Psykologiskt grubbel

[mandalaki]

Sv: Psykologiskt grubbel

Ja jag tycker också att det är jätteintressant!

Det där med anklaga - jag kände redan när jag skrev det att det inte blev riktigt rätt. Vad jag menar är snarare att jag inte skulle kunna prata med dem om det utan att de kände sig anklagade...

Men det är inte så viktigt att jag behöver tala med om det, känner jag.

Jag förstår dock att det måste ha varit något stort du var med om. Under åren har jag försökt forska lite bakåt om hur de haft det i sina familjer, just för att se vad som kan ha förts vidare till vår familj. Men det har varit svårt, de tillhör en generation då man inte reflekterade så mycket över relationer.

 

[Thaliaste]

Sv: Psykologiskt grubbel

Faktum är att det inte alls är något "stort" jag varit med om, tvärtom. Det är nog det som gnagt i alla år, att det finns liksom ingenting där att peka på. Inget som "hänt", ingen som varit "dum" men ändå något som gnager och inget/ingen att peka på. Är det alltså mig det är fel på? För om det inte är någon annans fel, så måste det ju vara mig det är fel på att det gnager? När vissa saker inte är som de kanske borde vara.

Och jag har inte pratat med någon inblandad om känslor eller relationer, utan mina slutsatser är dragna efter de (hobby-)psykologiska kunskaper jag har och de hårda fakta jag fick. Om det är rätt eller fel slutsatser vet jag förstås inte, och jag har ju inte fått det bekräftat från mina föräldrar eller någon annan, men det räckte för mig för att kunna få ett annat sätt att hantera de konsekvenser som rör mig och mitt liv. Jag kommer aldrig får veta om det är något jag varit med om som jag inte minns, men jag behöver inte det heller för om det är så så har det med den här kontexten att göra och då har jag nu skaffat mig ett förhållningsätt så att jag kan hantera det.

 

[mandalaki]

Sv: Psykologiskt grubbel

Med stort menade jag det där som du uttryckte som att du släppt en stor sten i ditt liv

"Sant" eller inte, det låter ju som om du hittat en strategi. Det är det jag också behöver.

 

[Thaliaste]

Sv: Psykologiskt grubbel

Jag hoppas att du också hittar det
(Och jag har väl i ärlighetens namn inte nått ändå fram jag heller, men jag känner att det åtminstone finns en väg att släppa det där som hänger kvar i en från förr/från barndomen/från föräldrar/från släktstrukturer. Nu ska jag bara vandra vägen fram också...)

 

[Raja]

Sv: Psykologiskt grubbel

Har du varit med om en jobbig händelse där du INTE reagerat starkt? HUR gjorde du då?

 

[Verdandi]

Sv: Psykologiskt grubbel

Svarar dig och Tass.

Jag känner till det med falska minnen och foton. Därför är det så svårt att få någon att tro mig. Jag kan förstås minnas fel, men jag kan också rent banala detaljer som är knutet till den dagen och som jag sätter som knappast troligt att någon delgett mig t.ex en färgnyans. Hittade ett referat till något om att intelligenta människor kan ha tidigare minnen än andra, men de var alla över två år gamla. Vanligaste är väl att ha sina första minnen från 4-5 års åldern.

Det jag minns är ett kort händelseförlopp. Jag minns känslor, vad jag såg, vad jag gjorde, att rummet såg annorlunda ut samt några upprepade ord jag hörde. Även om jag inte hade ett verbalt språk, eller fullt utvecklad språkförståelse, så minns jag min mammas ord (bl.a. titta) och min rädsla när hon blev arg. Jag minns också vad jag ville (känna på en sak).

Jag tror att det är rädslan triggad av min mammas reaktion och den ändrade hemmiljön som fått mig att minnas.

/V

 

[Tass]

Sv: Psykologiskt grubbel

Det är väl i och för sig inte omöjligt att ditt minne stämmer.
Det sägs ju att man kan locka fram minnen från födelsen med hjälp av hypnos, att allt finns lagrat, så varför inte? Du kanske har ett fönster öppet just där?

 

[Mixoman]

Sv: Psykologiskt grubbel

Intelligens är en faktor som spelar in och gör att man minns längre tillbaka, den andra sidan av det myntet är att intelligenta (utan att gå in på vad det står för nu) lättare skapar falska minnen. Hjärnan pusslar ihop episoder, känslor, lukter osv för att få en logik i det. Så smarta typer är lite mindre pålitliga som vittnen vid brottsmål t ex.

Det där med att minnas från födseln osv har diskuterats en hel del, också hur falska minnen har planterats med suggestiva metoder. En del är helt säkra på att de minns sin födsel efter att ha legat i en balja 37-gradigt vatten och gjort nån sorts regressionsterapi, och utan att förta den upplevelsen så är vi lika säkra på våra falska minnen som våra riktiga, vi vet ju inte skillnad.

Men det kan absolut vara så att du faktiskt minns och att det gick till precis så som du minns det. Då blir frågan vad det betyder för dig idag och vad du ska göra av det.

 

[Inte_Ung]

Sv: Psykologiskt grubbel

Så: någon som har några kvalificerade tips på hur man får nån praktisk jävla nytta av självinsikter?

Jag har använt det till att söka nya vägar så att jag inte hamnar i de där trista spåren.
I mitt fall så har det betytt att jag har varit tvungen att bryta med visa delar av mitt liv, men det är det värt på alla sätt.
Min inre frid växer av det.

 

[SmizzSpeedy]

Sv: Psykologiskt grubbel

Intressant tråd!
Jag har själv funderingar på varför jag reagerar starkt på vissa saker och vad jag kan göra för att lindra "anfallet" och de starka känslor som blir följden av reaktionen.
Jag kan bli hemskt ledsen om någon behandlar mig ,i mina ögon sett, orättvist eller känslokallt eller helt enkelt tanklöst (behöver inte vara medvetet illa ment från den andres sida,utan bara en sak denne gör som jag inte klarar att hantera pga upplevelser från förr)
Känslan i kroppen blir väldigt stark och jag kan inte göra nått för att hejda den.
Jag kan gråta hejdlöst som ett barn och känner mig också lika försvarslös som en 6-åring i den stunden.
När jag mår bra så klarar jag samma situationer jättebra,men då och då mår jag lite sämre (kortfattad beskrivning = jobbar mig ständigt uppåt efter utmattningsdepression och strul på jobbet som ordnat sig nu)
Jag tänker att jag har rätt till mina känslor och att jag får reagera. Jag
försöker också när situationen uppstår, att tänka "varför blev jag ledsen nu"och förklara för mig själv att det är ok att bli ledsen,men att jag inte behöver vara det.
Man har rätt till sina känslor och jag försöker se det positiva och vara glad att jag har nära till känslorna och att det är bättre att släppa ut än att stänga in.

 

[MiniLi]

Sv: Psykologiskt grubbel

Mitt migränanfall är inte helt över, jag borde inte sitta här men känner att vill svara för era svar är så bra...



Hehe... jag läste det där på jobbet häromdagen. Gick strax därefter på toaletten och när jag funderade över precis den där meningen så brände det till i ögonen. Du träffade i mitt i mitt svåra.

Det jag kommit på när jag skapade tråden var det som sårat mig så just nu, tog så hårt för att det handlar om en del av min självbild. Inte hela självbilden, men en del. Jag har släpat med en "egenskap" från barndomen som jag avskyr hos mig, jag vill bara inte vara sån. Och jag uppfattade att en person just behandlat mig som om jag vore just sådan och då gick jag i däck.

Jag kanske inte kan göra mig av med den "egenskapen", jag kanske måste acceptera den? Och det är så jobbigt att jag alltså fick tårar i ögonen när jag läste vad du skrev

Sedan dess har jag upptäckt en komponent till i det här, och det är att jag havererar när jag upplever mig avvisad. Så klassiskt. Du som pluggat, vet du vad som sägs generellt om problem med att bli avvisad? Måste det bero på tidiga traumatiska avvisanden? Jag kan inte riktigt erinra mig några sådana.

Nu har du ju redan fått jättebra svar från Mixoman så jag ska inte gå in så mycket på anknytningsdelen..

Men jag ville skriva att jag träffat många människor som inte kan hitta några direkta fel när de först tittar tillbaka på sin barndom. De tycker att föräldrarna varit så bra de kunde vart, inget har hänt osv.
Men sen när man börjar gräva i det lite mer subtila, som handlar om mer än rena trauman i stil med att bli slagen eller något annat grovt, så kan man finna jättemycket som ändå har spelat en stor roll när det gäller påverkan för den vi har blivit och de problem vi bär med oss.

Det kan handla om jättesmå subtila saker. Som att man fick massor med uppmärksamhet när man gjorde y men när man gjorde x så möttes man av något neutralt bara.
Vissa beteenden och känslor kanske var mer uppskattade än andra, vilket kan skapa en rädsla för att bli avvisad eller ensam om man uttrycker detta som inte riktigt gillas.

Jag tror heller inte att det är allt för ovanligt att det "äldre" generationen var på vissa sätt lite hårda eller hur man ska säga. Man kanske inte lade jättestor vikt vid att svara på det lilla barnens alla behov, eftersom att det förr var väldigt utbrett att man inte skulle "skämma bort" barn osv.

Ang den där egenskapen du beskriver så kan det vara något som du skulle må bra av att acceptera. Det kanske egentligen är en alldeles sund och normal egenskap även om du inte tycker om den?
Eller så står den för något som du skulle må bra av att förändra.
Allt beror ju på vad det egentligen handlar om.
Det kan också vara så att det ligger andra saker bakom den där egenskapen. Så den kanske bara är ett symptom på något annat som du behöver möta?

Men rent spontant så tror jag att ett visst mått av acceptans för den egna personen med alla ens för och nackdelar är väldigt hälsosamt.
Ingen människa är perfekt, inte du heller. Vi bär alla på egenskaper eller liknande som vi kanske egentligen inte vill ha. Vi kanske tror att det är något som vi måste få bort.
Men oftast kan man förhålla sig på ett enklare sätt till sådana saker om man kan acceptera dem på ett rimligt sätt. Så länge det inte är något rent ohälsosamt såklart.

Edit. Och angående föräldrar och vad man känner att deras beteende har gett för konsekvenser så kan det vara väldigt hälsosamt att erkänna för sig själv att man faktiskt hyser ett visst mått av ilska emot dem. Det är ju inte så konstigt.
Att de alltid gjorde sitt bästa och aldrig menade något ont spelar ju ingen roll, för just nu är det du och dina känslor och upplevelser som är i fokus.
Klart som fasen att man kan känna att "jag är så jäkla arg på mamma för att hennes beteende när jag var liten har lämnat mig med dessa jobbiga känslor och egenskaper".
Det kanske inte är rationellt eller vad som, men hälsosamt är det iallafall.

 

[mino]

Sv: Psykologiskt grubbel

Att de alltid gjorde sitt bästa och aldrig menade något ont spelar ju ingen roll, för just nu är det du och dina känslor och upplevelser som är i fokus.

Lite OT men det här är en "sanning" som man ofta hör folk säga. Jag fattar inte var den kommer ifrån. Jag tror att det är väldigt vanligt att föräldrar menar något ont eller i vart fall inte har ett gott uppsåt, tex att de tar ut jobbiga händelser där de inte haft kraft eller möjlighet nog att stå upp för sig själva på de de har makt över, dvs barnen. Och att alltid göra sitt bästa, det räcker ju med att läsa några trådar på förälder så inser man att åtminstone en drös med pappor är inte i närheten av att göra sitt bästa, de gör så lite de bara kan.

Faran med att betrakta föräldrarna som goda är att man också börjar betrakta föräldrarnas negativa beteende som något man förtjänade. Alternativt att man som förälder själv börjar rationalisera dåliga beteenden med att man "vill väl".

I mitt liv är det en av de stora paradoxerna som jag brottats med sen jag var tonåring; hur ska man hantera att ens föräldrar inte alltid ville en väl. Jag har inte kommit fram till ett svar, förutom att sticka huvudet i sanden och skapa en viss distans för att hindra att situationen uppstår igen. Samtidigt känner jag att utforska det spåret mer är lönlöst, det går inte att få några svar, tillvaron är så nyanserad och komplex så därför tror jag inte att grävande i barndomen egentligen leder någon vart (så länge det inte har något centralt att säga om hur relationen till tex föräldrarna ser ut idag).