Jag har blivit behandlad som mindre vetande av min morsa hela livet. Resten av omvärlden kommer att bete sig likadant om jag får en diagnos. Det vill inte jag. Jag vill bara bli sedd som den jag är. För det behövs ingen diagnos. Jag ser verkligen inga fördelar alls.
Ingen annan än du och dina behandlare behöver veta om att du har en diagnos.
Jag har aldrig tänkt tanken att någon skulle följa med. Dessutom har jag ingen aning om vem det skulle vara.Okejjag tänkte bara att det kan vara skönt att ha med sig någon ändå. Jag kan nu för tiden prata för mig själv, men ibland om jag träffar en idiotläkare eller liknande så händer det att jag inte får fram ett ord. I dessa lägen hade jag önskat att någon var med mig.
Men vad spelar psykologens åsikter för roll? Är det ens hens uppgift att kommentera ditt boende? Får/kan du inte bo där du bor nu (antar att du trivs där du bor alltså)?
Oj, helvete vilken resa du har gjort! Det visste jag inte.... Imponerande!
Och behandlaren kommer behandla mig som mindre vetande.
Men om du vill ha hjälp så måste du acceptera att de du träffar i vården kommer göra bedömningar och de kommer också ställa diagnoser. Det är ju liksom inte valbart OM man vill ta del av behandlingsutbudet. Vården kan inte ge bra behandling om man sätter käppar i hjulet för dem hela tiden. Om de behöver ställa viss diagnos så är det så. Det är inget man som patient bör lägga sig i.
Har du missat att en hel drös som har de diagnoser du pendlat mellan inte så sällan är just högbegåvade? Definitivt itne mindre vetande.
Oj vad du är dömande utifrån en enda persons agerande. Det gör mig fruktansvärt ledsen att läsa både din inställning till diagnoser och även dig själv (och faktiskt väldigt provocerad också att du som är en vuxen person gång på gång ger uttryck för så mycket förakt gentemot personer som har diagnoser).
Tack! Den pågår fortfarande
Jag är långt ifrån i mål, men, jag är påväg Nu kan jag till och med låtsas vara frisk kortare stunder
Jag upplever en extrem snedfördelning mellan vad som krävs av mig och vad jag får av andra. Min ena syrra (hon med atypisk autism) skuldbelägger mig för symptom jag fick vid min utmattning och att jag borde ha skärpt till mig ännu mer. Att jag gjorde mitt bästa räknas inte. Men hon tycker att jag minsann måste visa förståelse och fatta att jag var besvärlig för henne och resten av familjen. Det var mest synd om dem.
När Magiana skriver som gör, medan hon mår som hon gör, så tror jag inte att man ska generalisera utifrån det. Jag har aldrig sett henne skriva att andra med diagnoser är mindre vetande, dumma i huvudet osv. Jag tror bara att det handlar om henne själv och att hon är livrädd. Det är nog hennes rädsla som talar.
Jag har aldrig haft nytta av att någon sagt att jag inte kan något eftersom jag har begränsningar. I så fall hade jag aldrig blivit ångestfri, aldrig fått ett jobb och aldrig kunnat köpa ett hus. Om jag hade lyssnat på min psykiater hade jag varit förtidspensionär.
Ja kanske är det så. Det känns bara så trist att läsa gång på gång om hur hemskt det är med diagnoser eftersom det är rätt otrevligt uttryckt många gånger när folk ändå försöker nyansera det, plus att det inte verkar vara en särskilt givande väg framåt för @Magiana (därav att jag blir ledsen av att läsa hur magiana ser på sig själv).
Jag förstår verkligen det. Men jag ser nog mest paniken bakom.
Fast det är inga begränsningar att ha en diagnos, man kanske bara måste göra saker på ett annat sätt för att orka med utan att bli dålig. En diagnos handlar ju inte om att få veta vad man kan och inte kan göra, handlar bara om att man kan få hjälp att hitta andra vägar att hantera livet på.
Det säger dock mer om dom som personer, om du inte har missuppfattat dom. Det behöver inte handla om den som det är mest synd om, det är ju ingen tävling i den som har det värst. Ibland kanske man får stanna upp och tänka till vad som faktiskt har menats, har man det svårt eller mår dåligt så är det lätt att överreagera och missförstå.
