Självmord [ Vad är det för värld vi lever i...? Hur tänker man? ]

[tanten]

Ja, dessvärre. Det finns alltid ett annat liv än det vidriga.

Jag är inte säker på det.
En människa utan vänner, utan socialt liv och med en tung psykisk börda tycker nog inte som du.

Men jag lämnar det nu, så jag inte verkar som någon - som du sa - glorifierare av det

 

[mandalaki]

Jag är inte säker på det.
En människa utan vänner, utan socialt liv och med en tung psykisk börda tycker nog inte som du.

Men jag lämnar det nu, så jag inte verkar som någon - som du sa - glorifierare av det

Men självmord är ju då bara det svarta slutet på det nattsvarta livet. Alla kan få ett bättre liv.

 

[Mixoman]

Jag är inte säker på det.
En människa utan vänner, utan socialt liv och med en tung psykisk börda tycker nog inte som du.

Men jag lämnar det nu, så jag inte verkar som någon - som du sa - glorifierare av det

Vänner, socialt liv och psykisk börda är föränderliga variabler. Döden är konstant.

 

[Raderad medlem 6459]

Och där är vi oense.

Jag är evigt tacksam att jag, när jag mådde som allra sämst, hade människor omkring mig som resonerar som mandalaki. Tänk om någon hade tänkt "det är hennes beslut och hon mår ju faktiskt jättedåligt och vi måste ju faktiskt respektera om hon inte vill leva längre. Hemska tanke, vill inte ens fundera över det.

 

[mandalaki]

Jag är evigt tacksam att jag, när jag mådde som allra sämst, hade människor omkring mig som resonerar som mandalaki. Tänk om någon hade tänkt "det är hennes beslut och hon mår ju faktiskt jättedåligt och vi måste ju faktiskt respektera om hon inte vill leva längre. Hemska tanke, vill inte ens fundera över det.

Det är exakt så jag tänker! Om någon delgav mig sina svartaste tankar och pratade om att ta livet av sig - hur i hela världen skulle jag kunna svara med "Jag respekterar ditt beslut"?

 

[Tobbis]

Mina tankar kring självmord:
Jag tror att många väljer att dö av känslan att de inte behövs och endast är en belastning i samhället.
Jag har ibland tänkt att dessa kanske kunde kureras genom att skickas ned med fallskärm till någon tropisk öde där de utan filmteam får leta upp varandra och bygga upp en tillvaro(Men det brister i att NÅGON sorts övervakning kunde ju behövas om sex av sju väljer att de ändå inte vill leva och lägger sig där de är och inväntar döden...).

Jag slås ofta av att folk fått frågan "Men har du inte släkt och vänner som kan hjälpa dig?"då de kontaktat sjukvård eller myndigheter? Alla har ju inte det!

Sen i kontrast till denna ensamhet konrasten att aldrig kunna vara anonym- alla kan kolla upp vem du är på nätet! Har du få vänner på facebook tror folk kanske att det är något fel på dig? Överlag så tror vi väl gärna att det "är något fel" på enslingar/ensamma? Samtidigt som vi kanske gottar oss i att läsa böcker om folk som lev hemska liv men brutit upp. Och vad tror vi som läsare? Att då får man genast fyrtio nära vänner, låtsassläkt och hela raddan...Trots att det förmodligen tar extra lång tid att skaffa sig ens ett par vänner om man en gång blivit riktigt bränd.

Men det är ju så. Att den med många vänner vill många bli vänner med. Den ensamma är folk tveksamma mot. Kanske rätt ur sin synvinkel? Men grymt ur en annan?

Att kanske inte vara viktig på något vis och få skäll och beklagan var man än kommer för att man kanske inte orkade mer än vad man gjorde. För att man var het själv men hade dessutom sjå med att dölja det. Tror jag är många självmördares sanning.

Sen finns så klart sjukdomen depression.

Borderlines som lyckas utan att mena det.

Samt folk som väljer aktiv dödshjälp på grund av dödlig sjukdom.

 

[landsbygdsbo]

Det är ett svårt problem.
Om en människa är suicid-benägen och det beror på en behandlingsbar sjukdom eller föränderliga omständigheter så ska man naturligtvis göra vad som göras kan för att avhjälpa och stödja.
Det som ytterligare försvårar det hela är att vissa individer i praktiken inta svarar mot hjälpen. De lyckas till slut med vad de föresatt sig.
Den andra grupper är obotligt sjuka som närmar sig slutstadiet som för att undvika smärta o förnedring väljer att lämna.
Och den andra gruppen anser jag att man ska hjälpa, Och där stöter jag genast på ett stort etiskt problem.

Men om jag själv hamnar där så önskar jag att jag skulle ha valmöjligheten.

 

[Tobbis]

Jag kom på brister i min egen tanke. Men tanken var alltså att om de som varken är sjukt deprimerade eller border lines utan bara lessa på livet borde kunna hämtas av en coach och så tandemhoppar de tillsammans ur en helikopter(Jag TROR på den hisnande känslan att hoppa..). Samma coach kan hämta en person i månaden och det de gör på plats är att bygga en ny barnby för hemlösa barn. Skulle nog få upplivsgnistan på många.

 

[Texaz]

tror du inte på oss när vi hänvisar till statistik och den källan jag länkade till så googla själv.

Sen kan det givetvis finnas individuella skillnader i Hur många man råkar på som begår självmord. Det finns regionala skillnader, skillnader mellan kön och skillnader i olika ålderskohorter.

Sen kan det vara så att dina barn till skillnad från dig vistats i miljöer där det är större dödlighet än i andra. Exempelvis missbruk och annan social utsatthet.

Öhhh???

Så att ungdomar öht inte gick bort på 80-talet men på2000talet beror på att mina barn rör sig i andra kretsar???

Det DÖR fler ungdomar nu, och fler av dem har avslutat sitt liv på egen hand... Jag kan räkna upp t ex att skjuta, hänga sig, köra ihjäl sig och ställa sig framför tåget...

I min ungdom dog inte ungdomar ALLS, såvida det inte handlade om sjukdom/olyckor....

Ändå har det alltså inte ökat? Då måste jag bo på en unik ort....

 

[tuaphua]

Det är ett svårt problem.
Om en människa är suicid-benägen och det beror på en behandlingsbar sjukdom eller föränderliga omständigheter så ska man naturligtvis göra vad som göras kan för att avhjälpa och stödja.
Det som ytterligare försvårar det hela är att vissa individer i praktiken inta svarar mot hjälpen. De lyckas till slut med vad de föresatt sig.
Den andra grupper är obotligt sjuka som närmar sig slutstadiet som för att undvika smärta o förnedring väljer att lämna.
Och den andra gruppen anser jag att man ska hjälpa, Och där stöter jag genast på ett stort etiskt problem.

Men om jag själv hamnar där så önskar jag att jag skulle ha valmöjligheten.

Den andra gruppen är ju himla svår! Var går gränsen?
Och när vet man att man faktiskt inte kan få hjälp? Ibland är man ju bara inte rätt diagnosticerad och kan faktiskt få rätt hjälp.
Jättesvårt!

Jag har själv brottats med självmordstankar för en massa år sen.
Jag levde av plikt. Det är jag glad för idag. Nu mår jag ju bättre och har funnit mening i livet.

Däremot vet jag ju folk som inte kan bli bättre. Och jag vet vilket helvete det är att ha kroniska smärtor, kronisk trötthet pga sömnbrist och inte orka ett normalt liv.
Jag vet också hur det är att ha psykiska problem som inte går att bota(i mitt fall dock medicinera till viss bättring).

En tjej som varit en av mina närmaste vänner under många år och dessutom bott hos mig några år tog livet av sig för ca året sen.
Jag blev givetvis förkrossad och tänkte även på hennes familj som lämnats kvar. Fruktansvärt!
Men jag förstår henne på sätt och vis. Hon var äldre mig, medelålders. Hon var så himla, himla trasig och orkade inte kämpa mer. Hon hade kämpat nästan 50 år och aldrig mått bättre.
Jag kan inte lasta henne för vägen hon valde. Även om jag så klart önskat att det blivit annorlunda.

Jag tror det finns oändligt mycket i dagens samhälle som inte är sunt. Jag har valt en rätt så annorlunda väg än de flesta just därför.
Jag hade förmodligen inte klarat av att leva som de flesta andra gör. Då hade jag förmodligen avslutat allt.

Jag hoppas att fler vågar leva som de vill och inte bara på rutin gör som de flesta andra.

Man ska inte glorifiera självmord. De flesta har folk runt sig som blir oändligt sårade av en sån händelse och aldrig repar sig.
Men jag vet inte att jag ärligt kan säga att jag skulle vilja att min vän levde kvar bara för min skull. Jag vill inte tvinga någon att lida.
De allra flesta tror jag dock kan få bättring och ett ok liv som de trivs med. Men tyvärr inte alla..

 

[escodobe]

Öhhh???

Så att ungdomar öht inte gick bort på 80-talet men på2000talet beror på att mina barn rör sig i andra kretsar???

Det DÖR fler ungdomar nu, och fler av dem har avslutat sitt liv på egen hand... Jag kan räkna upp t ex att skjuta, hänga sig, köra ihjäl sig och ställa sig framför tåget...

I min ungdom dog inte ungdomar ALLS, såvida det inte handlade om sjukdom/olyckor....

Ändå har det alltså inte ökat? Då måste jag bo på en unik ort....

http://ki.se/nasp/start
Antingen råkar du veta mer än forskningen eller så kan din upplevelse bero på exempelvis regionala skillnader eller att dina barn befinner sig i mer socialt utsatta umgänge än vad du gjorde.

Min personliga åsikt är att jag tycker att det är hemskt att folk mår så dåligt att de begår självmord men att en generell diskussion om självmord behöver grunda sig i fakta.

 

[landsbygdsbo]

Det är exakt så jag tänker! Om någon delgav mig sina svartaste tankar och pratade om att ta livet av sig - hur i hela världen skulle jag kunna svara med "Jag respekterar ditt beslut"?

Den andra gruppen är ju himla svår! Var går gränsen?
Och när vet man att man faktiskt inte kan få hjälp? Ibland är man ju bara inte rätt diagnosticerad och kan faktiskt få rätt hjälp.
Jättesvårt!

Jag har själv brottats med självmordstankar för en massa år sen.
Jag levde av plikt. Det är jag glad för idag. Nu mår jag ju bättre och har funnit mening i livet.

Däremot vet jag ju folk som inte kan bli bättre. Och jag vet vilket helvete det är att ha kroniska smärtor, kronisk trötthet pga sömnbrist och inte orka ett normalt liv.
Jag vet också hur det är att ha psykiska problem som inte går att bota(i mitt fall dock medicinera till viss bättring).

En tjej som varit en av mina närmaste vänner under många år och dessutom bott hos mig några år tog livet av sig för ca året sen.
Jag blev givetvis förkrossad och tänkte även på hennes familj som lämnats kvar. Fruktansvärt!
Men jag förstår henne på sätt och vis. Hon var äldre mig, medelålders. Hon var så himla, himla trasig och orkade inte kämpa mer. Hon hade kämpat nästan 50 år och aldrig mått bättre.
Jag kan inte lasta henne för vägen hon valde. Även om jag så klart önskat att det blivit annorlunda.

Jag tror det finns oändligt mycket i dagens samhälle som inte är sunt. Jag har valt en rätt så annorlunda väg än de flesta just därför.
Jag hade förmodligen inte klarat av att leva som de flesta andra gör. Då hade jag förmodligen avslutat allt.

Jag hoppas att fler vågar leva som de vill och inte bara på rutin gör som de flesta andra.

Man ska inte glorifiera självmord. De flesta har folk runt sig som blir oändligt sårade av en sån händelse och aldrig repar sig.
Men jag vet inte att jag ärligt kan säga att jag skulle vilja att min vän levde kvar bara för min skull. Jag vill inte tvinga någon att lida.
De allra flesta tror jag dock kan få bättring och ett ok liv som de trivs med. Men tyvärr inte alla..

De flesta som begår självmord har målat in sig i ett känslomässigt hörn, man ser inte, accepterar inte de lösningar som finns. Till slut står utgången som det enda vettiga alternativet.

Det måste samhället i form av insatser + anhöriga på något vis bryta.
Riskerna ökar med intag av droger o alkohol,

Jag känner personligen 4 till 5 personer som slutat så, och dessa var alla, i mina ögon onödiga avslut eftersom livet runt dem hade så mycket kvar att ge.

 

[escodobe]

http://ki.se/nasp/start
Antingen råkar du veta mer än forskningen eller så kan din upplevelse bero på exempelvis regionala skillnader eller att dina barn befinner sig i mer socialt utsatta umgänge än vad du gjorde.

Min personliga åsikt är att jag tycker att det är hemskt att folk mår så dåligt att de begår självmord men att en generell diskussion om självmord behöver grunda sig i fakta.

Sen är det så att det kan finns inviduella skillnader i Hur många dödsfall man har runt sig beroende på ens psykosociala situation. Psykisk ohälsa går inte sällan i arv, likaså missbruk och/eller sociala problem vilket kan påverka vilka man har i sin närhet gällande familj ock vänner och hur stor dödlighet det finns där.

 

[escodobe]

http://ki.se/nasp/start
Antingen råkar du veta mer än forskningen eller så kan din upplevelse bero på exempelvis regionala skillnader eller att dina barn befinner sig i mer socialt utsatta umgänge än vad du gjorde.

Min personliga åsikt är att jag tycker att det är hemskt att folk mår så dåligt att de begår självmord men att en generell diskussion om självmord behöver grunda sig i fakta.

Direktlänk så att vi kan få slut på påståenden om att ungdomar inte tog livet av sig på 80-talet.
http://ki.se/nasp/sjalvmordsstatistik-1

 

[nexxa]

@tanten Jag förstår faktiskt och håller med dig i hur du menar. Det är lite svårt att uttrycka det utan att det låter himla illa. Men det måste finnas något form av "mod" för att avsluta sitt liv. För troende eller inte så vet vi inte om det finns något mer efter det här (personligen tror jag inte på något nytt efter döden) När självmord sker tar hela du och din existens slut, det finns ingen återvändo. Lika egoistisk som man kan tycka det är att någon tar sitt liv och lämnar många efter sig lika egoistiskt är det att hålla kvar någon som kanske är så sjuk att varenda sekund av livet smärtar. Vem är då vi att tvinga den personen till att leva för vår egen skull, för att vi ska må bra, när inte den personen gör det och lider lika mycket i livet som vi skulle gjort om personen tog sitt liv?

Samtidigt vill jag förstås poängtera att jag med "mod" inte menar bra utan mer det stora i det. Att våga ta sitt liv är säkert lika skrämmande som befriande för en sjuk? Förespråkar absolut inte för självmord i sig då jag innerligt hoppas det går att mildra smärtor av både fysisk och psykisk karaktär till den grad att livet känns lite ljusare och mer hoppfull.

När jag var 15 år och gick i nian så var det en tjej i parallelklassen vars bror tagit sitt liv, för över 5 år sedan tog en av mina bästa vänner sitt liv och för 3 år sedan försökte en av mina föräldrar men lyckades förhindras för att jag var på plats i god tid för att hjälpa och tillkalla hjälp.

Baserat på dessa erfarenheter står jag någonstans i mitten och förstår lite båda sidorna trots att det varit alldeles fruktansvärt

 

[Fraggel_Tess]

Att ta livet av sig känns som en lösning ibland för man vill inte belasta andra när man mår riktigt dåligt. Så känner jag de dagarna när jag mår som sämst t.ex. sambon skulle ha det bättre utan mig för jag gråter/bryter ihop hela tiden och är aldrig glad. Nu menar jag inte att alla tänker likadant som jag.

 

[tuaphua]

De flesta som begår självmord har målat in sig i ett känslomässigt hörn, man ser inte, accepterar inte de lösningar som finns. Till slut står utgången som det enda vettiga alternativet.

Det måste samhället i form av insatser + anhöriga på något vis bryta.
Riskerna ökar med intag av droger o alkohol,

Jag känner personligen 4 till 5 personer som slutat så, och dessa var alla, i mina ögon onödiga avslut eftersom livet runt dem hade så mycket kvar att ge.

Jag tror ju att man formas enormt av sin uppväxt. Inte sagt att man om man mår dåligt då inte kan göra sig fri det.
Men många små olika saker man lärt sig då tror jag påverkar ens förmåga att kämpa sig fri från det dåliga måendet sen i vuxen ålder.
Utöver vilken hjälp man råkar få av vården, vänner, anhöriga etc..

Jag vet många som tagit livet av sig.
Men just denna kvinna känner jag nästan som min syster. Vi gick tom terapi ihop en lång period av heltidsjobb i liten grupp. Utöver att jag som sagt haft henne boende hos mig några år och då umgåtts mycket och lärt sig hur den andra funkar.
Jag har också avstyrt ett gäng försök genom åren och hittat henne och fått se till att man kunde rädda henne.

Just det här fallet vet jag vilken stark människa som fanns i den kroppen, hur intelligent och hur kunnig inom psykologi denne var. Hur mycket hjälp man fått av anhöriga, vänner och vård. Och hur man ändå inte lyckades ändra sina känslor.
Jag vet vad denne gått igenom som ung och efter det. Jag vet också vad man hade för diagnoser, bla borderline.
I perioder var hon stark, mådde bättre etc. Men det höll aldrig.

Jag kommer aldrig sluta sakna min vän. Men jag kommer heller aldrig för en sekund döma hennes val.
Jag har sett henne i de stunder det var som värst. Jag har sett vardagen.
Jag önskar såååå att hon hade kunnat få må bättre. Men att hon till slut inte orkad kämpa kan jag inte lasta henne för.

En del är dåliga på att rita, andra på att springa fort. Vissa klarar inte av att ta sig igenom sina psyiska besvär, bearbeta trauman etc.

Det låter så klart hemskt när man säger det så. Men jag tror ärligt talat att just hon hade inte klarat av att kunna må bra längre perioder.
Jag tror de som är som hon är få. Betydligt färre än de som tar livet av sig. Men jag tror de finns, tyvärr.

 

[canine]

..

Tragiskt, men finns det något sätt att vända trenden??

Bara frågan "Hur mår du, egentligen?" och ett lyssnande öra kan betyda väldigt mycket, känns som en enkel sak som kan göra så otroligt mycket när det i ögonblicket ser som mörkast ut. Och som någon annan skrev så har inte alla anhöriga som klarar ta tag i det eller ser det, slutar fler tänka så så tror jag det kan göra mycket.

 

[Tobbis]

Medan jag känner att att jag försökte skriva något värt att läsa och ni valde att inte ens kommentera.

 

[Mixoman]

Jag kom på brister i min egen tanke. Men tanken var alltså att om de som varken är sjukt deprimerade eller border lines utan bara lessa på livet borde kunna hämtas av en coach och så tandemhoppar de tillsammans ur en helikopter(Jag TROR på den hisnande känslan att hoppa..). Samma coach kan hämta en person i månaden och det de gör på plats är att bygga en ny barnby för hemlösa barn. Skulle nog få upplivsgnistan på många.

De som "bara är lessa på livet" är inte de som lägger sig på spåret eller hänger sig i takkronan. Att föreslå fallskärmshoppning till en öde ö för att socialisera med andra djupt deprimerade till någon som inte orkar ta sig ner till affären för att köpa mat eller ta sig in i duschen för att tvätta sig kan nog bli lite väl svårt.