Skillnader och likheter mellan psykiatriska diagnoser

Man kan ju också ha flera diagnoser samtidigt. Finns inget teoretiskt hinder för att ha alla de tre diagnoserna. Eller menar du att man har växlat fram och tillbaka mellan dem?
Man har växlat fram och tillbaka mellan borderline och autism (på olika mottagningar och med många år mellan dessa). Den sistnämnda "diagnosen" är inget som vården nämnt.

Men nu dök det här med borderline upp igen då läkaren på VC som skrev mitt intyg igår, skrev "personlighetsstörning?" i mitt intyg. Jag tycker det är så obehagligt att anses störd.
 
Man har växlat fram och tillbaka mellan borderline och autism (på olika mottagningar och med många år mellan dessa). Den sistnämnda "diagnosen" är inget som vården nämnt.

Men nu dök det här med borderline upp igen då läkaren på VC som skrev mitt intyg igår, skrev "personlighetsstörning?" i mitt intyg. Jag tycker det är så obehagligt att anses störd.
Minns jag fel nu men har inte du nekat nya vårdgivare att se tidigare journaler?
Det blir ju lätt rörigt när man hindrar vården från att få all information.

Man kan ju ha flera diagnoser men att olika symptom märks olika mycket över tid. Ibland märks det ena starkare och ibland ngt annat.

Jag tror du skulle må bättre om du försökte sluta fokusera på diagnoser eller vad vården skriver. Man behöver försöka hitta lite tillit, annars blir det bara jättesvårt.

”Störning” är bara ett ord. Det betyder inte att du är störd, det har en annan betydelse inom vården.
 
Man har växlat fram och tillbaka mellan borderline och autism (på olika mottagningar och med många år mellan dessa). Den sistnämnda "diagnosen" är inget som vården nämnt.

Men nu dök det här med borderline upp igen då läkaren på VC som skrev mitt intyg igår, skrev "personlighetsstörning?" i mitt intyg. Jag tycker det är så obehagligt att anses störd.

Att ha en personlighetsstörning är inte samma sak som att "anses störd". Jag vet inte om du tänker på riktigt knepiga, "underliga" människor när du tänker "störd", men de flesta jag träffat på som jag vet har nån personlighetsstörningsdiagnos är varken mer eller mindre störda än gemene man.
 
Minns jag fel nu men har inte du nekat nya vårdgivare att se tidigare journaler?
Det blir ju lätt rörigt när man hindrar vården från att få all information.

Man kan ju ha flera diagnoser men att olika symptom märks olika mycket över tid. Ibland märks det ena starkare och ibland ngt annat.

Jag tror du skulle må bättre om du försökte sluta fokusera på diagnoser eller vad vården skriver. Man behöver försöka hitta lite tillit, annars blir det bara jättesvårt.

”Störning” är bara ett ord. Det betyder inte att du är störd, det har en annan betydelse inom vården.
Diagnoser tar hoppet ifrån mig och jag slutar vilja kämpa för det känns ändå inte som någon idé.

Jag ville läsa min journal först innan jag lämnade den ifrån mig till VC. Det gick inte att ordna. Idag är jag f.ö. på den ort där jag tidigare gick i behandling, så jag åkte till mottagningen. Det visade sig att de bytt namn och bara hade öppet två dagar i veckan, några timmar åt gången. Fredagar hade de stängt. Jag är aldrig här annat än fredagar så jag kommer nog aldrig kunna få tag i journalen. Jag är rätt säker på att mycket som står i den är helt uppåt väggarna fel och jag vill kunna bemöta det så ingen tror på vad som står bara rakt av.

Jag vet att "störning" bara är ett ord och vad det betyder i det här fallet (typ avviker från det normala), men det ger mig ändå så obehagliga vibbar.

Tillit är det svåraste av allt och med tanke på min bakgrund är det inte så konstigt heller.
 
Diagnoser tar hoppet ifrån mig och jag slutar vilja kämpa för det känns ändå inte som någon idé.

Jag ville läsa min journal först innan jag lämnade den ifrån mig till VC. Det gick inte att ordna. Idag är jag f.ö. på den ort där jag tidigare gick i behandling, så jag åkte till mottagningen. Det visade sig att de bytt namn och bara hade öppet två dagar i veckan, några timmar åt gången. Fredagar hade de stängt. Jag är aldrig här annat än fredagar så jag kommer nog aldrig kunna få tag i journalen. Jag är rätt säker på att mycket som står i den är helt uppåt väggarna fel och jag vill kunna bemöta det så ingen tror på vad som står bara rakt av.

Jag vet att "störning" bara är ett ord och vad det betyder i det här fallet (typ avviker från det normala), men det ger mig ändå så obehagliga vibbar.

Tillit är det svåraste av allt och med tanke på min bakgrund är det inte så konstigt heller.
Vi är flera som skrivit det förut, är en diagnos verkligen en undergång? Är det inte bättre att få svar på varför du mår/känner/tänker som du gör? Och kanske kunna få behandling?
 
Diagnoser tar hoppet ifrån mig och jag slutar vilja kämpa för det känns ändå inte som någon idé.

Jag ville läsa min journal först innan jag lämnade den ifrån mig till VC. Det gick inte att ordna. Idag är jag f.ö. på den ort där jag tidigare gick i behandling, så jag åkte till mottagningen. Det visade sig att de bytt namn och bara hade öppet två dagar i veckan, några timmar åt gången. Fredagar hade de stängt. Jag är aldrig här annat än fredagar så jag kommer nog aldrig kunna få tag i journalen. Jag är rätt säker på att mycket som står i den är helt uppåt väggarna fel och jag vill kunna bemöta det så ingen tror på vad som står bara rakt av.

Jag vet att "störning" bara är ett ord och vad det betyder i det här fallet (typ avviker från det normala), men det ger mig ändå så obehagliga vibbar.

Tillit är det svåraste av allt och med tanke på min bakgrund är det inte så konstigt heller.
Det kan vara bra att skita i att läsa sin journal. Jag har läst en enda kort journalanteckning om mig själv, säkert korrekt av en läkare jag gillar, helt neutral inget dömande eller så, men fy för att läsa omdömen om sig själv på det viset :yuck:
 
Diagnoser tar hoppet ifrån mig och jag slutar vilja kämpa för det känns ändå inte som någon idé.

Jag ville läsa min journal först innan jag lämnade den ifrån mig till VC. Det gick inte att ordna. Idag är jag f.ö. på den ort där jag tidigare gick i behandling, så jag åkte till mottagningen. Det visade sig att de bytt namn och bara hade öppet två dagar i veckan, några timmar åt gången. Fredagar hade de stängt. Jag är aldrig här annat än fredagar så jag kommer nog aldrig kunna få tag i journalen. Jag är rätt säker på att mycket som står i den är helt uppåt väggarna fel och jag vill kunna bemöta det så ingen tror på vad som står bara rakt av.

Jag vet att "störning" bara är ett ord och vad det betyder i det här fallet (typ avviker från det normala), men det ger mig ändå så obehagliga vibbar.

Tillit är det svåraste av allt och med tanke på min bakgrund är det inte så konstigt heller.
Diagnoser är ju ett arbetsredskap för att underlätta vården. Det är något positivt att man kunnat rama in en trolig förklaringsmodell och det ökar snarare chanserna till bra vård och tillfrisknande.
Du är ju samma person och ditt fungerande är samma oavsett vilken diagnos det står i journalen.

Jag förstår att tillit kan vara svårt. Hoppas du vågar försöka ändå.
 
Diagnoser tar hoppet ifrån mig och jag slutar vilja kämpa för det känns ändå inte som någon idé.
Kan du försöka vända på det och tänka att när du vet vad du har att hantera och hur du ska fajtas mot det så har du än större chans att komma framåt? En diagnos är ju bara en samling symptom. Det är inget som talar om hur du är som person, vilket värde du har utan bara och enbart att du har en samling symptom som pekar åt ett visst håll. Om du har ont i halsen, har svårt att svälja, äta och dricka, ingen snuva eller hosta men hög feber så pekar det åt halsfluss men det är ju inget som definierar dig som människa utan man utreder om du har halsfluss eller kanske halsböld för att kunna sätta in lämplig behandling när det är så illa att behandling behövs. Utan korrekt diagnos blir det svårare att sätta in just den hjälpen du behöver.

Vad gäller fel i journaler så har nog varenda människa det och kommer det upp så får man korrigera felen men vanligtvis hinner ingen läsa journalen så noga och hinner de det så är det få som minns vad som står.
 
Jag har (haft? jag vet inte om nåt är bortplockat eller hur det ser ut nu) några olika diagnoser, bland annat inom personlighetsstörningar. Nu tror jag dock det är aktuellt med utredning för ev. annan diagnos.

För mig var det först jobbigt att få en diagnos, för att det var nåt jag (kanske?) kommer ha med mig hela livet. Men sen har jag mer och mer tänkt att vem JAG är sitter ju inte i om det står nån diagnos på ett papper, eller vilken diagnos som står där.
Kan.diagnosen hjälpa mig (hitta rätt medicin/behandling, få stöd etc) så är det positivt. Och annars ser jag inte riktigt hur det ska kunna "skada" mig att ha en diagnos. Jag fungerar ju som jag gör oavsett.
(Med visst undantag för att vissa diagnoser kan ge ett sämre bemötande hos vissa personer i vissa situationer, har jag hört av andra, det är dock inget jag märkt själv så jag tror och hoppas att det är ovanligt)
 
Hur vanligt är det att psykiatriska diagnoser blandas ihop och kan man lita på att en diagnos är korrekt?

Jag har fått höra lite av varje gällande mig själv och litar inte alls på vården. Min egen teori om vad som felas, förkastas ständigt.

Jag har blivit feldiagnostiserad ett par gånger. Anledningen till det är antagligen för att symtomen på dessa diagnoser är så otroligt lika/samma. Många diagnoser går ju in i varandra, om du förstår hur jag menar. Men förstår dig samtidigt att du har svårt att lita på vården.
 
Jag vill bli frisk men får jag en diagnos som det inte går att bli frisk från, varför ens försöka kämpa vidare? Då vet jag att jag kommer att må dåligt resten av livet.
 
Jag vill bli frisk men får jag en diagnos som det inte går att bli frisk från, varför ens försöka kämpa vidare? Då vet jag att jag kommer att må dåligt resten av livet.
Fast så fungerar det ju inte? En diagnos innebär ju inte att saker aldrig kommer ändras?

Jag har återkommande depressioner bland annat och visst, jag har depressioner och mår dåligt i perioder men ju mer jag lär mig om mig själv desto bättre kan jag ju hantera att jag är deprimerad och förhålla mig till mitt eget mående.
 
Jag vill bli frisk men får jag en diagnos som det inte går att bli frisk från, varför ens försöka kämpa vidare? Då vet jag att jag kommer att må dåligt resten av livet.
Men vem säger det? Vem säger att du måste leva i fullständig misär pga en diagnos? Varför skulle du inte kunna göra det bästa möjliga ändå av ditt liv? Varför skulle du inte kunna få hjälp som gör att du trots de diagnoserna skulle kunna må bra? Ibland har dessutom vården fel. För fyra år sedan väntade vården bara på att jag skulle dö. De insatser som sattes in var bara åtgärder för här och nu, inte för någon långsiktig förhoppning om att jag skulle bli frisk. Det pratades om särskilda boenden och om hospis. Jag lyssnade inte på dem för min plan var inte att lämna in. Min plan var att få något jag kunde kalla för liv igen och med en massa jävlaranamma, en tjurig envishet som skulle få en åsna att blekna, med en enorm kämpaglöd och med en enorm tur att träffa rätt människor vid rätt ögonblick så har jag något jag kan kalla för liv nu. En diagnos kan ändras och vet man vad man har att fajtas mot så kan man välja att ta fajten för att trots det man har jagandes efter sig kunna leva ett bra liv. Jag vet att du har precis samma tjuriga envishet som jag för annars hade du inte kommit så långt som du redan har. Du behöver bara hitta den igen och du behöver låta människor hjälpa dig.
 
Jag vill bli frisk men får jag en diagnos som det inte går att bli frisk från, varför ens försöka kämpa vidare? Då vet jag att jag kommer att må dåligt resten av livet.

Vissa diagnoser går det ju inte att "bli av med". Jag har både såna som jag kommer få leva med livet ut och såna som jag kan bli av med om jag jobbar med det, samtidigt som jag blir äldre och lär mig hantera det. Sen är det ju upp till dig själv om du vill kämpa eller inte.
Och ibland är det okej att inte vilja/orka kämpa. En måste inte alltid det. Eller, en måste ju såklart inte alls. Men som sagt, det är upp till var och en. Men jag kan ju någonstans tycka att om en väljer att inte kämpa så kanske en inte borde "klaga" heller. Men det är min åsikt.
Men eftersom du ofta skriver om det här så känns det ju som att du inte vill sluta kämpa. Det är skillnad på att tänka tanken (tro mig, jag vill ge upp var och varannan dag, speciellt i perioder då jag mår sämre), och att faktiskt sluta på riktigt :)
 
Hur vanligt är det att psykiatriska diagnoser blandas ihop och kan man lita på att en diagnos är korrekt?

Jag har fått höra lite av varje gällande mig själv och litar inte alls på vården. Min egen teori om vad som felas, förkastas ständigt.

Jag har haft både bra och dåliga läkare och behandlare. Jag har varit med om riktigt märkliga saker där folk behövt avgå efter det kommit fram. Trots det inser jag att folk i vården är människor som alla oss andra. Vissa är idioter. Men de flesta vill väl.
Vill jag bli frisk måste jag släppa in folk så de kan hjälpa mig.

Jag har adhd som inte kommer försvinna. Jag har whiplash, fibro, sköldkörtelpaj och svåra sömnstörningar. Men iom att jag fått de här diagnoserna, fått rätt sorts hjälp för alla de här sakerna och själv också kastat hjärtat före och hoppat och slitit med terapi och släppa in folk då jag efter många trauman i unga år var livrädd för det så mår jag idag fint.
Jag jobbar, har vänner, familj, sambo, häst, hund etc.

Jag säger inte att du har någon diagnos. Det vet jag inget om!
Men OM det är så vore det ju asdumt att slösa bort en massa tid på att gå runt och må dålig och vägra inse något och missa chans till vård och möjligheter att lära sig må bra?
Kan du se att vissa av de saker/åsikter du benhårt håller fast vid oavsett vad andra säger bara är att göra våld på dig själv/hindra dig själv?

Du är värd mer än vad du tillåter dig, tycker jag. ❤️
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag har en fundering angående diagnos och feldiagnosticering. När jag var runt 12 blev fick jag diagnosen autism samt en ovanlig och...
Svar
15
· Visningar
1 545
Senast: kolblakkur
·
Träning Jag har rätt nyligen (i våras) fått en ADHD-diagnos, som vuxen (snart 30). Jag hade aldrig ens tänkt tanken att jag kunde ha ADHD förrän...
2 3
Svar
47
· Visningar
4 118
Senast: Fazeem
·
Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
4 431
Senast: Grazing
·
Kropp & Själ Jag insjuknade i hög feber i mitten av november. Två veckor senare sökte jag vård då febern aldrig gick ner, skickades till...
2
Svar
20
· Visningar
1 215
Senast: manda
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp