Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Jag har kämpat för att få hjälp förut nen inte fått det. När jag återinsjuknade i panikångest för en massa år sedan gick jag till vården och trodde jag skulle bli utredd och sedan få hjälp och vård. Det var naivt att tro det visade det sig. Jag fick medicin och "övertalningsterapi", d.v.s. en gång i månaden var det en som försökte övertyga mig om att det inte var farligt att gå i centrum. För att bevisa det fick jag sällskap av en person från mottagningen som följde med till centrum men som inte hade någon terapeutisk roll. Givetvis fungerade inte detta och läkaren som gett mig terapin slutade och jag blev lämnad i sticket.
Jag mådde fortfarande dåligt, dels av panikångesten men också rent allmänt, så jag sökte hjälp igen. Denna gång gjordes en rorchach-test. Det testet är ganska så omstritt, men det visste jag inte då. Efter testet fick jag komma till mottagningen och få svar på vad testet gett. Jag minns inte så mycket av vad de sa mer än att jag ansågs ha hög logisk förmåga. Det nämndes ingenting om någon diagnos. Sedan lämnades jag därhän. Ingen uppföljning, ingen vård. Ett år senare behövde jag ansöka om tidsbegränsad sjukersättning igen och fick då papper från FK. Där stod att psykvården trodde att jag kunde ha en borderline personlighetsstörning. (Detta ändrades sedan till att jag var gravt personlighetsstörd). Jag ringde då till min dåvarande psykiater (som jag aldrig träffade personligen. Han skrev bara ut medicin till mig.) Jag ville bl.a. veta vad en personlighetsstörning var och på vilka grunder jag ansågs ha det. Han sa då bara att "du har en personlighetsstörning och det är ingen som kommer att ändra på det. Du ska vara glad att du bara fick den diagnosen och ingen tyngre diagnos." Jag kände mig bara idiotförklarad och fick såklart ingen hjälp heller. (Jag kände mig som ett hopplöst psykfall, som inte var värd något.)
Fem (!) ÅR efter mitt insjuknande, fick jag kbt. Jag fick lära mig att ta mig i kragen helt enkelt. Det var i alla fall så jag uppfattade det. Det funkade lite ett kort tag men jag blev snabbt sämre igen när psykiatern tyckte jag var redo för arbetslivet och inte ville förlänga min sjukersättning. Vid den tidpunkten arbetstränade jag några timmar i veckan och tanken att behöva gå till arbetsförmedlingen och söka jobb gav mig sådan ångest att jag kraschade igen.
Så jag har inte så god erfarenhet av vården. Jag har bett om hjälp, men inte fått det. Men som vanligt, det här handlar ju om mig. Då blir det så här. Det här är det jag förväntar mig.
Ja, precis som han även sa att jag föredrar att umgås med äldre personer och är lillgammal (men det förnekade han senare).
Om jag nu hela tiden sitter och missförstår honom så är han ju jävligt kass på att uttrycka sig, eftersom jag inte upplevt att jag haft problem med missförstånd med andra på det här sättet.
Jag saknar helt enkelt erfarenhet av att folk vill mig väl. Jag vet inte hur det känns att vara omtyckt eller respekterad. Däremot vet jag mycket väl hur det känns att bli avvisad, att inte duga.
Det är mina erfarenheter av vården som format min åsikt. Förut var jag ganska naiv och trodde jag skulle få hjälp. (Se ovan.)
Ser du dig som helt ansvarslös när det kommer till terapier osv och förväntar dig att du inte ska behöva tänka till och faktiskt lyssna och försöka förstå vad som sägs och menas? Det är en kommunikation åt båda håll och visst, ibland så kanske även dom precis som alla andra människor kan uttrycka sig klumpigt och då kräver det att man pratar om även det så man inte går därifrån och har gissningar och tolkningar som kanske inte alls stämmer med vad som faktiskt sas. Terapi och att gå hos psykologer är ganska krävande då det faktiskt krävs ett engagemang även hos den som inte mår bra ifall det ska bli något resultat av det.Om jag nu hela tiden sitter och missförstår honom så är han ju jävligt kass på att uttrycka sig, eftersom jag inte upplevt att jag haft problem med missförstånd med andra på det här sättet.
Alla på nätet då? Du är väl medveten om att det också är människor. Om du inte tycker du blir respekterad eller får nåt positivt av folk här så varför fortsätta skriva? Nånstans så inser säkerligen även du att inte alla människor är som dom som har behandlat dig illa och avvisat dig.Jag saknar helt enkelt erfarenhet av att folk vill mig väl. Jag vet inte hur det känns att vara omtyckt eller respekterad. Däremot vet jag mycket väl hur det känns att bli avvisad, att inte duga.
Alla på nätet då? Du är väl medveten om att det också är människor. Om du inte tycker du blir respekterad eller får nåt positivt av folk här så varför fortsätta skriva? Nånstans så inser säkerligen även du att inte alla människor är som dom som har behandlat dig illa och avvisat dig.
Ja, eller hur. Om jag var en av dem som länge stöttat, peppat och hjälpt @Magiana t.ex. här på buke (de finns ju) så hade jag faktiskt blivit ledsen av att läsa vissa av inläggen. Det FINNS ju folk som bryr sig och som VILL hjälpa dig @Magiana , ser du inte det? Varför skulle vården vara annorlunda?
Jag tror du har allt att vinna på att försöka släppa lite på dina förutfattade meningar om dig själv och om vården (jag är fullt medveten om att det är skitsvårt), för som det är nu sätter du nog mest käppar i hjulet för dig själv.
Fast att tro att folk kommer fortsätta peppa och stötta och ge råd om saker och ting utan att faktiskt ge någonting som visar att man ser folks välvilja tillbaka, det leder till en väldig ensamhet, folk orkar inte heller anstränga sig hur mycket som helst frivilligt för någon oavsett hur mycket välvilja som finns.Du har många kloka synpunkter i dina lägg,
men jag håller inte med här ovan att ansvaret för andras känslor ligger på @Magiana.
Det är fint att vilja hjälpa till och stötta när någon mår dåligt, och jag håller med om att Magiana har fått massvis med pepp och goda råd. Men det är också frivilligt att ge och då handlar det inte heller om en själv.
Är det någon som Magiana slänger skit på just nu så är det henne själv. I det sammanhanget känns det helt fel att hon också skulle behöva ställas till svars för andra bukefalisters eventuella känslor. Det är inte hennes ansvar.
Fast att tro att folk kommer fortsätta peppa och stötta och ge råd om saker och ting utan att faktiskt ge någonting som visar att man ser folks välvilja tillbaka, det leder till en väldig ensamhet, folk orkar inte heller anstränga sig hur mycket som helst frivilligt för någon oavsett hur mycket välvilja som finns.
Det räcker liksom att skriva att alla inte är si och så, alla människor är inte avvisande och respektlösa och att det ger lite hopp när folk på nätet är schyssta och vill hjälpa. Mer behövs absolut inte, men att skriva att avvisande och respektlöshet är den enda erfarenheten osv som finns, det är lite tråkigt när så inte är fallet.
Och det är ju ett val som den som är sjuk eller har det svårt har, ta vara på folks välvilja eller fortsätta i samma tankesätt att alla människor vill en illa osv.
Det finns dem som hjälper för att det stärker deras egon och de känner sig duktiga. Sedan finns det dem som bryr sig på riktigt. I text ser jag inte alltid skillnaden.Ser du dig som helt ansvarslös när det kommer till terapier osv och förväntar dig att du inte ska behöva tänka till och faktiskt lyssna och försöka förstå vad som sägs och menas? Det är en kommunikation åt båda håll och visst, ibland så kanske även dom precis som alla andra människor kan uttrycka sig klumpigt och då kräver det att man pratar om även det så man inte går därifrån och har gissningar och tolkningar som kanske inte alls stämmer med vad som faktiskt sas. Terapi och att gå hos psykologer är ganska krävande då det faktiskt krävs ett engagemang även hos den som inte mår bra ifall det ska bli något resultat av det.
Alla på nätet då? Du är väl medveten om att det också är människor. Om du inte tycker du blir respekterad eller får nåt positivt av folk här så varför fortsätta skriva? Nånstans så inser säkerligen även du att inte alla människor är som dom som har behandlat dig illa och avvisat dig.
Jag tycker du har mer eller mindre likadana upplevelser i vården som väldigt många har, vissa har tur och hittar rätt fortare än andra. Jag har vart i vården hela mitt liv men är först dom senaste åren som jag träffat en vettig läkare som faktiskt bryr sig. Men det krävs otroligt mycket av mig för att kunna dra nytta av hjälpen jag får, för slutar jag anstränga mig så kommer vården försvinna. Som min läkare sa så kanske inte alla blir "normala" och får ett helt okomplicerat tankesätt, då får man ändå göra det bästa åt situationen och acceptera att man är som man är istället för att envisas och försöka vara någon man inte är eller kan vara ens och bli besviken gång på gång på gång.
Men ingen lägger väl ansvar på någon här, dom som av välvilja hjälper till har faktiskt också rätt att säga sin åsikt också och berätta att det kanske inte känns helt bra att få höra att ingen bryr sig osv när man lagt energi på personen.Visst, men ger man frivillig hjälp och råd till någon som mår väldigt dåligt, tycker jag ändå inte att man kan lägga ansvaret för sina egna känslor på den personen - bara för att personen inte genast släpper allt och tar åt sig av ens råd.
Det handlar inte om att man måste stryka medhårs. Jag bara påpekar vad jag tycker är att lägga ett orimligt ansvar på personen man väljer att ge råd till - framför allt i ett sådant här sammanhang.
Men ingen lägger väl ansvar på någon här, dom som av välvilja hjälper till har faktiskt också rätt att säga sin åsikt också och berätta att det kanske inte känns helt bra att få höra att ingen bryr sig osv när man lagt energi på personen.
Det finns dom som mår dåligt i åratal och har massor av folk omkring sig som bryr sig och trots det så säger den som mår dåligt att ingen bryr sig, att det inte finns någon hjälp osv. Och absolut, det tillhör ofta att känna så när man mår dåligt men det skadar inte om folk faktiskt uppmärksammar denne på ibland hur mycket hjälp och stöttning som finns omkring den oavsett om det är irl eller via nätet.
Ibland måste man påminnas om det också för att märka det. Jag måste också påminnas om det ibland att hallå, det finns faktiskt mängder med bra människor som vill hjälpa. För det är inte alltid lätt att se när man inte mår bra, av någon anledning är det lätt när man mår dåligt att suga åt sig av allt som inte är bra, att ta åt sig av alla som vill en illa eller avvisar en istället för att öppna ögonen och se all välvilja som faktiskt finns på många ställen.
Och rimligt eller orimligt, nånstans så måste även en person som har det svårt och mår dåligt vakna till lite och även tänka till.
Och som sagt, om du läste mitt inlägg så räcker det att personen som mår dåligt kanske bara inte skriver att alla är sånna och sånna, alla vill en illa osv när läget inte är så. När verkligheten är att många av välvilja lägger energi på att hjälpa. Att tippa på tå runt folk som mår dåligt är inte alltid det bästa heller.
Men vem ens skriver du om? Vem har pådyvlat sina egna känslor för att inte Ts tar till sig dens råd? Du skriver ju om saker som inte någon har nämnt ens. Liksom sluta hitta på en massa som inte skrivits.Som jag skrev: Det handlar inte om att stryka medhårs.
Det är klart att goda råd inte är att bekräfta de negativa tankegångarna. Men att pådyvla sina egna känslor - för vad, att skapa dåligt samvete? - bara för att personen inte omedelbart svarar upp som en vill, tycker inte jag är okej.
Men det här börjar bli en diskussion jag helst inte vill föra vidare i den här tråden.
Jag är likadan och som sagt, en hel del människor får säga till mej när jag är påväg neråt att hallå, vakna till och se vilka som faktiskt finns i livet och som bryr sig, jag är inte ensam även om tankarna av någon anledning vill gå åt det hållet. Det är inget konstigt med det. Men det går att jobba med på olika sätt, även om första reaktionen alltid mer eller mindre kommer vara att personer kommer svika så får man påminna sig om att nej, ge personen en chans. Jag får acceptera mina automatiska tankegångar som lätt tar över, dock hålls dom i schack även om det tar emot och är jobbigt.Det finns dem som hjälper för att det stärker deras egon och de känner sig duktiga. Sedan finns det dem som bryr sig på riktigt. I text ser jag inte alltid skillnaden.
Men jag har verkligen enorma problem med att lita på att folk kommer att stå vid min sida även på sikt och inte lämna mig så som jag upplevt så många gånger. Jag tror inte att jag har något att ge och är övertygad om att folk tröttnar på mig. (Jo, jag vet att det där lätt blir en självuppfyllande profetia.)
Det är nog lite naivt om man tror att bara för att några här säger att jag bör ha tillit, så kommer det att ske. Jag är för rädd och befarar hela tiden att det värsta ska ske. Jag har för mycket i bagaget för att det ska uppvägas av några på ett forum. Tyvärr.
Men i dagsläget finns det i alla fall en person som jag nästan litar på.
Resten är inte riktigt där.
För mig tog det också långtid att hitta rätt behandling, vissa behandlare var inte alls bra, andra har varit jättebra. Endel har känts tveksamma till en början men blivit bättre med tiden. Det tog mig långtid att få ett namn på det jag upplevde. Har nog haft ångest sedan barnsben alltså redan som litet barn. Jag mår bättre nu än jag mått så länge jag kan minnas och är nu 41 år fick sista pusselbiten som det känns dvs diagnos vid 37 då jag blev långtidssjukskriven. Under sjukskrivningsperioden mådde jag jättedåligt upplevde att vården var otroligt långsam och inte till någon hjälp alls. Men när jag väl lyckats ta mig igenom vårdcentralens alla uppgifter och behandlingar och blir utredd på psykiatrin, så blev det rätt. Jag bad också att få en annan behandling än den som de först ville ha mig på dvs kbt i grupp, istället fick jag IPT med bara en psykolog och det var GULD för mig, sista nyckeln som det känns nu iallafall. Men innan dess har jag KBTat, KBTat lite till, mindfullnessat och innan allt detta och jag ens vågade söka hjälp gick jag på yoga och fick hjälp av meditationen där precis som du för min panikångest. Sen har jag kört lite psykodynamisk terapi. Jag har provat en hel uppsjö olika sömtabletter (eller jag tog dom faktiskt aldrig...) och 4 olika stämningshöjare, samt fick ut någon ångestdämpande som jag inte heller tog. Men tillslut blev det tillräckligt bra ändå, det är en krokig väg men tillslut kommer man någon vart.Det finns dem som hjälper för att det stärker deras egon och de känner sig duktiga. Sedan finns det dem som bryr sig på riktigt. I text ser jag inte alltid skillnaden.
Men jag har verkligen enorma problem med att lita på att folk kommer att stå vid min sida även på sikt och inte lämna mig så som jag upplevt så många gånger. Jag tror inte att jag har något att ge och är övertygad om att folk tröttnar på mig. (Jo, jag vet att det där lätt blir en självuppfyllande profetia.)
Det är nog lite naivt om man tror att bara för att några här säger att jag bör ha tillit, så kommer det att ske. Jag är för rädd och befarar hela tiden att det värsta ska ske. Jag har för mycket i bagaget för att det ska uppvägas av några på ett forum. Tyvärr.
Men i dagsläget finns det i alla fall en person som jag nästan litar på.
Resten är inte riktigt där.
För mig tog det också långtid att hitta rätt behandling, vissa behandlare var inte alls bra, andra har varit jättebra. Endel har känts tveksamma till en början men blivit bättre med tiden. Det tog mig långtid att få ett namn på det jag upplevde. Har nog haft ångest sedan barnsben alltså redan som litet barn. Jag mår bättre nu än jag mått så länge jag kan minnas och är nu 41 år fick sista pusselbiten som det känns dvs diagnos vid 37 då jag blev långtidssjukskriven. Under sjukskrivningsperioden mådde jag jättedåligt upplevde att vården var otroligt långsam och inte till någon hjälp alls. Men när jag väl lyckats ta mig igenom vårdcentralens alla uppgifter och behandlingar och blir utredd på psykiatrin, så blev det rätt. Jag bad också att få en annan behandling än den som de först ville ha mig på dvs kbt i grupp, istället fick jag IPT med bara en psykolog och det var GULD för mig, sista nyckeln som det känns nu iallafall. Men innan dess har jag KBTat, KBTat lite till, mindfullnessat och innan allt detta och jag ens vågade söka hjälp gick jag på yoga och fick hjälp av meditationen där precis som du för min panikångest. Sen har jag kört lite psykodynamisk terapi. Jag har provat en hel uppsjö olika sömtabletter (eller jag tog dom faktiskt aldrig...) och 4 olika stämningshöjare, samt fick ut någon ångestdämpande som jag inte heller tog. Men tillslut blev det tillräckligt bra ändå, det är en krokig väg men tillslut kommer man någon vart.
Yogar du något nu föresten?
Jag tycker det är skillnad på diagnos och diagnos. Som exempel så är panikångest/depression något som jag har haft/har. Visst kan man till viss del identifiera sig med en diagnos så som "hon som har panikångest" men det är ändå något som inte är permanent. När jag tillfrisknade från min panikångest, så tog det några år innan jag kunde göra saker jag inte kunde göra innan, utan att förundras över att jag faktiskt kunde. Sådant som för andra har varit självklarheter, var inte det för mig.Jag har alltid tyckt diagnoser varit obehagliga. Mest för att man själv kan börja googla och att folk sätter stämpel på en. Och att man blir sin diagnos och blir liksom förlamad.
Sen sa jag till mig själv att sluta googla och bestämma vad jag vill här i livet. O fråga de jag litade på (min terapeut var en sån) hur jag kan komma dit.
Så jag slutade med att googla, analysera, lämnade allt gammalt bakom mig och liksom "började om". Jag förlät folk för att göra avslut med mina tankar. Sen kommer det finnas (och har funnits) vänner som man inte kan förlåta och då bestämde jag mig för att helt enkelt skita i de och sluta lägga energi på de. O då "försvann de".
Det låter kanske som jag gjort det på 10 min, men det tog 6 månader ungefär för mig.
Men diagnoser som sitter i generna skrämmer. De går inte att bli av med.
Om så skulle vara fallet, så har du å andra sidan dem redan. Enda skillnaden är vetskapen.Men diagnoser som sitter i generna skrämmer. De går inte att bli av med.