phie
Trådstartare
Min pappa fick en cancerdiagnos förra året och är dålig. Det är allvarligt men stabilt för närvarande, men majoriteten av patienter med hans diagnos lever inte länge (ca 75% mortalitet efter 2 år och ca 96% mortalitet efter 5 år).
Pappa har en sambo som han har bott med i ungefär 7 år. Några år innan pappas insjuknande har vi barn märkt att de har en speciell relation. När vi besökt dem märker man av en irritation/ilska från pappas tant, och hon visar det tydligt i både språk och kroppsspråk.
Någon-ett par månader innan pappa fick sin diagnos har hon berättat för två av mina syskon att hon inte orkar med pappa, och att hon skulle lämna honom om hon "hade råd". Pang, in kom cancern och det bidrar ju såklart inte till ett förbättrat läge. Vi har verkligen försökt med att underlätta för dem genom att se till att pappa får besök av hemtjänst och distriktsköterska så att hans sambo slipper ta sådana bitar kring honom, men det tackar de nej till efter en månad med motiveringen att det är så "jobbigt med folk hemma". Pappas sambo fortsätter dock att beklaga sig över hur överjävligt det är att bo med pappa, hur frustrerande det är att vårda honom, att han borde flytta (trots att hon flyttade in i hans lägenhet), hur dåligt hon mår et.c... Så förutom en sjuk pappa har man pappas sambo som faktiskt är svårare att hjälpa än pappa som trots allt kommer att dö av sin sjukdom.
Visst, jag är inte den som hymlar om att pappa är en speciell person, svår att tas med och kör sitt eget race. Det är jag helt med på. Det jag känner mig helt handfallen inför är att hon själv är så otillräcklig att hjälpa sig själv, hon tackar nej till insatser, orkar inte lyssna på idéer som kan leda till lösningar för dem båda, hon bara beklagar sig. Vi har försök med mycket utöver hemtjänst/distriktsköterska såsom tipsat om socialtjänsten, kurator, söka "egen" lägenhet, att hon kan ta kontakt med sina barn och bo där om hon behöver paus, rehabresor (nyss hemkommen från en), gett henne sovrummet så att hon kan få stänga om sig (pappa sover i vardagsrummet) med mera. Men inget duger eller hjälper.
Ibland blir jag bara så förbannad och less att jag bestämmer mig för att inte ens sträcka ut den minsta lillfingernagel för hon är ju en vuxen kvinna, men så fort hennes frustration och beklagan kommer upp till ytan så får jag smått panik. Det rör sig ju ändå om min pappa, min dödssjuka pappa, som bor sambo med en kvinna som mest av allt skulle vilja dra från honom om hon hade möjlighet. Att höra hur hemskt det är från henne när man vet att hans hälsa inte kommer hålla i längden känns så... fjuttigt liksom. Så fjuttigt att jag nästan blir hulken-arg.
Blablabla, vet inte riktigt vart jag vill komma, men hur ska man ta sig till? Ska man ens bry sig om att hantera pappas sambo? Tips, funderingar, vadsomhelst!!
Pappa har en sambo som han har bott med i ungefär 7 år. Några år innan pappas insjuknande har vi barn märkt att de har en speciell relation. När vi besökt dem märker man av en irritation/ilska från pappas tant, och hon visar det tydligt i både språk och kroppsspråk.
Någon-ett par månader innan pappa fick sin diagnos har hon berättat för två av mina syskon att hon inte orkar med pappa, och att hon skulle lämna honom om hon "hade råd". Pang, in kom cancern och det bidrar ju såklart inte till ett förbättrat läge. Vi har verkligen försökt med att underlätta för dem genom att se till att pappa får besök av hemtjänst och distriktsköterska så att hans sambo slipper ta sådana bitar kring honom, men det tackar de nej till efter en månad med motiveringen att det är så "jobbigt med folk hemma". Pappas sambo fortsätter dock att beklaga sig över hur överjävligt det är att bo med pappa, hur frustrerande det är att vårda honom, att han borde flytta (trots att hon flyttade in i hans lägenhet), hur dåligt hon mår et.c... Så förutom en sjuk pappa har man pappas sambo som faktiskt är svårare att hjälpa än pappa som trots allt kommer att dö av sin sjukdom.
Visst, jag är inte den som hymlar om att pappa är en speciell person, svår att tas med och kör sitt eget race. Det är jag helt med på. Det jag känner mig helt handfallen inför är att hon själv är så otillräcklig att hjälpa sig själv, hon tackar nej till insatser, orkar inte lyssna på idéer som kan leda till lösningar för dem båda, hon bara beklagar sig. Vi har försök med mycket utöver hemtjänst/distriktsköterska såsom tipsat om socialtjänsten, kurator, söka "egen" lägenhet, att hon kan ta kontakt med sina barn och bo där om hon behöver paus, rehabresor (nyss hemkommen från en), gett henne sovrummet så att hon kan få stänga om sig (pappa sover i vardagsrummet) med mera. Men inget duger eller hjälper.
Ibland blir jag bara så förbannad och less att jag bestämmer mig för att inte ens sträcka ut den minsta lillfingernagel för hon är ju en vuxen kvinna, men så fort hennes frustration och beklagan kommer upp till ytan så får jag smått panik. Det rör sig ju ändå om min pappa, min dödssjuka pappa, som bor sambo med en kvinna som mest av allt skulle vilja dra från honom om hon hade möjlighet. Att höra hur hemskt det är från henne när man vet att hans hälsa inte kommer hålla i längden känns så... fjuttigt liksom. Så fjuttigt att jag nästan blir hulken-arg.
Blablabla, vet inte riktigt vart jag vill komma, men hur ska man ta sig till? Ska man ens bry sig om att hantera pappas sambo? Tips, funderingar, vadsomhelst!!
