Sälja eller behålla?

[Habina]

Jag vet att det bara är jag själv som kan fatta beslutet, men nu är jag så ihopsnärjd av mina egna tankar, så jag tänkte att buke kanske kan vara till hjälp.

I fjol vår fick jag ta bort min ridhäst jag haft i 17 år. Vi hade gjort allt tillsammans, jag köpte henne när hon var sex månader, så jag red in henne, tävlade, tog två föl, stamboksförde, körde in etc. Alla mina drömmar jag hade med henne slog in.

När jag sålde hennes vagn (bestämde mig för att det räckte att köra min ponny, nästa häst skulle bara ridas) fick jag panik och min hjärna övertygade mig om att jag ALDRIG skulle få ha en häst igen (fast min ponny stod ute i lösdriften och var min fortfarande).

Den stressen späddes på när jag letade häst och alla intressanta hästar såldes innan jag ens fick provrida. Inte hjälpte det såklart att jag ville ha en fjordhäst och det är generellt få som säljs.

I slutet på juni träffade jag Pål som jag sen köpte. När jag var och kollade (skulle inte köpa honom, bara hälsa på en bekant) var jag nedstämd för jag fick inte köpa en häst jag kollat på dagen innan och blivit kär i. Så när Påls säljare började tjata om att Pål hade ”valt mig” och ville följa med mig hem, så lät jag mig övertalas. Att han var fel både i ålder och kön struntade jag i, för han hade ju valt mig.

Det tog en månad innan han sen kom hem till mig och när jag träffade honom igen kände jag direkt att det här blev fel. Han hade ett klumpigt huvud (vilket kanske inte spelar så stor roll, men att jag inte ens sett ordentligt på hästen jag köpt skrämde mig en del) och ett ärr efter kastrationen som inte läkt (trots ua på besiktningen). Vi fick en rätt trist start med nytt stall, nya människor där vissa var rätt otrevliga. Jag försökte lära Pål grunderna i belöningsbaserad träning och han ville mest bara vara ifred. Han trivdes inte i flocken och jag blev bara mer och mer osäker på om det här var rätt. Jag träffade honom tre dagar/vecka då jag hade min ponny i ett annat stall.

I december blev situationen i lösdriften ohållbar och Pål bytte stall till det han står i nu. Där fick han en bästis och jag kände att nu kan jag inte sälja honom (även om han varit ute till salu en sväng redan) för nu trivs han ju! Vi kunde träna en del och det kändes helt okej. Men inte helt bra. Fick höra från vänner att det skulle bli bättre sen, när hästarna stod i samma stall.

Nu har de stått i samma stall i tre månader. Det känns fortfarande inte roligt, visst finns det korta stunder då jag är stolt över vår träning, men roligt? Nä, roligt har jag med min ponny.

Jag har hela tiden låg motivation att göra saker, jag har nån slags plan men inget driv. Jag försökte förklara för en kompis att jag inte har några drömmar och att, när jag bestämde mig för att skjuta upp inridningen till nästa höst, bara kände mig lättad. Jag har ingen längtan till att veta hur han känns att rida.

Samtidigt har jag FOMO, tänk om han kommer bli en toppenhäst att rida i skogen, så som jag vill. Tänk om det går några år, jag köper en ny unghäst och så får jag börja om med allt jobb igen, då är det vi gjorde bortkastad tid. Tänk om han hamnar hos nån där han inte trivs? Tänk om min ponny lever i tjugo år till, då kommer jag aldrig mer rida?

Samtidigt känns det inte som att det är vi. Jag är så van vid ston tror jag, att han känns så opersonlig. Han gillar alla människor och gör ingen skillnad på mig eller andra. Det där charmiga med att han valde mig förra sommaren har han nu tydligt visat att han gör med alla människor.

Sen har vi det ekonomiska också. Jag går back varje månad på mina hästar. Det känns jobbigt och jag vet inte om det är värt det när jag inte ens tycker det är skoj längre.

Samtidigt mår jag psykiskt rätt dåligt generellt just nu. Det har varit mycket tjafs och krångel i stallet, det har varit mycket med flytt till ny lägenhet och även en del tunga grejer som jag inte vill skriva mer om här. Jag brukar försöka att inte fatta beslut när jag mår dåligt och känner mig slutkörd, men samtidigt har jag snart gått ett år med tanken ”snart blir det roligt, snart blir det bättre”. För jag tycker ju om Pål. Men jag vet inte om han är min häst.

Som vanligt kanske jag inte svarar alla som skriver, men jag läser allt och tar till mig.

 

[Ainon]

Sälj, det är för dyrt och tidsslukande att ägna tid åt hästar man inte riktigt trivs med.

Sålde vårt första russ då det inte alls var en ponny som passade mig/familjen omän jätte fin. Köpte en annan och känner bara varje dag även om vi egenligen kanske har fler trösklar att komma över än med den jag sålde och inte är lika lovande prestationsmässigt.

 

[Badtz Maru]

Jag säger också sälj! Jag såg ett citat på Johanna Lassnacks insta häromdagen (vet ej om det är lånat någon annan stans ifrån men hon brukar ofta ange källa isf):

”Om du ändå ska tänka igenom alla möjliga scenarier - glöm inte att tänka igenom det bästa som kan hända också.”

Pål kanske får en jättebra människa som han klickar med och hamnar i ett jättebra stall, den möjligheten finns ju också.

 

[Fiorano]

Klart du kan och ska sälja när det inte känns rätt! Följ magkänslan. Kan ärligt säga att jag förr kämpade på alldeles för mycket med hästar som var fel och det ångrar jag idag. Att ha häst är alltid dyrt och det blir alltid motgångar så en MÅSTE kunna titta på sin häst och känna att just den hästen är värt det.

 

[Robina]

Om du klarar av att sälja så sälj! Jag som helt omöjligt kan sälja har någon jag borde sälja och jag känner absolut igen hur det känns.

 

[Habina]

Om du klarar av att sälja så sälj! Jag som helt omöjligt kan sälja har någon jag borde sälja och jag känner absolut igen hur det känns.

Fördel med inackordering, man kan inte riktigt samla hästarna på hög.

 

[cambodia]

Sälj! Jag har varit i en liknande situation. Jag ville köpa min hjärtehäst men kunde inte så köpte hennes föl istället. Blev fel från start, ändå kämpade vi på i 3 år. Ett av mina bästa beslut var att sälja henne. Hon köptes av en jag kände och såldes sedan vidare en gång där hon sen blev kvar. Hon blir 20 år nästa år (hjälp vad tiden går!). Det kommer bli bra

 

[Robina]

Fördel med inackordering, man kan inte riktigt samla hästarna på hög.

Sant!

 

[__sofia__]

Jag säger också sälj.

För en hög år sedan sålde jag en häst som jag hade köpt som 3 åring med planen att ha henne hela hennes liv. Men, hon var lite för spänd med saker, och det tillsammans med en olycka (ingen skadad, men skärrade) under början av inridningen gjorde att jag först skickade iväg henne på inridning, och sen när hon kom hem kom jag fram till att vi nog inte skulle funka så bra med varandra. En trevlig häst, som har ett annat bra hem nu, men jag och hon var en dålig kombo.

 

[SiZo]

Visst kan han potentiellt bli en superhäst med någon annan, men om du inte har den kontakten med honom, varför stoppar den tanken dig? Det spelar ingen roll hur bra en häst är, känner man inte "det där", så är det bättre att sälja. Hästar ska vara KUL. Annars kan det vara!

 

[Lillgrådis]

Jag är ju helt partisk i detta för jag tycker Pål är så himla fin så jag blir lite sorgsen om jag inte får fortsätta följa honom här. Och jag har ju heller aldrig sålt någon häst så jag är lite annorlunda på det sättet. Samtidigt fattar jag grejen att man fäster sig olika mycket, olika lätt och olika snabbt med olika hästar och deras personligheter. Och det är en för dyr och för krävande hobby för att bara fortsätta på slentrian om det inte alls känns positivt, så långt håller jag med.

Men jag tycker ändå det är värt att försöka borra lite till efter vad som verkligen skaver, om det är just den enskilda hästen eller om det är unghästlivet generellt. För det är ju ändå en övergående period. Kanske är det så att du medvetet eller undermedvetet mäter honom mot Ariel och allt ni upplevde tillsammans? Och att Ariel ännu är för nära i tiden för att han ska kunna ta sin plats som den individ han är och har potential att bli?

Du har ingen längtan nu att veta hur han känns att rida, men den kanske uppstår i samma stund som du börjar rida honom och det går framåt? För jag vet: det ÄR jättesvårt att ersätta en sådan häst som man "gjort allt" med och som man haft från unghäst tills den inte finns längre. Och det kanske hade varit svårt med en annan häst än Pål också. Mitt första halvblod dog för 26 år sedan och vår kontakt blev väldigt nära och speciell. Han var en sådan häst som är mycket svår att försöka ersätta. Men ändå har jag haft två hästar mellan honom och mina nuvarande som stannade livet ut och som jag kom att tycka väldigt mycket om.

Känns det som att motivationen att börja rida och göra planer för träningen hade kunnat vara större med en annan lika ung häst, om du hade kunnat välja hästens personlighet och typ helt fritt, men om allt annat var oförändrat? Om inte, så är kanske huvudproblemet allt annat som stör runt om. Eller: känns det som att motivationen hade ökat av att försöka på nytt att hitta en häst som är inriden? I så fall kanske det är den vägen du behöver välja, även om det betyder att Pål får ett nytt hem.

 

[Görel]

När man har umgåtts med tanken att sälja ett tag brukar det vara det rätta.
Har sålt flera uppfödningar. En hade jag tänkt att behålla som ridhäst men vi klickade aldrig riktigt så jag sålde henne som femåring och nu gör hon någon annan glad och mår förmodligen bättre än vad hon skulle gjort om hon stannat hos mig.

 

[Silver Girl]

Kanske en tråkig vinkel, men:

Du skriver att du går back varje månad, bara det är väl en stor anledning att sälja om du inte väntar ökad inkomst framöver?
Är det värt att ta av sparkapitalet utan att ens ha roligt för det?

 

[Habina]

Visst kan han potentiellt bli en superhäst med någon annan, men om du inte har den kontakten med honom, varför stoppar den tanken dig? Det spelar ingen roll hur bra en häst är, känner man inte "det där", så är det bättre att sälja. Hästar ska vara KUL. Annars kan det vara!

Att jag liksom missar min chans. Hade samma känsla med tvååringen jag sålde 2024, det är så sällan man träffar på 145+ grövre fjordhästar så hon hade varit så bra för mig. Om vi klickade. Vilket vi inte gjorde, varför jag sålde.

Men det är ren FOMO, tänk om vi skulle passa superbra ihop om fem år?

 

[Habina]

Jag är ju helt partisk i detta för jag tycker Pål är så himla fin så jag blir lite sorgsen om jag inte får fortsätta följa honom här. Och jag har ju heller aldrig sålt någon häst så jag är lite annorlunda på det sättet. Samtidigt fattar jag grejen att man fäster sig olika mycket, olika lätt och olika snabbt med olika hästar och deras personligheter. Och det är en för dyr och för krävande hobby för att bara fortsätta på slentrian om det inte alls känns positivt, så långt håller jag med.

Men jag tycker ändå det är värt att försöka borra lite till efter vad som verkligen skaver, om det är just den enskilda hästen eller om det är unghästlivet generellt. För det är ju ändå en övergående period. Kanske är det så att du medvetet eller undermedvetet mäter honom mot Ariel och allt ni upplevde tillsammans? Och att Ariel ännu är för nära i tiden för att han ska kunna ta sin plats som den individ han är och har potential att bli?

Du har ingen längtan nu att veta hur han känns att rida, men den kanske uppstår i samma stund som du börjar rida honom och det går framåt? För jag vet: det ÄR jättesvårt att ersätta en sådan häst som man "gjort allt" med och som man haft från unghäst tills den inte finns längre. Och det kanske hade varit svårt med en annan häst än Pål också. Mitt första halvblod dog för 26 år sedan och vår kontakt blev väldigt nära och speciell. Han var en sådan häst som är mycket svår att försöka ersätta. Men ändå har jag haft två hästar mellan honom och mina nuvarande som stannade livet ut och som jag kom att tycka väldigt mycket om.

Känns det som att motivationen att börja rida och göra planer för träningen hade kunnat vara större med en annan lika ung häst, om du hade kunnat välja hästens personlighet och typ helt fritt, men om allt annat var oförändrat? Om inte, så är kanske huvudproblemet allt annat som stör runt om. Eller: känns det som att motivationen hade ökat av att försöka på nytt att hitta en häst som är inriden? I så fall kanske det är den vägen du behöver välja, även om det betyder att Pål får ett nytt hem.

Många kloka tankar! Egentligen kände jag mig less på unghäst redan när jag sålde förra unghästen 2024.

Om jag säljer Pål kommer jag inte köpa nån ny häst på ett bra tag. En del av mig har länge känt att jag behövt en paus från hästarna, men ponnyn vill jag absolut inte sälja.

 

[Habina]

Kanske en tråkig vinkel, men:

Du skriver att du går back varje månad, bara det är väl en stor anledning att sälja om du inte väntar ökad inkomst framöver?
Är det värt att ta av sparkapitalet utan att ens ha roligt för det?

Nä, det är verkligen jobbigt. Jag har varit i den situationen en gång tidigare, men då kändes det mer okej då jag hade tre hästar jag verkligen gillade. Sen visste jag då att det var en temporär lösning, inte för många år framåt. Nu blir det tills ponnyn tas bort och hon är bara tio år och rätt så frisk…

 

[SiZo]

Att jag liksom missar min chans. Hade samma känsla med tvååringen jag sålde 2024, det är så sällan man träffar på 145+ grövre fjordhästar så hon hade varit så bra för mig. Om vi klickade. Vilket vi inte gjorde, varför jag sålde.

Men det är ren FOMO, tänk om vi skulle passa superbra ihop om fem år?

Har du någonsin varit med om det, i någon form? Alltså att du har en häst/bekant/whatever som du inte tycker är kul alls. Du har känt den här personen i några år, och ni känner varandra väl, men ni tycker inte om varandra. Och sen blir ni helt plötsligt bästa kompisar från att inte ha tyckt om varandra alls?

Låter det som ett troligt scenario?

Jag har varit i liknande scenario 2 ggr, med hästar som inte passat mig alls. Det enda jag har ångrat med bägge var att jag inte sålde dem tidigare. Jag har ingen ångest över att det "går bättre" med deras nya ägare, självklart gör det det när vi inte var en bra match.

 

[Habina]

Har du någonsin varit med om det, i någon form? Alltså att du har en häst/bekant/whatever som du inte tycker är kul alls. Du har känt den här personen i några år, och ni känner varandra väl, men ni tycker inte om varandra. Och sen blir ni helt plötsligt bästa kompisar från att inte ha tyckt om varandra alls?

Låter det som ett troligt scenario?

Jag har varit i liknande scenario 2 ggr, med hästar som inte passat mig alls. Det enda jag har ångrat med bägge var att jag inte sålde dem tidigare. Jag har ingen ångest över att det "går bättre" med deras nya ägare, självklart gör det det när vi inte var en bra match.

Nä, men jag tänker att han kanske är superfin att rida. Det vet jag ju inte förrän jag rider honom.

Men känslan jag har när jag är med honom är samma som den jag haft med tre andra hästar jag sålt. Alla var trevliga hästar, men inte så det klickade.

Samtidigt känner jag mig hemsk som ens tänker tanken att sälja när han har en bästis och verkar trivas så bra med livet.

 

[SiZo]

Nä, men jag tänker att han kanske är superfin att rida. Det vet jag ju inte förrän jag rider honom.

Men känslan jag har när jag är med honom är samma som den jag haft med tre andra hästar jag sålt. Alla var trevliga hästar, men inte så det klickade.

Samtidigt känner jag mig hemsk som ens tänker tanken att sälja när han har en bästis och verkar trivas så bra med livet.

Ja och där är vi alla olika. Jag vill ha en häst som det klickar med både på marken och på ryggen. För mig är det väldigt viktigt. Och måste jag under mordhot rangordna dem så är på marken viktigare än på ryggen.

Om du känner annorlunda så är det helt okej givetvis.

Varför tänker du att det är hemskt för honom att bli såld? Jag vet ju att du kommer välja en bra köpare som sätter honom i första rummet.

 

[malumbub]

Men det är ren FOMO, tänk om vi skulle passa superbra ihop om fem år?

Hur mycket kommer finnas kvar av dig då?