Ridlärarbloggen: ”Olycka eller slarv?”

En fjärdedel av skadorna uppstod genom att hästen sparkat, trampat, bitit eller klämt den skadade. Andra vanliga orsaker till skador är ryck i grimskaft och att hästen sprungit på den skadade.
Jag fastnar vid ordet olycka. ”Det var en olyckshändelse”, hör jag ibland.
Men hur mycket är egentligen olycka och hur mycket är slarv?
 
Jag håller absolut med @Shaggy om att man inte ska börja peka ut folk som "får skylla sig själva" för att kunna neka dem vård och andra dumheter, men om man inte får prata om vad som orsakar olyckor, hur ska vi då förhindra att de sker? Eller är t ex dödsolyckor bara något vi får leva med, ingen idé att ens fundera över hur vi förhindrar dem?

Förstår inte riktigt poängen med att inte vilja särskilja olyckor för att kunna kolla på orsaker, så att vi förhoppningsvis slipper folk som skadar eller i värsta fall förlorar livet. Det är väl jättebra med en tankeställare, som t ex detta blogginlägg!
Jag anser givetvis att man ska kunna diskutera olyckor och dess orsaker. Det jag reagerar på är hur man börjar skriva, som om det finns godkända och icke godkända olyckor.
"Jag fastnar vid ordet olycka. ”Det var en olyckshändelse”, hör jag ibland.
Men hur mycket är egentligen olycka och hur mycket är slarv?"

Hade istället formuleringen varit
Jag fastnar vid ordet otur. ”Jag hade otur”, hör jag ibland.
Men hur mycket är egentligen otur och hur mycket är slarv?

Där är två ord man kan ställa mot varandra utan att riskera att skapa en massa följdproblem.
 
Visst är det enkelt att trycka på slarv och mänskliga faktorn. Ur ett arbetsperspektiv så är jag upplärd att det inte får stanna vid slarv eller mänskliga faktorn utan att det ska hittas orsak till varför det uppkom en olycka och jobba bort så det inte händer igen.

Nöjer sig någon vid förklaringen slarv eller mänskliga faktorn så finns det ju inget att jobba med så det inte händer igen.
Problemet är väl också att om man inte har så mycket kunskap så blir det ju svårt att inse hur mycket man jobba förebyggande. Då menar jag inte bara ta på sig hjälm, väst, spö och ha kedjegrimskaft etc. Utan hur man kan jobba för att få en trygg, lyhörd häst som "tål" saker utan stress/rädsla/etc.
Dels vet man inte ens att det går att arbeta säkrare. Men man vet heller inte hur iom att de flesta ärligt talat inte är superbra på sånt, inte ens tränare.
Så man landar i att det är olyckor iom att hästar är hästar. Medans det i mina ögon ofta är solklart att vissa ekipage kommer skadas utan att människan alls ser något problem tills det smäller rejält. Det går oftast att göra mycket, mycket mer än folk tror.
 
Jag anser givetvis att man ska kunna diskutera olyckor och dess orsaker. Det jag reagerar på är hur man börjar skriva, som om det finns godkända och icke godkända olyckor.
"Jag fastnar vid ordet olycka. ”Det var en olyckshändelse”, hör jag ibland.
Men hur mycket är egentligen olycka och hur mycket är slarv?"

Hade istället formuleringen varit
Jag fastnar vid ordet otur. ”Jag hade otur”, hör jag ibland.
Men hur mycket är egentligen otur och hur mycket är slarv?

Där är två ord man kan ställa mot varandra utan att riskera att skapa en massa följdproblem.
Visst kan man ha otur! Det kan vara så att en bil kör rätt in i en häst, ridhustaket rasar in, hästen kanske halkar och landar på personen som leder etc.

Men att vissa personer konstant "har otur" kan ju också handla om brist på riskmedvetenhet.
Jag som ändå jobbar mycket med problemlösning och har ridit mycket problemhästar, ridit in etc kan man ju då känna borde skada sig en del. Och det har jag gjort avsuttet 2 ggr under hela mitt liv.

Jag hade inte åkt av på 10 år trots hästarna jag suttit på. När jag väl åkte av var det på min egen häst iom att sadelgjorden sprack och sadeln gled av när han gjorde ett litet skutt.
Av mina kollegor vana vid problemhästar och med kunskap om det mentala, riskmedvetenhet etc så är skadefrekvensen extremt låg trots att de tar emot riktigt svåra fall.
De har liksom rätt lite "otur".

Man kan ju med mer kunskap bli mer riskmedveten och agera därefter. Både i sadeln och på marken.
Man lär sig förekomma och hela tiden ha full koll och inte släppa fokus på allt som sker.
Eftersom hästar ändå är stora, tunga djur med instinkter så tycker jag det vore lysande om fler lärde sig mer om hantering avsuttet och öht hur en häst funkar mentalt. Och då även hur de ska kunna påverka det mentala.
 
Jag hade inte åkt av på 10 år trots hästarna jag suttit på. När jag väl åkte av var det på min egen häst iom att sadelgjorden sprack och sadeln gled av när han gjorde ett litet skutt.
Av mina kollegor vana vid problemhästar och med kunskap om det mentala, riskmedvetenhet etc så är skadefrekvensen extremt låg trots att de tar emot riktigt svåra fall.
De har liksom rätt lite "otur".

Typ motsatsen till: "Jag vet inget om tur. Bara att ju mer jag tränar desto mer tur har jag."
 
Och jag förstår den här ridläraren precis. Så många gånger man tjatat sig blå om säkerhetstänk, säkerhetsrutiner, varför vi gör som vi gör, tänka efter före, för att ha både tonåringar och vuxna som fullkomligt struntar i pga "tycker inte att det behövs". Nä okej men det gör jag och det är på mitt ansvar du är i stallet/på lektion/hanterar hästarna.

En del behöver tydligen slå sig rätt rejält eller se hästarna fara ganska illa för att förstå att det korrekta och enda sjyssta mot hästarna är att utsätta dem för så små och få risker som möjligt. Hästarna kan inte välja så vi måste välja rätt åt dem.

Det handlar inte om att "vara rädd för allt" utan att vara rädd OM sina kompisar hästarna. Och sig själv så man kan fortsätta umgås med dem under lång tid framöver.
 
Visst är det enkelt att trycka på slarv och mänskliga faktorn. Ur ett arbetsperspektiv så är jag upplärd att det inte får stanna vid slarv eller mänskliga faktorn utan att det ska hittas orsak till varför det uppkom en olycka och jobba bort så det inte händer igen.

Nöjer sig någon vid förklaringen slarv eller mänskliga faktorn så finns det ju inget att jobba med så det inte händer igen.
När det gäller den mänskliga faktorn brukar man ju tala om "the dirty dozen" av faktorer och att man genom att förstå dom kan jobba med problemet.
 
Jag anser givetvis att man ska kunna diskutera olyckor och dess orsaker. Det jag reagerar på är hur man börjar skriva, som om det finns godkända och icke godkända olyckor.
"Jag fastnar vid ordet olycka. ”Det var en olyckshändelse”, hör jag ibland.
Men hur mycket är egentligen olycka och hur mycket är slarv?"

Hade istället formuleringen varit
Jag fastnar vid ordet otur. ”Jag hade otur”, hör jag ibland.
Men hur mycket är egentligen otur och hur mycket är slarv?

Där är två ord man kan ställa mot varandra utan att riskera att skapa en massa följdproblem.
Ja, okej. Nu är jag med på banan. Det kan jag hålla med om!
 
Jag tycker inte man ska säga till enskild person att det där var slarv och ingen olycka. Däremot anser jag att vid varje händelse ska man fundera igenom hur man ska kunna förhindra att det sker igen.

Ett exempel är mina hästar. Jag är superstrikt med regler runt dem och skulle aldrig låta ett barn stå ensam och borsta t ex. Folk ifrågasätter det för "dina hästar är så snälla!" Ja visst är det det och det ska de få fortsätta vara och ses som. Just därför tillåter jag inget som kan leda till en olycka jag hade kunnat förhindra. Det är ju inte bara för människans skull utan också för hästens. Hästen ska inte behöva bli utsatt för sådant som kan leda till olyckor för det skapar ju inte bara obehag hos människan utan också hos hästen.
Folk kan fråga, sparkar/biter/bråkar/trängs/annat krångel dina hästar. Jag svarar aldrig nej på den frågan. Jag svarar, hittills har det inte hänt men precis som jag kan hoppa till för något oförutsett och trampa dig så kan hästen göra det, hen kan sparka efter en insekt som biter och står du precis där hoven far genom luften blir du sparkad. Hästen kan missta ditt finger för en morot om du inte ger moroten i öppen hand osv. osv. Samma med att rida ensam. Ja det är jättehäftigt att som nybörjare känna att man kan rida utan ledare men innan broms, gas och styrning funkar så är det inget alternativ att rida iväg längs landsvägen. Jag blir verkligen mörkrädd för endel som totalbrister där och låter folk rida utan ledare trots att de som sitter där på hästen inte ens vet hur man bromsar också hänvisar de till att hästen är så snäll. Tja, hästen är det säkert men lastbilen du plötsligt fick i röven som tutar irriterat och skrämmer hästen som far iväg över diket och människan ramlar av där någonstans i snårskogen är kanske inte så himla "snäll" nästa gång eftersom hen har blivit utsatt för ett trauma helt i onödan samt eventuellt diverse skador.

Olyckor händer. Så är det bara. Det vi hade kunnat förhindra är också en olycka men vid varje händelse måste vi gå igenom hur/om det hade kunnat förhindrats och hur vi isåfall gör det bäst.
 
Jag tycker inte man ska säga till enskild person att det där var slarv och ingen olycka. Däremot anser jag att vid varje händelse ska man fundera igenom hur man ska kunna förhindra att det sker igen.
Man skulle väl kunna säga till någon att det var en olycka som skedde pga slarv?
 
Typ motsatsen till: "Jag vet inget om tur. Bara att ju mer jag tränar desto mer tur har jag."
Ja, så blir det ju. Man lär sig vara allert på omgivningen och ha koll på saker som kan trigga för att vara beredd, man kan jobba bort triggers, man kan lära in signalsystem som minskar fysisk spänning och därmed också psykisk spänning, man kan lära in hjälper som gör att man kan bryta de flesta explosioner/hästen sticker etc. Och man kan läsa av när hästen är redo för olika saker och inte råka sätta sig i lägen där det är stor risk att det går fel.
Samma gäller avsuttet. Det går att lära hästar enormt mkt mer kommunikation, släcka triggers etc i hanteringen med.
Man lär sig vilka rörelser, gångarter, hjälper, utrustning etc som påverkar hästen mentalt och kan ladda upp energi i dem eller pysa ur dem.
Jag vet att många såg mig som halvt från vettet iom att jag red hästar som var kända som tokiga/heta/extremt svåra och mest bara trodde jag var sadelfast och hade en dödslängtan.
Men man lär ju in ett system så man checkar av allt ovan. Jag kollade ju av att mitt signalsystem funkade avsuttet innan jag hoppade upp tex. Det är inte en slump att det inte blir mer skador.
 
Man skulle väl kunna säga till någon att det var en olycka som skedde pga slarv?
Jag tänker att det finns väl all anledning i världen att ha ett arbetsmiljötänk när man hanterar hästar. Dvs, att jobba förebyggande, att fundera över tillbud (där det hade kunnat gå snett men inte gjorde det, den här gången) och faktiska olyckor, och hur de kan förebyggas.

Väldigt många skador uppstår ju när man hoppar över säkerhetsrutinerna, och så är olyckan framme. Nio gånger går det bra, den tionde gör man illa sig. Det är väl jättebra om man tänker efter före, följer säkerhetsreglerna, och förhindrar de olyckor som går?
 
Visst kan man ha otur! Det kan vara så att en bil kör rätt in i en häst, ridhustaket rasar in, hästen kanske halkar och landar på personen som leder etc.

Men att vissa personer konstant "har otur" kan ju också handla om brist på riskmedvetenhet.
Jag som ändå jobbar mycket med problemlösning och har ridit mycket problemhästar, ridit in etc kan man ju då känna borde skada sig en del. Och det har jag gjort avsuttet 2 ggr under hela mitt liv.

Jag hade inte åkt av på 10 år trots hästarna jag suttit på. När jag väl åkte av var det på min egen häst iom att sadelgjorden sprack och sadeln gled av när han gjorde ett litet skutt.
Av mina kollegor vana vid problemhästar och med kunskap om det mentala, riskmedvetenhet etc så är skadefrekvensen extremt låg trots att de tar emot riktigt svåra fall.
De har liksom rätt lite "otur".

Man kan ju med mer kunskap bli mer riskmedveten och agera därefter. Både i sadeln och på marken.
Man lär sig förekomma och hela tiden ha full koll och inte släppa fokus på allt som sker.
Eftersom hästar ändå är stora, tunga djur med instinkter så tycker jag det vore lysande om fler lärde sig mer om hantering avsuttet och öht hur en häst funkar mentalt. Och då även hur de ska kunna påverka det mentala.
Skulle säga att det är lättare att se till så rutiner fungerar så ridhustak inte rasar in (har rutiner följts för att kolla ridhuset och dess konstruktion? Är det byggt för att hålla för zonen den står i? Har rutinerna följts om någon råkar göra åverkanå på ridhuset) än att få flyktdjur att inte reagera med flykt för gemeneman.

Även häst som halkar så varför halkar den? Var det rätt preparerat för att undvika halka och om inte varför? Kunskapsbrist, stress eller något annat?

Att se dessa som otur är att inte ta sitt ansvar och se till att det inte händer igen eller minskar risken för det.
 
Jag tycker inte man ska säga till enskild person att det där var slarv och ingen olycka. Däremot anser jag att vid varje händelse ska man fundera igenom hur man ska kunna förhindra att det sker igen.

Ett exempel är mina hästar. Jag är superstrikt med regler runt dem och skulle aldrig låta ett barn stå ensam och borsta t ex. Folk ifrågasätter det för "dina hästar är så snälla!" Ja visst är det det och det ska de få fortsätta vara och ses som. Just därför tillåter jag inget som kan leda till en olycka jag hade kunnat förhindra. Det är ju inte bara för människans skull utan också för hästens. Hästen ska inte behöva bli utsatt för sådant som kan leda till olyckor för det skapar ju inte bara obehag hos människan utan också hos hästen.
Folk kan fråga, sparkar/biter/bråkar/trängs/annat krångel dina hästar. Jag svarar aldrig nej på den frågan. Jag svarar, hittills har det inte hänt men precis som jag kan hoppa till för något oförutsett och trampa dig så kan hästen göra det, hen kan sparka efter en insekt som biter och står du precis där hoven far genom luften blir du sparkad. Hästen kan missta ditt finger för en morot om du inte ger moroten i öppen hand osv. osv. Samma med att rida ensam. Ja det är jättehäftigt att som nybörjare känna att man kan rida utan ledare men innan broms, gas och styrning funkar så är det inget alternativ att rida iväg längs landsvägen. Jag blir verkligen mörkrädd för endel som totalbrister där och låter folk rida utan ledare trots att de som sitter där på hästen inte ens vet hur man bromsar också hänvisar de till att hästen är så snäll. Tja, hästen är det säkert men lastbilen du plötsligt fick i röven som tutar irriterat och skrämmer hästen som far iväg över diket och människan ramlar av där någonstans i snårskogen är kanske inte så himla "snäll" nästa gång eftersom hen har blivit utsatt för ett trauma helt i onödan samt eventuellt diverse skador.

Olyckor händer. Så är det bara. Det vi hade kunnat förhindra är också en olycka men vid varje händelse måste vi gå igenom hur/om det hade kunnat förhindrats och hur vi isåfall gör det bäst.
Ja, folk måste bli mer riskmedvetna.
Även om man rider ut ihop så bör vissa fundera mer kring hur och när. Är det lämpligt att en medioker ryttare rider ut första gången i mörkret på en fd galoppör i som är 4 år och laddad till tänderna även om de har sällskap? När sällskapet består av en ponny som är livrädd för allt och sticker tom i ridhuset? Rätt trist att bryta diverse ben för det. Och himla trist att unghästen fick den resan i bagaget. Händer tyvärr rätt ofta.
När jag stod i ett stort stall och red ut lite hästar som hade problembeteenden så valde jag oftast att göra det själv just för att jag inte ville riskera att den häst jag satt på skulle skrämma upp någon annans häst och det leda till en farlig situation för den ryttaren/hästen. Det kändes inte schysst mot vare sig häst eller ryttare iom att det kunde skapa problem hos dem. Och potentiellt stärka problembeteende i hästen jag skulle jobba bort det på om det andra ekipaget fick problem/stack etc. När min jobbhäst blivit stadig nog red vi ut med andra.

Och just de hästarna som många ser som "snälla" kan ju bli skrämda som du skriver. En häst som ofta blir rädd/för explosiv etc har man ju oftare jobbat med att kunna kommunicera även i sådana lägen. Vissa av de "snälla" är ju mer bara lata, sävliga etc och kan reagera stort när de väl blir rädda. Och är då ofta lite svårare att nå fram till och blir ibland farligare än de som anses vara reaktiva etc.

Det är ju många som misstar en välutbildad häst som "sååå snäll". När det i själva verket handlar om att hästen genomgått en himla massa träning för att bli välhanterad, enkel etc. Men om man inte är konsekvent i hantering av den, inte vet vad som kan trigga och hur man ska jobba med den så kan den bli farlig.
Det är flera som sagt att "ja, men dina hästar är ju så snälla" iom att jag inte har problem att göra ngt med dem och tycker att deras häst är så knäpp och svår. De fattar inte att det är man made beteende och att de varit väldigt bökiga då de kom till mig.
Det är både lära in övningar, signaler etc. Men också, speciellt med känsliga individer, extremt viktigt vilken energi du själv är i. Min häst är lätt att påverka med egen energi/känslor. Han är av naturen hög i energi själv. Om någon då hetsar upp sig speglar han det och kan även multiplicera det med 100 typ. Tex en elev tog honom för hand, såg en älg nära utebanan och blev helt till sig, glömde bort att kommunicera med hästen, tittade mot älgen, pratade högt och fort, andades kort och fort etc. Och hästen som med mig knappt reagerar på älg spann loss totalt och började trava på stället, ögonen höll på att ploppa ut och han drakblåste. Hade han varit mindre skolad hade han stuckit. Det hade nog setts som olycka om det skedde. Men det hade lätt gått att undvika.

Många vet inte hur man tränar in saker på marken och underskattar hur mycket man kan göra för att få en trygg, friktionsfri relation.
 
Skulle säga att det är lättare att se till så rutiner fungerar så ridhustak inte rasar in (har rutiner följts för att kolla ridhuset och dess konstruktion? Är det byggt för att hålla för zonen den står i? Har rutinerna följts om någon råkar göra åverkanå på ridhuset) än att få flyktdjur att inte reagera med flykt för gemeneman.

Även häst som halkar så varför halkar den? Var det rätt preparerat för att undvika halka och om inte varför? Kunskapsbrist, stress eller något annat?

Att se dessa som otur är att inte ta sitt ansvar och se till att det inte händer igen eller minskar risken för det.
Jag drog bara till med valfria, överdrivna liknelser. De kanske inte var de bästa.
Men jag tror du fattar andemening i att visst kan det vara otur i bland. Men oftast går det att förebygga och undvika.
 
Jag tänker att det finns väl all anledning i världen att ha ett arbetsmiljötänk när man hanterar hästar. Dvs, att jobba förebyggande, att fundera över tillbud (där det hade kunnat gå snett men inte gjorde det, den här gången) och faktiska olyckor, och hur de kan förebyggas.

Väldigt många skador uppstår ju när man hoppar över säkerhetsrutinerna, och så är olyckan framme. Nio gånger går det bra, den tionde gör man illa sig. Det är väl jättebra om man tänker efter före, följer säkerhetsreglerna, och förhindrar de olyckor som går?
Ja absolut! Citerade du knasigt nu eller hur relaterar detta till vad jag skrev? :D
 
Man skulle väl kunna säga till någon att det var en olycka som skedde pga slarv?
Det beror på situation tycker jag. Att säga till någon som blev allvarligt skadad att det var slarv vilket i de allra flestas öron hade låtit som "skyll dig själv" tycker jag inte är schysst. Personen ifråga har säkerligen fullt upp med att förebrå sig själv ändå. Klarade sig alla väl trots allt så ja, då kan man säga det.
 
Ja, folk måste bli mer riskmedvetna.
Även om man rider ut ihop så bör vissa fundera mer kring hur och när. Är det lämpligt att en medioker ryttare rider ut första gången i mörkret på en fd galoppör i som är 4 år och laddad till tänderna även om de har sällskap? När sällskapet består av en ponny som är livrädd för allt och sticker tom i ridhuset? Rätt trist att bryta diverse ben för det. Och himla trist att unghästen fick den resan i bagaget. Händer tyvärr rätt ofta.
När jag stod i ett stort stall och red ut lite hästar som hade problembeteenden så valde jag oftast att göra det själv just för att jag inte ville riskera att den häst jag satt på skulle skrämma upp någon annans häst och det leda till en farlig situation för den ryttaren/hästen. Det kändes inte schysst mot vare sig häst eller ryttare iom att det kunde skapa problem hos dem. Och potentiellt stärka problembeteende i hästen jag skulle jobba bort det på om det andra ekipaget fick problem/stack etc. När min jobbhäst blivit stadig nog red vi ut med andra.

Och just de hästarna som många ser som "snälla" kan ju bli skrämda som du skriver. En häst som ofta blir rädd/för explosiv etc har man ju oftare jobbat med att kunna kommunicera även i sådana lägen. Vissa av de "snälla" är ju mer bara lata, sävliga etc och kan reagera stort när de väl blir rädda. Och är då ofta lite svårare att nå fram till och blir ibland farligare än de som anses vara reaktiva etc.

Det är ju många som misstar en välutbildad häst som "sååå snäll". När det i själva verket handlar om att hästen genomgått en himla massa träning för att bli välhanterad, enkel etc. Men om man inte är konsekvent i hantering av den, inte vet vad som kan trigga och hur man ska jobba med den så kan den bli farlig.
Det är flera som sagt att "ja, men dina hästar är ju så snälla" iom att jag inte har problem att göra ngt med dem och tycker att deras häst är så knäpp och svår. De fattar inte att det är man made beteende och att de varit väldigt bökiga då de kom till mig.
Det är både lära in övningar, signaler etc. Men också, speciellt med känsliga individer, extremt viktigt vilken energi du själv är i. Min häst är lätt att påverka med egen energi/känslor. Han är av naturen hög i energi själv. Om någon då hetsar upp sig speglar han det och kan även multiplicera det med 100 typ. Tex en elev tog honom för hand, såg en älg nära utebanan och blev helt till sig, glömde bort att kommunicera med hästen, tittade mot älgen, pratade högt och fort, andades kort och fort etc. Och hästen som med mig knappt reagerar på älg spann loss totalt och började trava på stället, ögonen höll på att ploppa ut och han drakblåste. Hade han varit mindre skolad hade han stuckit. Det hade nog setts som olycka om det skedde. Men det hade lätt gått att undvika.

Många vet inte hur man tränar in saker på marken och underskattar hur mycket man kan göra för att få en trygg, friktionsfri relation.
Min fetning. Det är det här som gäller mina hästar. Jag fattar inte varför inte alla lägger tid på det absolut viktigaste dvs. kommunikation och att lära sig och hästen vad som är okej och inte i relationen till varandra. Utan det kan man lika gärna rida på ridskola. Varför ha egen häst med de kostnaderna det ger om man inte vill ha en ömsesidig relation? Ja jag vet, det är inte alla som tänker så men jag kan inte förstå varför. Så står de där med en häst som inte går att leda för att hen har haft boxvila, som springer över folk i hagen, trängs och hotar och undrar varför hästen gör så. Jag ser inte det som konstigt alls. De svarar på det de får.

Det är intressant det du skrev om hästen som blev rädd för älgen för att människan blev det. Så var min ena i början. Kände han stress/rädsla/ångest från människor eller andra hästar höll han på att krypa ur skinnet. Nu blir han tvärtom superlugn (han kan verkligen se ut som en sådan där sävlig trygg häst som har gått på ridskola i hundra år) bara för att förstärka det där "det är inte farlig", kan han börja gäspa, blinka osv. allt för att lugna och det är verkligen som att han säger, "kom lilla vän så ska jag ta hand om dig" till den rädda människan. Det är så häftigt att se.
 
Jag tror vi alla satt oss i dumma situationer någon gång under hästeriet. Jag har skadats lite mer allvarligt 3 ggr. Alla hade gått att undvika på sätt och vis.
Både i form av att alkoholiserad tränare borde vetat bättre när jag var 15 år och bröt nacken.
Men också att jag själv borde satt mina känslor åt sidan och inte balansera så nära kanten i ett jobb med en häst. Det var 4:e på tok för svåra och jag tyckte så synd om henne nu när hon köpt vad hon trodde var hennes enkla tävlingshäst. Jag fick tyvärr inte all info om hästen, viktig sådan utelämnades. Jag försökte pressa lite mer för att jag tyckte så synd om henne. Jag hade just fått jättesorgliga nyheter kvällen innan och var iom det inte mental där jag borde helt. Klantigt av mig.

Det är tyvärr ofta lite av ett lotto för många vad som sker avsuttet. Folk tar en massa lektioner uppsuttet. Men väldigt få tar lektioner i hantering etc.
Jag vet inte hur många gånger man väntat på att saker ska ske med vissa människor och hästar iom att man ser hur galet omedveten människan är om hur hästen är/känner etc och vad som är på väg att byggas upp där inne. Det är inte en fråga OM det ska hända, bara när.
Många låter bli att träna bort flykt, att hästen går för nära, att det inte går att röra den överallt etc. Man vet inte riktigt hur mycket av det som går att träna bort.
Många vet heller inte var de ska placera sig för att minska risk för att bli hoppad på, översprungen etc. Och många vet inte hur de ska agera i hagen, hur de ska lära hästar agera i hagen för att slippa skador.
Vet inte hur ofta jag hört om folk som gått in i hage med en massa hästar och ska ge någon av dem godis/mat och inte fattar att det kan vara farligt om hästarna börjar flytta på varann/bråka etc och sedan blir skadade.
Hästar behöver liksom inte ha så mycket flykt och rädslor som många tycker är helt ok och normalt. Det går att träna bort mycket. Och hästar behöver inte dra omkring på folk, behöver inte vara i läge för explosion, behöver inte försöka slå sig fria, de behöver inte rusa ut i hagen etc.
Det går att lära hästar att tagga ner, att låta bli att flytta på andra hästar om människan är i hagen etc.

Jag vet en gång när de stängt av vanliga vägen till hagarna iom grävning/bygg. Så man fick leda hästarna över ett dike för att nå hagarna. Det blev ett livsfarligt jippo för utsläpparen som inte fick över hästarna, höll på att bli hoppad på, tappat hästar etc. Utom en jag hade i träning som fått lära sig lite basics. Han gick lugnt över diket och kunde inte bry sig mindre. Samma när han rullat fast och han var helt cool i att jag ensam kom dit och kunde klättra lite på honom, fick lägga rep runt så jag kunde dra loss. Han leddes också in och ut ibland av en mycket långsam man med förståndshandikapp. När hästen kom var det full cirkus med att ens leda honom. Det går att göra så mkt för att minimera risker. Men det görs väldigt, väldigt sällan.
Min travare betedde sig som den hästen du beskriver där. Hon hade glömt att hon var häst och flyktdjur, att hon skulle vara rädd för allt och bete sig hästigt osv. Hon var lugnast i stallet, otroligt trygg, van vid alla motorfordon osv Det stod en lastbil igång och en stor traktor med skopa i gång på stigen tillbaka till stallet en gång och jag tänkte att hon är ju trafiksäker, jag litar på henne så jag red mellan dem, mina fötter skrapade lite emot, men hon gick som om vi var ute på en helt vanlig lugn skrittur liksom. Det förvånade alla som såg det. Men jag förväntade mig inte något annat av henne heller. Hon blev liksom aldrig rädd. Vid plötsliga ljud kunde hon överraskat hoppa till och vända sig mot ljudet och så tänkte hon "aha, en pojke som kastar boll på en vägg, ingen tiger, jag går vidare" och det var liksom det enda sättet hon reagerade på, medan andra skenade till stallet.

Jag var otroligt glad för henne, när jag tittade i hennes ögon så såg det ut som om hon var en mycket mycket gammal och vis tant, inte en häst. Hon hade koll på världen och liksom kunde allt på något vis. Mycket märklig känsla det gav mig, att min häst var äldre och mer världsvan och visare än vad jag var. Jag önskar alla vore sånna.
 

Liknande trådar

Hästvård Hej! Jag har ett sto som jag haft i 2år och har några bekymmer jag skulle vilja diskutera. Min häst är 5år gammal som under...
2
Svar
24
· Visningar
2 152
Senast: Ridinglady
·
  • Artikel
Dagbok Det är så konstigt. Ibland kan jag känna det som att jag hamnar i ett ”förvildat” läge där jag plötsligt blir som skygg för allt och...
Svar
1
· Visningar
602
Senast: Tualma
·
Övr. Hund Min tollare fyller 2 år i slutet av mars. Han är en underbar hund med mycket energi och glädje. Vårt (eller egentligen mitt) problem är...
2 3
Svar
50
· Visningar
8 487
Senast: AlmostEasy
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Hunden väckte mig mellan kl 3-4 härom natten och ville gå ut. Förr i tiden så var det alltid husse som vaknade om hunden behövde gå ut...
Svar
5
· Visningar
1 197
Senast: vallhund
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp