Personalmöten

[Mia_R]

Har ni någon agenda som publiceras före mötet? Jag tänker att om du har något som du vill diskutera kan du ju maila in det i förväg så kan det tas upp under "övrigt" om inget annat passar.

 

[Hermelin]

Jag har också fått höra det från ett par gamla chefer. Att jag borde prata mer på möten. Numera så brukar jag tidigt förklara för nya chefer att jag inte har något eget behov av att höras utan pratar bara när jag tror att jag kan tillföra något nytt. Jag öppnar inte munnen för att upprepa vad andra tänker. Det har jag gott om andra kolleger som gör.

Jag ska inte ge rådet att du ska "stå på dig" och vara som du är. Kanske kräver kulturen på just ditt jobb att man pratar för att det ska fungera i det sociala spelet eller så. Kanske klarar inte din chef av att hantera personer som inte pratar spontant. Men där jag befinner mig i karriären och livet så behöver inte jag anpassa mig efter andra förväntningar. Däremot tycker jag att du ska prata mer med din chef om det här. Du kan fortsätta att prata med din chef och försöka förklara att din tystnad inte beror på bristande engagemang.

 

[clusia]

Jag är egentligen en pratare på möten men på min nuvarande arbetsplats är mötena så otroligt uppstyrda (tack och lov). Det finns helt enkelt inte rum för spontant pratande utan den som punkten berör den pratar. Jag pratar med andra ord på de punkterna jag är där för att representera.

 

[Masqueradee]

Jag är en person som måste intala mig själv att jag inte alltid behöver ha åsikter om allt

 

[ledsenfundering]

Jag förstår ditt dilemma. Jag har brottats med blygsel hela mitt liv. Skolan var pest, jag var jättejätteblyg och gick i en klass där det redan från första början var töntigt och löjligt att vara duktig i skolan, så så fort någon av de mer seriösa öppnade munnen blev man hånad och utskrattad av klasskamraterna, vilket knappast gjorde saken bättre för någon som redan innan tyckte det var jobbigt att öppna munnen. Det blev bättre på gymnasiet och har blivit ännu bättre i vuxen ålder, men jag är fortfarande en tyst och lite introvert typ och tycker fortfarande att det är ganska jobbigt att bli tvingad att prata inför många.

I min arbetsgrupp har vi möte en gång varannan vecka där hela gruppen (~25 pers) är med. Det finns en liten klick bestående av kanske tre-fyra personer i vår grupp som är extremt pratiga och extroverta och älskar de där mötena, och de hörs hela tiden. Medan övriga kanske egentligen är mer som mig och sitter tysta.

Jag har bytt chef ganska nyligen och tycker den nya är ganska bra på att försöka få in andra i samtalet. Men hen gör det också på ett snyggt sätt, genom att till exempel vända sig till någon som suttit tyst länge och frågar "vad tycker du om detta" istället för att bara uppmana folk att prata mer. Jag fattar varför hen vill att fler ska ta sig ton på mötena, för annars blir det ju verkligen bara de här snackglada människorna som hörs och tyvärr överensstämmer väl inte alltid deras bild av saker och ting med resten av gruppen.

I den här gruppen är det inget större problem, men i en tidigare arbetsgrupp satt det folk och himlade med ögonen och till och med fnissade högt när någon de inte gillade sa något, det är beteenden som direkt skjutsar mig tillbaka till grundskolan.

Jag håller även med tidigare talare om att man inte ska låta munnen glappa bara för glappandets skull, utan ska man säga något ska det tillföra något till diskussionen. Men att säga "jag håller med Sara" eller bara spinna vidare på något någon annan sagt, kan vara ett bra första steg för att ta lite mer plats i gruppen?

 

[Mirre]

Vilken typ är ni på personalmöten? Den som pratar oavbrutet eller den mer tysta typen?

Jag är mer den tysta typen och min chef tycker jag ska prata lite mer. Men det är svårt och jag vet inte varför. Men om någon annan hinner säga/ta upp det jag tänker på före mig kan ju inte jag säga det igen. Eller om svaren på mina frågor kommer innan jag hinner ställa dem.

Det blir väldigt jobbigt efter mötena och jag blir så besviken på mig själv när jag inte pratat så mkt. Det blir så jobbigt.

Önskar tips på hur jag ska "våga" prata mer.

Är precis som du och har alltid fått höra att jag är för tyst, borde prata mer, ta mer plats ect ect enda sedan skoltiden. Så tröttsamt.