Skillnader och likheter mellan psykiatriska diagnoser

Man har växlat fram och tillbaka mellan borderline och autism (på olika mottagningar och med många år mellan dessa). Den sistnämnda "diagnosen" är inget som vården nämnt.

Men nu dök det här med borderline upp igen då läkaren på VC som skrev mitt intyg igår, skrev "personlighetsstörning?" i mitt intyg. Jag tycker det är så obehagligt att anses störd.
Men här är nog en rätt bra beskrivning av borderline personlighetsstörning. Här ser du ju också hur den diagnosen kan likna en rad andra diagnoser, så där kanske svaret på din fråga om varför din diagnos har växlat fram och tillbaks mellan borderline och autism besvaras?

Och här har du ju också förklaring på detta: "Personlighetsstörning är en direkt översättning från engelskans "personality disorder". På svenska blir det missvisande eftersom det inte är en störning av ens personlighet som orsakar besvären, utan en sammansättning av symtom som hänger samman utan att det finns någon känd orsak bakom, alltså ett syndrom."

https://www.1177.se/Kronoberg/Fakta...nellt-instabilt-personlighetssyndrom/?ar=True
 
Men här är nog en rätt bra beskrivning av borderline personlighetsstörning. Här ser du ju också hur den diagnosen kan likna en rad andra diagnoser, så där kanske svaret på din fråga om varför din diagnos har växlat fram och tillbaks mellan borderline och autism besvaras?

Och här har du ju också förklaring på detta: "Personlighetsstörning är en direkt översättning från engelskans "personality disorder". På svenska blir det missvisande eftersom det inte är en störning av ens personlighet som orsakar besvären, utan en sammansättning av symtom som hänger samman utan att det finns någon känd orsak bakom, alltså ett syndrom."

https://www.1177.se/Kronoberg/Fakta...nellt-instabilt-personlighetssyndrom/?ar=True
Man måste uppfylla minst 5 av totalt 9 diagnoskriterier för att man ska kunna sägas ha diagnosen. Jag gör inte det och har aldrig gjort.

Den diagnosen sattes efter ett rorchach-test och inget annat. Det är inte seriöst.

Autism-diagnosen stämmer inte heller. Jag har läst sida upp och sida ner om detta men får inte ihop det.

Mina sociala problem kommer av att jag dels är introvert men också rädd för att andra ska göra mig illa. Ytliga sociala kontakter är däremot inte det minsta svårt och i vissa lägen blir jag t.o.m. en pratkvarn.
 
Man måste uppfylla minst 5 av totalt 9 diagnoskriterier för att man ska kunna sägas ha diagnosen. Jag gör inte det och har aldrig gjort.

Den diagnosen sattes efter ett rorchach-test och inget annat. Det är inte seriöst.

Autism-diagnosen stämmer inte heller. Jag har läst sida upp och sida ner om detta men får inte ihop det.

Mina sociala problem kommer av att jag dels är introvert men också rädd för att andra ska göra mig illa. Ytliga sociala kontakter är däremot inte det minsta svårt och i vissa lägen blir jag t.o.m. en pratkvarn.
Men hur vet du vad de har baserat diagnoserna på och vilka symptom de bedömer att du uppfyller?
Har du pratat med dina vårdgivare och bett dem förklara sin bedömning?

De är ju utbildade för detta. Det är inte du. Man kan inte bara läsa på internet och avgöra vad man själv har eller inte har för diagnos.
 
Man måste uppfylla minst 5 av totalt 9 diagnoskriterier för att man ska kunna sägas ha diagnosen. Jag gör inte det och har aldrig gjort.

Den diagnosen sattes efter ett rorchach-test och inget annat. Det är inte seriöst.

Autism-diagnosen stämmer inte heller. Jag har läst sida upp och sida ner om detta men får inte ihop det.

Mina sociala problem kommer av att jag dels är introvert men också rädd för att andra ska göra mig illa. Ytliga sociala kontakter är däremot inte det minsta svårt och i vissa lägen blir jag t.o.m. en pratkvarn.
Jag säger som @MiniLi , hur vet du så säkert att du inte uppfyller diagnoskriterierna?
 
Mina sociala problem kommer av att jag dels är introvert men också rädd för att andra ska göra mig illa. Ytliga sociala kontakter är däremot inte det minsta svårt och i vissa lägen blir jag t.o.m. en pratkvarn.

Alltså, jag har ganska grav Autism, enda anledningen till att jag inte sitter som en grönsak i ett mörkt hörn någonstans är en ganska hög IQ som tillåter mig att kompensera för några av mina svårigheter.

Men visst sjutton skulle ingen tro att jag var autistisk första gången de möter mig. Jag verkar social, jag blir pladdrig och bra på 'smalltalk'. Just de ytliga sociala kontakterna är en del av min diagnos.

Det var SKITSVÅRT under diagnostiseringsprocessen, att tillåta alla mina svårigheter att komma fram, att erkänna när det var svårt och inte bara kompensera bort det/skämta bort det/avleda för att inte visa svårigheterna.

Jag hade aldrig sett migsjälv som autistisk innan jag fick diagnosen, jag var säker på att alla var som jag (typ).

Sen: att få diagnosen var ganska skönt. I slutändan. Under året som diagnostiseringen tog pendlade jag ganska mycket, men tillslut blev det bra. Jag är autistisk. Jag kommer alltid vara autisisk. Dock är inte autisisk allt jag är.
 
Men hur vet du vad de har baserat diagnoserna på och vilka symptom de bedömer att du uppfyller?
Har du pratat med dina vårdgivare och bett dem förklara sin bedömning?

De är ju utbildade för detta. Det är inte du. Man kan inte bara läsa på internet och avgöra vad man själv har eller inte har för diagnos.
Den första ville inte förklara. Jag blev avsnäst med orden att "Du har en personlighetsstörning och det är det ingen som kommer att ändra på. Du ska vara glad att du bara fick den diagnosen och inget tyngre". Sen lämnades jag hängande. Jag fick ingen förklaring och ingen hjälp. Och jag upplevde psykiatern som hotfull och nervärderande, att jag bara var ett hopplöst psykfall utan värde.

Gällande autismen har det skrivits i min journal, bl.a. att jag inte söker ögonkontakt. Tro fan att jag inte gör när jag är utmattad, deprimerad och förväntas vända ut och i på mig själv i en situation där jag känner mig utsatt och i underläge. Till vardags beter jag mig inte så och har inte gjort.

En annan grej är att jag anses ha ett specialintresse. Detta sägs jag ha för att jag gjort en plantering under en sommar. När jag frågade psykologen om vad som var skillnaden mellan ett specialintresse och ett vanligt intresse så svarade han inte rakt på frågan utan bollade tillbaka den till mig. Grejen är att jag har mängder med intressen och dessa är i sin tur väldigt breda. Det finns också saker jag skulle vilja göra men som jag ännu inte har gjort.

Sen anses jag rigid för att jag vägrar att bo i lägenhet. Psykologen sa att "andra kan ju bo i lägenhet och det går bra". Jaha, så alla människor är likadana? Jag bor nog hellre i en husvagn faktiskt. Eller ett kollektiv. Eller ett hyrt hus. Men jag har ändå aldrig riktigt trivts med annat boende än ett eget hus. Det går med annat men där finns ändå en saknad som skaver.
 
Grejen är att jag har mängder med intressen och dessa är i sin tur väldigt breda. Det finns också saker jag skulle vilja göra men som jag ännu inte har gjort.

Helt ärligt är detta ett diagnoskriterie för tjejer med autism. Tjejer / kvinnor med autism har inte samma kriterier som män, vilket är en av anledningarna till att man tror att just tjejer/kvinnor är underdiagnostiserade.

Jag säger inte att du har autism, jag är inte expert eller psykolog och har aldrig träffat dig i verkliga livet. Man skall dock vara väldigt försiktig med att diagnosticera sigsjälv.

Och du verkar ha träffat väldigt konstiga psykologer O_o
 
Jag tror att du kan lägga fälleben för dig själv om du blir väldigt fokuserad kring att läsa dina egna journaler från psykiatrin, värdera vilka diagnoskoder som skrivs på diverse intyg och självdiagnosticera via nätet. Det är bara bra att vara insatt i sin egen sjukdomsupplevelse (oavsett sjukdom) men det kan däremot vara högst kontraproduktivt att själv läsa och värdera de uppgifter som psykiatrin skriver under din vårdprocess. Att samtala kring vårdens perspektiv på ens egen sjukdom tillsammans med en samtalskontakt är givetvis jättebra, men när man lider av psykisk ohälsa och kanske behöver hjälp med att hitta mer välfungerande sätt att tänka kring sig själv och andra, hitta underlättande beteendemönster etc. så känns det som ett steg i fel riktning att på egen hand börja värdera vad som är rätt och fel i vårdens bedömningar – det kommer troligtvis inte att hjälpa dig att känna dig hjälpt.

Psykiatrin är olik somatiken. ”Diagnoser” kommer att se annorlunda ut beroende på hur du för stunden samtalar med vården och vad du lyfter fram som problematiskt för stunden. Eftersom det inte finns ett blodprov du kan ta för att påvisa en viss psykiatrisk sjukdom eller ett visst skattningsinstrument som kan se till din hälsa som helhet, så behöver vårdpersonalen ständigt göra nya bedömningar utifrån hur du framställer din problematik och hur ditt mående objektivt ser ut. Jag har förstått att diverse ”diagnoser” skaver hos dig, men att en kurator eller psykoterapeut har en tänkbar diagnosbild är inte detsamma som att du är sjuk för all framtid. Det är oerhört svårt för vården att hjälpa om den inte får lov att tänka, testa och utvärdera om vad som kan vara behjälpligt för dig.
 
Alltså, jag har ganska grav Autism, enda anledningen till att jag inte sitter som en grönsak i ett mörkt hörn någonstans är en ganska hög IQ som tillåter mig att kompensera för några av mina svårigheter.

Men visst sjutton skulle ingen tro att jag var autistisk första gången de möter mig. Jag verkar social, jag blir pladdrig och bra på 'smalltalk'. Just de ytliga sociala kontakterna är en del av min diagnos.

Det var SKITSVÅRT under diagnostiseringsprocessen, att tillåta alla mina svårigheter att komma fram, att erkänna när det var svårt och inte bara kompensera bort det/skämta bort det/avleda för att inte visa svårigheterna.

Jag hade aldrig sett migsjälv som autistisk innan jag fick diagnosen, jag var säker på att alla var som jag (typ).

Sen: att få diagnosen var ganska skönt. I slutändan. Under året som diagnostiseringen tog pendlade jag ganska mycket, men tillslut blev det bra. Jag är autistisk. Jag kommer alltid vara autisisk. Dock är inte autisisk allt jag är.
Jag har den äldre diagnosen asperger, tror inte heller någon skulle tro att jag har den utan att jag berättade det.
 
Helt ärligt är detta ett diagnoskriterie för tjejer med autism. Tjejer / kvinnor med autism har inte samma kriterier som män, vilket är en av anledningarna till att man tror att just tjejer/kvinnor är underdiagnostiserade.

Jag säger inte att du har autism, jag är inte expert eller psykolog och har aldrig träffat dig i verkliga livet. Man skall dock vara väldigt försiktig med att diagnosticera sigsjälv.

Och du verkar ha träffat väldigt konstiga psykologer O_o

Nu blir det OT, ursäkta, men finns det alltså andra diagnoskriterier för tjejer/kvinnor? Var hittar man dem?
 
Alltså, jag har ganska grav Autism, enda anledningen till att jag inte sitter som en grönsak i ett mörkt hörn någonstans är en ganska hög IQ som tillåter mig att kompensera för några av mina svårigheter.

Men visst sjutton skulle ingen tro att jag var autistisk första gången de möter mig. Jag verkar social, jag blir pladdrig och bra på 'smalltalk'. Just de ytliga sociala kontakterna är en del av min diagnos.

Det var SKITSVÅRT under diagnostiseringsprocessen, att tillåta alla mina svårigheter att komma fram, att erkänna när det var svårt och inte bara kompensera bort det/skämta bort det/avleda för att inte visa svårigheterna.

Jag hade aldrig sett migsjälv som autistisk innan jag fick diagnosen, jag var säker på att alla var som jag (typ).

Sen: att få diagnosen var ganska skönt. I slutändan. Under året som diagnostiseringen tog pendlade jag ganska mycket, men tillslut blev det bra. Jag är autistisk. Jag kommer alltid vara autisisk. Dock är inte autisisk allt jag är.
Var likadant för mig lite, hade svårt att acceptera autism men samtidigt så efter utredning och tester ett flertal gånger så visade resultatet detsamma så jag har accepterat det och är glad för fördelarna som kommer med den när det gäller tillgången till vården.

Autism är verkligen inte som många verkar tro, och som också jag envisades med att tro innan alla utredningar och tester visade samma svar.
 
Den första ville inte förklara. Jag blev avsnäst med orden att "Du har en personlighetsstörning och det är det ingen som kommer att ändra på. Du ska vara glad att du bara fick den diagnosen och inget tyngre". Sen lämnades jag hängande. Jag fick ingen förklaring och ingen hjälp. Och jag upplevde psykiatern som hotfull och nervärderande, att jag bara var ett hopplöst psykfall utan värde.

Gällande autismen har det skrivits i min journal, bl.a. att jag inte söker ögonkontakt. Tro fan att jag inte gör när jag är utmattad, deprimerad och förväntas vända ut och i på mig själv i en situation där jag känner mig utsatt och i underläge. Till vardags beter jag mig inte så och har inte gjort.

En annan grej är att jag anses ha ett specialintresse. Detta sägs jag ha för att jag gjort en plantering under en sommar. När jag frågade psykologen om vad som var skillnaden mellan ett specialintresse och ett vanligt intresse så svarade han inte rakt på frågan utan bollade tillbaka den till mig. Grejen är att jag har mängder med intressen och dessa är i sin tur väldigt breda. Det finns också saker jag skulle vilja göra men som jag ännu inte har gjort.

Sen anses jag rigid för att jag vägrar att bo i lägenhet. Psykologen sa att "andra kan ju bo i lägenhet och det går bra". Jaha, så alla människor är likadana? Jag bor nog hellre i en husvagn faktiskt. Eller ett kollektiv. Eller ett hyrt hus. Men jag har ändå aldrig riktigt trivts med annat boende än ett eget hus. Det går med annat men där finns ändå en saknad som skaver.

Jag vet inte hur gammal du är (ålder är kanske egentligen inte relevant, men ändå) men om du har svårt att ifrågasätta läkare/psykiater så kanske det kan vara skönt att ha någon med dig som kan hjälpa dig? Du har ju rätt att få en förklaring till varför just den diagnosen sätts.

Såklart att det är jobbigt med ögonkontakt när en inte mår bra och när en känner att en är i ett underläge och en utsatt situation. Och det är nog väldigt vanligt att en har lättare att ha ögonkontakt med folk en är trygg med och som en känner. Sånt kan ju även gå i perioder som är kopplat till ens mående. Jag gissar bara, men antar att det är vanligt att det är så. Ingenting är varken rätt eller fel heller. Vissa gillar inte att ha ögonkontakt och vissa gör det.
Om DU tycker att det är ett problem för dig så kan du ju försöka jobba på det. Men om du inte känner att det är något problem så spelar det väl ingen roll vad läkaren säger?


Det här med specialintresse, visst fanns det en tråd om det tidigare? Jag är nästan säker på det (och jag orkar inte söka). Du har ju dina intressen och gör det du tycker är kul och givande, spelar det någon roll då om en läkare anser att det är ett specialintresse eller bara ett "vanligt" intresse? Låt människan kalla det specialintresse om hen vill det. Det gör ju inte ditt intresse till varken något sämre eller bättre. Du gör fortfarande det du tycker är kul oavsett vad någon kallar det, ellerhur?

Men va, varför kommenterar psykologen ditt val av boende? Vissa trivs mycket bättre i hus än i lägenhet. Vissa vill bo i en trädkoja och vissa i ett slott.
 
Nu blir det OT, ursäkta, men finns det alltså andra diagnoskriterier för tjejer/kvinnor? Var hittar man dem?
Nej, själva diagnoskriterierna är inte andra.
De grundläggande autistiska svårigheterna visar sig på så olika sätt hos olika individer när det kommer till det rent praktiska. Beroende på hur de samverkar med ens personliga egenskaper i övrigt, vad som "döljs" av att man har utvecklat olika kompensationsstrategier eller sekundära psykiska problem osv. Så mycket handlar om vad man ska titta efter för att se tecknen som visar om man fyller diagnoskriterierna. Dessa konkreta yttre tecknen är ofta annorlunda om du är högfungerande och/eller kvinna.
 
Det är inte olika, dock har jag hört att det kan vara svårare att upptäcka hos tjejer/kvinnor av olika anledningar och därför kan missas.
Att man har mindre koll på vad man ska titta efter, tror jag är mer vanligt än att de som verkligen vet det inte ser.
 
Var likadant för mig lite, hade svårt att acceptera autism men samtidigt så efter utredning och tester ett flertal gånger så visade resultatet detsamma så jag har accepterat det och är glad för fördelarna som kommer med den när det gäller tillgången till vården.

Autism är verkligen inte som många verkar tro, och som också jag envisades med att tro innan alla utredningar och tester visade samma svar.
Jag kommer nog få problem med att mina försäkringar inte kommer att gälla om jag får en diagnos. Några fördelar finns inte.

Jag vet inte hur gammal du är (ålder är kanske egentligen inte relevant, men ändå) men om du har svårt att ifrågasätta läkare/psykiater så kanske det kan vara skönt att ha någon med dig som kan hjälpa dig? Du har ju rätt att få en förklaring till varför just den diagnosen sätts.

Såklart att det är jobbigt med ögonkontakt när en inte mår bra och när en känner att en är i ett underläge och en utsatt situation. Och det är nog väldigt vanligt att en har lättare att ha ögonkontakt med folk en är trygg med och som en känner. Sånt kan ju även gå i perioder som är kopplat till ens mående. Jag gissar bara, men antar att det är vanligt att det är så. Ingenting är varken rätt eller fel heller. Vissa gillar inte att ha ögonkontakt och vissa gör det.
Om DU tycker att det är ett problem för dig så kan du ju försöka jobba på det. Men om du inte känner att det är något problem så spelar det väl ingen roll vad läkaren säger?


Det här med specialintresse, visst fanns det en tråd om det tidigare? Jag är nästan säker på det (och jag orkar inte söka). Du har ju dina intressen och gör det du tycker är kul och givande, spelar det någon roll då om en läkare anser att det är ett specialintresse eller bara ett "vanligt" intresse? Låt människan kalla det specialintresse om hen vill det. Det gör ju inte ditt intresse till varken något sämre eller bättre. Du gör fortfarande det du tycker är kul oavsett vad någon kallar det, ellerhur?

Men va, varför kommenterar psykologen ditt val av boende? Vissa trivs mycket bättre i hus än i lägenhet. Vissa vill bo i en trädkoja och vissa i ett slott.
Jag är 45 och kan prata för mig, men mår jag dåligt så orkar jag inte utan ger upp innan jag försökt. Jag har heller inga problem med bristande ögonkontakt. Jag tittar på folk och tar ögonkontakt. Det kommer automatiskt. Men mår jag dåligt vill jag bara gömma mig.

Psykologen tyckte att det är för komplicerat och krävande att bo i hus och att jag därför ska bo i lägenhet för det är enklare. Själv har jag ingen aning om vad man gör i en lägenhet. Sitter och glor? Jag kommer dö tristessdöden. Och så kommer jag bli irriterad på grannarna. M.m.
 
Jag kommer nog få problem med att mina försäkringar inte kommer att gälla om jag får en diagnos. Några fördelar finns inte.


Jag är 45 och kan prata för mig, men mår jag dåligt så orkar jag inte utan ger upp innan jag försökt. Jag har heller inga problem med bristande ögonkontakt. Jag tittar på folk och tar ögonkontakt. Det kommer automatiskt. Men mår jag dåligt vill jag bara gömma mig.

Psykologen tyckte att det är för komplicerat och krävande att bo i hus och att jag därför ska bo i lägenhet för det är enklare. Själv har jag ingen aning om vad man gör i en lägenhet. Sitter och glor? Jag kommer dö tristessdöden. Och så kommer jag bli irriterad på grannarna. M.m.
Fast om en diagnos för att du får RÄTT hjälp för dina problem så är det en stor fördel!

Det kan ju vara pusselbiten som gör att det sedan faktiskt fungerar bättre med jobb, fritid, vänner och familj.

Vad det gäller diskussionen om ditt boende så känns det som om du lägger väldigt mycket energi på att vara upprörd på psykologen? Att den kommentaren har blivit en så stor sak för dig.
Du har givetvis rätt att bo precis hur du vill. Det kan inte någon psykolog eller någon annan påverka. Men hur kommer det sig att den diskussionen fortfarande spökar utan att du kan släppa det? Konstatera att det var idiotiskt förslag och gå vidare?
 
Jag kommer nog få problem med att mina försäkringar inte kommer att gälla om jag får en diagnos. Några fördelar finns inte.


Jag är 45 och kan prata för mig, men mår jag dåligt så orkar jag inte utan ger upp innan jag försökt. Jag har heller inga problem med bristande ögonkontakt. Jag tittar på folk och tar ögonkontakt. Det kommer automatiskt. Men mår jag dåligt vill jag bara gömma mig.

Psykologen tyckte att det är för komplicerat och krävande att bo i hus och att jag därför ska bo i lägenhet för det är enklare. Själv har jag ingen aning om vad man gör i en lägenhet. Sitter och glor? Jag kommer dö tristessdöden. Och så kommer jag bli irriterad på grannarna. M.m.

Men vore det inte en fördel om du fick hjälp så att du tex orkar jobba?
Det kan väl inte vara bättre att vara sjukskriven och vilja dö än att få hjälp att må bättre?

Jag förstår helt och fullt att man inte trivs i lägenhet(jag vill aldrig bo så igen) och att det är jobbigt att öppna sig när man är försvarslös i smärta och då bara vill fly etc. Det är ju inget märkligt tycker jag.

Men om du vänder och vrider lite på tex det här med att det finns noll fördelar med ev diagnoser. Om du måste lista fördelar med att någon läkare ev ger dig en diagnos, vilken det än må vara, kan du inte komma på någon då?

Tänkte att du kanske måste börja öppna upp för andra möjligheter när det uppenbarligen inte funkar som det varit?
 
Jag är 45 och kan prata för mig, men mår jag dåligt så orkar jag inte utan ger upp innan jag försökt. Jag har heller inga problem med bristande ögonkontakt. Jag tittar på folk och tar ögonkontakt. Det kommer automatiskt. Men mår jag dåligt vill jag bara gömma mig.

Psykologen tyckte att det är för komplicerat och krävande att bo i hus och att jag därför ska bo i lägenhet för det är enklare. Själv har jag ingen aning om vad man gör i en lägenhet. Sitter och glor? Jag kommer dö tristessdöden. Och så kommer jag bli irriterad på grannarna. M.m.

Okej :) jag tänkte bara att det kan vara skönt att ha med sig någon ändå. Jag kan nu för tiden prata för mig själv, men ibland om jag träffar en idiotläkare eller liknande så händer det att jag inte får fram ett ord. I dessa lägen hade jag önskat att någon var med mig.

Men vad spelar psykologens åsikter för roll? Är det ens hens uppgift att kommentera ditt boende? Får/kan du inte bo där du bor nu (antar att du trivs där du bor alltså)?
 
Nu blir det OT, ursäkta, men finns det alltså andra diagnoskriterier för tjejer/kvinnor? Var hittar man dem?

'man' har börjat se att kvinnor och män har autism på samma sätt, men det visar sig på väldigt olika symptom. Kvinnor tenderar att ha bredare specialintressen som dessutom inte är lika uppslukande som för männen. Kvinnor 'maskar' också och lär sig sociala regler och minspel osv. Från början var ju ett kriterie för autism att man var just kille, för att samma problematik kunde inte ses hos tjejer. Idag vet vi, tack o lov, annorlunda.

Om det finns åtkomstbart någonstans vet jag inte, utan detta är vad jag själv hört i vården samt under föreläsningar och dylikt. Men någonstans måste det finnas nerskrivet tycker jag.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag har en fundering angående diagnos och feldiagnosticering. När jag var runt 12 blev fick jag diagnosen autism samt en ovanlig och...
Svar
15
· Visningar
1 522
Senast: kolblakkur
·
Träning Jag har rätt nyligen (i våras) fått en ADHD-diagnos, som vuxen (snart 30). Jag hade aldrig ens tänkt tanken att jag kunde ha ADHD förrän...
2 3
Svar
47
· Visningar
3 981
Senast: Fazeem
·
Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
3 944
Kropp & Själ Jag insjuknade i hög feber i mitten av november. Två veckor senare sökte jag vård då febern aldrig gick ner, skickades till...
2
Svar
20
· Visningar
1 164
Senast: manda
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp