Övr. barn Hur ska vi hantera svärmor?

et_flickan

Trådstartare
Jag har velat fram och tillbaka om jag ska skriva en sån här tråd. Egentligen vet jag svaren men vill bara bolla lite tankar och funderingar hur sjutton vi ska göra. Det kan bli långt. En varning bara!

Lite bakgrund.
Min svärmor är en svår människa. Hon har haft svårt för mig sen jag och min sambo träffades. Jag kommer från en familj där jag tyvärr varit inblandad i lite traumatiska händelser så förra vintern fick jag komplex ptsd efter många kämpiga år där jag jobbat med mig själv ständigt. Svärmor tycker att jag är en person med mycket problem, ursäkter och en för lång sjukdomshistoria. Min sambo förtjänar bättre.

Vi fick en dotter i december 2016 och jag förstod rätt snabbt att något var fel redan efter förlossningen. Ville inte hålla barnet, fick panik när hon skrek bland annat. Efter några månader fick jag prata med en bvc psykolog och en förlossningsdepression som diagnos.

Svärmor har varit extremt jobbig sen start. När dottern var en vecka gammal ringde hon varje dag flera gånger om dagen, en dag kom hon upp oinbjuden och låste upp dörren då hon hade nyckel hem till oss. Min sambo tog tag i problemet snabbt och sa att det inte är acceptabelt att hon kommer in i vårat hem en vecka efter att dottern fötts. Att vi behövde tid att lära känna henne. Vill vi ha besök, hjälp eller råd hör vi av oss. Hon tog detta mycket hårt och personligt och sa att ingen annan gjorde som vi.

"Nutid"
Svärmor gnäller jämt. Vi köpte ett hus i december-18. Sen dag ett har det gnällts och tjatats. Vi har skitigt hemma, vi har inte renoverat som hon vill, vi har rörigt, dottern sover inte i egen säng, vi äter för mycket hämtmat, etc etc. Häromdagen gnällde hon på att vi har skitig bil, att dottern är sjuk så ofta för att vi inte städar, duschar henne varje dag efter förskolan eller byter kläder när hon kommer hem. Då fick jag sitta på telefonen för att inte skriva ett elakt sms tillbaka.

Det har gått så långt att jag får ont i magen när jag vet att hon ska komma hit. Jag har redan en hel del oro och ångestproblem i bagaget. Behöver inte detta också.

Jag vet att det lättaste skulle vara att bara be henne stanna hemma om hon inte accepterar hur vi bor. Att helt klippa kontakten skulle påverka relationen med min dotters farfar. Det vore tråkigt då han är en jätte fin människa som aldrig säger något dumt.

Så snälla allmäktige buke. Har ni några tips och råd? Eller kan ni bara ge mig lite mod att säga ifrån eller bli lite arg åtminstone! Sambon tar de mesta fighterna bra, men det håller inte i sig så länge.
 
Jag skulle diskutera med sambon, göra upp en plan. Jag skulle inte vilja ha en sån människa i mitt liv, hon bara stjäl energi. Men iom att det är sambons mamma så vill jag vara överens med honom först. Förhoppningsvis ska ni dela livet länge och tyvärr följer ju svärmor med på köpet..
 

et_flickan

Trådstartare
Jag skulle diskutera med sambon, göra upp en plan. Jag skulle inte vilja ha en sån människa i mitt liv, hon bara stjäl energi. Men iom att det är sambons mamma så vill jag vara överens med honom först. Förhoppningsvis ska ni dela livet länge och tyvärr följer ju svärmor med på köpet..
Lite så jag känner också. Hon finns ju där. Jag har inga problem med henne annars. Hon och svärfar har hjälpt oss massor när jag mådde som sämst och behövde avlastning men bara för det får hon inte bete sig hursomhelst.

Vi diskuterar saken rätt ofta. Och han har sagt att jag får bli arg och ta striden om jag vill och orkar. Men jag är sjukt konflikträdd och ofta gråter jag extremt om jag blir arg. Han står på min sida och jag har all hans stöd.
 
@et_flickan: Det är din sambos problem att sköta. Vill han inte det får han välja för jag misstänker att du inte tänker stanna hos honom på de premisserna, man ska inte känna sig hetsad i sitt eget hem. Säg åt honom att du bara inte pallar att ha det så här (jag hade inte pallat och jag har inte ens i närheten av ditt bagage... men tur nog har jag världens snällaste svärmor :love:).
 

et_flickan

Trådstartare
@et_flickan: Det är din sambos problem att sköta. Vill han inte det får han välja för jag misstänker att du inte tänker stanna hos honom på de premisserna, man ska inte känna sig hetsad i sitt eget hem. Säg åt honom att du bara inte pallar att ha det så här (jag hade inte pallat och jag har inte ens i närheten av ditt bagage... men tur nog har jag världens snällaste svärmor :love:).
Min sambo har blivit arg, bett henne att sluta lägga sig i annars får hon träffa dottern utan oss. Vilket blir svårt. Fast hon brukar hålla i sångstunderna på förskolan så då brukar de träffas.

Det värsta är att hon ofta är trevlig när andra är med men med bara oss blir hon riktigt jobbig och elak. Jag tror att det ända som skulle ta lite hårt är att jag får nog. Det har aldrig hänt förut :angel:
 
Min sambo har blivit arg, bett henne att sluta lägga sig i annars får hon träffa dottern utan oss. Vilket blir svårt. Fast hon brukar hålla i sångstunderna på förskolan så då brukar de träffas.

Det värsta är att hon ofta är trevlig när andra är med men med bara oss blir hon riktigt jobbig och elak. Jag tror att det ända som skulle ta lite hårt är att jag får nog. Det har aldrig hänt förut :angel:
Om sambon som sagt är ok med det och du orkar kanske du får överväga att sätta ner foten ordentligt (tänk i nivå med ett kallblod med brodd ;)). Det verkar ju som om inget annat verkar bita sas.

Sedan tycker jag det är rätt sjukt att en vuxen människa inte kan bete sig. Fine att hon inte gillar dig (min svärmor har väl inte varit överförtjust i alla sina svärdöttrar... men aldrig att det fått henne att bete sig illa) men man kan ju iaf vara artig.
 
Som minimum om det ska finnas en fortsatt kontakt så ska hon hållas ute ur ert hem när det blir så belastande för dig. Dra den gränsen tydligt att hon inte har tillträde dit.
Kanske sambon + barn då kan umgås i viss utsträckning om de gör det på annan plats.

Vi diskuterar saken rätt ofta. Och han har sagt att jag får bli arg och ta striden om jag vill och orkar. Men jag är sjukt konflikträdd och ofta gråter jag extremt om jag blir arg. Han står på min sida och jag har all hans stöd.
Ifall du inte kan ta de striderna och är vid en punkt där DITT enda alternativ för att rädda dig är att inte ha kontakt med henna så blir det feltänk. Då blir det sambons ansvar om han vill behålla kontakten att se till att den har ett upplägg och sköts så att du inte behöver göra just det som du inte klarar av. Är det oförenligt så är det ytterst ett val, men kan inte vara ditt ansvar att se till att han ska kunna ha tillgång till båda under alla omständigheter.
 
Låter lite som min mamma.
Jag vill inte säga upp kontakten, även om det aldrig blir bra. Har insett att jag måste vara extremt tydlig med vad som är ok och inte. Min man kan inte göra något annat än att i förväg säga till mig att han inte orkar besök.
Det måste vara jag som säger ifrån.
Och jag har bett dem bli hemma om de inte kan acceptera hur vi bor.

Det ska inte behöva vara du som säger ifrån!
 

et_flickan

Trådstartare
Om sambon som sagt är ok med det och du orkar kanske du får överväga att sätta ner foten ordentligt (tänk i nivå med ett kallblod med brodd ;)). Det verkar ju som om inget annat verkar bita sas.

Sedan tycker jag det är rätt sjukt att en vuxen människa inte kan bete sig. Fine att hon inte gillar dig (min svärmor har väl inte varit överförtjust i alla sina svärdöttrar... men aldrig att det fått henne att bete sig illa) men man kan ju iaf vara artig.
Visst är det sjukt?
Jag har många gånger gapat av förvåning hur hon beteer sig. Har aldrig krävt av henne att hon ska tycka om mig. Kräver inte av folk att bli älskad. Men lite jäkla hyffs kan man kräva. Allt behöver inte vara negativt heeela tiden.
 

et_flickan

Trådstartare
Som minimum om det ska finnas en fortsatt kontakt så ska hon hållas ute ur ert hem när det blir så belastande för dig. Dra den gränsen tydligt att hon inte har tillträde dit.
Kanske sambon + barn då kan umgås i viss utsträckning om de gör det på annan plats.


Ifall du inte kan ta de striderna och är vid en punkt där DITT enda alternativ för att rädda dig är att inte ha kontakt med henna så blir det feltänk. Då blir det sambons ansvar om han vill behålla kontakten att se till att den har ett upplägg och sköts så att du inte behöver göra just det som du inte klarar av. Är det oförenligt så är det ytterst ett val, men kan inte vara ditt ansvar att se till att han ska kunna ha tillgång till båda under alla omständigheter.
Vi har under de värsta perioderna gjort så att han gått till svärföräldrarna själv med dottern när jag inte orkat. Och så har jag bett honom att inte nämna om hon säger något negativt.
 
Hjälp, det låter hemskt. Låt sambon ta så mycket som möjligt tänker jag men börja bit ifrån du också! :devil: Nån måtta får det vara. Blir hon sur så får hon väl bli det, läget kan knappast bli så mycket värre än nu?

Sen så är det väl absolut inget fel att fasa ut/hålla ner umgänget med en människa som får en att må dåligt, är elak och gränslös och stjäl en massa energi, familj eller inte. Det har jag gjort och mår mycket bättre på så vis.
 
Har ni några tips och råd? Eller kan ni bara ge mig lite mod att säga ifrån eller bli lite arg åtminstone! Sambon tar de mesta fighterna bra, men det håller inte i sig så länge.
Visst kan du bita ifrån och försöka sätta gränser; men jag tvivlar på att det kommer att ändra hennes beteende. Säg upp bekantskapen istället, en sådan människa behöver du inte i ditt liv. Dotterns farfar kan ju hälsa på själv istället.
 

et_flickan

Trådstartare
Visst kan du bita ifrån och försöka sätta gränser; men jag tvivlar på att det kommer att ändra hennes beteende. Säg upp bekantskapen istället, en sådan människa behöver du inte i ditt liv. Dotterns farfar kan ju hälsa på själv istället.
Jag tror att du har rätt. Vi har ju varit tillsammans i snart nio år och ännu har hon inte ändrat sitt beteende ett dugg. Kommer troligen inte ske heller. Får fundera på saken.
 
Jag har haft strul med svärföräldrarna. Svärfar ägde och jobbade i huset som min pojkvän bodde i. Svärfar såg inget fel med att låsa upp dörren mellan firman och trappan upp till lägenheten och lämna lappar i trappen eller komma upp på besök, oanmäld. Han kommenterade både städning, kost, klädsel och inredning, utan att förstå hur många gränser han klivit över.
Våran relation har varit knackig, men idag funkar det...med vissa reservationer.
Med svärfar gäller det att vara övertydlig, upprepande och förklara utifrån hans känslor. Bonus om hans fru är närvarande.

Med svärmor knakar det också. Hon kan kläcka ur sig åsikter och kommentarer som gör ont och det är inte ovanligt att hon inte vill höra på den andras svar. Jag har i 1,5 år tjatat om att vi inte berömmer hur mycket mat barnet äter, bara att hon smakar/försöker...men ändå berömmer svärmor vid vaaarje måltid om mängden...

Så alltså...det KAN bli bättre, av att säga ifrån skarpt och stampa ner foten så att rummet skakar...men det kan också behöva göras flera gånger och/eller på flera sätt, om samma sak, om mottagaren inte är mottaglig.

@et_flickan Kan det bli en markering om ni säger att enbart farfar är välkommen? Eller är risken större att hon då blir ännu mer tvär?
 

et_flickan

Trådstartare
Observera att jag aldrig sagt ifrån tidigare så just nu skakar jag av en hel del ångest och adrenalin. Det kändes bra men var riktigt riktigt jobbigt. Inte ens när hon satt och pratade med min dottern när hon var tre månader om att jag ångrade att jag fick henne och inte älskade henne sa jag ifrån. Inte ens då när jag mådde som sämst med bröst som inte dög att göda ett barn med för att de sinat troligen pga stress hade jag mod att säga något.

Troligen kommer hon ringa upp sambon och fråga varför jag är så otrevlig.
 
Observera att jag aldrig sagt ifrån tidigare så just nu skakar jag av en hel del ångest och adrenalin. Det kändes bra men var riktigt riktigt jobbigt. Inte ens när hon satt och pratade med min dottern när hon var tre månader om att jag ångrade att jag fick henne och inte älskade henne sa jag ifrån. Inte ens då när jag mådde som sämst med bröst som inte dög att göda ett barn med för att de sinat troligen pga stress hade jag mod att säga något.

Troligen kommer hon ringa upp sambon och fråga varför jag är så otrevlig.
Sa hon att du inte älskade ditt barn?
Herregud vilka människor det finns.
 
Observera att jag aldrig sagt ifrån tidigare så just nu skakar jag av en hel del ångest och adrenalin. Det kändes bra men var riktigt riktigt jobbigt. Inte ens när hon satt och pratade med min dottern när hon var tre månader om att jag ångrade att jag fick henne och inte älskade henne sa jag ifrån. Inte ens då när jag mådde som sämst med bröst som inte dög att göda ett barn med för att de sinat troligen pga stress hade jag mod att säga något.

Troligen kommer hon ringa upp sambon och fråga varför jag är så otrevlig.
Men vilken vidrig människa hon verkar vara. Hur kan man säga så, dessutom framför personen som drabbats av depression.
Du har alla mina sympatier!
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

Radannonser

  • Medryttare i Örebro

Hästnyheter

Bukefalos

Upp