Saker jag som hundmänniska inte fattar ;)

Jag har aldrig sagt att genetik inte spelar en stor roll.


Det spelar roll för utvärdering av en individ. Uppenbarligen håller vi alla med om det, och det var vad jag faktiskt skrev.

Jag förstår det som att du menar att träning/socialisering påverkar en hunds MH-beskrivning på något avgörande sätt, och det håller jag inte med om, annat än i undantagsfall. Kanske om hunden är flera år gammal, möjligen. Som sagt innan, beskrivare är bra på att avgöra vad i en hunds beteende som är intränat och vad som är medfött. Sen, finns det en och annan dålig beskrivare som inte ser igenom detta? Japp. Så visst kan det påverka mer än det är tänkt i enstaka fall, men som avelsutvärdering kommer det ändå fungera som det är tänkt.

Däremot används just det här ofta som svepskäl när hunden inte "gör ett bra MH".
 
En del verkar resonera utifrån tanken att ju mindre mängd egenskaper desto enklare att leva med. Jag tycker ju tvärtom att mer egenskaper (förstås väl balanserade med nerver) gör vardagen så mycket enklare och roligare - och då pratar jag inte bara om den typ av hund jag vill ha utan även hundar tänkta enbart till ett aktivt sällskapsliv. Men det beror förstås på utgångspunkten, en collie med "mycket" i sig är inte samma sak som en schäfer med "mycket" i sig.
Ja, och inte sällan verkar folk vilja ha "motstridiga" egenskaper. De vill ha en hund som "vaktar" om det skulle komma något bus, men de får inte vara skälliga och de ska älska grannarna och släppa in hantverkare
De ska vara lättlärda och intelligenta men inte kräva en massa aktivering.
De ska vara rätt hårda och tåla att man snubblar på dom, tar med sig dom i stökiga miljöer och inte ta illa vid sig om tabbar sig på olika sätt - men de ska samtidigt vara så mjuka att de är lydiga av sig själva osv...
 
Ja, och inte sällan verkar folk vilja ha "motstridiga" egenskaper. De vill ha en hund som "vaktar" om det skulle komma något bus, men de får inte vara skälliga och de ska älska grannarna och släppa in hantverkare
De ska vara lättlärda och intelligenta men inte kräva en massa aktivering.
De ska vara rätt hårda och tåla att man snubblar på dom, tar med sig dom i stökiga miljöer och inte ta illa vid sig om tabbar sig på olika sätt - men de ska samtidigt vara så mjuka att de är lydiga av sig själva osv...
Känner igen det där. Sean klagar folk på att det dom letar efter inte finns och behöver tas fram, lycka till.
 
En sak jag inte förstår det är att var och varannan gång jag promenerar eller joggar genom parken, utan hund, och möter vissa personer med hund. Ungefär när jag är två till tre meter framför dem på vägen så rycker personen till i hundens halsband. Varför det? Beteendet är ungefär som Oj jag ska nog visa att jag har koll på Fido. Jag tänker men sluta ryck i henom! Förbered tidigare om du är osäker på om mötet kommer gå bra.
En annan fundering är varför är många hundar i staden så fruktansvärt stela/spända baktill? Hoppas ni förstår hur jag menar.
 
På tal om BPH så tycker jag att det är konstigt att så få sällskapshundar går det. Som den nörd jag är kollar jag ibland på kennlar och bland papillons finns det nästan inga där hundarna går BPH. Jag hittade en som stoltserade med att deras hundar och de valpar de födde upp gick BPH men det fanns inget om hur det gick. Jag gick in och kollade på avelsdata och kollade en hund de skulle para och den hade flera 1 och 0 i trygghet på sammanfattningen (bla skott). Mentaliteten känns ju som det viktigaste för sällskapshundar?
Rasföreningen för pappisar verkar för att fler ska gå BPH. De lämnar bidrag till ägare som gör det med hunden.
Jag tänker försöka gå den med Torsten.
 
Gissar på corona-valp-hysterin...

Det plus att vissa korsningar är trendiga så efterfrågan är typ tusen gånger större än tillgången, så det går att ta vilka summor som helst. :wtf: Jag trodde att hysterin skulle bli mättad nån gång, vill liksom också kunna köpa hund trots min låga inkomst, men som det ser ut nu vete sjutton om det inte blir ännu värre med tiden...
 
Lite nyfiken då den tagits upp ett par gånger, sällskapsavlad engelsk cocker ... jag hade för mig att man inte såg så positivt på sällskapsavlade hundar av aktivare hundraser, samma sak har ju hänt golden retrievern, labradoren etc.
Men just engelsk cocker låter okej? Eller är sällskapsavlade hundar övht okej? De är ju på sätt och vis en utbrytning från den "vanliga, gamla" rasen med ett syfte (jakt tex) där man minskat på aktiviteten hos dem istället.

Jag har haft "sällskapsavlad" cocker i många år och det är alltså en helt vanlig cocker spaniel. Ingen avart. Det är fortfarande en aktiv hund. Rasdelningen inom cocker är hundra år gammal. Den typ av "utställningscockern" som finns idag slog igenom runt första världskriget. Sedan har den naturligtvis förändrats under dessa hundra år och främst rör det sig om att de moderna cockrarna har mer päls. Korthåriga är de inte, om man inte klipper ner dem. Jaktcockern kan se ut lite hur som helst, det rastypiska är jaktsättet. Med det sagt har jag aldrig svårt att se att det är en (jakt)cocker då jag träffar sådana hundar i vardagliga situationer. Rörelsemönster, temperament och även utseende avslöjar ofta att det inte kan vara någon annan ras. Sedan kan det skilja en hel del i storlek och även typ. En del är låga på benen, andra högresta osv. Grundtemperamentet har de två rasvarianterna gemensamt även om jaktcockern är vanligen "mer cocker", mer aktiv och precis som de varierar mer i exteriör varierar utställnings/sällskapscockern mer när det gäller de ursprungliga spanielegenskaperna. I dessa ingår viljan att arbeta tillsammans med föraren och detta är förmodligen en anledning till att spaniels blev populära sällskapshundar. Glada, snälla, söta hundar som VILL vara tillsammans med sina människor. Det fanns i ursprungspopulationerna.

Är BPH/MH alltid då negativ i jämförelse mellan en jaktcocker och en sällskapscocker till nackdel för den senare hunden? Tänker på att du sa att det brukar synas skillnad på dem.

Jag tror inte att det finns tillräckligt underlag för att jämföra mellan rasvarianterna. Men det är lite intressant att du använder "negativ" och "nackdel". Måste sällskapsvarianterna vara "dåliga"? Kan det inte vara så att jaktvarianterna möjligen är "bättre" om det nu är någon skillnad?
 
Jag har haft "sällskapsavlad" cocker i många år och det är alltså en helt vanlig cocker spaniel. Ingen avart. Det är fortfarande en aktiv hund. Rasdelningen inom cocker är hundra år gammal. Den typ av "utställningscockern" som finns idag slog igenom runt första världskriget. Sedan har den naturligtvis förändrats under dessa hundra år och främst rör det sig om att de moderna cockrarna har mer päls. Korthåriga är de inte, om man inte klipper ner dem. Jaktcockern kan se ut lite hur som helst, det rastypiska är jaktsättet. Med det sagt har jag aldrig svårt att se att det är en (jakt)cocker då jag träffar sådana hundar i vardagliga situationer. Rörelsemönster, temperament och även utseende avslöjar ofta att det inte kan vara någon annan ras. Sedan kan det skilja en hel del i storlek och även typ. En del är låga på benen, andra högresta osv. Grundtemperamentet har de två rasvarianterna gemensamt även om jaktcockern är vanligen "mer cocker", mer aktiv och precis som de varierar mer i exteriör varierar utställnings/sällskapscockern mer när det gäller de ursprungliga spanielegenskaperna. I dessa ingår viljan att arbeta tillsammans med föraren och detta är förmodligen en anledning till att spaniels blev populära sällskapshundar. Glada, snälla, söta hundar som VILL vara tillsammans med sina människor. Det fanns i ursprungspopulationerna.

Bara för att förtydliga: med sällskapsavlad cocker, menar du fortfarande engelsk cocker, eller menar du den amerikanska? För som jag fattat det är uppdelningen i jagande och icke-jagande linjer inom den engelska cockern, medan den amerikanska (med enorma mängder päls) är en utpräglad sällskaps/utställningshund - men jag är absolut ingen cockerspecialist, jag tycker bara det är trevliga hundar - och de jaktcockers jag träffat har definitivt varit arbetande små djur som inte trivts som enbart sällskapshundar, medan de engelska cockers jag träffat ("sällskapsvarianten") varit nöjda med ett aktivt liv med sin familj, utan jakt. Det finns kanske jagande cockers även inom den amerikanska varianten?
 
Bara för att förtydliga: med sällskapsavlad cocker, menar du fortfarande engelsk cocker, eller menar du den amerikanska? För som jag fattat det är uppdelningen i jagande och icke-jagande linjer inom den engelska cockern, medan den amerikanska (med enorma mängder päls) är en utpräglad sällskaps/utställningshund - men jag är absolut ingen cockerspecialist, jag tycker bara det är trevliga hundar - och de jaktcockers jag träffat har definitivt varit arbetande små djur som inte trivts som enbart sällskapshundar, medan de engelska cockers jag träffat ("sällskapsvarianten") varit nöjda med ett aktivt liv med sin familj, utan jakt. Det finns kanske jagande cockers även inom den amerikanska varianten?
Cocker spaniel är det officiella svenska rasnamnet på "engelsk cocker". Cocker spaniel vs amerikansk cocker spaniel.

Det finns en jaktvariant av amerikansk cocker spaniel också faktiskt, men den är ovanlig och har en annorlunda historia. Den stammar inte från engelska jaktcockrar utan från cockrar i USA. Typen förändrades under 1960- eller 1970-talet och framåt, men några uppfödare höll fast vid den gamla. Om entusiasterna fortsatte att använda sina hundar i jakt/på jaktprov eller började med det minns jag inte.

Det finns nog ganska många jaktcockers som inte jagar, men de behöver helt klart mer aktivering än sina utställnings/sällskapsavlade rasfränder. Generellt sett.
 
Känner igen det där. Sean klagar folk på att det dom letar efter inte finns och behöver tas fram, lycka till.

Glöm inte att vissa har krav på att hunden inte får ha lockig päls(för det är fult), andra vill absolut inte ha en långhårig hund och i princip ingen vill ha en hund som kräver någon pälsvård.

Jag misstänker att denna "brist på sällskapsraser" inte skulle lösas med att det avlades fram helt nya raser...

(Jag skulle vara beredd att blunda för om några riktigt seriösa bestämde sig för att ta fram en korthårig sheltie. Men berätta det inte för någon.)
 
Cocker spaniel är det officiella svenska rasnamnet på "engelsk cocker". Cocker spaniel vs amerikansk cocker spaniel.

Det finns en jaktvariant av amerikansk cocker spaniel också faktiskt, men den är ovanlig och har en annorlunda historia. Den stammar inte från engelska jaktcockrar utan från cockrar i USA. Typen förändrades under 1960- eller 1970-talet och framåt, men några uppfödare höll fast vid den gamla. Om entusiasterna fortsatte att använda sina hundar i jakt/på jaktprov eller började med det minns jag inte.

Det finns nog ganska många jaktcockers som inte jagar, men de behöver helt klart mer aktivering än sina utställnings/sällskapsavlade rasfränder. Generellt sett.

Spännande! Tror du att det skulle gå att jaga även med den vanliga cockern, alltså den som inte är av jakt-typ?
 
Glöm inte att vissa har krav på att hunden inte får ha lockig päls(för det är fult), andra vill absolut inte ha en långhårig hund och i princip ingen vill ha en hund som kräver någon pälsvård.

Jag misstänker att denna "brist på sällskapsraser" inte skulle lösas med att det avlades fram helt nya raser...

(Jag skulle vara beredd att blunda för om några riktigt seriösa bestämde sig för att ta fram en korthårig sheltie. Men berätta det inte för någon.)

Om den samtidigt avlas för att kunna hålla klaffen vid några andra tillfällen än när den äter och sover, så skulle jag också vara lite smått intresserad....
 
Absolut, instinkterna finns där men sen handlar det som alltid om individ.

Jo, men vilken utställningslabbe som helst går kanske inte att jaga med på något meningsfullt sätt även om den har en instinkt att hämta och bära på grejer, tänker jag? Är det samma för cockern eller är det på något annat sätt?
 
Spännande! Tror du att det skulle gå att jaga även med den vanliga cockern, alltså den som inte är av jakt-typ?
Det går med vissa individer, men att skaffa en jaktcocker är ett otroligt mycket säkrare kort för den som vill ha en jakthund.

Fram till... början av 2000-talet hade spaniel inte delade championat, så alla hundar då som var SUCH hade även jaktmerit. Ja, det är de idag också men de flesta utställningschampions är SE(u)UCH och saknar alltså jaktmerit.

Spanielns jaktprov är riktig jakt (idag finns det även dummy-prov) så att hunden tagit pris på jaktprov innebar att den jagats över. Att jaktproven är riktig jakt innebär också att det kan kännas etiskt tveksamt att gå ut med hundar för att få en merit för championat eller "för att det är kul". Jag tycker det är mycket bra att det numera finns spanielprov där man inte fäller vilt eftersom de kan ge en bra bedömning av utställnings/sällskapsspaniels jaktegenskaper, dvs spanielegenskaper.
 

Liknande trådar

L
Hundavel & Ras Hej! Jag har två olika frågor som jag skulle bli jätte glad om nån kan svara på! :heart Den första frågan är att jag har sett att i...
2 3
Svar
48
· Visningar
5 526
Senast: LiviaFilippa
·
Småbarn Det kanske blir fler trådar då det här är en droppe i en bägare.. Jag tycker inte att pappan till vårt barn som nu är 2 år fungerar...
2
Svar
33
· Visningar
4 000
Senast: EmmaW
·
Hundavel & Ras Ska börja med att skriva att ingenting är bestämt men vi funderar. För egen del vill jag ha så opartiska tips som möjligt eftersom att...
2 3 4
Svar
63
· Visningar
6 043
Senast: Dandylinn
·
Relationer Jag vet verkligen inte hur jag ska bemöta min pappa längre. Han är ständigt sur, bitter och tycker extremt synd om sig själv. För ett...
2
Svar
23
· Visningar
7 814
Senast: Lipperta
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Vikten av unghästbete
Tillbaka
Upp