Vi som är normalbegåvade, har förmågan att vara rationella och som kan se saker i ett större perspektiv inkluderat den forskning och samlade kunskap som finns i ämnet.
Ingen av de jag vet om som tagit livet av sig har varit svagbegåvade. Min vän var tex över medel begåvad.
I de flesta stunder kunde hon vara rationell. Tom i de allra mörkaste kunde hon rent logiskt förstå hur man borde tänka, känna och agera. Även hur man ska jobba för att nå dit.
Men hon kunde inte KÄNNA så.
Just det är ju problemet! Många av oss som i unga år lärt sig separera känslor från logiken har ett helvete att igen börja koppla ihop dem. Om man ens lyckas.
Jag vet att jag är väldigt ovanlig som lyckats bearbeta det mesta och faktiskt fått styr på de mesta av mina känslor, lyckats få dem att höra ihop med logiken igen.
Har man sen man var liten varit tvungen att förtrycka sina känslor, av olika skäl, lär man sig att separera dem från logiken.
Vanlig terapi funkar inte, vanliga råd funkar inte..
Medicinering är för simpelt.
Jag hade iaf tidvis en stor kämpaglöd, extremt stor.
De som inte varit lika agressiva och fulla av kamp och överlevnadsinstinkt kommer heller inte lyckas lika bra i sin egen kamp tror jag. De ger hellre upp till förmån för andra.
Jag tycker samhället så lätt anser att människor som mår dåligt är defekta, veka, viljelösa, ovetande etc..
De jag känner som är deprimerade/har ångestproblematik är oftast faktiskt smartare än snittet. Men har sämre förmåga att hantera sina känslor. Oftast har de bagage från uppväxten, antingen i form av föräldrar som inte riktigt är de bästa, övergrepp, mobbing eller att nära dött.
Men mer veka än andra eller mer korkade - nej.
Just där och då lever de i sin lilla bubbla och behöver hjälp ur den.
Men inte genom att andra visar sig för mer än dem.
Hellre att andra visar att de också varit där och att de klarat sig genom det och mår bättre.
Jag är medvetet väldigt öppen kring hur jag mått. Just iom att det på mig inget syns och inte förväntas att jag ska ha mått så dåligt(ens då jag gjorde det).
Jag förstår att vissa kommer se mig som ett offer eller ngt annat skit. Kanske bekräftelsesökande.
Men för min del är det viktigt att gå ut med att även de som folk tror mår bra, verkar lyckliga, ser bra ut, har mkt prylar och yta kan må hiskeligt dåligt.
Och även de som mått så illa under så många år kan lyckas vända det. Trots att man inte är bättre än alla andra som mår eller mått dåligt.
Det finns hopp bara man får rätt hjälp och orkar kämpa, iaf för de allra allra flesta.
