Självmord [ Vad är det för värld vi lever i...? Hur tänker man? ]

[Texaz]

Med tanke på de självmord jag upplevt i min närhet (och även på avstånd), hur tänker man?

Får ofta höra (och tänker även tanken själv ibland) att HUR kan man välja det sätt man gör och på den plats man valt, då det drabbar de anhöriga sån oerhörd smärta....

T ex att skjuta sig i hemmet...

Är det valt pga omständigheter (dvs att straffa de anhöriga) eller sker det av "slumpen"?

Personligen tror jag att om man vill ta sitt liv så är inte hänsyn till de närmaste det som är i fokus, utan enbart tanken att få slut på allt...

Hur har ni upplevt det, bland de i er omgivning som valt att avsluta sina liv?

Mycket funderingar kring detta just nu

 

[Joyride]

Jag tror inte man tänker helt klart när man gör det eller bestämmer sig för att göra det

 

[Lejonelle]

Man tror på något bakvänt sätt att man gör sina anhöriga en tjänst, när det akuta är över slipper de bekymra sig mer. Man kan inte fatta att man har en omistlig plats och aldrig kan ersättas. Man orkar inte kämpa mot sin sjukdom och känsla av meningslöshet längre. Man tror inte att livet någonsin kan bli bättre.

 

[Enya]

Svarar man "fel" i den här tråden så säger folk att man glorifierar självmord, så här kommer folk bara svara som liknande inlägg. Du kommer med andra ord inte riktigt få något svar från andra sidan.

 

[mandalaki]

Svarar man "fel" i den här tråden så säger folk att man glorifierar självmord, så här kommer folk bara svara som liknande inlägg. Du kommer med andra ord inte riktigt få något svar från andra sidan.

Det vore väl utmärkt med svar från andra sidan, med tanke på att de enda som vet befinner sig där.

Men du behöver inte göra om mitt svar till tanten i den andra tråden till "så säger folk att man glorifierar".

 

[Enya]

På vilket annat sätt vill du att man ska tolka ditt svar?

Nu menade inte jag de som redan har tagit livet av sig utan de som har valt att leva trots allt. De som stått där med önskan om att dö.

 

[nexxa]

Spelar säkert lika stor roll i vad man har att tillta för att avsluta sitt liv, på enklast och snabbast sätt.

 

[Lejonelle]

Min erfarenhet är att det är väldigt olika. Folk som mår så dåligt att de ser det som enda utvägen kan ibland resonera väldigt bra och logiskt och ibland inte. En del har väldigt goda och väl genomtänkta skäl att inte vilja leva tills kroppen dör av sig själv. Men även i den gruppen finns personer som är fast övertygade om att de inte vill leva längre, men efter att ha blivit räddade eller hindrade upptäcker att de trots allt ville leva och att det fanns mening kvar för dem...

Så min slutsats är att det alltid finns skäl att försöka gripa in och i kärlek hjälpa personen till vård och försöka vara ett stöd så gott man kan. Även om man inte lyckas avhjälpa det hela vet personen att den är sedd och betyder något för andra.

 

[mandalaki]

På vilket annat sätt vill du att man ska tolka ditt svar?

Nu menade inte jag de som redan har tagit livet av sig utan de som har valt att leva trots allt. De som stått där med önskan om att dö.

Du bör kunna se skillnaden mellan "Jag kan inte riktigt sätta ord på det men det låter nästan som att du glorifierar självmord" och "så säger folk att man glorifierar självmord".

Men det är all förklaring jag har, jag är inte bekväm med att vi inte bara har en utan två självmordstrådar, med tanke på vad som skrivs på andra håll på Buke. Självmord riskerar "smitta".

 

[nexxa]

@mandalaki är inte så säker på att självmord "smittar", många har ju en lång tid bakom sig av problematik i flera fall och är man självmordsbenägen så är man nog det bara "helt enkelt", sen vill jag tro att vi inte ska låta sådana här ämnen vara tabu eller smyga omkring dem, kanske en öppnare dialog kan göra gott? För att inte skambelägga de som går i tankarna. Det är likadant som att en gravid inte "kan" meddela om att hon väntar barn förrän efter en viss tid i fall man får missfall. Nu kanske liknelsen är lite skruvad, men jag tror att vi behöver prata om det mer, få upp ögonen för det hur obehagligt det än må vara. För det existerar och är vanligare än man vill tro. Att ta sitt liv är inget lättvindigt beslut och är förhoppningsvis inte endast baserat på en "smitta" från trådar här på Bukefalos.

 

[Gnist]

Men det kanske kan räcka med en självmordstråd i taget?

 

[Petruska]

@nexxa Det finns forskning och kunskap kring det här. Man vet att självmord smittar, eller kan smitta, så att säga. Sen är det naturligtvis inte en komplett slump vem som smittas.

Det betyder inte att självmord bör tabueras, men det betyder att vissa sätt att prata om dem är mindre lämpliga än andra.

Jag menar att den här tråden är något problematisk i sammanhanget. Om @Texaz vill lära sig mer om självmord, rekommenderar jag böcker på området istället.

 

[Petruska]

Men det kanske kan räcka med en självmordstråd i taget?

Särskilt när TS är densamma.

 

[mandalaki]

@mandalaki är inte så säker på att självmord "smittar", många har ju en lång tid bakom sig av problematik i flera fall och är man självmordsbenägen så är man nog det bara "helt enkelt", sen vill jag tro att vi inte ska låta sådana här ämnen vara tabu eller smyga omkring dem, kanske en öppnare dialog kan göra gott? För att inte skambelägga de som går i tankarna. Det är likadant som att en gravid inte "kan" meddela om att hon väntar barn förrän efter en viss tid i fall man får missfall. Nu kanske liknelsen är lite skruvad, men jag tror att vi behöver prata om det mer, få upp ögonen för det hur obehagligt det än må vara. För det existerar och är vanligare än man vill tro. Att ta sitt liv är inget lättvindigt beslut och är förhoppningsvis inte endast baserat på en "smitta" från trådar här på Bukefalos.

Självmord smittar. Här kan du läsa om en avhandling som konstaterar det: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/kan-sjalvmord-smitta-bland-unga_5723163.svd

Smittorisken är också det som gör att medierna hanterar självmord med eftertanke, för att inte andra ska få impulser.

Någon här uttryckte självmordstankar igår kväll. Det är därför jag reagerat. Tajmingen är olycklig.

 

[Kibani]

Jag tackar ofta min underbara hund för att jag aldrig halkade ner så långt att jag hade aktiva självmordstankar. Visst hade jag flera perioder när jag helt tappat livslusten och önskade att slippa vakna nästa morgon. Jag tänkte ibland och kan fortfarande bli skrämd av att komma på mig med att tänka "Vad skulle hända om jag körde in i trädet där? Eller av från bron? Eller in i mötande trafik?" när jag sitter bakom ratten men 99% av gångerna har jag haft min hund i bagaget och då har det stannat där.

Jag har helt enkelt drivits bort från självmord pga skuldkänslor och ångest över vad som skulle hända med de som blev kvar när jag inte fanns mer. Vill inte orsaka min familj den sorgen och har ett ansvar mot min hund att ge henne dt bästa liv jag kan. Nu är jag dessutom på väg uppåt, är visserligen fortfarande sjukskriven men jag ska pröva nästa steg av arbetsrehab eller vad jag ska kalla det och ser hyfsat hoppfullt på framtiden även om jag inte har någon som helst ide vart jag vill långsiktigt. Det enda jag vet är att jag alltid ska ha hund.

Jag lever för min hund, hon är ljuset i mitt liv och inte vart jag skulle vara eller vad jag skulle ta mig till utan henne

(Ursäkta novellen men jag blev lite medryckt när ämnet ligger rätt nära för mig)

 

[Niyama]

Jag tror inte man tänker helt klart när man gör det eller bestämmer sig för att göra det

Jag har då tänkt helt klart innan jag försökt ta livet av mig, blir väldigt skärpt och rationell då. Tyvärr har det inte hjälpt av olika orsaker.

Tillägg: Innan jag fattat beslutet att "nu gör jag det" har det varit kaos och ångest och förjävligt. När beslutet är fattat har jag blivit lugn.

 

[nexxa]

@Petruska @mandalaki Tack för era länkar. Man lär sig alltid något nytt. Ska ha detta i åtanke!

 

[Monstermom]

Jag tänker inte alls det som en manual. På vilket sätt blir det en manual om någon säger, ja, det finns personer som tar självmord hemma. Det är väl ingen större hemlighet?

Jag vill snarare åt skulbeläggandet, att de som gör det hemma inte gör det nödvändigtvis för att jävlas. Alla metoder är nämligen kass - det drabbar *alltid* både nära och utomstående hur man än vänder på det.

Jag har skrivit vad det är jag har problem med, och det är inte att folk över huvud taget diskuterar att självmord förekommer. Men jag undrar om man tänker efter innan man skriver en del saker, och jag undrar om man funderar på att det kan göra skillnad om det är en anonym text eller om det är en diskussion mellan långvariga användare som folk kanske upplever sig ha en relation till, någon/några de "känner" efter att ha läst mycket här? Jag undrar om man tänker på att det är väldigt många fler som läser än som skriver, och om det finns skäl att tänka lite extra på vad man säger och hur i det här ämnet? Eller är det bara ett diskussionsämne som vilket som helst?

Att det finns andra, värre saker på internet är inte ett argument för eller emot något som helst.

 

[Azalea]

Kan vi inte åtminstone undvika att diskutera metoder? Var man gör det, hur det mest/minst påverkar omgivningen, vad som är mer/mindre "fegt", osv... Det blir alltmer "manual" av det hela, och jag i alla fall tycker det är direkt oansvarigt.

Jag tycker att självmord/självmordstankar kan vara intressant att föra diskussion kring som ämne, samtidigt börjar jag verkligen tvivla på att det här är rätt plats. Tycker som du att det känns oansvarigt att filosofera kring metoder osv på ett öppet forum när man inte vet vilka som läser. Det känns olustigt.

 

[mandalaki]

Jag tycker att självmord/självmordstankar kan vara intressant att föra diskussion kring som ämne, samtidigt börjar jag verkligen tvivla på att det här är rätt plats. Tycker som du att det känns oansvarigt att filosofera kring metoder osv på ett öppet forum när man inte vet vilka som läser. Det känns olustigt.

... där dessutom någon uttryckte självmordstankar i förrgår kväll. Det gör det inte mindre olustigt.