Pepptråd, eller hur hanterar man kropppens flyktrespons.

[Cattis_E]

Tack alla som peppat mig i tråden.

Igår var jag uppe en stor del av dagen gick och satt mycket.
Hade en tids problem med smärta på morgonen, så pass att jag inte kom utär sängen innan vi hittade rätt smärtlindring.

Värsta smärtan då verkade vara pga "luft" som kommit in i kroppen vid operationen som liksom fastnar vid revbenen. Jag var lite förberedd då min man varit med om samma sak. Personalen sade att för vissa är den där luften det värsta av hela upplevelsen.

Efter ett antal varv runt avdelningen igår så har det nu varit bättre.
Det låter som jag kanske får åka hem senare idag om inget ändras.

Tyvärr förlorade jag ju båda äggstockarna på kuppen så får sedan förutom den redan befintliga spiralen hormonplåster.
Men jag hade bett dem ta båda om de såg risk att andra skulle ställa till problem så jag är nöjd med det.

Om någon som läser har erfarenhet av att kastas in i klimakteriet pga äggstocksborttagning läser får ni gärna dela erfarenheter.

Angående spinalen när jag var så rädd så var personalen toppen snålade inte med lugnande och frågade om mina hästar. Jag är rätt duktig på att prata när jag är rädd och hittade tom på en liten trudelutt ramsa om min häst i hagen som en sköterska snappade upp och sjöng en rad.

Jag klappar mig själv på axeln, för jag har hittills klarat något av det värsta jag kan tänka mig, det har krävts stor viljestyrka och tror ändå när jag inte haft ren och slär panik att jag varit en trevlig patient.

Hoppas jag är lika bra pch duktig under resten av rehaben.

 

[TinyWiny]

Jag har tyvärr erfarenhet av att kastas in i klimakteriet. Jag var då 33 år och den ena, den enda fungerande, äggstocken togs bort då en cysta snurrat sig runt och ströp den. Att jag hade en kvar gjorde att ingen ens funderade på klimakteriet trots att jag sa att den aldrig hade fungerat. Jag önskar ingen det jag gick igenom då. Jag var svårt sjuk sedan innan och när jag sökte vård igen och "skyllde" på utebliven mens gav läkaren mig en blick och sa, det kvittar väl, du ska väl inte ha fler barn ändå. Han syftade på att jag då satt i rullstol. Först när jag var 47 och hade blött hejdlöst konstant i två år var det en läkare som lyssnade, tog prover och skrev ut hormoner. Eftersom jag då också fått allvarlig testosteronbrist, testosteronet var inte mätbart, fick jag remiss till endokrin som även satte in testosteron.

Hade jag fått hormonterapi från början hade jag sluppit så mycket elände så mitt råd är, ta hormonerna! Mår du dåligt av dem så byt tills du hittar en kombination du mår bra av.

Trots att det är 20 år sedan nu minns jag den totala kraftlösheten dag två när hormonnivåerna började sjunka. Det var som om livet rann ifrån mig. Hormoner är så viktiga och hamnar man i klimakteriet tidigt är det så viktigt att få hormonterapi. Inte bara för att kunna må väl där och då utan också för att förebygga benskörhet och hjärt-kärlsjukdomar.

 

[Cattis_E]

Jag har tyvärr erfarenhet av att kastas in i klimakteriet. Jag var då 33 år och den ena, den enda fungerande, äggstocken togs bort då en cysta snurrat sig runt och ströp den. Att jag hade en kvar gjorde att ingen ens funderade på klimakteriet trots att jag sa att den aldrig hade fungerat. Jag önskar ingen det jag gick igenom då. Jag var svårt sjuk sedan innan och när jag sökte vård igen och "skyllde" på utebliven mens gav läkaren mig en blick och sa, det kvittar väl, du ska väl inte ha fler barn ändå. Han syftade på att jag då satt i rullstol. Först när jag var 47 och hade blött hejdlöst konstant i två år var det en läkare som lyssnade, tog prover och skrev ut hormoner. Eftersom jag då också fått allvarlig testosteronbrist, testosteronet var inte mätbart, fick jag remiss till endokrin som även satte in testosteron.

Hade jag fått hormonterapi från början hade jag sluppit så mycket elände så mitt råd är, ta hormonerna! Mår du dåligt av dem så byt tills du hittar en kombination du mår bra av.

Trots att det är 20 år sedan nu minns jag den totala kraftlösheten dag två när hormonnivåerna började sjunka. Det var som om livet rann ifrån mig. Hormoner är så viktiga och hamnar man i klimakteriet tidigt är det så viktigt att få hormonterapi. Inte bara för att kunna må väl där och då utan också för att förebygga benskörhet och hjärt-kärlsjukdomar.

Oj vad jobbigt.
Jag har ju fått hormoner utskrivna redan nu och har hormonspiral sen innan, så hoppas det ska gå lite bättre för mig.

Hemma nu och landat i soffan

 

[Cattis_E]

Varvar att sitta i soffan med att rastlöst vanka runt lite hemma.
Tycker ändå jag mår över förväntan idag.
Har varit vid gott modnsenaste dygnet och haft klart hanterbar smärta.

Men nu märktes det att jag inte sovit bra, för ganska plötsligt känner jag mig liksom ynklig helt plötsligt (utan att ha mer ont eller något), utan bara ynklig.
Hade välinte förväntat mig annat än att det skulle gå i vågor.

Får jag till bra sömn sen lär det göra stor skillnad. Men det är bara dygn 1 henna från från sjukhuset.
Detta blir tålamodsträning för mig .

 

[Nota]

Jag brukar tänka "ikväll är det över"/"om x timmar är det över".

För mig hjälper det att tänka att det obehagliga man ska göra trots allt bara tar ett tag, och sedan är det förbi.

Samma här alltid tänkt så

 

[Cattis_E]

Vet inte om någon undrar, så jag kör en liten uppdatering:

Sista fragminsprutan igår. Yeey! Det är över.
Har gått bra, men nej jag tog ingen själv. Maken stack


Jag har hittills återhämtat mig bra. Är mycket rörligare än jag trodde jag skulle vara "redan". Behöver såklart vara försiktig med hur jag rör mig och vad jag gör men orken är helt okej.
Mamma har varit här hela denna veckan så haft mycket sällskap.
Ska bli ganska skönt att bara tänka på mig själv idag. Maken är hemma men har annat att pyssla med.
Men visst, uttråkad är jag emellanåt men har lite saker att sysselsätta mig med.

På måndag ska agrafferna tas bort.