Smulan75
Trådstartare
Långt vädringsinlägg:
Min relation med min pojkvän & särbo borde vara perfekt, vi matchar varandra så otroligt bra i åsikter, har samma inställning till det mesta i livet och ett bra sexliv och det känns verkligen som man äntligen har hittat någon som respekterar och älskar en för den man är och även vill ta del av och har förståelse för det liv man vill leva. vi har pratat om att skaffa gård tillsammans och är nästan där, gäller bara att hitta "stället".
MEN - han har en hemmaboende dotter som tog studenten i våras (19år) hon bor fortfarande hemma, betalar inget och har inte ens anmält sig till arbetsförmedlingen! *sliter mitt hår* och jag blir mer och mer tveksam om jag överhududtaget kommer att kunna leva tillsammans med honom när hon kommer på köpet. Det är iof bara ett halvår ... men detta känns bara som något som legat och pyrt i de tre år som vi varit ihop.
Den enda punkten där vi inte har samma åsikt - uppfostran! Nog så viktigt när både han och jag har en dotter (min är 10år)
Vi har pratat oändliga gånger om detta, att hon inte tar tag i sitt liv utan bara sitter på sitt rum och spelar dator. Inte hjälper till i hemmet, han lagar fortfarande mat till henne
. Han får tjata sig blå för att få henne att hjälpa till att städa, tvättta, diska, plocka undan efter sig osv och det slutar ofta med att han gör det själv eller att de börjar gräla och att hon springer gråtande in på sitt rum och stänger in sig.
Han säger att det inte bara är en uppfostringsfråga utan att det handlar om att hon har så dåligt självförtroende och alltid har haft det. att han inte vill "straffa" utan att ansvarskänslan ska "komma inifrån". Jag säger att det handlar om att hon aldrig i sitt hela liv har behövt ta ansvar och därför har blivit så handlingsförlamad som hon är. Han försöker prata med henne men har svårt att nå fram och det slutar ofta med gräl när han försöker ställa krav. Han har försökt få henne att gå till psykolog för att prata om sitt dåliga självförtroende men såklart har han inte lyckats få henne att gå med på det - inte heller hennes mamma.
Hennes mamma (pojkvännens ex) har nu flyttat till en lägenhet med två rum (inte plats för dottern), från att ha bott i ett radhus och därmed bor dottern heltid hemma hos pojkvännen. De har en bra relation, exet och pojkvännen, men hon verkar tycka att det är skönt att han tar ansvaret och den ekonomiska biten och han accepterar det. Från vad jag hör så varken pratar eller umgås hon speciellt mycket med sin dotter men de har en bra relation och vad jag förstår så har hon lättare att prata med henne.
Jag är än så länge tredje hjulet och känner mig ganska hjälplös och kraftlös i situationen. Så länge vi inte bor ihop så är det självklart inte min sak att ha någon värdering i att han försörjer henne och hur han "uppfostrar" henne. hon är ju myndig men så länge hon bor hemma är hon i mina ögon ett "barn". I mina ögon är det så fel. Att han försörjer utan att orka ställa krav. Jag hade krävt att hon skulle hjälpa till hemma, att hon gick till arbetsförmedlingen. Att hon tog första bästa jobb. Min 10åriga dotter hjälper till mer då jag kräver det.
Det värsta är att hon fick om ett erbjudande om jobb i en kiosk i början av sommaren där hon skulle ha tjänat 6500kr/mån (iof svart) men i mina ögon bättre än inget jobb. Hennes mamma rådde henne att tacka nej då det inte var vitt och inte skulle ge några referenser. och hon var inte sen att följa sin mammas råd även om min pojkvän sa emot. Det var ju trots allt bättre att vänta på ett "bra jobb". Efter det har jag inte hört något om varken att hon sökt eller fått några erbjudanden.
Jag blir irriterad när jag är i hennes närhet men jag vet att det egentligen inte är henne jag är irriterad på utan på pojkvännens inställning.
Han säger att han aldrig skulle slänga ut henne eller ställa henne på bar mark, vilket jag till viss del kan hålla med om men bara till viss utsträckning. Om man ska leva ihop kan man inte bara ta.
Så vad tror ni är det ett hopplöst fall? Måste jag bara acceptera eller skita i det? Det växlar från vecka till vecka vad jag känner. Jag har även pratat med pojkvännen om att jag måste få ta del och ha viss bestämande rätt om vi flyttar ihop. Men det är en sak att säga det och en annan att leva upp till det och risken känns stor att jag kommer hamna utanför.
Min relation med min pojkvän & särbo borde vara perfekt, vi matchar varandra så otroligt bra i åsikter, har samma inställning till det mesta i livet och ett bra sexliv och det känns verkligen som man äntligen har hittat någon som respekterar och älskar en för den man är och även vill ta del av och har förståelse för det liv man vill leva. vi har pratat om att skaffa gård tillsammans och är nästan där, gäller bara att hitta "stället".
MEN - han har en hemmaboende dotter som tog studenten i våras (19år) hon bor fortfarande hemma, betalar inget och har inte ens anmält sig till arbetsförmedlingen! *sliter mitt hår* och jag blir mer och mer tveksam om jag överhududtaget kommer att kunna leva tillsammans med honom när hon kommer på köpet. Det är iof bara ett halvår ... men detta känns bara som något som legat och pyrt i de tre år som vi varit ihop.
Den enda punkten där vi inte har samma åsikt - uppfostran! Nog så viktigt när både han och jag har en dotter (min är 10år)
Vi har pratat oändliga gånger om detta, att hon inte tar tag i sitt liv utan bara sitter på sitt rum och spelar dator. Inte hjälper till i hemmet, han lagar fortfarande mat till henne
. Han får tjata sig blå för att få henne att hjälpa till att städa, tvättta, diska, plocka undan efter sig osv och det slutar ofta med att han gör det själv eller att de börjar gräla och att hon springer gråtande in på sitt rum och stänger in sig. Han säger att det inte bara är en uppfostringsfråga utan att det handlar om att hon har så dåligt självförtroende och alltid har haft det. att han inte vill "straffa" utan att ansvarskänslan ska "komma inifrån". Jag säger att det handlar om att hon aldrig i sitt hela liv har behövt ta ansvar och därför har blivit så handlingsförlamad som hon är. Han försöker prata med henne men har svårt att nå fram och det slutar ofta med gräl när han försöker ställa krav. Han har försökt få henne att gå till psykolog för att prata om sitt dåliga självförtroende men såklart har han inte lyckats få henne att gå med på det - inte heller hennes mamma.
Hennes mamma (pojkvännens ex) har nu flyttat till en lägenhet med två rum (inte plats för dottern), från att ha bott i ett radhus och därmed bor dottern heltid hemma hos pojkvännen. De har en bra relation, exet och pojkvännen, men hon verkar tycka att det är skönt att han tar ansvaret och den ekonomiska biten och han accepterar det. Från vad jag hör så varken pratar eller umgås hon speciellt mycket med sin dotter men de har en bra relation och vad jag förstår så har hon lättare att prata med henne.
Jag är än så länge tredje hjulet och känner mig ganska hjälplös och kraftlös i situationen. Så länge vi inte bor ihop så är det självklart inte min sak att ha någon värdering i att han försörjer henne och hur han "uppfostrar" henne. hon är ju myndig men så länge hon bor hemma är hon i mina ögon ett "barn". I mina ögon är det så fel. Att han försörjer utan att orka ställa krav. Jag hade krävt att hon skulle hjälpa till hemma, att hon gick till arbetsförmedlingen. Att hon tog första bästa jobb. Min 10åriga dotter hjälper till mer då jag kräver det.
Det värsta är att hon fick om ett erbjudande om jobb i en kiosk i början av sommaren där hon skulle ha tjänat 6500kr/mån (iof svart) men i mina ögon bättre än inget jobb. Hennes mamma rådde henne att tacka nej då det inte var vitt och inte skulle ge några referenser. och hon var inte sen att följa sin mammas råd även om min pojkvän sa emot. Det var ju trots allt bättre att vänta på ett "bra jobb". Efter det har jag inte hört något om varken att hon sökt eller fått några erbjudanden.
Jag blir irriterad när jag är i hennes närhet men jag vet att det egentligen inte är henne jag är irriterad på utan på pojkvännens inställning.
Han säger att han aldrig skulle slänga ut henne eller ställa henne på bar mark, vilket jag till viss del kan hålla med om men bara till viss utsträckning. Om man ska leva ihop kan man inte bara ta.
Så vad tror ni är det ett hopplöst fall? Måste jag bara acceptera eller skita i det? Det växlar från vecka till vecka vad jag känner. Jag har även pratat med pojkvännen om att jag måste få ta del och ha viss bestämande rätt om vi flyttar ihop. Men det är en sak att säga det och en annan att leva upp till det och risken känns stor att jag kommer hamna utanför.
