Ska man hantera pappas sambo?

[Mabuse]

Ja, någon måtta behöver det vara.

Men om du väljer att inte "stänga öronen", så måste du ta konflikten med henne.
Och frågan är vad någon vinner på det.

Man behöver inte alls gå i svaromål eller ta en konflikt, man kan säga att "Jag är fel adress för klagomål på pappa" och byta ämne.

 

[Mirre]

Min pappa fick en cancerdiagnos förra året och är dålig. Det är allvarligt men stabilt för närvarande, men majoriteten av patienter med hans diagnos lever inte länge (ca 75% mortalitet efter 2 år och ca 96% mortalitet efter 5 år).

Pappa har en sambo som han har bott med i ungefär 7 år. Några år innan pappas insjuknande har vi barn märkt att de har en speciell relation. När vi besökt dem märker man av en irritation/ilska från pappas tant, och hon visar det tydligt i både språk och kroppsspråk.

Någon-ett par månader innan pappa fick sin diagnos har hon berättat för två av mina syskon att hon inte orkar med pappa, och att hon skulle lämna honom om hon "hade råd". Pang, in kom cancern och det bidrar ju såklart inte till ett förbättrat läge. Vi har verkligen försökt med att underlätta för dem genom att se till att pappa får besök av hemtjänst och distriktsköterska så att hans sambo slipper ta sådana bitar kring honom, men det tackar de nej till efter en månad med motiveringen att det är så "jobbigt med folk hemma". Pappas sambo fortsätter dock att beklaga sig över hur överjävligt det är att bo med pappa, hur frustrerande det är att vårda honom, att han borde flytta (trots att hon flyttade in i hans lägenhet), hur dåligt hon mår et.c... Så förutom en sjuk pappa har man pappas sambo som faktiskt är svårare att hjälpa än pappa som trots allt kommer att dö av sin sjukdom.

Visst, jag är inte den som hymlar om att pappa är en speciell person, svår att tas med och kör sitt eget race. Det är jag helt med på. Det jag känner mig helt handfallen inför är att hon själv är så otillräcklig att hjälpa sig själv, hon tackar nej till insatser, orkar inte lyssna på idéer som kan leda till lösningar för dem båda, hon bara beklagar sig. Vi har försök med mycket utöver hemtjänst/distriktsköterska såsom tipsat om socialtjänsten, kurator, söka "egen" lägenhet, att hon kan ta kontakt med sina barn och bo där om hon behöver paus, rehabresor (nyss hemkommen från en), gett henne sovrummet så att hon kan få stänga om sig (pappa sover i vardagsrummet) med mera. Men inget duger eller hjälper.

Ibland blir jag bara så förbannad och less att jag bestämmer mig för att inte ens sträcka ut den minsta lillfingernagel för hon är ju en vuxen kvinna, men så fort hennes frustration och beklagan kommer upp till ytan så får jag smått panik. Det rör sig ju ändå om min pappa, min dödssjuka pappa, som bor sambo med en kvinna som mest av allt skulle vilja dra från honom om hon hade möjlighet. Att höra hur hemskt det är från henne när man vet att hans hälsa inte kommer hålla i längden känns så... fjuttigt liksom. Så fjuttigt att jag nästan blir hulken-arg.

Blablabla, vet inte riktigt vart jag vill komma, men hur ska man ta sig till? Ska man ens bry sig om att hantera pappas sambo? Tips, funderingar, vadsomhelst!!

Hennes mående är inte erat ansvar. Alls.
Att hon ens tänker tanken att beklaga sig för er är så lågt att jag bara vill spy på det Hon visar ju noll medkänsla för att er pappa är sjuk och hur ni mår av det. Vilken fruktansvärt självisk människa Om hon inte trivs med sin tillvaro är det hennes sak att göra något åt det, det ska inte ni behöva höra en enda stavelse om.
Tycker absolut ni kan säga ifrån att ni inte är ett dugg intresserade av att lyssna på hennes klagolåt.

 

[Korven]

Har sambon inga egna släktingar som hon kan klaga hos?

 

[Lenita]

Jag hade skällt ut sambon för länge sedan, maken till själviskhet när er far är döende.
Att se sin far gå igenom det er far gör är både mentalt och känslomässigt väldigt påfrestande och att då ovanpå detta ha en "gnällspik" till sambo som klagar över petitesser är ju bara för mycket.

Och innan någon ifrågasätter vad jag vet om sådana saker så gick jag igenom något liknande för 10-15 år sedan när min far var döende i kol, den enda skillnaden var att det var jag och min mor som tog hand om honom och vi gnällde minsann inte hur jobbigt det än var, inte ens när mor fick magsår av all oro så klagade hon.
Så jag tycker sambon borde skämmas som den vuxna människa hon borde vara över sitt gnäll om småsaker i detta fallet.

 

[mandalaki]

Vi har verkligen försökt med att underlätta för dem genom att se till att pappa får besök av hemtjänst och distriktsköterska så att hans sambo slipper ta sådana bitar kring honom, men det tackar de nej till efter en månad med motiveringen att det är så "jobbigt med folk hemma".

Så sa mina föräldrar också när de först skulle få hemtjänst (och fortfarande säger de nej till allt personalen på äldreboendet vill hjälpa dem med). Så sa min farbror, min granne. Så säger äldre föräldrar till mina vänner. Nej tack, det är jobbigt att ha folk springande hemma.

Och de har rätt till den känslan. Att släppa in en strid ström av olika okända personer är att släppa på integriteten. Plus att det är ett steg närmare det oundvikliga: äldreboende och döden. Att klara sig själv blir ett sätt att skjuta undan det.

Man måste alltså acceptera att de känner så, hur mycket man själv än ser utifrån att hjälpen är helt nödvändig för dem.

Nu vet jag ju inte mer om din pappas sambo än det du skriver här, men: det KAN ju faktiskt vara så att hon har ett litet helvete. Du säger själv att din pappa är vrång och svår att leva med. Hon var på väg att lämna honom men så blev han sjuk - och då kanske hon kände att hon sitter fast. Det är ju inte så snyggt att lämna någon som är så sjuk.

Jag tycker inte att du kan kräva mer av henne än att du ska slippa lyssna på hennes gnäll. Men du går väldigt långt in i hennes och din pappas relation med dina förslag och krav, så som det låter i tråden.

Det kanske är så att hon blir måltavlan för all sorg och frustration du känner inför din pappas förestående bortgång. Men jag tror att det blir lättare för dig själv också om du inte lassar ur dig så mycket irritation över henne, utan istället försöker ägna energin åt din pappa.

 

[mandalaki]

Har du ställt dig i motpartens skor? Det är en människa som håller på att förlora en person som hon valt att bo tillsammans med.

Har någon av er egna erfarenheter av hemtjänst eller andra liknande stödåtgärder? Frågade ni er far och sambo INNAN ni skaffade "hjälp" åt dem? Sanningen är att hemtjänst kan vara a real pain att få in i sitt hem. Och face it - kortsiktigt har ni säkert orsakat sambon merarbete. För att få sådana här insatser att fungera krävs en dialog med minst tre parter involverade: den som ska få stöd, den som ska ge stöd och den som fattar myndighetsbesluten om stöd. Och det är trial and error. Inkörningsperioden är hemsk. Vissa bolag har dessutom väldigt svårt att inse att genomförande planer ska utformas i samråd med brukaren etc. Och vem är brukaren i det här fallet? Din far och hans sambo eller du och dina syskon som fått igång insatserna? Vem har biståndsbedömaren kontakter med?

Hur skulle du själv känna det om du levde med en människa och tyckte att det var svårt men ändå stannade. Kanske för att du var rädd för världen runt omkring. Kanske för att ni var vana vid varandra. Kanske för att relationen ändå var yeaser than no och kärleken fanns där. Sedan när han håller på att dö, då dyker hans barn upp och rådar i er livssituation utan att stämma av först?

för båda dina inlägg.