Vissa hundar gillar sin egen röst mer än andra... Min förra corgi skällde av förväntan, när hon var uppe i varv, av frustration osv.. Det växte dock bort samt att jag upptäckte hur jag skulle hantera det. I hennes fall försökte jag avleda, jag försökte säga åt, jag försökte det mesta faktiskt men i slutändan så var det att ignorera som hjälpte. Hon ville ha uppmärksamhet och även dålig uppmärksamhet var i hennes tycke bättre än ingen uppmärksamhet så när jag konsekvent ignorerade henne helt vid skällande så blev hon så småningom tystare för att det inte lönade sig. Det funkade i hennes fall, hon blev dock aldrig en tyst hund utan hade nära till ljud och pratade mycket men det enerverande okynnes skällandet släppte så småningom.
Sen finns det andra hundar där avledning eller en tillsägelse fungerat bättre beroende på varför de skäller.
Just i den här åldern och med mörkret så är det nog is i magen som gäller, min hund kunde skälla ut stenbumlingar i mörkret
. Visst är det jobbigt att de skäller men alltså hellre det än "tysta faran" som aldrig säger nåt och ser gullig ut men där det kan smälla utan större förvarning och som faktiskt kan vara "farlig" men det inte syns. Då tar jag hellre en hund som uttrycker sig lite väl mycket..
Sen finns det andra hundar där avledning eller en tillsägelse fungerat bättre beroende på varför de skäller.
Just i den här åldern och med mörkret så är det nog is i magen som gäller, min hund kunde skälla ut stenbumlingar i mörkret