Så fruktansvärt osäker

[Smurfoff]

Mitt dejtande har inte varit på topp och har dragits till fel typer av killar. Psykopater, drogmissbrukare, alkolister osv. Jag har kännt mig lite att jag ”förtjänar” att vara där.
Har dejtat i flera år och känns som jag alltid blir dissad för att jag är för på och skämmer bort killarna. Tog bort min tinder och tog paus. Tar upp den igen och matchar med en kille på mitt extra jobb ( där jag typ aldrig är för jag jobbar heltid på annat). Men han skrev aldrig såg han på jobb men vi pratade inte. Jag tog bort min tinder igen och sen gjorde om den på nytt och vi matchade igen. Jag skrev till honom och han svarade. Han visste mkt väl vem jag var då han brukade sitta på min stol sa mina kollegor. Vi pratade i timmar om allt och ingenting och han skrev wow du är en intressant person. Jag bokade in ett extrapass bara för att få jobba med honom för att se hur han var. Direkt kom han fram och hälsade och frågade om allt var bra. På rasten åkte vi iväg en sväng med hans bil tog en cigg och bara snackade.
Nu börjar mina hjärnspöken igen jag överanslyserar och tänker att han kommer att dissa mig, att han kanske tycker jag är för tjock osv.
Hur ska jag sluta med detta och bara ta de lugnt och låta de växa fram? Vill inte skrämma bort denna killen som faktist verkar vara något bra.

 

[Ramona]

Var dig själv!
Endast genom att vara dig själv och vara ärlig i det kommer du hitta en partner. Det är när man är sig själv som man kan hitta sann kärlek. Låtsas man vara någon annan så bygger man ju ett förhållande på någonting som inte stämmer och sådana förhållanden håller aldrig.

 

[Monifa]

Säger som @Ramona var dig själv.

Jag är en sån som utvecklas med tiden. Har lite svårt att vara hela mig direkt utan det släpper lite hela tiden istället. Brukar sen försöka att inte analysera och om de tankarna dyker upp tänker jag att det är inget jag kan påverka utan får sitta mer i båten och se vad som händer.

 

[tanten]

Fast att vara sig själv.... wem är "jag". Inte det enklaste - det har jag tyckt genom livet.

Jag tänker att det handlar om att befinna sig i nuet. Inte förflytta sig fram i en helt okänd framtid.
Om man funderar på vad som kan gå åt helvete har man redan stakat ut vägen.

Sanningen är ju att ingen människa vet vad som händer imorgon. Eller ens om ett par timmar.
Känn efter hur det känns i stunden och försök stanna i det.

 

[Ramona]

Fast att vara sig själv.... wem är "jag". Inte det enklaste - det har jag tyckt genom livet.

Det handlar väl mer om att vara sann mot sig själv? Att inte låtsas vara någonting man inte är, eller göra saker man inte tycker om. Det behöver ju inte vara så komplicerat, tex man behöver inte låtsas att man gillar hockey för att ens partner älskar hockey. Eller klä sig annorlunda än man brukar för att ”han” sagt att han gillar något.

Man utvecklas ju alltid. Viktigast är att göra saker för sin egen skull, inte för andras skull.