Sambon vill inte skaffa barn. Jag vill.

[TantAgda]

Slänger upp lite fler bollar i luften. Vad händer om du gör slut, går vidare och upptäcker att du inte kan få barn? Eller att du inte hittar någon du varken vill leva med eller ännu mindre skaffa barn med?

Det här är inte lätt, för mig är det enkelt - jag har lämnat varje gång det blir tal om barn fast det varit klart från början att jag inte vill ha några.

Det enda som kommer upp i mitt huvud när du ställer dom frågorna är Nej! Det är inget alternativ! Att göra slut alltså.. Så känns det just nu..

 

[TantAgda]

Fy, jag lider med dig
Förstår att det känns hemskt och att många frågor väcks.
Det är inte så enkelt som att bara lämna, speciellt inte när du trivs med erat liv.

Hitta en ny du trivs lika bra med, om du inte vill skaffa barn själv, osäkerheten om du kan få barn och hur lång tid det kommer ta.
Mot att stanna i relationen med vetskapen att aldrig bli mamma, ev bitterhet, förhållandet tar slut och det är för sent.
Kan ni båda släppa frågan och ha det ni har nu eller kommer det alltid ligga något som skaver?

Jag hoppas du lyckas reda ut dina känslor och hitta den väg som är bäst för just dig ❤

Det är precis det här som snurrar i mitt huvud om och om och om igen. Hela tiden..

Tack

 

[Exile]

Jag tror inte det. Eller jag är reaktivt säker. Jag var där för bara ett par år sedan och var då fullkomligt nöjd över att leva ensam och utan barn. Men under den här senaste tiden har nåt hänt med dom tankarna och jag tror att det är vårt liv tillsammans som har fått mej att ändra mej!

Jag vet ju inte hur gammal du är men skulle det kunna vara möjligt att det kanske även är lite åldersnoja inblandat? jag frågar för att jag själv är i en ålder där jag snart måste börja fundera på om jag verkligen inte vill ha barn. Jag har alltid varit stensäker på att jag inte vill men det senaste året eller så kommer tanken upp lite då och då.

Jag tänkte eftersom du var nöjd förut men nu har börjat fundera. Kan det vara så att tiden liksom börjar rinna ut och du är rädd för att du ska ångra dig i efterhand? eller kanske rädd för att partner ska ångra sig? (han har ju mer tid än dig). Tänk dig att du går till doktorn imorgon och får reda på att du är steril, hur skulle det kännas? Eller om du blev tvungen att välja mellan din partner och fertilitet, hur hade du gjort?

Det är som sagt omöjligt och ingen vill väl avsluta en relation som känns bra på alla sätt, i så fall måste det ju vara av en väldigt god anledning, vilket det är om du kommer fram till att du verkligen inte kan leva utan barn.

 

[Petruska]

Kanske kan bitterhet handla om att man inte är riktigt tillfreds eller klar med ett beslut? Dvs en person som verkligen vill ha barn men väljer att stanna i en relation med en partner som inte vill ha barn. Säg att relationen ändå tar slut och att det då är för sent att skaffa barn.
Jag tror det då är lätt att bli bitter om man inte sett till att bli nöjd och tänka genom beslutet om att välja bort barn.

Jag fattar hur du menar, tror jag. Men för mig låter det som att en sådan utveckling nånstans bygger på att man har gjort partner delvis ansvarig för det beslut man själv har fattat eller att man känner att man har fattat sitt beslut "för partners skull". Jag tänker mig att det är genom pågående diaalig som man kan undvika att hamna i sådant, och att det är därför jag tyckte det verkade vara en bra idé att ts pratar med partnern medan hon tänker. Inte bara efteråt.

 

[stjarnhimmel]

Jag fattar hur du menar, tror jag. Men för mig låter det som att en sådan utveckling nånstans bygger på att man har gjort partner delvis ansvarig för det beslut man själv har fattat eller att man känner att man har fattat sitt beslut "för partners skull". Jag tänker mig att det är genom pågående diaalig som man kan undvika att hamna i sådant, och att det är därför jag tyckte det verkade vara en bra idé att ts pratar med partnern medan hon tänker. Inte bara efteråt.

Ja jag håller med.

 

[Hyacinth]

Det enda som kommer upp i mitt huvud när du ställer dom frågorna är Nej! Det är inget alternativ! Att göra slut alltså.. Så känns det just nu..

Du/ni måste ju få landa lite. Och skulle du välja att stanna kan du ångra dig sen. All sympati, det måste vara svårt.
Jag har gjort slut för att jag Inte ville ha barn och frågan ställdes på sin spets och det blev så tydligt för mig att aldrig i helvete med den mannen. Sen ångrade jag mig några år senare. Men jag har alltid känt att mitt liv skulle varit bra även utan barn, hur mycket jag än älskar de små terroristerna. Jag kände aldrig att ”ja, jag vill/måste ha barn.

 

[Monkie]

Vad jobbigt ❤

Min vän var i nästan samma situation som du och samma ålder, eller något år äldre. Hennes partner ville inte ha barn. Hon avslutade relationen och valde att skaffa barn genom insemination. Hon var ensamståeende i några år och har nu träffat en ny partner.

Expartnern har också barn med ny partner.

Vet inte om det hjälpte dig i din situation men ville ändå belysa möjligheten att skaffa barn på egen hand utan ev. ny partner inblandad.

 

[ameo]

En tanke till. Är det inte ofta så (hypotetiskt för min del eftersom jag inte är där själv, men hör från omgivningen som gjort resan) att det är först när rätt man kommer som tankarna på barn blir mer konkreta. Utan rätt man har inte tanken ens funnits på kartan.

Vad händer då med ekvationen om man plockar bort "rätt man"?

Jag är inte ts, men jag tänker att om det är så att man inte varit sugen på barn innan men att längtan väcks när man har ett förhållande med en man som är det pappamaterial man önskar, då tror jag att barnlängtan kommer finnas kvar även om förhållandet tar slut.

Jag tillhör den del av mänskligheten som tror att vi, liksom alla andra djur, är genetiskt programmerade till att vilja föröka oss. Vissa av oss har, trots detta, en obefintlig eller väldigt svag längtan efter barn. Jag själv skulle "absolut inte ha några jävla ungar" (ordagrant citerat hur jag uttryckte mig då) ända tills jag närmade mig 30-strecket. Alla som kände mig innan dess har hånat mig flitigt för det, med tanke på hur det blev i slutänden... Detta, plus att jag själv vet hur min längtan tvärvände, gör att jag har svårt att tro att en väckt längtan efter barn kan självdö bara för att mannen man tänkt ska bli far till de där barnen försvinner ur ens liv.

 

[TantAgda]

Jag läser allt ni skriver, och tar med mej det! Tack

 

[morgaine]

Jag läser allt ni skriver, och tar med mej det! Tack ❤

Om jag vore i din sits skulle jag prata en gång till med honom och berätta hur viktigt det är med barn för mig. Det kan ju vara så att han inte insett hur stor din barnlängtan är. Försäkra dig om att ni båda har förstått den andres tankar fullt ut innan du tar något beslut.
En bekant till mig ville ej vara utan barn så hon var beredd att bryta upp och leta ny partner och när killen insåg att han fick välja mellan henne+barn eller bli lämnad så valde han ett barn. Han är en jättebra pappa och jag tror inte han någonsin skulle velat ändra hur det blev. Hennes kompromiss fick bli att de bara skaffar ett.
Som jag ser det är det värre för den som vill ha men bli utan än för den som inte vill ha men får ett. Men det får man jukänna efter själv, det är ju inte frågan om utpressning utan man får göra ett livsval och ev behöver även partnern göra ett livsval också. Han kanske väljer om ifall han inte vill bli lämnad.

 

[Bison]

Om jag vore i din sits skulle jag prata en gång till med honom och berätta hur viktigt det är med barn för mig. Det kan ju vara så att han inte insett hur stor din barnlängtan är. Försäkra dig om att ni båda har förstått den andres tankar fullt ut innan du tar något beslut.
En bekant till mig ville ej vara utan barn så hon var beredd att bryta upp och leta ny partner och när killen insåg att han fick välja mellan henne+barn eller bli lämnad så valde han ett barn. Han är en jättebra pappa och jag tror inte han någonsin skulle velat ändra hur det blev. Hennes kompromiss fick bli att de bara skaffar ett.
Som jag ser det är det värre för den som vill ha men bli utan än för den som inte vill ha men får ett. Men det får man jukänna efter själv, det är ju inte frågan om utpressning utan man får göra ett livsval och ev behöver även partnern göra ett livsval också. Han kanske väljer om ifall han inte vill bli lämnad.

Det kan även gå totalt åt helvete. För mig är det självklart att bägge två ska vilja ha barn lika mycket.
Jag tycker det där blir en emotionell utpressning, att skuldbelägga den andre.

Vad som är värst är väldigt individuellt. För mig skulle ett barn vara slutet på mitt liv. Jag hade hatat livet med barn så djupt och innerligt.

 

[nightcrawler]

Om jag vore i din sits skulle jag prata en gång till med honom och berätta hur viktigt det är med barn för mig. Det kan ju vara så att han inte insett hur stor din barnlängtan är. Försäkra dig om att ni båda har förstått den andres tankar fullt ut innan du tar något beslut.
En bekant till mig ville ej vara utan barn så hon var beredd att bryta upp och leta ny partner och när killen insåg att han fick välja mellan henne+barn eller bli lämnad så valde han ett barn. Han är en jättebra pappa och jag tror inte han någonsin skulle velat ändra hur det blev. Hennes kompromiss fick bli att de bara skaffar ett.
Som jag ser det är det värre för den som vill ha men bli utan än för den som inte vill ha men får ett. Men det får man jukänna efter själv, det är ju inte frågan om utpressning utan man får göra ett livsval och ev behöver även partnern göra ett livsval också. Han kanske väljer om ifall han inte vill bli lämnad.

Tänk om den som blev övertalad att ändå skaffa barn ångrar sig och inte alls blir en bra förälder och inte ens älskar sitt barn. Är det en bra grej? Att övertala? Är någon bestämd om att den inte vill ha barn så ska man inte jobba på att övertala. Bryt i stället. Hitta nån som vill samma. Det är lika illa att bli "tvingad" till att skaffa barn som att bli tvingad till att avstå.

 

[Görel]

Det kan även gå totalt åt helvete. För mig är det självklart att bägge två ska vilja ha barn lika mycket.
Jag tycker det där blir en emotionell utpressning, att skuldbelägga den andre.

Vad som är värst är väldigt individuellt. För mig skulle ett barn vara slutet på mitt liv. Jag hade hatat livet med barn så djupt och innerligt.

Hur kul kan det vara att vara ett barn som kom till bara för att ena föräldern vill fortsätta att vara tillsammans med andra föräldern? Bli sedd som ett nödvändigt ont, som någon vars existens är till för att ena föräldern vill göra andra föräldern glad, men egentligen inte vill ska vara där.

 

[Görel]

Hur kul kan det vara att vara ett barn som kom till bara för att ena föräldern vill fortsätta att vara tillsammans med andra föräldern? Bli sedd som ett nödvändigt ont, som någon vars existens är till för att ena föräldern vill göra andra föräldern glad, men egentligen inte vill ska vara där.

Lägger till att jag träffat sådana barn som vuxna, "mamma ville egentligen bara vara tillsammans med pappa men födde mig för att han skulle bli glad" och man har känt sig som en ständig inkräktare i föräldrarnas tvåsamhet.

 

[morgaine]

Tänk om den som blev övertalad att ändå skaffa barn ångrar sig och inte alls blir en bra förälder och inte ens älskar sitt barn. Är det en bra grej? Att övertala? Är någon bestämd om att den inte vill ha barn så ska man inte jobba på att övertala. Bryt i stället. Hitta nån som vill samma. Det är lika illa att bli "tvingad" till att skaffa barn som att bli tvingad till att avstå.

Nej det är inte bra såklart. Men då får ju sambon säga att han hellre bryter än skaffar barn. Är det rätt mot henne tycker du att han bestämmer att hon ska leva barnlös?
Jag har träffat ettt antal kvinnor vars man vägra barn för att sedan lämna henne när han är 50 och skaffa barn med en yngre kvinna. Om det hände mig skulle jag bli mycket bitter så jag tycker man ska fundera igenom sådana risker innan man avstår barn för partnerns skull.

 

[morgaine]

Det kan även gå totalt åt helvete. För mig är det självklart att bägge två ska vilja ha barn lika mycket.
Jag tycker det där blir en emotionell utpressning, att skuldbelägga den andre.

Vad som är värst är väldigt individuellt. För mig skulle ett barn vara slutet på mitt liv. Jag hade hatat livet med barn så djupt och innerligt.

Det är en utpressning åt båda hållen, om än ofrivilligt. Man kan även se det som utpressning att han vägrar barn så hon möste välja barnlöshet om hon vill vara med honom.
Nej det ör inte utpressning att lägga fram fakta om det är fakta att man v.grar leva utan barn. Då måste man få säga det att om du vill ha mig så får du leva med barn. Eller ska hon bara gå utan att berätta varför och ge honom chans att omvärdera?
Jag skulle aldrig lämna mannen för ofrivillig barnlöshet men om han skulle vägra skaffa barn och inte ta hänsyn till min längtan då skulle jag gå direkt.

 

[Emtherlia]

Är det rätt mot henne tycker du att han bestämmer att hon ska leva barnlös?

Fast han bestämmer inte att hon ska leva barnlös, han bestämmer att han ska leva barnlös. Hon bestämmer själv om hon vill vara kvar i en barnlös relation eller inte.

 

[stjarnhimmel]

Nej det är inte bra såklart. Men då får ju sambon säga att han hellre bryter än skaffar barn. Är det rätt mot henne tycker du att han bestämmer att hon ska leva barnlös?
Jag har träffat ettt antal kvinnor vars man vägra barn för att sedan lämna henne när han är 50 och skaffa barn med en yngre kvinna. Om det hände mig skulle jag bli mycket bitter så jag tycker man ska fundera igenom sådana risker innan man avstår barn för partnerns skull.

Skillnaden är ju att det är ett barn inblandat. Om den ena föräldern som har kompromissat och därför skaffar barn men inte blir bra som förälder så blir barnet drabbat.
Så nej det handlar inte bara om "att någon alltid får kompromissa".

 

[morgaine]

Lägger till att jag träffat sådana barn som vuxna, "mamma ville egentligen bara vara tillsammans med pappa men födde mig för att han skulle bli glad" och man har känt sig som en ständig inkräktare i föräldrarnas tvåsamhet.

Varför skulle ett sådant barn lida mer än alla ofrivilliga graviditeter som råkar födas? Detta barnet vore ju iaf hett efterlängtat av sin mor och det bör väl räcka långt? Det är väl värre när två 16-åringar behåller fast ingen egentligen önskat ett barn om man nu tänker så?
Det verkar också väldigt märkligt att dessa pappor aldrig fick varma känslor för sitt barn,

 

[Bison]

Det är en utpressning åt båda hållen, om än ofrivilligt. Man kan även se det som utpressning att han vägrar barn så hon möste välja barnlöshet om hon vill vara med honom.
Nej det ör inte utpressning att lägga fram fakta om det är fakta att man v.grar leva utan barn. Då måste man få säga det att om du vill ha mig så får du leva med barn. Eller ska hon bara gå utan att berätta varför och ge honom chans att omvärdera?
Jag skulle aldrig lämna mannen för ofrivillig barnlöshet men om han skulle vägra skaffa barn och inte ta hänsyn till min längtan då skulle jag gå direkt.

Så du tycker det är mer okej att någon som inte vill ha barn ska skaffa för den andras skull än tvärtom?
För mig är det helt orimligt.

Jag kan inte leva utan djur, skulle inte min partner vilja ha djur skulle jag byta partner. Skulle inte komma på tanken att tjata mig till det.