Relationstrassel - frånskild, hemmaboende vuxet barn, ny relation...

[macbeth]

Det hade varit ett fantastiskt alternativ för mig! Vi pratade om detta för 2-3 år sedan då min partner ville flytta till mig och flytta ihop med en gång. Jag bromsade/stoppade det då just pga ihopflyttandet, trodde inte att det just då skulle fungera med dottern (och med facit i hand så hade det nog inte gjort det heller). Då ville partnern ha "allt eller inget", dvs antingen bo ihop med mig direkt eller inte flytta alls, så det blev inget. Men kanske att situationen är en annan nu? Tack, jag skall ta upp den diskussionen igen!

Vi har nästan lika långt mellan oss som ni, och det ÄR verkligen komplicerande ibland, och jag känner igen mig i att det nästan alltid blir för lite tid tillsammans. Och har det någon gång blivit lite längre tid, så är det nästan ännu jobbigare att åka...

Jag tror att både särbo och jag är villiga till kompromisser (vi hade inte lyckats hålla ihop det såhär länge annars), men just nu har allt ställts på sin spets när hen med buller och bång åkte hem sur och missnöjd i söndags, och jag behöver fundera på VILKA kompromisser jag är villig att göra och på vilka områden jag för min egen skull måste säga "det här är jag, det ändrar jag inte på, du får ta mig som jag är eller låta bli".

Ja, jag tror det är där någonstans vi behöver börja vår diskussion (särbon och jag, alltså). Just nu är det spänt - särbon väntar i princip på att jag skall "hitta på en lösning" och "visa i handling" vad hen betyder. Vilket jag inte riktigt vet om hen anser betyder att jag skall släppa allt jag har för händer, kasta mig iväg till hen och bedyra min kärlek, eller om det betyder att vi skall inleda en sansad diskussion om hur vi skall ha det och vad jag (vi) kan tänka mig (oss) att kompromissa om. Jag hoppas på det senare, det är mer "jag".

Tack för all din input! Det känns bra med lite erfarenheter från någon i liknande situation! Det är lite speciellt ibland att vara särbo med långt avstånd emellan...

Det fetade, av det får jag lite intrycket att din särbo är en person som ser saker väldigt svartvitt, är något av en dramaqueen och blir väldigt tjurig när det inte blir precis som hen vill?
Jag kanske dömer hårt nu då jag haft lite för många sådana personer i min närhet (och med resevation för att jag kan ha missuppfattat din partner helt), men jag tycker det är ett förvånansvärt omoget och egoistiskt beteende av en vuxen människa...

I övrigt skrev @Petruska allt jag tänkte i inlägg #67

 

[Gnist]

Det fetade, av det får jag lite intrycket att din särbo är en person som ser saker väldigt svartvitt, är något av en dramaqueen och blir väldigt tjurig när det inte blir precis som hen vill?

Och jag tolkar det som att särbon efter att konstant ha blivit bortprioriterad under 4½ års tid har ledsnat på att bli just konstant bortprioriterad och vill se (inte bara höra) att han är viktig och värd att prioriteras också.

Om rollerna hade varit ombytta, om ts skrivit att hon ville ses mer ofta, att särbon alltid prioriterade att umgås och vara med henne sist av allt i sitt liv år ut och år in, hade ni då tyckt att det hade varit ts ansvar att lösa situationen?

Hade jag varit särbon, så hade jag dumpat för länge sen för inte vill då jag vara i en relation där jag aldrig känner mig sedd och prioriterad.

 

[Brisa]

Vilken härva! Jag läser många kloka svar som du fått, ur olika synvinklar. Jag har själv varit särbo (50 mil, 7år) med dotter med hästintresse. Hon var mindre när vi började dejta, 8 år, och de fick en oerhört god relation - pga hans intresse i att lära känna henne och att de skapade en egen relation utan mig inblandad.

Idag är vi sambos, hon har egen ponny, han har tagit BE-kort och kör henne i princip när hon vill. Han säger skämtsamt att han är nr 4 på min lista, först dottern, sen stallet, sen kaninen, sen han. Och han säger att stallet är så viktigt för att han ser vad det ger oss, hur vi mår. Och han gillar numera också själv att hänga där (till viss gräns - är han hungrig så tycker han vi ska skippa pussandet och gullandet. )

Får även en flashback från ett tidigare förhållande. Vi var ihop nåt år och jag hade foderhäst på 50% vilket irriterade såpass att han yttrade nåt typ ”den där hästen tar för mycket tid”. I efterhand berättade mamma att det var just då hon förstod att han bara var på tillfälligt besök och skulle bli bortprioriterad inom kort...

Vad jag vill säga är att försök blanda världarna, ställ inte särbon och dottern/hästen på varsin ytterkant. Involvera liven i varandra och låt särbon känna sig prioriterad och uppskattad även i stallmiljö. Man kan umgås annat än att hålla handen i soffan! Men är hen helt ointresserad och vill skapa nån som inte är du - så dumpa. Prioritera inte bort den som är du.

 

[Roheryn]

@macbeth och @Gnist jag tror/tycker att ni har delvis rätt båda två. Min partner ÄR lite av en dramaqueen (det är ett stående skämt mellan oss, till och med!) och har en ganska svartvit syn på saker och ting - likställer att säga "jag har inte tid" med "jag har inte lust", vilket lett till en del diskussioner oss emellan. Jag hävdar ju t.ex. att jag visserligen valt att ha hästar, men att det kommer med vissa förpliktelser (mat, mockning, motion mm) med det som jag inte bara kan strunta i för att prioritera annat. Medan partner anser (lite tillspetsat) att åka till hästarna när hen är hos mig är detsamma som att inte vilja umgås med partner.

Jag förstår min partner och är ledsen över att hen känner sig bortprioriterad och åsidosatt, SAMTIDIGT som jag tycker att det är fullständigt orimligt att lägga resten av mitt liv helt åt sidan de helger som hen är hos mig. När jag är hos hen blir det ju per automatik så att någon annan (min dotter) får ta hand om hästarnas behov, så då uppstår inte konflikten lika lätt (samtidigt som jag då inte heller har möjlighet att åka till hen riktigt lika ofta som hen åker till mig).

 

[ameo]

Och jag tolkar det som att särbon efter att konstant ha blivit bortprioriterad under 4½ års tid har ledsnat på att bli just konstant bortprioriterad och vill se (inte bara höra) att han är viktig och värd att prioriteras också.

Om rollerna hade varit ombytta, om ts skrivit att hon ville ses mer ofta, att särbon alltid prioriterade att umgås och vara med henne sist av allt i sitt liv år ut och år in, hade ni då tyckt att det hade varit ts ansvar att lösa situationen?

Hade jag varit särbon, så hade jag dumpat för länge sen för inte vill då jag vara i en relation där jag aldrig känner mig sedd och prioriterad.

Särbon kanske känner sig bortprioriterad, men jag misstänker att ts försöker prioritera in särbon i sitt liv i så stor omfattning det är möjligt, med alla andra åtaganden och intressen inräknade.

Efter att ha läst det som skrivits sen mitt förra inlägg, där särbon gnäller över att hästarna ska skötas även när hen är där, då är jag högst tveksam till om förhållandet har någon chans att överleva oavsett om de bor ihop eller på olika platser i landet. (pekar tillbaka till filmsnutten med Pontus Hugosson...)
Jag tolkar det som att särbon inte bara vill bli prioriterad utan helst vill vara viktigare än hästar och dotter, eftersom ts inte ens ska sköta om hästarna när särbon är där. Och det hade varit en dealbreaker för mig...

Sen vad gäller flytt, så kommer ju hästarna finnas med oavsett vem som flyttar till vem.

Hade det varit jag som hamnat i det här läget, så hade jag inte kunnat hålla mig snäll och lugn längre. Jag hade talat om för särbon att hen visste att både dotter och hästar fanns när förhållandet inleddes. Och jag hade med tydlighet upplyst hen om att varken hästar eller dotter kommer försvinna ut ur livet oavsett vad som händer. Jag hade kanske inte dumpat, men åtminstone gjort tydligt att detta är vad som gäller om man ska kunna leva ihop med mig, oavsett om det är på distans eller i samma hus. Så får särbon ta mig för den jag är, inkluderat allt som följer med, eller också kan hen välja att gå en annan väg på egen hand.

 

[Petruska]

Hörrni, nu återgår vi till hen. Vi vet inte särbons kön.

 

[Våfflan]

@Roheryn
I min distansrelation är det jag som har den praktiska möjligheten att resa (på grund av att min partner har barn bland annat) och jag vill bara bjuda på det här perspektivet: Att lägga hela sitt liv åt sidan de helger hen är hos dig är just vad hen gör för relationen. När jag reser till min partner har jag varken möjlighet att ägna mig åt mina intressen i någon större omfattning, om jag nu inte ska ta med mig ett gammalt fönster att kitta eller ett trädgårdsland att gräva om, eller att klara av några praktiska göromål som att tvätta, städa eller lämna in de förbaskade köksluckorna för att reklamera omlackningen. I perioder har jag upplevt det som att min partner inte har sett att det inte är friktionslöst för mig att resa bort för att vi ska kunna umgås och det har vi fått prata om.

 

[athena_arabians]

Ja, jag tror det är där någonstans vi behöver börja vår diskussion (särbon och jag, alltså). Just nu är det spänt - särbon väntar i princip på att jag skall "hitta på en lösning" och "visa i handling" vad hen betyder. Vilket jag inte riktigt vet om hen anser betyder att jag skall släppa allt jag har för händer, kasta mig iväg till hen och bedyra min kärlek, eller om det betyder att vi skall inleda en sansad diskussion om hur vi skall ha det och vad jag (vi) kan tänka mig (oss) att kompromissa om. Jag hoppas på det senare, det är mer "jag".

Tack för all din input! Det känns bra med lite erfarenheter från någon i liknande situation! Det är lite speciellt ibland att vara särbo med långt avstånd emellan...

Jag utgår ifrån att särbon är någorlunda vettig eftersom ni varit ihop så länge så jag kan inte tänka mig att det är det hen väntar sig egentligen. Snarare mycket frustration som kokade över och kanske en känsla av att hen vet inte hur det ska gå att lösa. Dvs det är lite därför du fått i uppdrag sas att komma med en lösning (återigen, jag säger inte att det är rätt eller rättvist). Jag vet att jag själv kan bli lite så när jag inte är i toppform och saker som jag normalt resonerar sansat över får mig att smälla till. Min särbo och jag har lite samma humör vilket gör det hela spännande ibland Att din särbo kan vara lite dramaqueen är jag inte förvånad över med tanke på hens agerande i helgen

Oavsett, hur det än blir behöver ni ju bevisligen prata lugnt och sansat. Om det landar i att ni bryter upp så behöver ni ju ett bra avslut eller så fortsätter ni och kanske får försöka ha mer förståelse från båda håll

 

[Snubbelfot]

Jag tolkar det som att särbon inte bara vill bli prioriterad utan helst vill vara viktigare än hästar och dotter, eftersom ts inte ens ska sköta om hästarna när särbon är där. Och det hade varit en dealbreaker för mig...

Fast det tror jag kan vara en övertolkning. Om det finns (eller upplevs finnas) ett starkt begränsat tidsutrymme för TS och särbon att träffas, så tror jag att det kan vara förståeligt om särbon upplever att det är tråkigt när även det utrymmet intecknas. Inte nödvändigtvis skäligt, för hästarna behöver ju ses till, men förståeligt. I en samboende tillvaro där det finns "vardagstid" på ett helt annat sätt, behöver inte hästtiden upplevas på samma sätt för särbon.

Jag är särbo, och har häst. I de perioder när vi ses väldigt litet så har jag full förståelse för att min särbo gärna vill se mig så mycket som möjligt, och i de lägena ligger det även i mitt intresse att prioritera särbon högt och ägna förhållandevis litet tid åt hästen. Jag är ju tillsammans med särbon av en anledning, eftersom jag uppskattar att spendera tid tillsammans. Hade jag övergripande värderat hästtid högre än partnertid så hade jag förmodligen valt att vara singel.
I de perioder när vi ses mycket mer, kanske vecka eller veckor i sträck, blir min hästtid mycket mer okomplicerad i sammanhanget och jag kan ägna häst betydligt mer tid utan att varken jag eller partner känner att förhållandet blir lidande. I det perspektivet tror jag att det finns förutsättningar för att hela pusslet blir både enklare och bättre om man bor ihop.

 

[Roheryn]

Jag utgår ifrån att särbon är någorlunda vettig eftersom ni varit ihop så länge så jag kan inte tänka mig att det är det hen väntar sig egentligen. Snarare mycket frustration som kokade över och kanske en känsla av att hen vet inte hur det ska gå att lösa. Dvs det är lite därför du fått i uppdrag sas att komma med en lösning (återigen, jag säger inte att det är rätt eller rättvist). Jag vet att jag själv kan bli lite så när jag inte är i toppform och saker som jag normalt resonerar sansat över får mig att smälla till. Min särbo och jag har lite samma humör vilket gör det hela spännande ibland Att din särbo kan vara lite dramaqueen är jag inte förvånad över med tanke på hens agerande i helgen

Oavsett, hur det än blir behöver ni ju bevisligen prata lugnt och sansat. Om det landar i att ni bryter upp så behöver ni ju ett bra avslut eller så fortsätter ni och kanske får försöka ha mer förståelse från båda håll

Ja, hen är givetvis vettig! Det du skriver om att prata lugnt och sansat (och helst landa i att fortsätta relationen med större förståelse från båda håll) är precis det jag önskar.

 

[Roheryn]

@Roheryn
I min distansrelation är det jag som har den praktiska möjligheten att resa (på grund av att min partner har barn bland annat) och jag vill bara bjuda på det här perspektivet: Att lägga hela sitt liv åt sidan de helger hen är hos dig är just vad hen gör för relationen. När jag reser till min partner har jag varken möjlighet att ägna mig åt mina intressen i någon större omfattning, om jag nu inte ska ta med mig ett gammalt fönster att kitta eller ett trädgårdsland att gräva om, eller att klara av några praktiska göromål som att tvätta, städa eller lämna in de förbaskade köksluckorna för att reklamera omlackningen. I perioder har jag upplevt det som att min partner inte har sett att det inte är friktionslöst för mig att resa bort för att vi ska kunna umgås och det har vi fått prata om.

Så är det ju förstås! Och jag upplever ju såklart samma när jag är den som reser (vem av oss som reser mest har varierat under vårt förhållande, just nu är det oftast (men inte bara) min partner.

 

[Lovisaleonora]

Jag har inte någonstans skrivit att min dotter skulle behöva ta ansvar för min relation - självklart inte! Däremot tror jag inte hon förstått den konflikt det blir för mig med henne, hästar och särbo (och jag tänker inte heller lägga det på henne, utan det är jag som behöver fundera på hur jag skall lösa det, därav den här tråden).

Nej, men samtidigt blir det ju dottern som till stor del styr din egen relation med din särbo. Jag vill nog tro att du - utan dottern - hade haft lite andra möjligheter att vara flexibel med din särbo. Alltså blir det ju faktiskt dottern och hennes intresse som får styra dina val i relationer. Till del.

Sedan är det inte bara "mitt vuxna barns tävlingssatsning" vi pratar om här, utan det är också mitt eget hästintresse. Min tid i stallet, min tid att rida, och förvisso också min tid att åka iväg på träningar och tävlingar med dottern. Det är ju alltså inte så att jag "offrar mig" för dotterns skull, utan det är ett i högsta grad gemensamt intresse som jag också har stor glädje av.

Självklart, men om det varit ditt eget tävlande och tränande finns kanske större möjlighet till prioritering i tid?

Och jag tolkar det som att särbon efter att konstant ha blivit bortprioriterad under 4½ års tid har ledsnat på att bli just konstant bortprioriterad och vill se (inte bara höra) att han är viktig och värd att prioriteras också.

Om rollerna hade varit ombytta, om ts skrivit att hon ville ses mer ofta, att särbon alltid prioriterade att umgås och vara med henne sist av allt i sitt liv år ut och år in, hade ni då tyckt att det hade varit ts ansvar att lösa situationen?

Hade jag varit särbon, så hade jag dumpat för länge sen för inte vill då jag vara i en relation där jag aldrig känner mig sedd och prioriterad.

Jag hade gått för länge sedan, för jag vet att känslorna inte räcker (för mig) om jag aldrig blir prioriterade. Då är jag hellre ensam.

 

[Roheryn]

Nej, men samtidigt blir det ju dottern som till stor del styr din egen relation med din särbo. Jag vill nog tro att du - utan dottern - hade haft lite andra möjligheter att vara flexibel med din särbo. Alltså blir det ju faktiskt dottern och hennes intresse som får styra dina val i relationer. Till del.

Självklart, men om det varit ditt eget tävlande och tränande finns kanske större möjlighet till prioritering i tid?

Jag hade gått för länge sedan, för jag vet att känslorna inte räcker (för mig) om jag aldrig blir prioriterade. Då är jag hellre ensam.

Okej då förstår jag! Om du skriver att dottern "styr" snarare än "tar ansvar för" så förstår jag hur du menar! Och helt självklart styr min dotter - bara det faktum att hon finns och att hon är min dotter - en hel massa saker i mitt liv! Hon har varit (och är) den viktigaste personen i mitt liv i 18 år, och har då varit inte bara känslomässigt viktig för mig, utan också mitt ansvar. Mitt ansvar att se till att hon har det bra, mitt ansvar att försörja, ta hand om, älska... Det där raderas ju inte bara för att hon fyllt 18, däremot varierar ju formerna för det under ett barns (eller en ung vuxens) hela uppväxt. Och nog påverkar det vilka andra relationer man kan ha och hur de kan se ut!

 

[Petruska]

@Roheryn
I min distansrelation är det jag som har den praktiska möjligheten att resa (på grund av att min partner har barn bland annat) och jag vill bara bjuda på det här perspektivet: Att lägga hela sitt liv åt sidan de helger hen är hos dig är just vad hen gör för relationen. När jag reser till min partner har jag varken möjlighet att ägna mig åt mina intressen i någon större omfattning, om jag nu inte ska ta med mig ett gammalt fönster att kitta eller ett trädgårdsland att gräva om, eller att klara av några praktiska göromål som att tvätta, städa eller lämna in de förbaskade köksluckorna för att reklamera omlackningen. I perioder har jag upplevt det som att min partner inte har sett att det inte är friktionslöst för mig att resa bort för att vi ska kunna umgås och det har vi fått prata om.

Det där är ju en småjobbig aspekt av att vara särbo. (Obs att jag inte alls tycker att alla ska bli sambo, tvärtom, men nu är det särbo det handlar om.) Jag var särbo under tio år, dock med bara ett par kilometer mellan oss.

Jag tänker att man behöver ordna det hos varandra, så att man själv har en del eget hos den andra. Vad det ska vara, beror ju på vad man gillar att göra. Ett eget grönsaksland i särbons trädgård, kanske? Utrymme i särbons hem för grejer som behövs för något intresse? Den sortens saker.

Men det går ju inte att ta med tak att lägga om eller fönster att kitta, det bygger på att man har projekt som är lite mindre platsoberoende än så.

 

[Lovisaleonora]

Okej då förstår jag! Om du skriver att dottern "styr" snarare än "tar ansvar för" så förstår jag hur du menar! Och helt självklart styr min dotter - bara det faktum att hon finns och att hon är min dotter - en hel massa saker i mitt liv! Hon har varit (och är) den viktigaste personen i mitt liv i 18 år, och har då varit inte bara känslomässigt viktig för mig, utan också mitt ansvar. Mitt ansvar att se till att hon har det bra, mitt ansvar att försörja, ta hand om, älska... Det där raderas ju inte bara för att hon fyllt 18, däremot varierar ju formerna för det under ett barns (eller en ung vuxens) hela uppväxt. Och nog påverkar det vilka andra relationer man kan ha och hur de kan se ut!

Det kokar nog ner till vad som kan vara rimligt i ditt liv att frångå för din vuxna dotter. Vill du ha kvar relationen med din särbo? Vad får den kosta?

 

[Ajda]

Japp, jag vill mer av MIN tid än vad som går att klämma in på den tid som finns! Det är liksom det som är mitt dilemma... Jag vill träffa partner mer, men också fortsätta vara en del av min dotters hästliv och hästsatsning. Och - inte oviktigt det heller - jag vill ha ett EGET hästliv, få en skön uteritt då och då, ta med hästarna och rida på stranden och lite annat!

Går det att engagera hennes pappa mer i att skjutsa till träningar osv? Då får du loss lite tid.

 

[Vogue]

Jag känner att jag behöver lite perspektiv och lite fler infallsvinklar på den situation som uppstått i mitt liv - och Buke brukar ju kunna bistå med det!

Jag och min dotters far separerade för ca fem år sedan, och har bott åtskilda med dottern (som ganska nyss fyllt 18, dvs "blivit vuxen") växelvis boende sedan dess. Dottern går fortfarande i gymnasiet och bor fortfarande växelvis hos oss, vilket fungerar (och alltid har fungerat) bra. Min relation med exmaken har gått från "spänd" när vi precis separerat till "vänskaplig" på senare tid.

Jag har också en ny relation, och det är där det är lite trassligt... Vi är särbos och bor dessutom rätt långt ifrån varandra, vilket gör att vi behöver träffas på helger och andra ledigheter. De helger min dotter är hos mig har jag alltid vikt för henne, så de som "blir över" för att träffa särbon är ca hälften av årets helger, varannan jul osv. Jag har också två hästar, som min dotter tävlingssatsar med, vilket innebär tävlingar och träningar även en del av de helger som hon bor hos sin pappa. Och eftersom det är jag som äger hästarna, jag som har hästintresset och jag som har det körkort som krävs för att transportera runt hästarna så är jag min dotters kombinerade sponsor, chaufför, hästskötare och allt-i-allo. Och i de fallen då detta inträffar på "särbo-helger" får ju hen antingen vackert följa med eller leva med att jag inte är anträffbar...

Min särbo tycker nu att hen inte är nöjd med vår relation, att hen alltid kommer i sista hand och vill ha mer av mig... Jag kan förstå det, samtidigt som jag förstås varken vill ge upp hästar eller dotter. Efter diverse händelser i helgen (som jag inte vill gå in på i detalj) så har det nu ställts på sin spets med uttalanden som "jag vill att du visar i handling att du prioriterar mig, inte bara med ord säger att du älskar mig". På min fråga "vill du att jag prioriterar dig före hästarna och min dotter ibland?" så blev svaret "ja". På frågan "Jaha, skall jag sälja hästarna och flytta till din stad då?" fick jag ett ironiskt "ja, det vore ju ett sätt" till svar. Det sistnämnda kommer inte att hända, och det är nog även min särbo mycket väl medveten om, men det känns ändåsom om jag fått lite av ett ultimatum... Och jag vet inte riktigt hur jag skall ställa mig, hur jag skall hantera detta? Jag kan höra Bukes samlade "Dumpa!" ekandes i öronen, och det ÄR ett alternativ, men samtidigt så har jag och särbon väldigt mycket fint tillsammans också, som jag inte vill slänga på soptippen utan väldigt mycket eftertanke.... Hur har ni andra gjort, som varit i liknande situationer? Vill jättegärna ha mer nyanserade svar än just "dumpa", tack!

Förstår särbon (S), om nu denna stackare får stå ut med att du prioriterar bort S allt som oftast får du väl börja fundera på om du vill ha en S eller om du vill leva själv?
Dottern är vuxen nu och du behöver inte ”mamma” henne.
Varför inte bjuda in S oftare och dela livet?
Bjud på spa? En resa eller liknande? Det är det minsta du kan göra för att visa uppskattning. Du kan inte förvänta dig att någon ska vara nöjd med att bli behandlad såsom du behandlar S.

 

[Tonto]

Förstår särbon (S), om nu denna stackare får stå ut med att du prioriterar bort S allt som oftast får du väl börja fundera på om du vill ha en S eller om du vill leva själv?
Dottern är vuxen nu och du behöver inte ”mamma” henne.
Varför inte bjuda in S oftare och dela livet?
Bjud på spa? En resa eller liknande? Det är det minsta du kan göra för att visa uppskattning. Du kan inte förvänta dig att någon ska vara nöjd med att bli behandlad såsom du behandlar S.

Det minsta för att visa uppskattning? Varför ska TS bjuda på spa eller en resa för?

 

[Vogue]

Det minsta för att visa uppskattning? Varför ska TS bjuda på spa eller en resa för?

För att TS som det verkar aldrig bjuder till för särbon utan det är särbon som hela tiden får anpassa sig eller ”vill du vara med oss” (dottern) när det är TS och särbon som ska vara ett ”oss”.

 

[hastflicka]

@macbeth och @Gnist jag tror/tycker att ni har delvis rätt båda två. Min partner ÄR lite av en dramaqueen (det är ett stående skämt mellan oss, till och med!) och har en ganska svartvit syn på saker och ting - likställer att säga "jag har inte tid" med "jag har inte lust", vilket lett till en del diskussioner oss emellan. Jag hävdar ju t.ex. att jag visserligen valt att ha hästar, men att det kommer med vissa förpliktelser (mat, mockning, motion mm) med det som jag inte bara kan strunta i för att prioritera annat. Medan partner anser (lite tillspetsat) att åka till hästarna när hen är hos mig är detsamma som att inte vilja umgås med partner.

Jag förstår min partner och är ledsen över att hen känner sig bortprioriterad och åsidosatt, SAMTIDIGT som jag tycker att det är fullständigt orimligt att lägga resten av mitt liv helt åt sidan de helger som hen är hos mig. När jag är hos hen blir det ju per automatik så att någon annan (min dotter) får ta hand om hästarnas behov, så då uppstår inte konflikten lika lätt (samtidigt som jag då inte heller har möjlighet att åka till hen riktigt lika ofta som hen åker till mig).

Forvantar sig partnern att du ska slappa ditt "vanliga" liv nar hen ar hos dig och stanna hemma for att kunna vara tillsammans hela tiden?
Har partnern nagot intresse utanfor hemmet? Nagon sport eller liknande?
Om partnern vill tillbringa mer tid med dig kan ju partnern ocksa intressera sig for hastarna, eller stallet, eller dottern, men i alla fall folja med till stallet. Det finns massor att gora i ett stall eller pa en tavling aven om man inte ar involverad sjalv, bara att vara dar som stod och "hamt hjalp" kan bade bli roligt och vara till mycket stod om man vill.

Nar jag korde runt pa "tavlings cirkusen" har i USA var det ett par akta man och en hustru som ofta var med trots att de inte alls hade ett personligt intresse for hastarna. Da det betydde sa mycket for deras partner ville de vara med som stod och fa vara med om den mycket viktiga biten i partnerns liv. De larde sig ju mer och mer om hastarna, atminstone att kunna halla i da och da, men var mycket behjalplig med att kopa kaffe till oss alla ifran min grupp, eller hamta grejor, etc. Men viktigast av allt, pa det sattet blev det ett gemensamt intresse for dem. Bada personerna i forhallandet kande alla inblandade, var ofta med och sag och horde vad som pagick pa tavlingar och det blev darfor mer ett gemensamt intresse an bara den ena partnerns.

Maken har inget intresse i hastar, stall, eller hundar och tavlingar. Han larde sig hjalpligt att leda en snall hast, att mocka ett stall hyfsat, och stada upp stallgang och sadelkammare. Han kan halla i kopplet till en hund, eller hamta grejor. Har ar med sa han forstar nar jag pratar med andra och har insyn i den delen av mitt liv.
Jag spelar inte alls golf, men ar en hejare pa att kora en golfbil och ar ganska bra pa att atminstone forsta vilken klubba som gor vad. Jag kanner hans golfande kompisar och har alltsa full insyn i hur golf gar till. Jag kan stalla om inte direkt "intelligenta" fragor om jag inte var dar, sa atminstone intresserade fragor om hur det gick och vem som gjorde vad.