Självförtroendekris och känslig häst - medryttare, låna ut, behålla..?

@Speedway Jag är böjd att hålla med. Min var det som sagt innan, men att tvärvända och dra järnet för att en människa står och spanar efter bär i skogen intill vägen..så pass flyktbenägen har han aldrig varit i fullt dagsljus. Jag är idag övertygad om att smärtproblematik spelat in. Nu är mycket dynga befäst dock..
 
Senast ändrad:
.

..............

Jag tror inte att min häst är känsligare än andra, rent generellt, men han är absolut väldigt lyhörd och han reagerar starkt. Pressar jag vid fel tillfälle och/eller för mycket, så kan han "explodera". Om han t.ex. reagerar på något "läskigt" och jag rappar till honom (just att han reagerar på småsaker hanteras bäst genom att se till att han håller fokus på ryttaren och jobbet, lärde jag mig rätt snabbt). Osäker i grunden och har egentligen inte "förmågan" att ta egna beslut, men gör det helt klart ändå när instinkten kickar in och ryttaren/människan inte kan stänga den reaktionen. Och är snabb som attan (ger inte alls sa

..........


Jösses, vad jag svamlar på. Jag håller till i Uppland (mellan Uppsala och Sala).

.........



Jag har absolut tänkt på att skaffa en medryttarhag behöver det. Att rida nån välutbildad, väldigt "lätt" häst (en sån som inte blir rädd för småsaker, är välskolad och löjligt väluppfostrad) vore..skönt. Men tid, plånbok och ork.

Jag har inte läst allt och när en skriverlånga texter kan det bli fel och du verkar emotionell vilket en gärna blir för det är stort ansvar och mycket pengar att ha egen häst. Mitt svar är ja du svamlar. Ta bort allt onödig text och korta koncisa frågor så att medlemmar orka läsa. U

Dessa är lite konstiga... Denna mening alltså.. "Om han t.ex. reagerar på något "läskigt" och jag rappar till honom ". ....

Tja där har du svaret. Slå inte hästen när hästen är rädd.

Jag tycker det är en bra idé att släppa denna häst och börja om på ridskola och vara medryttare, delfodervärd eller något. Lämna hästen till någon proffessionell för försäljning.

Ingen häst är den sista en rider.
 
Jag har inte läst allt ...........

Dessa är lite konstiga... Denna mening alltså.. "Om han t.ex. reagerar på något "läskigt" och jag rappar till honom ". ....

Tja där har du svaret. Slå inte hästen när hästen är rädd.

Man bör läsa allt innan man svarar med ett svar som är så definitivt som ditt. Det ter sig tämligen oengagerat och respektlöst.

Ska man med ditt svar alltså fullständigt bortse från skador och smärta som hästen onekligen haft i flera år?
 
Jag har inte läst allt och när en skriverlånga texter kan det bli fel och du verkar emotionell vilket en gärna blir för det är stort ansvar och mycket pengar att ha egen häst. Mitt svar är ja du svamlar. Ta bort allt onödig text och korta koncisa frågor så att medlemmar orka läsa. U

Dessa är lite konstiga... Denna mening alltså.. "Om han t.ex. reagerar på något "läskigt" och jag rappar till honom ". ....

Tja där har du svaret. Slå inte hästen när hästen är rädd.

Jag tycker det är en bra idé att släppa denna häst och börja om på ridskola och vara medryttare, delfodervärd eller något. Lämna hästen till någon proffessionell för försäljning.

Ingen häst är den sista en rider.

Framför allt verkar du ha missat datumet, kanske...? Tråden har hunnit få några månader på nacken. Det har hänt en hel del sen första inlägget, en hel del som hittats och även ändrats. Summan av kardemumman eftersom du inte orkat bläddra till sista inlägget: smärtproblematik som troligast legat till grund för en stor del av att vi hamnat där vi är. Oavsett hur det går framöver, är jag glad att jag inte sålde hästen i slutet av sommaren.

"Rappar till" var uppenbarligen fel ordval, det köper jag absolut - jag var både trött, ledsen, orolig. Du kan ändra det till "lägger till spöet" eller "driver på framåt" om du känner för't. Om du läser stycket som du plockat ur i övrigt, så framgår det att det handlar om en beskrivning av vad en feltajmad korrigering eller förstärkning av framåtdrivningen leder till "i vanliga fall" om hästen hajjar till på nåt. Citat från samma stycke: "Pressar jag vid fel tillfälle och/eller för mycket..." . "Jag tror inte att min häst är känsligare än andra, rent generellt, men han är absolut väldigt lyhörd och han reagerar starkt". En försök att beskriva hästens psyke 'i vanliga fall'.
Lämnar det därmed.

Jag har sen trådens start alltså fått hjälp att utreda hästen veterinärt, och även beslutat att vi nu börjar om för att bryta cirkeln. Vi har också tagit några kliv framåt. Nu får vi se om det går att ta oss tillbaka, mentalt såväl som fysiskt (att hästen håller för den träning som vi båda mentalt behöver).

Go'natt från mig.
 
Senast ändrad:
Jag bumpar upp tråden en sista gång för att avsluta med att berätta att jag tagit beslutet att låta min älskade häst somna in. Med allra största sannolikhet, jag kan inte säga att det är helt säkert förrän det är över eftersom hela mitt inre skriker i protest. Vi har kämpat länge, vi har kämpat väl. Vi fick ordning på lastningen igen, tycktes det, men häromdagen dök tendenserna till försvar och uppenbar stress upp igen utan märkbar anledning trots till synes perfekta förhållanden. Jag tror att gränsen är nådd, jag känner att jag inte har rätt att utsätta honom för mer stress (vilket är omöjligt att komma ifrån om vi ska fortsätta). Det är något som funnits i bakhuvudet länge nu, av och till. Om jag lyckas, om vi lyckas, då är det värt varje minut. Men om inte, så står jag här om ett eller två eller tre år och önskar att jag avslutat tidigare...

Jag älskar den här hästen mer än något annan, mer än någon annan, och jag ångrar inte en dag av de senaste fem åren. Han har gett mig oerhört mycket, lärt mig massor. Han är en fantastisk häst, på så många sätt, när han mår bra och är sig själv rakt igenom. Jag vet det, jag känner honom väl. Utan smärtan är han en helt underbar häst som jag kan lita på, som rids barbacka på lösa tyglar på tränsbett i galopp i skogen. Nu ska ingenting få göra honom illa mer.

Det här är det svåraste jag gjort i hela mitt liv - att ta beslutet att avsluta mitt livs stora kärleks liv - och jag ber om att inte få en massa kritiska kommentarer kastade på mig om det. Mitt ansvar är att se till att min häst mår bra. Jag axlar det ansvaret fullt ut och ämnar inte diskutera mitt beslut. Jag har inte ork till det.

//Liten, som inte alls vet vart jag ska gå efter att det här är över.
 
Jag bumpar upp tråden en sista gång för att avsluta med att berätta att jag tagit beslutet att låta min älskade häst somna in. Med allra största sannolikhet, jag kan inte säga att det är helt säkert förrän det är över eftersom hela mitt inre skriker i protest. Vi har kämpat länge, vi har kämpat väl. Vi fick ordning på lastningen igen, tycktes det, men häromdagen dök tendenserna till försvar och uppenbar stress upp igen utan märkbar anledning trots till synes perfekta förhållanden. Jag tror att gränsen är nådd, jag känner att jag inte har rätt att utsätta honom för mer stress (vilket är omöjligt att komma ifrån om vi ska fortsätta). Det är något som funnits i bakhuvudet länge nu, av och till. Om jag lyckas, om vi lyckas, då är det värt varje minut. Men om inte, så står jag här om ett eller två eller tre år och önskar att jag avslutat tidigare...

Jag älskar den här hästen mer än något annan, mer än någon annan, och jag ångrar inte en dag av de senaste fem åren. Han har gett mig oerhört mycket, lärt mig massor. Han är en fantastisk häst, på så många sätt, när han mår bra och är sig själv rakt igenom. Jag vet det, jag känner honom väl. Utan smärtan är han en helt underbar häst som jag kan lita på, som rids barbacka på lösa tyglar på tränsbett i galopp i skogen. Nu ska ingenting få göra honom illa mer.

Det här är det svåraste jag gjort i hela mitt liv - att ta beslutet att avsluta mitt livs stora kärleks liv - och jag ber om att inte få en massa kritiska kommentarer kastade på mig om det. Mitt ansvar är att se till att min häst mår bra. Jag axlar det ansvaret fullt ut och ämnar inte diskutera mitt beslut. Jag har inte ork till det.

//Liten, som inte alls vet vart jag ska gå efter att det här är över.

Jag är ledsen att det blivit så här men med tanke på vad ni varit med om och allt din häst fått gå genom så tror jag du tar rätt beslut.
 
Jag bumpar upp tråden en sista gång för att avsluta med att berätta att jag tagit beslutet att låta min älskade häst somna in. Med allra största sannolikhet, jag kan inte säga att det är helt säkert förrän det är över eftersom hela mitt inre skriker i protest. Vi har kämpat länge, vi har kämpat väl. Vi fick ordning på lastningen igen, tycktes det, men häromdagen dök tendenserna till försvar och uppenbar stress upp igen utan märkbar anledning trots till synes perfekta förhållanden. Jag tror att gränsen är nådd, jag känner att jag inte har rätt att utsätta honom för mer stress (vilket är omöjligt att komma ifrån om vi ska fortsätta). Det är något som funnits i bakhuvudet länge nu, av och till. Om jag lyckas, om vi lyckas, då är det värt varje minut. Men om inte, så står jag här om ett eller två eller tre år och önskar att jag avslutat tidigare...

Jag älskar den här hästen mer än något annan, mer än någon annan, och jag ångrar inte en dag av de senaste fem åren. Han har gett mig oerhört mycket, lärt mig massor. Han är en fantastisk häst, på så många sätt, när han mår bra och är sig själv rakt igenom. Jag vet det, jag känner honom väl. Utan smärtan är han en helt underbar häst som jag kan lita på, som rids barbacka på lösa tyglar på tränsbett i galopp i skogen. Nu ska ingenting få göra honom illa mer.

Det här är det svåraste jag gjort i hela mitt liv - att ta beslutet att avsluta mitt livs stora kärleks liv - och jag ber om att inte få en massa kritiska kommentarer kastade på mig om det. Mitt ansvar är att se till att min häst mår bra. Jag axlar det ansvaret fullt ut och ämnar inte diskutera mitt beslut. Jag har inte ork till det.

//Liten, som inte alls vet vart jag ska gå efter att det här är över.
Kära kära du. Som ni kämpat. Så mycket kärlek till din häst i den här tråden. Det är svårt att släppa taget men ibland måste en. Han kommer inte att lida på andra sidan.
Ta hand om dig
 
Vilket jobbigt beslut!

Utifrån vad du berättat tror jag du gör rätt, han slipper ha ont och slipper stressen.

Kvar blir en krossad du, men det läker med tiden.

Ta hand om dig


Jag bumpar upp tråden en sista gång för att avsluta med att berätta att jag tagit beslutet att låta min älskade häst somna in. Med allra största sannolikhet, jag kan inte säga att det är helt säkert förrän det är över eftersom hela mitt inre skriker i protest. Vi har kämpat länge, vi har kämpat väl. Vi fick ordning på lastningen igen, tycktes det, men häromdagen dök tendenserna till försvar och uppenbar stress upp igen utan märkbar anledning trots till synes perfekta förhållanden. Jag tror att gränsen är nådd, jag känner att jag inte har rätt att utsätta honom för mer stress (vilket är omöjligt att komma ifrån om vi ska fortsätta). Det är något som funnits i bakhuvudet länge nu, av och till. Om jag lyckas, om vi lyckas, då är det värt varje minut. Men om inte, så står jag här om ett eller två eller tre år och önskar att jag avslutat tidigare...

Jag älskar den här hästen mer än något annan, mer än någon annan, och jag ångrar inte en dag av de senaste fem åren. Han har gett mig oerhört mycket, lärt mig massor. Han är en fantastisk häst, på så många sätt, när han mår bra och är sig själv rakt igenom. Jag vet det, jag känner honom väl. Utan smärtan är han en helt underbar häst som jag kan lita på, som rids barbacka på lösa tyglar på tränsbett i galopp i skogen. Nu ska ingenting få göra honom illa mer.

Det här är det svåraste jag gjort i hela mitt liv - att ta beslutet att avsluta mitt livs stora kärleks liv - och jag ber om att inte få en massa kritiska kommentarer kastade på mig om det. Mitt ansvar är att se till att min häst mår bra. Jag axlar det ansvaret fullt ut och ämnar inte diskutera mitt beslut. Jag har inte ork till det.

//Liten, som inte alls vet vart jag ska gå efter att det här är över.
 
Det låter verkligen som om du försökt allt du kunnat göra. Det ska vara roligt med hästar och det förstår jag att det inte varit. Du har säkert tagit rätt beslut, vila i det och så får tiden läka såren.
 

Liknande trådar

Hästmänniskan Jag har haft min häst i många år och utbildat den själv med hjälp av tränare. Älskar hästen över allt annat och har ridit den tusentals...
Svar
17
· Visningar
2 724
Senast: Solstig
·
Hästmänniskan Jag red som barn, men slutade efter en olycka i tidiga tonåren och satt inte på en häst på 15 år. Nu har jag ridit i vuxen ålder igen i...
2 3
Svar
44
· Visningar
2 601
Hästmänniskan Har legat vaken i minst 1,5 timme i sängen. Min son på 7 månader har vaknat till några gånger och sökt närhet. Ammar fortfarande lite...
Svar
5
· Visningar
1 364
Senast: Hedinn
·
  • Artikel
Dagbok Idag har jag hunnit med mycket ;) Ponnyn har ridits. åkte till ridhuset då ridbanan är stelfrusen och hoppade lite, hon var lite spänd...
Svar
0
· Visningar
263
Senast: Coras star
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp