TS skrev ju att ibland är det tillsyn typ mocka+fodra men ibland också ridning, samtidigt som TS skrev att det finns möjlighet för dottern att ha hand om detta. Det tolkar jag som att TS har möjligheten att göra stallvisiten kort men väljer att förlänga den för att hon tycker det är roligt.
Om jag tänker mig in i partnerns situation där jag dels alltid får vara den som anpassar min tid, har rest över 50 mil och när jag väl är där blir jag fortfarande nedprioriterad för min partners intresse för att hon hellre vill göra det, ja då hade jag nog också tröttnat rätt fort.
Det känns som att väldigt många här har fokus enbart på TS och hennes utgångsläge när det gäller känslor (vilket är logiskt då hon skrivit tråden), att offra sin fritid beskrevs tom som att "göra våld på sig själv" vilket iaf jag tycker känns absurt, det är en relation, då får man ge och ta, fokus kan inte alltid vara MIG MIG MIG (nu talar jag alltså om svaren i tråden här och detta är inte en respons direkt på det TS skrivit!).
Lek med tanken att trådstarten istället hade varit att TS är den som alltid måste anpassa sin tid till när hon och partner kan ses. Partner har ett vuxet barn med delat fritidsintresse som de spenderar det mesta av sin fritid på. Partner har gjort klart att deras intresse och tid absolut är prio 1 i alla situationer och TS får helt enkelt ta det som ges, jag tror ärligt talat att många av svaren här hade sett MYCKET annorlunda ut med det utgångsläget.
Till TS:
Man kan inte ha kakan och äta den, tyvärr. Om du vill vara i en relation måste du vara villig att kompromissa, det innebär ibland att man måste rucka på vad man själv vill för att göra plats för någon annan, det fina är att detta oftast fungerar relativt smärtfritt om man älskar varann, för då VILL man hitta den lösningen. Om du känner dig så villrådig för vad du ska göra för att du känner som att du förlorar något om du ger din partner mer tid, då hade jag allvarligt övervägt om det kan vara så att er relation inte fungerar och det kanske är bäst att ni avslutar den så att du kan leva det livet du vill utan att känna press.
Jag och särbon kan ha månader mellan att vi ses (vilket ingen av oss gillar). Just nu är jag ledsen över att han bytt arbetsgivare, annars hade jag fått träffa honom dagligen i några månader (hans tidigare AG jobbar för mig nu och han hade garanterat blivit placerad här). Vårt förhållande sker rätt mycket per telefon, båda våra jobb medger att man pratar i telefon medan man jobbar. Vi har också haft utlandsjobb som inte medgett att träffas ofta... och på ett ställe han var på (Grönland) funkade inte Skype heller. Då var det några minuter på satellittelefon några dagar i veckan. Det suger ibland att inte ha en vardag men det går.
