Kan ni som ha hästar i samma hage turas om att kolla dem?
I mitt stall har vi en vecka var på sommaren så att man kan vara fri om hästen vilar.
Svarade du inte bara nej för att din automatiska tanke som kom var; Jag kan ju inte vara utan häst?Vill återigen tacka alla som tagit sig tid att skriva. Varje inlägg ger mig mycket att fundera på och det är oerhört behjälpligt.
En (icke hästmänniska) frågade mig igår om ifall nåt hände med Storm så jag var tvungen att ta bort henne, skulle jag ändå sälja Pål?
Svarade direkt nej, då kan jag ju inte sälja. Varvid personen sa, varför ska du då sälja bara för att Storm är frisk och mår bra?
Jag tror jag behöver lobotomeras… Men jag har en hästledig dag idag, första sen i januari, så det hjälper tänkandet också.
Hoppar in i tråden med lite input på detta - dina svar ger för mig en stor hint på varför hästarna gör dig utbränd... du lägger på dig själv uppgifter som egentligen inte är nödvändiga, i sträban efter att hästarna ska ha det "perfekt".
Inga hästar behöver mineraler varje dag när de går på bete, inte ens växande unghästar. Det finns dessutom mineralgodis man kan ge i handen, som du eller någon annan lätt kan sticka till honom några gånger i veckan. Fråga om någon kan leta upp och ta på flughuvan tycker jag visst man kan göra, ofta så vill ju andra hästägare också "hänga" på betet ett tag när de väl kommer för att umgås med sin häst. Rengöra ögon och smörja skapet borde också räcka att göra 2-3 dagar i veckan.
Det är något som heter att man ska ta hand om sig själv i första hand, för att kunna orka ta hand om andra. Och om du ger dig själv en eller två eller tre lediga dagar i veckan, så kommer du förmodligen ha mera överskott till hästarna också. Jag har fyra stycken hästar, och har lärt mig rationalisera hårdt för att orka med så både jag och hästarna ska må bra. Vissa dagar går jag bara ut och pussar lite på dom och kollar så benen ser hela ut (tar 5 min då jag har stallet hemma) om jag inte orkar annat. Dvs jag kan skippa mockningen (lösdrift), skippa att ge dom kraftfòder, och de mår fortfarande bra. Försöker just nu sälja den som jag "klickar" minst med trots att det är den som kommit längst i ridningen och går tävlingar och kan man kan göra massa roliga saker med. Därför att jag vill ha mera tid och energi till de hästarna som jag tycker mera om.
Så från mitt perspektiv verkar det vara din egen perfektionism och höga krav som kanske är det största problemet här, men jag tycker ändå det verkar dumt att ha kvar en häst som inte är "den rätta". Då vore det nog bättre att lägga de pengarna på något som kan få dig själv att må bättre.
Sälj.Jag vet att det bara är jag själv som kan fatta beslutet, men nu är jag så ihopsnärjd av mina egna tankar, så jag tänkte att buke kanske kan vara till hjälp.
I fjol vår fick jag ta bort min ridhäst jag haft i 17 år. Vi hade gjort allt tillsammans, jag köpte henne när hon var sex månader, så jag red in henne, tävlade, tog två föl, stamboksförde, körde in etc. Alla mina drömmar jag hade med henne slog in.
När jag sålde hennes vagn (bestämde mig för att det räckte att köra min ponny, nästa häst skulle bara ridas) fick jag panik och min hjärna övertygade mig om att jag ALDRIG skulle få ha en häst igen (fast min ponny stod ute i lösdriften och var min fortfarande).
Den stressen späddes på när jag letade häst och alla intressanta hästar såldes innan jag ens fick provrida. Inte hjälpte det såklart att jag ville ha en fjordhäst och det är generellt få som säljs.
I slutet på juni träffade jag Pål som jag sen köpte. När jag var och kollade (skulle inte köpa honom, bara hälsa på en bekant) var jag nedstämd för jag fick inte köpa en häst jag kollat på dagen innan och blivit kär i. Så när Påls säljare började tjata om att Pål hade ”valt mig” och ville följa med mig hem, så lät jag mig övertalas. Att han var fel både i ålder och kön struntade jag i, för han hade ju valt mig.
Det tog en månad innan han sen kom hem till mig och när jag träffade honom igen kände jag direkt att det här blev fel. Han hade ett klumpigt huvud (vilket kanske inte spelar så stor roll, men att jag inte ens sett ordentligt på hästen jag köpt skrämde mig en del) och ett ärr efter kastrationen som inte läkt (trots ua på besiktningen). Vi fick en rätt trist start med nytt stall, nya människor där vissa var rätt otrevliga. Jag försökte lära Pål grunderna i belöningsbaserad träning och han ville mest bara vara ifred. Han trivdes inte i flocken och jag blev bara mer och mer osäker på om det här var rätt. Jag träffade honom tre dagar/vecka då jag hade min ponny i ett annat stall.
I december blev situationen i lösdriften ohållbar och Pål bytte stall till det han står i nu. Där fick han en bästis och jag kände att nu kan jag inte sälja honom (även om han varit ute till salu en sväng redan) för nu trivs han ju! Vi kunde träna en del och det kändes helt okej. Men inte helt bra. Fick höra från vänner att det skulle bli bättre sen, när hästarna stod i samma stall.
Nu har de stått i samma stall i tre månader. Det känns fortfarande inte roligt, visst finns det korta stunder då jag är stolt över vår träning, men roligt? Nä, roligt har jag med min ponny.
Jag har hela tiden låg motivation att göra saker, jag har nån slags plan men inget driv. Jag försökte förklara för en kompis att jag inte har några drömmar och att, när jag bestämde mig för att skjuta upp inridningen till nästa höst, bara kände mig lättad. Jag har ingen längtan till att veta hur han känns att rida.
Samtidigt har jag FOMO, tänk om han kommer bli en toppenhäst att rida i skogen, så som jag vill. Tänk om det går några år, jag köper en ny unghäst och så får jag börja om med allt jobb igen, då är det vi gjorde bortkastad tid. Tänk om han hamnar hos nån där han inte trivs? Tänk om min ponny lever i tjugo år till, då kommer jag aldrig mer rida?
Samtidigt känns det inte som att det är vi. Jag är så van vid ston tror jag, att han känns så opersonlig. Han gillar alla människor och gör ingen skillnad på mig eller andra. Det där charmiga med att han valde mig förra sommaren har han nu tydligt visat att han gör med alla människor.
Sen har vi det ekonomiska också. Jag går back varje månad på mina hästar. Det känns jobbigt och jag vet inte om det är värt det när jag inte ens tycker det är skoj längre.
Samtidigt mår jag psykiskt rätt dåligt generellt just nu. Det har varit mycket tjafs och krångel i stallet, det har varit mycket med flytt till ny lägenhet och även en del tunga grejer som jag inte vill skriva mer om här. Jag brukar försöka att inte fatta beslut när jag mår dåligt och känner mig slutkörd, men samtidigt har jag snart gått ett år med tanken ”snart blir det roligt, snart blir det bättre”. För jag tycker ju om Pål. Men jag vet inte om han är min häst.
Som vanligt kanske jag inte svarar alla som skriver, men jag läser allt och tar till mig.
Visa bifogad fil 187522
Jag tänker lite mer som du. Ibland får jag känslan av att de som bränner ut sig är de som är för noga, att allt måste va på ett visst sätt, det måste vara perfekt.Hoppar in i tråden med lite input på detta - dina svar ger för mig en stor hint på varför hästarna gör dig utbränd... du lägger på dig själv uppgifter som egentligen inte är nödvändiga, i sträban efter att hästarna ska ha det "perfekt".
Inga hästar behöver mineraler varje dag när de går på bete, inte ens växande unghästar. Det finns dessutom mineralgodis man kan ge i handen, som du eller någon annan lätt kan sticka till honom några gånger i veckan. Fråga om någon kan leta upp och ta på flughuvan tycker jag visst man kan göra, ofta så vill ju andra hästägare också "hänga" på betet ett tag när de väl kommer för att umgås med sin häst. Rengöra ögon och smörja skapet borde också räcka att göra 2-3 dagar i veckan.
Det är något som heter att man ska ta hand om sig själv i första hand, för att kunna orka ta hand om andra. Och om du ger dig själv en eller två eller tre lediga dagar i veckan, så kommer du förmodligen ha mera överskott till hästarna också. Jag har fyra stycken hästar, och har lärt mig rationalisera hårdt för att orka med så både jag och hästarna ska må bra. Vissa dagar går jag bara ut och pussar lite på dom och kollar så benen ser hela ut (tar 5 min då jag har stallet hemma) om jag inte orkar annat. Dvs jag kan skippa mockningen (lösdrift), skippa att ge dom kraftfòder, och de mår fortfarande bra. Försöker just nu sälja den som jag "klickar" minst med trots att det är den som kommit längst i ridningen och går tävlingar och kan man kan göra massa roliga saker med. Därför att jag vill ha mera tid och energi till de hästarna som jag tycker mera om.
Så från mitt perspektiv verkar det vara din egen perfektionism och höga krav som kanske är det största problemet här, men jag tycker ändå det verkar dumt att ha kvar en häst som inte är "den rätta". Då vore det nog bättre att lägga de pengarna på något som kan få dig själv att må bättre.
Tyvärr är min erfarenhet att det är svårt att hitta vettiga stallplatser överallt.Säljer jag Pål kommer jag fortfarande ha Storm och allt som kommer runt omkring. Kanske att det är lättare att flytta med bara en häst, men det är verkligen hopplöst att hitta ett bra ställe (hästmässigt) i Uppsala.
Dubbelt
Hur kan det vara din sak att avgöra vad någon annan har råd med???
Dubbelt
Fast TS har ju själv skrivit om ekonomin?
Men fortfarande måste det väl vara helt upp till @Habina att avgöra om hen har råd eller inte? Så länge hästarna får den skötsel och eventuella vård de behöver är det ingen annan som behöver ha åsikter om hen har råd eller inte.
Fast nu tycker jag att det dras lite stora växlar på en användares input. TS skrev ju i original-inlägget "Sen har vi det ekonomiska också. Jag går back varje månad på mina hästar.". Att man tolkar det som att man inte har råd är inte helt galet, hade jag gått back varje månad så hade jag själv ansett att jag inte har råd men mina hästar efter mina förutsättningar.
