Ska man hantera pappas sambo?

[phie]

Givetvis argumenterar jag inte för att TS ska kasta ut någon. Jag menar bara att man givetvis visst kan "göra nåt" förutom anmäla till soc. Till exempel säga "jag förstår att du har det tufft men i och med att du inte vill ha nån hjälp så känner jag att jag inte orkar lyssna på hur du beklagar dig längre". Eller vad man nu vill.

För mig är steget mellan "göra ingenting" och "orosanmälan till soc" enormt stor.

Tack, du slår huvudet på spiken.

 

[Pegasus63]

Är det en orsak att anmäla (sanslöst trött på den rekommendationen) för att man inte tål någon?

Det är väl vårdsituatinen TS främst är orolig för? Om TS anser att hennes budskap inte når fram och sambo/äktamake vägrar hjälp i hemmet så är anmälan den enda väg att gå om man inte når fram med samtal.

 

[phie]

De flesta brukar lösa sådant själva, men tydligen så vägrar ju TS och pappans sambo tala vettigt med varandra

Men hej och hå.

 

[phie]

Det är väl vårdsituatinen TS främst är orolig för? Om TS anser att hennes budskap inte når fram och sambo/äktamake vägrar hjälp i hemmet så är anmälan den enda väg att gå om man inte når fram med samtal.

Nej, så är det inte alls. Du får gärna läsa om första inlägget igen. Jag skiter fullständigt i om de inte vill ha hemtjänst. Däremot blir jag irriterad när det klagas och gnälls från pappas sambo trots insatser.

 

[Koltrast]

Åter igen, vi tänker inte alls avyttra henne. Du läser verkligen mellan raderna.

Jag tycker inte alls att er situation verkar vare sig enkel eller rolig och kan bara ana hur det är att stå bredvid och se på när en döende förälder inte blir så väl omhändertagen som man önskat. Det jag reagerade på var när du skrev såhär:

Jag tror nog att det är som du säger, man måste nog markera för henne att
1. Flytt är enda alternativet om hon tänker bete sig som hon gör nu

vilket jag nog misstolkade som att ni tänkte be henne flytta från sitt eget hem. Det kanske inte alls var vad du syftade på och nu har du ju hursomhelst betygat att det inte alls var vad du menade.

 

[phie]

Jag tycker inte alls att er situation verkar vare sig enkel eller rolig och kan bara ana hur det är att stå bredvid och se på när en döende förälder inte blir så väl omhändertagen som man önskat. Det jag reagerade på var när du skrev såhär:
vilket jag nog misstolkade som att ni tänkte be henne flytta från sitt eget hem. Det kanske inte alls var vad du syftade på och nu har du ju hursomhelst betygat att det inte alls var vad du menade.

Nej, det har vi inga planer på att göra. Jag kanske var otydlig, men det ska användas som argument i diskussionen kring hennes beteende och mående. Om hon vill flytta (vilket hon sagt gång efter annan) så stöttar vi henne i det, men vi kommer inte att hiva ut henne. Vi vill ha en lösning där hon mår bra och där pappa mår bra, utan att det är ilsket och infekterat hemma hos dem. Det är ju uppenbart att hon mår dåligt. Om hon inte ser någon lösning trots allt vi presenterar, så får hon hålla sitt elände för sig själv och söka egen samtalskontakt för det ska vi barn inte behöva ställa upp på att agera som.

 

[kryddelydd]

Självklart går pappa först. Han har alla placeringar på priolistan! Men vad fasiken gör man men en människa som bara vältrar sig i svårmod och inte gör någonting alls för att få saker att hända. Hon sitter ju där hon sitter.

Ibland vill man ju gå helt apeshit crazy på henne, men jag försöker hålla någon typ av husfrid och biter mig i kinden.

Låt henne hållas men svara inte upp.

 

[Mabuse]

Det är väl vårdsituatinen TS främst är orolig för? Om TS anser att hennes budskap inte når fram och sambo/äktamake vägrar hjälp i hemmet så är anmälan den enda väg att gå om man inte når fram med samtal.

Anmälan till vad? Pappan är som jag förstår det inte omyndigförklarad, och problemet är främst att det är dålig stämning och gnälligt hemma. Vilken myndighet är skyldig att göra något åt att vuxna har det gnälligt och neggigt hemma?

 

[Mabuse]

Låt henne hållas men svara inte upp.

Eller bara säga att man är fel adress för klagomål på hur jobbigt det är med pappan. Och glömmer hon sig och börjar gnälla igen, vänligt påpeka att som sagt är jag fel person för det här ämnet.

 

[Sar]

Nej, det har vi inga planer på att göra. Jag kanske var otydlig, men det ska användas som argument i diskussionen kring hennes beteende och mående. Om hon vill flytta (vilket hon sagt gång efter annan) så stöttar vi henne i det, men vi kommer inte att hiva ut henne. Vi vill ha en lösning där hon mår bra och där pappa mår bra, utan att det är ilsket och infekterat hemma hos dem. Det är ju uppenbart att hon mår dåligt. Om hon inte ser någon lösning trots allt vi presenterar, så får hon hålla sitt elände för sig själv och söka egen samtalskontakt för det ska vi barn inte behöva ställa upp på att agera som.

Jag tänker att det enda som hjälper är att sätta sig ner och prata igenom det hela ordentligt med sambon och göra klart att om hon måste klaga ska det inte ske framför er. Jag känner mig dock lite oroad över hur mycket hon klagar inför er pappa då ni inte är där. Ni har ju vettiga möjligheter att hantera det och det kanske inte han har i och med sin diagnos.

 

[phie]

@Mabuse Precis min åsikt. Det finns ju inga som helst fog att göra en orosanmälan till soc på de grunderna, liksom. Jag tycker inte att det är rimligt att låta henne hållas som @kryddelydd anser, någon måtta får det faktiskt vara.

@Sar Absolut, självklart måste det pratas. Vi har ju som sagt försökt styra henne åt en egen samtalskontakt vilket jag i vilket fall skulle se som en signal att gnället inte är i rätt forum s.a.s. Förstår ju att hon inte har den förmågan.
Jag hoppas verkligen att det hon säger till oss barn inte kommer fram till pappa, för han har verkligen inte de kognitiva förutsättningarna att hantera det. Dock så vet jag att det är tjurigt, gnälligt, tjatigt och passivt aggressivt hemma hos dem när vi inte är där.

 

[Lovisaleonora]

"Jag förstår att det är tungt för dig, det är tungt för oss alla. Men du kan inte använda mig som slaskpåse, det finns inte energi till det också. Jag föreslår att du ser detta som en övergående period, vi vet ju bägge att det finns ett naturligt slut. Om du ändå inte orkar och står ut föreslår jag att du fattar beslutet att flytta, för att inte göra den här sista tiden ohållbar för oss alla. Vi lider alla på olika sätt av att det är såhär"

Ja, något sådant hade jag sagt. Mest för att jag ville ha min åsikt hörd. Min syn uttalad. Sedan är det ju möjligt att sambon väljer att göra absolut inget med det, men då är det i alla fall uttalat från min sida.

 

[Hermelin]

Det låter verkligen som en trist och påfrestande situation. Man kan ju tycka att det är illa nog att behöva ta hand om sorgen med en sjuk förälder.

Men du kan nog inte göra så mycket med deras relation. De är vuxna människor och får väl själva ta ansvar för den. Vad du kan göra är att inte ta emot sambons gnäll. Du har inget ansvar för att hjälpa henne och du har ingen skyldighet att lyssna på hennes gnäll. Det kan kanske vara viss tröst att hon i alla fall inte kan använda dig som klagomur. Var tydlig med att du står på din pappas sida och att du inte vill veta hur synd det är om henne.

 

[Fritidsryttare]

Jag har förärats med en familj som är födda med heltäckande offerkofta på sig, speciellt min mormor ser världen i femtioelva nyanser av svart och missar inga tillfällen att upplysa oss andra om det.
Jag har mest kontakt med mamma, men jag kör ungefär samma taktik med mormor också i de fall det behövs.

I de fall det håller sig på en rimlig nivå brukar jag lyssna, ta in, försöka ge konkreta råd och tips, och i viss mån visa förståelse.
Går det överstyr helt så brukar jag göra en mjuk men tydlig markering att det inte funkar att beklaga sig över sitt liv dagarna i ända om man vill ha en väl fungerande relation med sina barn och barnbarn.

Ett exempel brukar vara "Jag förstår att det är jobbigt och att du är arg/ledsen/uppgiven och det är väldigt tråkigt, men just nu lägger du över dina negativa känslor på mig, och projicerar din ilska när jag inte har något med detta att göra. Det är helt OK att vara förbannad och ledsen på situationen du befinner dig i, men det är inte OK att du börjar kasta skit på mig för att du är arg. Hade du tyckt att det var acceptabelt om situationen var den omvända?".

I mitt fall så är de inte medvetna om hur deras gnällande påverkar andra (dvs mig), utan de är så upptagna av sitt eget elände att de bara maler på, i mammas fall riktar hon dessutom sin ilska mot mig. När de inser att deras negativa inställning har en direkt påverkan på andra så brukar det bli bättre, iaf för en period.

Som i TS fall kan du inte göra nåt åt relationen, precis som jag inte kan göra något åt min mors situation, men jag kan påverka hur hon pratar och beter sig mot mig.

 

[kryddelydd]

. Jag tycker inte att det är rimligt att låta henne hållas som @kryddelydd anser, någon måtta får det faktiskt vara.
.

Ja, någon måtta behöver det vara.

Men om du väljer att inte "stänga öronen", så måste du ta konflikten med henne.
Och frågan är vad någon vinner på det.

 

[BornAgain]

Har du ställt dig i motpartens skor? Det är en människa som håller på att förlora en person som hon valt att bo tillsammans med.

Har någon av er egna erfarenheter av hemtjänst eller andra liknande stödåtgärder? Frågade ni er far och sambo INNAN ni skaffade "hjälp" åt dem? Sanningen är att hemtjänst kan vara a real pain att få in i sitt hem. Och face it - kortsiktigt har ni säkert orsakat sambon merarbete. För att få sådana här insatser att fungera krävs en dialog med minst tre parter involverade: den som ska få stöd, den som ska ge stöd och den som fattar myndighetsbesluten om stöd. Och det är trial and error. Inkörningsperioden är hemsk. Vissa bolag har dessutom väldigt svårt att inse att genomförande planer ska utformas i samråd med brukaren etc. Och vem är brukaren i det här fallet? Din far och hans sambo eller du och dina syskon som fått igång insatserna? Vem har biståndsbedömaren kontakter med?

Hur skulle du själv känna det om du levde med en människa och tyckte att det var svårt men ändå stannade. Kanske för att du var rädd för världen runt omkring. Kanske för att ni var vana vid varandra. Kanske för att relationen ändå var yeaser than no och kärleken fanns där. Sedan när han håller på att dö, då dyker hans barn upp och rådar i er livssituation utan att stämma av först?

 

[Raderad medlem 6459]

@BornAgain Jag förstår hur du menar och tycker att det är suveränt att försöka vrida och vända på saker och ting. Men nej, jag köper det inte. Ja, det är säkert jättetufft för sambon att förlora sin livspartner men man KAN INTE å ena sidan klaga över att man måste vårda någon och å andra sidan vägra hjälp. Man kan inte förvänta sig att ens partners barn ska uppskatta att höra att man hade lämnat pappan om man hade haft råd.

Hade jag varit TS hade jag varit frustrerad och ledsen över situationen. Hur empatisk man än är tycker jag att det är väldigt mycket du begär av TS - att hon ska sympatisera med den här kvinnan som beter sig som hon gör. Det är ju TS pappa det handlar om.

 

[BornAgain]

@BornAgain Jag förstår hur du menar och tycker att det är suveränt att försöka vrida och vända på saker och ting. Men nej, jag köper det inte. Ja, det är säkert jättetufft för sambon att förlora sin livspartner men man KAN INTE å ena sidan klaga över att man måste vårda någon och å andra sidan vägra hjälp. Man kan inte förvänta sig att ens partners barn ska uppskatta att höra att man hade lämnat pappan om man hade haft råd.

Hade jag varit TS hade jag varit frustrerad och ledsen över situationen. Hur empatisk man än är tycker jag att det är väldigt mycket du begär av TS - att hon ska sympatisera med den här kvinnan som beter sig som hon gör. Det är ju TS pappa det handlar om.

Men det är en vuxen människa med en SAMBO - det är pappas käresta, livskamrat whatever. Det är inte "den här kvinnan" eller "människan". Barnen är vuxna med egna liv. Ja det är en förälder - men nu har de flyttat hemifrån. Och i den här situationen är det faktiskt pappan och sambon som avgör VAD som är hjälp. Man prackar faktiskt inte på vuxna människor vad man själv anser vara hjälp för att sedan förvänta sig tacksamhet.

Här funkade det inte med hemtjänsten och då kan man inte bara utgå ifrån att det är sambons fel. Hemtjänst behöver inte vara en hjälp utan kan vara ett stressmoment och kräva en massa råddande som man kanske varken orkar eller vet hur man ska hantera. Rätt attityd är "funkade inte hemtjänsten - finns det något sätt ni kan få den att fungera på?" och om man vill HJÄLPA så är nästa fråga "Finns det något annat vi kan göra för att hjälpa dig och pappa, nu när ni har det så svårt"

 

[phie]

Har du ställt dig i motpartens skor?
Har någon av er egna erfarenheter av hemtjänst eller andra liknande stödåtgärder? Frågade ni er far och sambo INNAN ni skaffade "hjälp" åt dem? Och vem är brukaren i det här fallet? Din far och hans sambo eller du och dina syskon som fått igång insatserna? Vem har biståndsbedömaren kontakter med?

Hur skulle du själv känna det om du levde med en människa och tyckte att det var svårt men ändå stannade. Kanske för att du var rädd för världen runt omkring. Kanske för att ni var vana vid varandra. Kanske för att relationen ändå var yeaser than no och kärleken fanns där. Sedan när han håller på att dö, då dyker hans barn upp och rådar i er livssituation utan att stämma av först?

Ja, självklart har jag ställt mig i hennes skor. Jag har egna erfarenheter av hemtjänst och andra stödåtgärder. Pappa och sambo var självklart tillfrågade. Pappa är brukaren. Biståndsbedömaren har kontakt med samtliga.

Förstår inte hur du kan insinuera att vi bara blåste in, körde över dem och råddade utan deras vetskap eller mandat. Fräckt, faktiskt.

Hemtjänsten skedde i samråd med dem båda för att se om det kunde vara en hjälp som de skulle må bra av. De sa upp den för egen maskin och vi har inte under några som helst omständigheter sagt att de måste ha den. Vi barn har kommit med förslag och lösningar på deras situation, de har själva tackat ja till det de velat tacka ja till. Trots förslag och några insatser som de tackat ja till är det lika outhärdligt för henne att bo med min pappa och hon önskar att hon kunde flytta om hon hade råd säger hon.

Vad tycker du att man ska göra - köpa henne en egen lägenhet? Kör hårt säger jag, det har både du och jag lika mycket ansvar i att ombesörja i sådana fall.

 

[phie]

Ja, någon måtta behöver det vara.

Men om du väljer att inte "stänga öronen", så måste du ta konflikten med henne.
Och frågan är vad någon vinner på det.

Jag lever med öppna öron och ett lösningsfokuserat sinne Tar hellre en konflikt om att stänga öronen är alternativet.