Problem med hund och bebis

[Luktpion]

Var framför allt väldigt tydligt med vilka negativa sidor hunden har. Låt inte sådant komma fram efterhand utan korten på bordet.
Såklart även lyfta det positiva, men för att få större chans till rätt hem och att den behöver vandra runt.

Absolut, han kommer förmodligen låta som rena monstret i en annonstext. Jag ser ingen anledning att försköna något. Jag vill ju att han ska få det bra, inte bara få iväg honom.

 

[Silver Girl]

Jag känner mig lite mer hoppfull angående omplacering efter era kommentarer. Frågan är väl hur man ska lyckas hitta sådana personer som er @Sel , @Bison och @niardasp . Hur gör man? Är Blocket någon idé? Finns det någon vettig grupp på facebook?

Var letar man om man söker en omplacering likt denna?

Om du har hundmänniskor i din bekantskapskrets så berätta att du funderar på omplacering. Jag hade en liten spets som inte gillade barn och som inte heller kunde vara ensam. Det senare blev för svårt för mig i längden så jag bestämde mig för att omplacera.
Jag och hunden var och tittade på klubbens inofficiella utställning och gick och satte mig vid ett par vänner som i sin tur redan satt med några jag inte kände. Vi började prata och det visade sig att de jag inte kände letade ny hund då deras hastigt gått bort. Mina vänner visste detta och tog upp ämnet då de också visste att jag letade nytt hem till hunden. Mannen jobbade hemma och de hade tonårsbarn. Det slutade med att hunden flyttade dit ett par veckor senare. Det var snart tre år sedan och hon bor där sedan dess.

 

[Rugge]

Absolut, han kommer förmodligen låta som rena monstret i en annonstext. Jag ser ingen anledning att försköna något. Jag vill ju att han ska få det bra, inte bara få iväg honom.

Förstår det. Aldrig lätta beslut. Svårt att be om hjälp med det också.
Finns säkert seriösa omplaceringsorganisationer, men de växer nog inte på träd.
Lycka till

 

[Is]

Fast seriöst så finns ingen ursäkt att inte avliva hunden utifrån vad du beskriver. Oavsett om den är sambons. För hundens skull enligt vad du redogör . Aldrig att jag hade förlikat mig med ett lidande djur som dessutom är en risk för ert barn, för att min partner tycker det är ok och inte orkar/vill ta beslut som är det humanaste för djuret .

Jag blir så störd när jag läser det du skriver .

Kan så va men jag kan faktiskt inte tvinga sambon att avliva. Hunden har vad vi vet inte ont men han mår inte bra när han får anfall/har haft anfall (har ett par tre anfall per år ofta i samband med slag mot huvudet) och nogonstan på vägen har han fått en stor personlighetsförändring
Jag ville avliva redan för 2 år sedan men det är inte min hund.

 

[Narcissa]

Tycker du ska testa att omplacera.
Jag har ju precis som @Sel skrev en lite knepig hund som som skulle kunna vara en mardröm hos fel person.
Hos mig fungerar han jättebra och jag tycker han är hur enkel som helst.
Lycka till!

Jag håller med. Vi har en superknepig hund som många säkert skulle ha gett upp på. Hos oss fungerar han perfekt.

 

[Luktpion]

Jag håller med. Vi har en superknepig hund som många säkert skulle ha gett upp på. Hos oss fungerar han perfekt.

Det låter fantastiskt. Jag hoppas verkligen det löser sig på samma sätt för vår hund.

 

[TinyWiny]

Och jag har haft en, också en terrierblandning som verkar väldigt lik din. Han nafsade aldrig men att folk böjde sig över honom gjorde att han blev rädd, han kastade sig undan och skällde så han vrålade.
Han fungerade utan några större problem här. Det jag behövde tänka på var att ha stenkoll när barn enstaka gånger hälsade på men det var då så sällan, max någon gång/år, att det inte var några större problem men då var det koppel på som gällde. Barns viftande och att de lät och rörde sig annorlunda gjorde honom så rädd att jag inte tog några risker. Han reagerade också väldigt negativt på högljudda människor, onyktra människor och människor som inte alls kunde läsa hund och då var det stenkoll som gällde. Hade vi gäster fick han alltid följa med om jag lämnade sällskapet för att lämna honom utan uppsikt och därmed utsätta honom för situationer som kunde bli fel gjorde jag helt enkelt inte för hans skull.

Det är ju så att på rätt ställe och i rätt miljö kan hundar som aldrig hade fungerat i någon annan miljö ändå få ett bra liv. Det svåra är att hitta just det hemmet och att inte falla för "jag måste rädda hunden till varje pris" människor för i de hemmen brukar viljan att rädda vara större än den faktiska kunskapen och förmågan att ge en sådan hund rätt förutsättningar. Min förra hund lärde mig enormt mycket och jag är så tacksam över att jag fick dela mitt liv med honom men jag visste också att det var just här med de förutsättningar jag hade då som han fungerade. Nu med bonusbarnbarn hade jag inte tagit hand om en sådan hund.
Jag menar inte att jag sitter inne på någon superhundkunskap för det gör jag inte men jag hade rätt förutsättningar, jag var hemma på heltid, vi bor på landet, han behövde inte varken vara ensam eller följa med en massa och jag hade viljan att förstå honom, att läsa honom och ge honom det han behövde till så stor del jag någonsin kunde.
Jag visste inte då när han flyttade hit som omplacering att han hade de problem han hade men snart uppdagades rädsla efter rädsla. Han var en fantastisk hund på så många sätt och jag saknar honom så att tårarna kommer när jag skriver det här men han var en hund som inte hade fungerat i vilket hem som helst.

Jag tog kontakt med hon som hade fött upp honom när jag av en slump skulle till den landsänden i annat ärende och att träffa föräldrarna fick mitt hjärta att nästan brista. Pappan var så rädd att han kastade sig under ett bord när jag skulle plocka fram kameran. Mamman och mormodern var så avstängda att det inte gick att få kontakt med dem heller. De reagerade liksom inte på något, inte ens lekinviter från min hund (min hund gick bra ihop med alla hundar han träffade och bjöd gärna upp till lek). Mamman var då 3 år och mormodern 5. Att man avlar på sådana hundar övergår mitt förstånd. Min hund var ett superexemplar om man jämför med föräldrarna. Så illa som de var var aldrig han.

Så, om du bestämmer dig för att omplacera, var extremt noga med hemmet. Var superärlig och se till att skriva ordentligt kontrakt med vite så att han inte blir en vandringspokal utan att du isåfall, om nya ägaren inte kan ha honom kvar, kan låt honom somna in istället.

 

[Luktpion]

Och jag har haft en, också en terrierblandning som verkar väldigt lik din. Han nafsade aldrig men att folk böjde sig över honom gjorde att han blev rädd, han kastade sig undan och skällde så han vrålade.
Han fungerade utan några större problem här. Det jag behövde tänka på var att ha stenkoll när barn enstaka gånger hälsade på men det var då så sällan, max någon gång/år, att det inte var några större problem men då var det koppel på som gällde. Barns viftande och att de lät och rörde sig annorlunda gjorde honom så rädd att jag inte tog några risker. Han reagerade också väldigt negativt på högljudda människor, onyktra människor och människor som inte alls kunde läsa hund och då var det stenkoll som gällde. Hade vi gäster fick han alltid följa med om jag lämnade sällskapet för att lämna honom utan uppsikt och därmed utsätta honom för situationer som kunde bli fel gjorde jag helt enkelt inte för hans skull.

Det är ju så att på rätt ställe och i rätt miljö kan hundar som aldrig hade fungerat i någon annan miljö ändå få ett bra liv. Det svåra är att hitta just det hemmet och att inte falla för "jag måste rädda hunden till varje pris" människor för i de hemmen brukar viljan att rädda vara större än den faktiska kunskapen och förmågan att ge en sådan hund rätt förutsättningar. Min förra hund lärde mig enormt mycket och jag är så tacksam över att jag fick dela mitt liv med honom men jag visste också att det var just här med de förutsättningar jag hade då som han fungerade. Nu med bonusbarnbarn hade jag inte tagit hand om en sådan hund.
Jag menar inte att jag sitter inne på någon superhundkunskap för det gör jag inte men jag hade rätt förutsättningar, jag var hemma på heltid, vi bor på landet, han behövde inte varken vara ensam eller följa med en massa och jag hade viljan att förstå honom, att läsa honom och ge honom det han behövde till så stor del jag någonsin kunde.
Jag visste inte då när han flyttade hit som omplacering att han hade de problem han hade men snart uppdagades rädsla efter rädsla. Han var en fantastisk hund på så många sätt och jag saknar honom så att tårarna kommer när jag skriver det här men han var en hund som inte hade fungerat i vilket hem som helst.

Jag tog kontakt med hon som hade fött upp honom när jag av en slump skulle till den landsänden i annat ärende och att träffa föräldrarna fick mitt hjärta att nästan brista. Pappan var så rädd att han kastade sig under ett bord när jag skulle plocka fram kameran. Mamman och mormodern var så avstängda att det inte gick att få kontakt med dem heller. De reagerade liksom inte på något, inte ens lekinviter från min hund (min hund gick bra ihop med alla hundar han träffade och bjöd gärna upp till lek). Mamman var då 3 år och mormodern 5. Att man avlar på sådana hundar övergår mitt förstånd. Min hund var ett superexemplar om man jämför med föräldrarna. Så illa som de var var aldrig han.

Så, om du bestämmer dig för att omplacera, var extremt noga med hemmet. Var superärlig och se till att skriva ordentligt kontrakt med vite så att han inte blir en vandringspokal utan att du isåfall, om nya ägaren inte kan ha honom kvar, kan låt honom somna in istället.

Tack för att du tog dig tid att skriva din historia. Tänk vilken tur din hund hade som kom just till dig av alla ställen. Visst är det fruktansvärt med avel på kass mentalitet, jag förstår inte hur man har hjärta att sätta individer till världen med så liten chans att leva ett gott liv.

Det här med vite, hur formulerar man något sådant? Om man skriver eget kontrakt, är det giltigt då även i "skarpt läge"? Så att man inte riskerar att stå där med ett kontrakt som inte gäller av någon anledning. Jag har noll och ingen kunskap om sådana saker.

 

[Fille]

Tack för alla era svar. Det känns naturligtvis fruktansvärt tungt att läsa, men jag känner ju att det på sikt är ohållbart att känna som jag gör nu. Det som gör det hela ännu mycket mer jobbigt är att hunden nog skulle vara väldigt svår att hitta ett bra hem åt. Han är inte bra mentalt. Han morrar åt folk, gör utfall mot hundar, kan troligtvis inte bo med andra mindre djur typ katt pga jaktinstinkten och eventuellt inte med annan ny hund heller. Dessutom får han problem med magen när han är stressad. Han skulle nog behöva komma till någon väldigt hundkunnig och det känns inte som chansen är så stor att hitta någon sådan med lust/tid/ork att ta sig an en sådan individ.

Anledningen till att det ändå fungerat hjälpligt här är att vi lever ett väldigt lugnt liv. Vi har inte många besök, är inte ute och far och vi bor omgivna av skogen.

Tanken på att avliva min bästa lilla kompis, som är så smart och rolig och mysig, knäcker mig men det känns nästan värre att lämna bort honom med risken att han blir missförstådd och ännu mer stressad och osäker. Det känns bara så fruktansvärt tungt just nu. Varför blev det så här. Eller hur kunde jag tro att det inte skulle bli så här.

Jag har avlivat en osäker hund, skitjobbigt beslut, hade honom i 8 år men med facit i hand hade jag behövt avliva honom tidigare, han blev mer stressad ju mer tiden gick och det är inte ett värdigt hundliv vill jag påstå. Försökte förebygga med skonsam mat för magen och antideppmedicin för att slippa avliva, men när inte ens det hjälpte till slut så var det bara att ta beslutet saknar honom varje dag, det var en fantastisk hund när han mådde bra!

 

[TinyWiny]

Tack för att du tog dig tid att skriva din historia. Tänk vilken tur din hund hade som kom just till dig av alla ställen. Visst är det fruktansvärt med avel på kass mentalitet, jag förstår inte hur man har hjärta att sätta individer till världen med så liten chans att leva ett gott liv.

Det här med vite, hur formulerar man något sådant? Om man skriver eget kontrakt, är det giltigt då även i "skarpt läge"? Så att man inte riskerar att stå där med ett kontrakt som inte gäller av någon anledning. Jag har noll och ingen kunskap om sådana saker.

Ja jag försöker tänka så när sorgen blir överväldigande. Vi hade en fin symbios jag och han, han behövde mig och jag behövde honom precis lika mycket.

Ja så oändligt sorgligt. Allt för att tjäna pengar. Även fysiska defekter som fanns hos pappan nedärvdes till min.

Man kan aldrig vara säker på att något avtal efterlevs. Som en bukefalist brukar skriva, det är skillnad på att ha rätt och att få rätt men jag tänker att om vite finns så minskar kanske iallafall risken något för att han ska bli vandringspokal.
Jag är ingen jurist, det juridiska är andra bättre på men jag tänker mig en återköpsklausul i kontraktet där det framgår att en rejält vite ska utgå om det inte efterföljs utan hunden säljs vidare. Man ska dock vara medveten om att det kan få en bra köpare att dra öronen åt sig. Hur man än vänder sig har man rumpan bak Det bästa hade såklart varit om det hade funnits någon i bekantsskapskretsen som ville ta sig an honom så att ni hade vetat att han inte hade sålts vidare. Samtidigt, en död hund lider inte. Det är det vi som står kvar som gör.

 

[Red_Chili]

Jag känner mig lite mer hoppfull angående omplacering efter era kommentarer. Frågan är väl hur man ska lyckas hitta sådana personer som er @Sel , @Bison och @niardasp . Hur gör man? Är Blocket någon idé? Finns det någon vettig grupp på facebook?

Var letar man om man söker en omplacering likt denna?

Skriv en ärlig annons. Skriv om det som är bra med hunden, men förklara tydligt nackdelarna också och anledningen till omplaceringen. Nämn dock inget i stil med "avlivas om vi inte hittar rätt hem" för då kommer direkt en hög med olämpliga personer som bara vill rädda allt för räddandets skull. Och såklart, kolla i bekantskapskretsen för att se om någon känner någon som kan vara rätt person.

 

[Luktpion]

Ja jag försöker tänka så när sorgen blir överväldigande. Vi hade en fin symbios jag och han, han behövde mig och jag behövde honom precis lika mycket.

Ja så oändligt sorgligt. Allt för att tjäna pengar. Även fysiska defekter som fanns hos pappan nedärvdes till min.

Man kan aldrig vara säker på att något avtal efterlevs. Som en bukefalist brukar skriva, det är skillnad på att ha rätt och att få rätt men jag tänker att om vite finns så minskar kanske iallafall risken något för att han ska bli vandringspokal.
Jag är ingen jurist, det juridiska är andra bättre på men jag tänker mig en återköpsklausul i kontraktet där det framgår att en rejält vite ska utgå om det inte efterföljs utan hunden säljs vidare. Man ska dock vara medveten om att det kan få en bra köpare att dra öronen åt sig. Hur man än vänder sig har man rumpan bak Det bästa hade såklart varit om det hade funnits någon i bekantsskapskretsen som ville ta sig an honom så att ni hade vetat att han inte hade sålts vidare. Samtidigt, en död hund lider inte. Det är det vi som står kvar som gör.

Ja det är ju de där två sista meningarna som är så svåra. Hade vi avlivat hade vi ändå fått några mysiga (och lite kaosiga) år tillsammans och sedan är det bara slut. Istället för att de sista åren eventuellt bara blir jobbigare för honom. Samtidigt så finns ju möjligheten att han skulle kunna leva ett bra liv ett gäng år till om vi har tur och hittar det där perfekta hemmet. Det är väl bara att hoppas att man har förmågan att sålla ut de som inte är lämpliga i så fall.

Jag tror att vi måste göra vårt bästa för att hitta nytt hem som det ser ut nu. Husse är helt knäckt, och då har vi inte ens pratat om avlivning. Jag tror han skulle ha svårt att se det som ett alternativ.

 

[Stjärnklar]

Ja det är ju de där två sista meningarna som är så svåra. Hade vi avlivat hade vi ändå fått några mysiga (och lite kaosiga) år tillsammans och sedan är det bara slut. Istället för att de sista åren eventuellt bara blir jobbigare för honom. Samtidigt så finns ju möjligheten att han skulle kunna leva ett bra liv ett gäng år till om vi har tur och hittar det där perfekta hemmet. Det är väl bara att hoppas att man har förmågan att sålla ut de som inte är lämpliga i så fall.

Jag tror att vi måste göra vårt bästa för att hitta nytt hem som det ser ut nu. Husse är helt knäckt, och då har vi inte ens pratat om avlivning. Jag tror han skulle ha svårt att se det som ett alternativ.

Du bör ha i åtanke att om du placerar hunden hos någon som sedan visar sig vara olämplig, så kan det vara svårt att få tillbaka hunden (om denne inte vill lämna ifrån sig hunden).

 

[Lingon]

Finns det en seriös uppfödare? I så fall kan man kontakta denne och höra om hen har möjlighet att ta hunden. En del gör det (om de har möjlighet) för att hindra att hunden blir vandringspokal.

 

[Luktpion]

Du bör ha i åtanke att om du placerar hunden hos någon som sedan visar sig vara olämplig, så kan det vara svårt att få tillbaka hunden (om denne inte vill lämna ifrån sig hunden).

Absolut och det vore ju en total mardröm.

Finns det en seriös uppfödare? I så fall kan man kontakta denne och höra om hen har möjlighet att ta hunden. En del gör det (om de har möjlighet) för att hindra att hunden blir vandringspokal.

Uppfödaren är bra men jag har svårt att se att det skulle fungera bra där och dessutom finns barnbarn med i bilden.

 

[Stjärnklar]

Hur gammal är hunden?

 

[Luktpion]

Hur gammal är hunden?

Fem år.

 

[Raderad medlem 94602]

Uppfödaren kan ha kontakter så bolla med denna.
Har du funderat på Hundstallet? De är ju makalöst duktiga på att hitta rätt hem till rätt hund. Kontakta dem och ta ett samtal till att börja med.

Lycka till

 

[mandalaki]

Uppfödaren kan ha kontakter så bolla med denna.
Har du funderat på Hundstallet? De är ju makalöst duktiga på att hitta rätt hem till rätt hund. Kontakta dem och ta ett samtal till att börja med.

Lycka till

Utifrån ts kan jag tänka mig att Hundstallet skulle beskriva hans önskade nya hem som ”barnfritt och med hundvana, förståelse för en osäker hund och kunskap nog att träna hans självförtroende”.

 

[Alexandra_W]

Jag tog en fyraårig omplacering som vid 4 års ålder haft fyra hem. Var uppfödaren som gjorde ett sista försök att omplacera och om hunden inte fungerade hos mig var kravet att hon då skulle avlivas och inte behöva flytta igen.

Nu minns jag ärligt talat inte vad det beskrivna problemet var. Men hon var en av de trevligaste exemplaren av den rasen jag haft, men också en typisk representant för rasen

Så jag skulle försöka hitta någon som är van med terrier osv också. Som vet både vad det innebär att ha terrier och att ha en osäker terrier med de tendenser den visat.

Jag håller tummarna ni hittar ett bra nytt hem. Och om ni inte hittat ett som känns bra i magen eller det tar för lång tid så ÄR det inte fel att avliva.