Ruttet

Jag har blivit uppsagd helt och hållet från mitt jobb. Anledningen sägs vara arbetsbrist.

När coronan slog till uppstod en massa krishantering på jobbet. Alla på kontoret hade hur mycket som helst att göra för att reda i röran som uppstod. Själv satt jag och hade knappt något att göra alls.

När den mest akuta krisen lagt sig fick jag veta att jag var tvungen att jobba på huvudkontoret framöver. Det var jag tvungen att säga nej till. Jag kan inte flytta tillbaka till Stockholm och veckopendling är också uteslutet. Så jag blev uppsagd.

I förhandlingen med facket ville fackombudet få mig arbetsbefriad under uppsägningstiden. Han menade på att är det arbetsbrist så finns inget att göra, annars är det inte arbetsbrist. Tyvärr lyckades han inte. Jag måste jobba under uppsägningstiden. Denna tid blev 5 månader lång då jag jobbat mer än 6 år på företaget. Det kommer att bli de längsta 5 månaderna i mitt liv. I mitt anställningsavtal stod att jag har 3 månaders uppsägningstid, men lagen säger alltså att det ska vara 5 månader. Jag kan ju alltid hoppas på att få ett annat jobb under uppsägningstiden, så jag kan gå tidigare, men tror inte chansen är så stor.

Det här har lett till att min arbetsmotivation har sjunkit som en sten. Det känns ruttet att jobba trots att det är arbetsbrist.

För övrigt så ska det här inlägget och jag som person inte diskuteras i slutna chattforum, så som har skett. Det är så jävla lågt att göra så, och att sen dessutom hoppa in här och läsa lusen av mig. Till ingen nytta alls. Snarare tvärt om. Det är så fruktansvärt jävla elakt. Men det är väl så att har man en gång varit mobbad så blir man mobbad resten av livet. Det är bara olika personer som genomför mobbingen.

 

[Zinfernia]

Ja, det menar jag. Det var @Zinfernia som sa det, så därför vet jag att det snackats skit om mig bakom min rygg. Tråden där det stod är numera raderad och det går inte längre att läsa uppläxningen jag fick.

Okej Magiana, eftersom du taggar mig i tråden tar jag mig friheten att ge min syn på saken. Jag skrev att din tråd hade delats i en chattgrupp jag är med i men jag skrev inte något om bakgrunden till det hela. Jag minns inte varför den delades från början men jag tror att det var något i stil med "Känner någon Magiana IRL? Hur mår hon?" och inte "Fritt fram att snacka skit om Magiana!" som du tog för givet rakt av. Skriver du på ett offentligt forum får du också räkna med att det du skriver kan diskuteras i "slutna sällskap", det går liksom inte att förbjuda det oavsett hur diskussionen artar (eller urartar) sig.

Det jag skrev står jag fortfarande fast vid. Jag tycker att du är fruktansvärt otacksam mot alla som försökt hjälpa dig här genom åren. Du ratar 99% av förslagen du får med tusen olika invändningar och anledningar och jag är djupt imponerad över att folk här fortfarande försöker hjälpa dig, själv ger jag snabbt upp med människor som bara fokuserar på det som inte går istället för att hitta lösningar. Du ställer omöjliga krav på din omgivning och är samtidigt inte ett dugg flexibel tillbaka och den här tråden är inget undantag. Vill inte flytta, vill inte pendla, vill inte bo i lägenhet, vill inte jobba på kontoret utan måste sitta hemma, vill inte ens jobba under uppsägningstiden.
Jag blir förbannat provocerad av folk som faktiskt inte vill jobba men som gladeligen tar emot statens pengar, för det är exakt vad du gör.

 

[Smulu]

Snälla tänk på att text går fram hårdare än talade ord.

 

[Daff]

Okej Magiana, eftersom du taggar mig i tråden tar jag mig friheten att ge min syn på saken. Jag skrev att din tråd hade delats i en chattgrupp jag är med i men jag skrev inte något om bakgrunden till det hela. Jag minns inte varför den delades från början men jag tror att det var något i stil med "Känner någon Magiana IRL? Hur mår hon?" och inte "Fritt fram att snacka skit om Magiana!" som du tog för givet rakt av. Skriver du på ett offentligt forum får du också räkna med att det du skriver kan diskuteras i "slutna sällskap", det går liksom inte att förbjuda det oavsett hur diskussionen artar (eller urartar) sig.

Det jag skrev står jag fortfarande fast vid. Jag tycker att du är fruktansvärt otacksam mot alla som försökt hjälpa dig här genom åren. Du ratar 99% av förslagen du får med tusen olika invändningar och anledningar och jag är djupt imponerad över att folk här fortfarande försöker hjälpa dig, själv ger jag snabbt upp med människor som bara fokuserar på det som inte går istället för att hitta lösningar. Du ställer omöjliga krav på din omgivning och är samtidigt inte ett dugg flexibel tillbaka och den här tråden är inget undantag. Vill inte flytta, vill inte pendla, vill inte bo i lägenhet, vill inte jobba på kontoret utan måste sitta hemma, vill inte ens jobba under uppsägningstiden.
Jag blir förbannat provocerad av folk som faktiskt inte vill jobba men som gladeligen tar emot statens pengar, för det är exakt vad du gör.

Har du varit deprimerad? Annars tror jag att du har svårt att sätta dig in i situationen. Det är upp till oss andra på forumet om vi vill delta i @Magianas trådar, vi har ingen rätt att förvänta oss att hon ska agera efter de råd vid ger.

Om du stör dig så mycket på henne så tipsar jag dig om ignore funktionen, är nog trevligast för alla

 

[Fruentimber]

Om du stör dig så mycket på henne så tipsar jag dig om ignore funktionen, är nog trevligast för alla

Fast nu hade ju @Magiana taggat @Zinfernia i den här tråden. Då är det väl rimligt att hon också svarar.

 

[ainasoja]

Fast nu hade ju @Magiana taggat @Zinfernia i den här tråden. Då är det väl rimligt att hon också svarar.

Speciellt när man är anklagad för att prata skit om personen i fråga.

 

[Daff]

Fast nu hade ju @Magiana taggat @Zinfernia i den här tråden. Då är det väl rimligt att hon också svarar.

Ja rimligt att man svarar och ger sin syn på saken men det innebär inte att man behöver skriva precis allt man tänker och tycker.

 

[Mabuse]

Ja rimligt att man svarar och ger sin syn på saken men det innebär inte att man behöver skriva precis allt man tänker och tycker.

Det gäller väl alla, i så fall?

 

[Saeta]

Jag blir förbannat provocerad av folk som faktiskt inte vill jobba men som gladeligen tar emot statens pengar, för det är exakt vad du gör.

Jag tror inte att det är någon som "gladeligen" tar emot statens pengar. Om man har levt på bidrag så vet man också hur otroligt kämpigt och ansträngande det är. Det är allt annat än en dans på rosor.

 

[ainasoja]

Ja rimligt att man svarar och ger sin syn på saken men det innebär inte att man behöver skriva precis allt man tänker och tycker.

Tror nog att inlägget hade blivit mycket längre om @Zinfernia skrivit allt hon tycker och tänker.

Tror ju knappast att detta om TS är allt som rör sig i det huvudet.

 

[em-pirre]

Jag kör min mobil med 3,5 mm kabel till bilradion i aux-läge.

Alla har inte aux-uttag

 

[em-pirre]

Speciellt när man är anklagad för att prata skit om personen i fråga.

Men hon blev väl inte anklagad? Magiana skrev at Zinfernia har berättat att det skrivits om henne.

 

[Zinfernia]

Snälla tänk på att text går fram hårdare än talade ord.

Det var den censurerade versionen

 

[Nota]

Snälla tänk på att text går fram hårdare än talade ord.

Plus att text tolkar man precis som man vill

 

[Lillgrådis]

Jag tror inte att det är någon som "gladeligen" tar emot statens pengar. Om man har levt på bidrag så vet man också hur otroligt kämpigt och ansträngande det är. Det är allt annat än en dans på rosor.

Jag tror inte att någon tror att det är ett liv i sus och dus, utan snarare både svårt och med obefintliga marginaler. I alla fall jag provoceras inte det minsta av att staten bidrar med pengar till dem som verkligen inte klarar av att jobba.

Däremot att återkommande leverera den generella attityden "jobb är bara ett tråkigt måste", eller "jobbar man så mycket - typ heltid med pendling - så kan man lika gärna vara död" är kanske inte så konstigt att folk, inklusive jag själv, reagerar för. Som visserligen trivs med mitt jobb men som kämpat hårt för det och att även hinna saker på fritiden.

En sak om man nu råkat hamna på ett specifikt jobb där man verkligen vantrivs med sysslor och kollegor och chefer, att man vill därifrån och hitta något bättre. Men det här påstås ju gälla som en allmängiltig sanning, innan det ens finns något tilltänkt jobb? Och med begränsad erfarenhet från andra jobb.

Känner man redan att man är dåligt anställningsbar, så framstår det förhållningssättet som spiken i kistan för en arbetsgivare som sannolikt har många med aningen mer framåt eller i alla fall neutral inställning att välja på. Även om det inte skulle uttryckas så rakt på en anställningsintervju så lyser det igenom. Och det tror jag nog att man själv förstår.

Dvs kanske inte så konstigt sett att den inställningen utifrån sett ger intrycket av att hellre "ta emot statens pengar", om än begränsade, än att engagera sig och ge det bästa man kan för att också själv bidra till statens pengar. (och ja, jag hävdar att detta är en inställning som man kan välja att fortsätta med eller anstränga sig lite för att undvika ett låst tankemönster)

 

[vemsomhelst123]

Jag tror inte att någon tror att det är ett liv i sus och dus, utan snarare både svårt och med obefintliga marginaler. I alla fall jag provoceras inte det minsta av att staten bidrar med pengar till dem som verkligen inte klarar av att jobba.

Däremot att återkommande leverera den generella attityden "jobb är bara ett tråkigt måste", eller "jobbar man så mycket - typ heltid med pendling - så kan man lika gärna vara död" är kanske inte så konstigt att folk, inklusive jag själv, reagerar för. Som visserligen trivs med mitt jobb men som kämpat hårt för det och att även hinna saker på fritiden.

En sak om man nu råkat hamna på ett specifikt jobb där man verkligen vantrivs med sysslor och kollegor och chefer, att man vill därifrån och hitta något bättre. Men det här påstås ju gälla som en allmängiltig sanning, innan det ens finns något tilltänkt jobb? Och med begränsad erfarenhet från andra jobb.

Känner man redan att man är dåligt anställningsbar, så framstår det förhållningssättet som spiken i kistan för en arbetsgivare som sannolikt har många med aningen mer framåt eller i alla fall neutral inställning att välja på. Även om det inte skulle uttryckas så rakt på en anställningsintervju så lyser det igenom. Och det tror jag nog att man själv förstår.

Dvs kanske inte så konstigt sett att den inställningen utifrån sett ger intrycket av att hellre "ta emot statens pengar", om än begränsade, än att engagera sig och ge det bästa man kan för att också själv bidra till statens pengar. (och ja, jag hävdar att detta är en inställning som man kan välja att fortsätta med eller anstränga sig lite för att undvika ett låst tankemönster)

Men kan man inte bara bli lite provocerad då, och sen lämna det när någon uppenbarligen har det jobbigt? Jag kan oxå känna mig uppgiven ibland när jag läser här, men jag känner bara att jag måste påpeka saker när det rör saker som faktiskt kan bli riktigt dåliga om de missuppfattas. Det här är ju en tråd som verkar vara skapad ur frustration och uppgivenhet, då kanske det kan få vara så. Nu tycker jag i te ditt inlägg var farligt/taskigt, men det som det indirekt svarar på var faktiskt inte snällt.

 

[Sirap]

Jag kan förstå båda aspekterna av det här. Absolut att det kan vara opassande och rentav farligt att "slå på någon som redan ligger". MEN samtidigt undrar jag om det verkligen hjälper TS att folk stryker medhårs år efter år. Kommer med idéer som man redan på förhand vet kommer att betraktas som omöjliga och dåliga. Det verkar ju inte ha hjälp hittills. Ibland kanske man behöver höra från "alla" att det inte fungerar att per automatik säga nej till allt folk föreslår och att se sig själv som ett hopplöst fall. Ibland kanske man behöver lite "tough love" för att komma vidare istället för bekräftelse på att det är ok att "ge upp, säga nej till allt och gräva ner sig". Jag är ingen expert men har själv varit rätt under isen. Att höra sanningen gör ont, men kanske ibland och till slut är nödvändigt. Det är mina tankar, i all välmening.

 

[Lillgrådis]

Men kan man inte bara bli lite provocerad då, och sen lämna det när någon uppenbarligen har det jobbigt? Jag kan oxå känna mig uppgiven ibland när jag läser här, men jag känner bara att jag måste påpeka saker när det rör saker som faktiskt kan bli riktigt dåliga om de missuppfattas. Det här är ju en tråd som verkar vara skapad ur frustration och uppgivenhet, då kanske det kan få vara så. Nu tycker jag i te ditt inlägg var farligt/taskigt, men det som det indirekt svarar på var faktiskt inte snällt.

Absolut, jag läser väldigt mycket och lämnar det i tystnad trots att det kan framstå provocerande. Sätter mig på händerna ibland för att låta bli att kommentera, även när det jag skulle ha sagt är i all välmening eller något som jag tänker skulle kunna vara en idé att pröva, eftersom sannolikheten är så övervägande att det kommer att dissas.

Och när det blir för mycket - oavsett vilken skribent det gäller - så tillämpar jag mental eller teknisk ignore, helt eller periodvis, och går vidare.

Men i övrigt håller jag med @Sirap . De här netikett-frågorna "Is it kind?" "Is it necessary?" "Is it true?" är en bra förhållningsregel om man uppfyller två av tre. Och även om "snäll" oftast är bra att ha med i checklistan, så kan det ändå vara ok att få lov att framföra något som är både sant och, till sist, framstår som nödvändigt.

 

[Mabuse]

Absolut, jag läser väldigt mycket och lämnar det i tystnad trots att det kan framstå provocerande. Sätter mig på händerna ibland för att låta bli att kommentera, även när det jag skulle ha sagt är i all välmening eller något som jag tänker skulle kunna vara en idé att pröva, eftersom sannolikheten är så övervägande att det kommer att dissas.

Och när det blir för mycket så tillämpar jag mental eller teknisk ignore, helt eller periodvis, och går vidare.

Men i övrigt håller jag med @Sirap . De här netikett-frågorna "Is it kind?" "Is it necessary?" "Is it true?" är en bra förhållningsregel om man uppfyller två av tre. Och även om "snäll" oftast är bra att ha med i checklistan, så kan det ändå vara ok att få lov att framföra något som är både sant och, till sist, framstår som nödvändigt.

Fast “is it necessary?” - svaret på den frågan är ju nej, när det gäller 90% av all mänsklig kommunikation, och definitivt på varenda inlägg som någonsin skrivits på Buke. Inget av detta är absolut nödvändigt. Det är sällan nödvändigt att kommunicera, vi gör det ändå, för att vi är sociala varelser. Men nödvändigt är det ju sällan. Man kan leva utan internetforum också.

Så jag tycker kort sagt att om man ska hålla sig till de reglerna så skulle människor i princip sluta prata med varandra öht. Och det vore ju synd.

När det gäller den här tråden tror jag folk redan biter sig i tungan och sitter på händerna allt vad de orkar. Annars skulle den ha mycket fler inlägg. Jämför mängden reaktioner och mängden inlägg, t ex. Jag tror alla tänker sig för både en och femton gånger innan de skriver något, och sedan väger varje ord på guldvåg. Och då blir resultatet så här. Mer silkesvantar och inlindning mäktar folk nog inte med.

 

[Lillgrådis]

Haha, nej i strikt mening är det förvisso så. Jag ser det kanske mer som en glidande skala? Att väljer du att plocka bort "snäll" ur ekvationen, så får du tänka dig för en gång extra och känna att det här "behöver" verkligen sägas nu, av något skäl. Även om vi alla hade överlevt ändå.

 

[MJLee]

För att tillägga till @Lillgrådis kloka ord. Det är skillnad på dåligt/obefintligt självförtroende där man inte tror att AG skulle anställa pga att man inte duger någonting till och när man själv inte är beredd att kompromissa för att inte allt är som man själv vill ha det. Om det handlar om dåligt självförtroende tror jag alla i tråden och de flesta på buke inte bara upplevt samma känsla någon gång utan också skulle stötta och peppa både allmänt och mer specifikt. Det är mer känslan av att jag kan inte göra det och det och det, för då kan jag inte leva livet precis som jag vill, för då får jag ångest, vilket är få förunnat. Jag är ledsen men det kan det lätt ge intryck av när man läser igenom många av TS inlägg.

Depressioner gör en självisk, negativ till allt, introvert och ältande och ofta katastroftänkande, så är det och det kan ingen själv hjälpa. Men all forskning och behandling av depression leder till att få en person att sas gå utanför sig själv och tillsammans med vårdgivare jobba för att mildra och lindra, ofta med både medicinering och personlig kontakt. Helt bra blir det kanske aldrig men det kan bli bättre. Men det kräver, hur deprimerad man än är, att man själv medverkar till någon grad vilket TS inte verkar vilja. Man är inte sin depression, man kan inte heller 'skylla' (missförstå mig rätt) allt på att man har svåra depressioner. Nej, det handlar inte om 'ryck upp dig nu' utan att man ändå måste ta ett visst självansvar. Det finns andra användare här på Buke som också mår fruktansvärt piss (eftersom hen själv postar om det så är det enda skälet jag nämner det) men som har kontakt med vården och när det krisar tar ansvaret att åka dit.

För att vara ärlig har TS faktiskt fungerat i flera år och gör det fortfarande eftersom hon arbetat deltid, ridit, fixat i trädgården osv. Det är skillnad när man mår så dåligt att man inte kan utföra sitt nuvarande arbete eller något alls, inte kan fungera i det vanliga livet öht och när man ändå gör det, vilket TS gör och som hon ska ha cred för.

Just nu är det fullt förståeligt att framtiden skrämmer skiten ur @Magiana det är hon inte ensam om, och inte heller att ha förlorat eller på väg att förlora jobbet. Men nu är det som det är, och att gräva ner sig i hur orättvist och bittert det är, gör det bara värre. AF är till för saker som CV och personligt brev och hur man söker jobb, det är liksom deras jobb. Orkar du inte prata med dem direkt i telefon, chatta. Det gillar både de och antagligen du bättre.

Jag vet att huset är tillflykten och drömmen, men läs igenom gamla inlägg så ser du just hur mycket en plåga och ångest det har varit för dig det senaste året och hur det har fått dig att isolera dig ännu mer, och fått dina fobier att växa eftersom du inte tvingats kämpa mot dem utan gömt dig hemma. Du kan leva ett liv med kompromisser vilket vi alla, med eller utan dåligt mående måste göra. Och att säga att utan huset är det slut och du vill inte leva mer, då är det något handfast du kan få hjälp med, din BS tex kan diskutera igenom olika alternativ med dig och sedan hjälpa till med att ringa mäklare, hemnetknarka och se vad som finns därute som det är realistiskt att titta på. Hemnet är beroendeframkallande jag vet, man ser ooooh! Perfektion där flyttar jag in imorgon och sedan ser man några nollor för mycket på slutet. Men det kan få dig att få nya infallsvinklar, få dig att kolla arbetsmarknaden på orten/orterna och sedan söka, söka, söka.

Fundera såhär istället. Vad kan jag tänka mig att göra. Inte vad kan jag inte tänka mig att göra. Gör en lista. Inte drömjobb, men acceptabla jobb. Om du måste jobba hemifrån, titta på jobb du kan utföra hemifrån. Nu är det ju sommar dessutom så en praktik hos en handelsträdgård eller liknande i den utsträckning du orkar (och du orkar ju faktiskt jobba 50% just nu) tror jag de skulle tycka vara en acceptabel lösning.