

[TinyWiny]

@TinyWiny fast det är just det där med att föräldern blir så ledsen sol kan vara jobbigt och svårt att hantera själv och är man redan nere är det så lätt att skuldbelägga sig själv ist. Det är därför jag tror att det är bättre att ta den diskussionen tillsammans med en buffert som kan guida samtalet så det blir så upplysande och informativt som möjligt och inte bara ledsamt och anklagande. TS mamma verkar inte kunna ta in hur dåligt hon mår och verkar ha svårt att acceptera hennes mående eftersom hon har så mycket för sig enligt henne.
Då tror jag set kan underlätta att en som har det som sitt yrke kan förtydliga och sätta ord på sånt som TS själv inte kan sätta ord på

Det tror jag absolut att du har rätt i. Ts mamma verkar ha svårt för att ta till sig att Ts mår dåligt och i det fallet behöver förmodligen Ts stöd av ett proffs när hon berättar.

Det jag svarade på var hur jag som mamma hade reagerat om det hade handlat om mina barn. Jag hade inte haft så svårt att förstå att man kan må dåligt utan en specifik anledning. Vi är ju alla olika och reagerar olika. Jag hade riktat in mig på att hjälpa mitt barn, inte på att ifrågasätta varför hen mår dåligt. Prio ett är att ta hand om människan som behöver akut hjälp. Mina känslor får ju komma i andra hand för de är ju inte viktiga i det här fallet utan det är ju barnet som är den viktiga.

 

[Sasse]

Jag tror dessvärre inte att jag kan fixa att min mamma följer med mig till psykologen. Vi bor några mil ifrån varandra. I och för sig kan jag fråga om hon/dom kan ta ledigt och följa med någon dag. Kruxet är väl det att det i så fall kommer ta tid. Jag ska åka "hem" och vara hos dom över helgen nu, och jag är rätt säker på att jag kommer få en massa frågor om varför, som jag inte kan svara på. Ska höra med psykologen om hon kan tänkas prata med dom i telefon först, sedan kan de följa med vid något annat tillfälle om det skulle "behövas". Jag har egentligen ingen lust att ha med dom på mötet med psykologen, för jag tycker det är min privata sfär. Men jag vill ju samtidigt att dom ska förstå, och sluta fråga ut mig.

 

[Aliche]

Absolut @TinyWiny och all heder åt dig för att du har den förståelsen och känslomässiga styrkan att tänka så Tyvärr kan inte alla det, ibland för dom inte har upplevt det själva och ibland för dom inte orkar ta in det och ibland bara för man inte vill inse.
När man inte kan tänka som du (vilket är optimalt) så tror jag det bästa är att ta med en mellanhand som kan klargöra och förklara för ofta när man ska berätta för någon att man mår extremt dåligt så är det svårt att vara sammanhängande och kunna sätta ord på vad man egentligen menar och känner.

 

[monster1]

Jag tror dessvärre inte att jag kan fixa att min mamma följer med mig till psykologen. Vi bor några mil ifrån varandra. I och för sig kan jag fråga om hon/dom kan ta ledigt och följa med någon dag. Kruxet är väl det att det i så fall kommer ta tid. Jag ska åka "hem" och vara hos dom över helgen nu, och jag är rätt säker på att jag kommer få en massa frågor om varför, som jag inte kan svara på. Ska höra med psykologen om hon kan tänkas prata med dom i telefon först, sedan kan de följa med vid något annat tillfälle om det skulle "behövas". Jag har egentligen ingen lust att ha med dom på mötet med psykologen, för jag tycker det är min privata sfär. Men jag vill ju samtidigt att dom ska förstå, och sluta fråga ut mig.

Det är väll en jättebra ide med ett telefonsamtal. Du kan ju även fråga din psykolog hur hen tycker att du ska bemöta dina föräldrar.

 

[Korven]

Jag började skriva ett mail, som förklarar hur jag mår så gott som möjligt. Inklusive att jag stundtals inte vill leva. Att jag faktiskt har dom tankarna (ofta!), och att jag inte kan hantera det. Men jag vet inte om jag borde skicka det. Dom vill veta hur jag mår, och min mamma vill ha någon förklaring på varför. Men jag tror inte hon vet vad hon ger sig in på, eller rättare sagt, hon vet inte. Hon förstår inte. Jag vet inte hur gamla ni är, men hur skulle ni känna om ni fått ett sådant meddelande från ert barn?

Jag har redan det meddelandet i huvet, det är bara inte skickat än . Vi har inte pratat om det men jag ser det ändå i klarskrift.

 

[Aliche]

@Sasse det är såklart upp till dig men om du vill kunna känna stöd hos dina föräldrar och att dom ska kunna vara en viktig del i din återhämtning så är det viktigt att dom förstår vad som pågår och hur det påverkar både dig och dom runt dig, hur dom ska reagera och hantera. Men det är väl ett jättebra första steg att be psykologen prata med din mamma i telefon men det blir aldrig riktigt lika bra som att ni sitter tillsammans allihopa och kan känna av varandra, se varandra osv. Om din mamma verkligen vill vara där för dig så tar hon ledigt och följer med dig så är det bara, säg till henne att det är enda sättet som du kan må bättre tillsammans med henne. Om ni måste bo tillsammans så se till att ha samtalet med psykologen första dagen när dom kommer (ja dom får vackert ta ledigt) så ni sen har helgen att reflektera och kommunicera om hur ni ska gå vidare och vad du behöver från dom.

Jag förstår absolut att det känns jobbigt för dig att behöva be dina föräldrar om hjälp och ta ledigt men jag tror att om du säger att du behöver dom så kommer dom vilja ställa upp, de flesta föräldrar vill stötta sin barn och hjälpa när dom mår dåligt. Tyvärr är det så när man är deprimerad att man känner sig till besvär för alla hela tiden och man vill helst inte störa dom eller inkräkta på deras planer men det sitter i ens eget huvud, när man väl frågar vill nästan alla finnas där och stötta. Försök tänka tvärtom- om din mamma eller någon annan du tycker om mådde dåligt skulle inte du vilja finnas där för dom göra det du kunde även om det innebar att ta ledigt från jobb/skola och åka en bit? Då blir det oftast lättare att inte känna sig så krånglig För det va så jag kände mig både innan min sjukskrivning och i början av den; att jag var krånglig, till besvär, i vägen, otymplig och allt vad jag kände tills jag sa det till min mamma och sa argt till mig att det spelar ingen roll hur jag är för jag var fort hennes dotter och hon ville bara att jag skulle må bra oavsett vad det krävde från henne och därmed basta! Sen fick jag lova att varje gång jag kände mig till besvär så skulle jag säga det till henne så hon kunde krama mig.

 

[Lovisaleonora]

Jag ska åka "hem" och vara hos dom över helgen nu, och jag är rätt säker på att jag kommer få en massa frågor om varför, som jag inte kan svara på.

Kanske är det läge att vara så ärlig att du berättar att du känner dig pressad? Det kan ju öppna upp för diskussioner som leder till att du kan få stöd och förståelse hemifrån.

T ex är ju det du beskriver ovan otroligt stressande. Att försöka hitta på skäl till varför det blivit så här. Visst ska man prata om det, och jag tycker du ska öppna dörren försiktigt - det kan leda till goda samtal.

De behöver ju förstå att en del av stressen är just att de pressar och vill veta varför. När du inte har några lätta svar. Jag tror de vill veta för att försöka hjälpa dig. Så blir det fel.

 

[TinyWiny]

Absolut @TinyWiny och all heder åt dig för att du har den förståelsen och känslomässiga styrkan att tänka så Tyvärr kan inte alla det, ibland för dom inte har upplevt det själva och ibland för dom inte orkar ta in det och ibland bara för man inte vill inse.
När man inte kan tänka som du (vilket är optimalt) så tror jag det bästa är att ta med en mellanhand som kan klargöra och förklara för ofta när man ska berätta för någon att man mår extremt dåligt så är det svårt att vara sammanhängande och kunna sätta ord på vad man egentligen menar och känner.

Ja det tror jag också. Dock kan det ju som i Ts fall vara svårt attt få till det rent praktiskt. Jag vet inte vad som är bäst men på något sätt behöver ju föräldrarna få förklarat för sig av någon som de lyssnar på samtidigt som jag fullkomligt förstår Ts att hon knte vill ha med sig föräldrarna dit för det är ju hennes grej, hennes fristad eller hur man ska säga.

 

[TinyWiny]

Jag tror dessvärre inte att jag kan fixa att min mamma följer med mig till psykologen. Vi bor några mil ifrån varandra. I och för sig kan jag fråga om hon/dom kan ta ledigt och följa med någon dag. Kruxet är väl det att det i så fall kommer ta tid. Jag ska åka "hem" och vara hos dom över helgen nu, och jag är rätt säker på att jag kommer få en massa frågor om varför, som jag inte kan svara på. Ska höra med psykologen om hon kan tänkas prata med dom i telefon först, sedan kan de följa med vid något annat tillfälle om det skulle "behövas". Jag har egentligen ingen lust att ha med dom på mötet med psykologen, för jag tycker det är min privata sfär. Men jag vill ju samtidigt att dom ska förstå, och sluta fråga ut mig.

Kan du skriva ett brev kanske? Där du förklarar hur det känns och att det känns så oavsett vad de tycker. Att du inte orkar med att de ifrågasätter dig utan försöker acceptera att det är som det är.

Kramar om

 

[Sasse]

Tack för alla svaren! Nu fick jag just ett "peppande" mail av min pappa. Jag känner att jag verkligen är i behov av att dom pratar med min psykolog eller följer med på ett samtal. Bara för att förstå. Jag vet att dom bara vill väl såklart, men det är sjukt jobbigt när de kommer med en massa tips utan att förstå grundproblemet. Min pappa verkar t.ex. tycka att mina problem kan lösas om jag motionerar mer!

@TinyWiny Det kliar i fingrarna att försöka förklara, men jag är rädd att de inte kommer att förstå oavsett. Jag försökte prata med dom i våras när jag mådde dåligt då, men dom förstår bara inte. Dom är så otroligt hoppfulla och verkar tro att om dom dränker mig i sådana ord blir allt bra. Jag kände mig mest misslyckad i våras, för att jag inte nådde fram, så jag slöt mig igen.

Nu mår jag dock lite bättre idag, så jag är i skolan t.om.