Skillnader och likheter mellan psykiatriska diagnoser

[Magiana]

Jag kan förstå den känslan, men EGENTLIGEN, vad är det som är så farligt med en sån diagnos? DU är ju DU, med alla dina bra och mindre bra sidor och funktioner, precis som alla andra. Diagnosen säger egentligen bara att du har vissa svårigheter, som råkar passa ihop inom en diagnos, och som det förhoppningsvis finns en eller flera välbeprövade former av hjälp för. Den säger typ "vi tror att det här är (en del av) problembilden och att det här eller det här kan vara en viktig pusselbit i att må bättre".
För inte skulle DU förändras för att det stod något i dina papper som din vårdgivare kan se?

Förlåt om jag surrar till det, lite trött.

Skillnaden är min syn på mig själv, vad jag tror att jag klarar. Utan en diagnos kan jag tro att jag kan göra vad jag vill om jag bara kämpar och hittar ett sätt att göra det på. Med en diagnos så känns det som om jag bara kan ge upp direkt utan att försöka.

 

[Problematisk]

Skillnaden är min syn på mig själv, vad jag tror att jag klarar. Utan en diagnos kan jag tro att jag kan göra vad jag vill om jag bara kämpar och hittar ett sätt att göra det på. Med en diagnos så känns det som om jag bara kan ge upp direkt utan att försöka.

Du kan klara massor MED en diagnos också, om du nu har nån!
Som sagt, jag förstår att det kan kännas så (och jag har också känt så), men faktum är ju ändå att många personer som lyckats väldigt bra i livet har olika diagnoser, bland annat autism och/eller personlighetsstörningar. Det är på inget sätt synonymt med att man kan lägga ner försöken.

Grejen med att OM du skulle ha nån diagnos, är ju att då kan du och vården med större säkerhet pricka in HUR du ska kämpa och vilket/vilka sätt som är rätt. Har du ingen aning (men fortfarande har svårigheterna, bara inte en diagnos på papper) så kan det vara mycket svårare att hitta rätt. Diagnoserna kan vara till hjälp, de är inte tänkta som någon slutstation eller bevis på att man gör bäst i att ge upp.

Jag tror att det vore jättebra för dig att försöka omvärdera tankarna om diagnos lite. Inte så att du måste älska att eventuellt ha en diagnos, självklart inte, men försök tänka om där att diagnos inte är = oduglig. Det har inte med det att göra.

 

[Magiana]

Du kan klara massor MED en diagnos också, om du nu har nån!
Som sagt, jag förstår att det kan kännas så (och jag har också känt så), men faktum är ju ändå att många personer som lyckats väldigt bra i livet har olika diagnoser, bland annat autism och/eller personlighetsstörningar. Det är på inget sätt synonymt med att man kan lägga ner försöken.

Grejen med att OM du skulle ha nån diagnos, är ju att då kan du och vården med större säkerhet pricka in HUR du ska kämpa och vilket/vilka sätt som är rätt. Har du ingen aning (men fortfarande har svårigheterna, bara inte en diagnos på papper) så kan det vara mycket svårare att hitta rätt. Diagnoserna kan vara till hjälp, de är inte tänkta som någon slutstation eller bevis på att man gör bäst i att ge upp.

Jag tror att det vore jättebra för dig att försöka omvärdera tankarna om diagnos lite. Inte så att du måste älska att eventuellt ha en diagnos, självklart inte, men försök tänka om där att diagnos inte är = oduglig. Det har inte med det att göra.

Det där var väl lite huvudet på spiken. Jag har ju alltid gått omkring med känslan att jag är oduglig. Och med en diagnos skulle jag tänka att den bekräftade att jag var oduglig. Jag har aldrig betytt något för någon, inte ens mina föräldrar. Så jag har försökt kompensera för det genom att prestera. Men att vara värd något för någon har jag gett upp hoppet om.

 

[Problematisk]

Det där var väl lite huvudet på spiken. Jag har ju alltid gått omkring med känslan att jag är oduglig. Och med en diagnos skulle jag tänka att den bekräftade att jag var oduglig. Jag har aldrig betytt något för någon, inte ens mina föräldrar. Så jag har försökt kompensera för det genom att prestera. Men att vara värd något för någon har jag gett upp hoppet om.

Men jag tror inte du tycker att alla andra med diverse diagnoser är odugliga? Rätta mig gärna om jag har fel, men jag har inte fått den uppfattningen om dig.

Det är sogligt att du aldrig känt att du betyder något för någon, men att du är oduglig är faktiskt inte sant. Du är bra, duktig och kompetent inom massa områden som jag förstått det, och inte minst, du är DU. Bara det är bra nog för att vara värd något, oavsett om du har 0, 2 eller 12 konstaterade diagnoser!

 

[Gnist]

Nyfiket undrat @Magiana ; Hur hade du tänkt att du skulle kunna bli hjälpt av vården när du så uttryckligen säger dig inte vill veta om något är "fel"? Helt ärligt och inget illa ment, men jag får det inte att gå ihop.

Jag tänker ju som så att de måste ju veta orsaken innan de kan sätta in hjälp, som är hållbar och som faktiskt hjälper.

 

[MiaMia]

Det där var väl lite huvudet på spiken. Jag har ju alltid gått omkring med känslan att jag är oduglig. Och med en diagnos skulle jag tänka att den bekräftade att jag var oduglig. Jag har aldrig betytt något för någon, inte ens mina föräldrar. Så jag har försökt kompensera för det genom att prestera. Men att vara värd något för någon har jag gett upp hoppet om.

Dessutom kan en diagnos, i vissa fall, påverka så att du förstår bättre att saker som hänt INTE beror på att man är oduglig. Utan som @Problematisk säger visa på att man bara saknade de rätta strategierna och verktygen.

Om du har en så omfattande och långvarig känsla av att vara oduglig så kan det lika gärna vara en möjlighet till förbättring att få en diagnos. Medan att gå med odiagnostiserade svårigheter kan bidra till just att man känner sig oduglig. För att man försöker och inte lyckas, men inte fattar varför och tycker att det borde gå.

 

[Philosophia]

Skillnaden är min syn på mig själv, vad jag tror att jag klarar. Utan en diagnos kan jag tro att jag kan göra vad jag vill om jag bara kämpar och hittar ett sätt att göra det på. Med en diagnos så känns det som om jag bara kan ge upp direkt utan att försöka.

Jag förstår din känsla - diagnoser kan kännas som etiketter och vara stigmatiserande. Men en diagnos är ju inte något du är. Och du får inte något bara för att någon sätter en diagnos på dig. Förekomsten av en diagnos förändrar dig inte. En diagnos är ju bara en mänsklig konstruktion som underlättar för vården att ge hjälp till människor oavsett om de lider fysiskt eller psykiskt. Men det är ju lätt sagt av mig.

Men vad jag tror är viktigt: När man känner som du, att en diagnos påverkar din egen syn på dig så är det jätteviktigt att ta upp det med läkaren. Det känns som en knäckfråga för dig. För dig är det väldigt uppenbart att du känner och reagerar som du gör, men läkaren kanske inte har upplevt samma sak, vare sig hos andra patienter eller hos sig själv. Nu kanske du redan har diskuterat det med läkaren, men om inte kanske det kan vara en bra utgångspunkt att prata om det. Berätta hur du känner inför en diagnos (är det kränkande?, är det att ge upp sista hoppet om att klara dig själv?, får det dig att känna dig oduglig? osv). Det kan ge läkaren mer förståelse för dig och ge er båda en ny plattform för dialog kring hur du bäst kan få hjälp.

 

[Magiana]

Men jag tror inte du tycker att alla andra med diverse diagnoser är odugliga? Rätta mig gärna om jag har fel, men jag har inte fått den uppfattningen om dig.

Det är sogligt att du aldrig känt att du betyder något för någon, men att du är oduglig är faktiskt inte sant. Du är bra, duktig och kompetent inom massa områden som jag förstått det, och inte minst, du är DU. Bara det är bra nog för att vara värd något, oavsett om du har 0, 2 eller 12 konstaterade diagnoser!

Min grundinställning är att alla har lika värde. Men sen kan jag ju tycka att en del är jobbiga för mig att hantera. Jag har exempelvis svårt med barn. Men samtidigt har jag skänkt pengar till organisationer som arbetar för att barn ska få det bra.

Nyfiket undrat @Magiana ; Hur hade du tänkt att du skulle kunna bli hjälpt av vården när du så uttryckligen säger dig inte vill veta om något är "fel"? Helt ärligt och inget illa ment, men jag får det inte att gå ihop.

Jag tänker ju som så att de måste ju veta orsaken innan de kan sätta in hjälp, som är hållbar och som faktiskt hjälper.

Och själv ser jag det inte riktigt nödvändigt. Det kan ju rätt och slätt vara att jag har en simpel depression för att jag inte pallat att försöka vara så perfekt som jag trott att alla krävt av mig.

Dessutom kan en diagnos, i vissa fall, påverka så att du förstår bättre att saker som hänt INTE beror på att man är oduglig. Utan som @Problematisk säger visa på att man bara saknade de rätta strategierna och verktygen.

Om du har en så omfattande och långvarig känsla av att vara oduglig så kan det lika gärna vara en möjlighet till förbättring att få en diagnos. Medan att gå med odiagnostiserade svårigheter kan bidra till just att man känner sig oduglig. För att man försöker och inte lyckas, men inte fattar varför och tycker att det borde gå.

Det finns en jättelogisk förklaring till varför jag upplever att jag är oduglig och det har att göra med hur jag blev behandlad av mina föräldrar och hur jag hade det som barn. Som barn har man inte strategier att hantera en svår verklighet. Man gör så gott man kan ändå, men sen kan ju dessa strategier hänga med när man blir äldre.

 

[Magiana]

Jag förstår din känsla - diagnoser kan kännas som etiketter och vara stigmatiserande. Men en diagnos är ju inte något du är. Och du får inte något bara för att någon sätter en diagnos på dig. Förekomsten av en diagnos förändrar dig inte. En diagnos är ju bara en mänsklig konstruktion som underlättar för vården att ge hjälp till människor oavsett om de lider fysiskt eller psykiskt. Men det är ju lätt sagt av mig.

Men vad jag tror är viktigt: När man känner som du, att en diagnos påverkar din egen syn på dig så är det jätteviktigt att ta upp det med läkaren. Det känns som en knäckfråga för dig. För dig är det väldigt uppenbart att du känner och reagerar som du gör, men läkaren kanske inte har upplevt samma sak, vare sig hos andra patienter eller hos sig själv. Nu kanske du redan har diskuterat det med läkaren, men om inte kanske det kan vara en bra utgångspunkt att prata om det. Berätta hur du känner inför en diagnos (är det kränkande?, är det att ge upp sista hoppet om att klara dig själv?, får det dig att känna dig oduglig? osv). Det kan ge läkaren mer förståelse för dig och ge er båda en ny plattform för dialog kring hur du bäst kan få hjälp.

Jag har funderat på att skriva ner det där samt en del annat som jag vill ha sagt vid psykologbedömningen om tio dagar. Hittills har jag inte skrivit ett ord.

 

[Problematisk]

Min grundinställning är att alla har lika värde. Men sen kan jag ju tycka att en del är jobbiga för mig att hantera. Jag har exempelvis svårt med barn. Men samtidigt har jag skänkt pengar till organisationer som arbetar för att barn ska få det bra.


Och själv ser jag det inte riktigt nödvändigt. Det kan ju rätt och slätt vara att jag har en simpel depression för att jag inte pallat att försöka vara så perfekt som jag trott att alla krävt av mig.


Det finns en jättelogisk förklaring till varför jag upplever att jag är oduglig och det har att göra med hur jag blev behandlad av mina föräldrar och hur jag hade det som barn. Som barn har man inte strategier att hantera en svår verklighet. Man gör så gott man kan ändå, men sen kan ju dessa strategier hänga med när man blir äldre.

Skulle då just du vara mindre värd än alla andra, bara på grund av någon diagnos? Är inte det rätt ologiskt egentligen?

Angående sista stycket, så är det ju, som du såklart vet, så att mycket av vår personlighet och hur vi fungerar formas i barndomen. Det finns faktiskt rätt mycket spännande att läsa om t.ex. vissa diagnoser som verkar förekomma oftare hos de med en viss uppväxt. Jag minns inte nu vilka diagnoser, kan ha varit borderline men jag är inte säker? Grejen var iallafall att barn som inte fått det stöd de behöver, kan ha en ökad sårbarhet vilket gör att det är större risk att få vissa problem/diagnoser senare i livet.
Vad jag försöker få fram är alltså att det KAN vara "bara" svårigheter från barndomen, men det KAN också vara en diagnos som delvis KAN höra ihop med uppväxten

 

[escodobe]

Det finns en jättelogisk förklaring till varför jag upplever att jag är oduglig och det har att göra med hur jag blev behandlad av mina föräldrar och hur jag hade det som barn. Som barn har man inte strategier att hantera en svår verklighet. Man gör så gott man kan ändå, men sen kan ju dessa strategier hänga med när man blir äldre.

Man kan inte radera det dina föräldrar gjorde och hur du reagerade då, men det går att förändra hur du hanterar det och hur du mår idag.

Problemet är att när man själv är i det så kan det verka helt om omöjligt och man blir förbannad (i Alla fall jag, och flera med mig) på alla idioter som inte fattar att det är omöjligt.
Men det går faktiskt att få det bättre.

 

[MiaMia]

Det finns en jättelogisk förklaring till varför jag upplever att jag är oduglig och det har att göra med hur jag blev behandlad av mina föräldrar och hur jag hade det som barn. Som barn har man inte strategier att hantera en svår verklighet. Man gör så gott man kan ändå, men sen kan ju dessa strategier hänga med när man blir äldre.

Det ena behöver ju inte utesluta det andra. Det är fullt möjligt att du kan vara påverkad av flera orsaker.

 

[bettysmatte]

Det finns en jättelogisk förklaring till varför jag upplever att jag är oduglig och det har att göra med hur jag blev behandlad av mina föräldrar och hur jag hade det som barn. Som barn har man inte strategier att hantera en svår verklighet. Man gör så gott man kan ändå, men sen kan ju dessa strategier hänga med när man blir äldre.

Men läs här angående orsaker. Då ser du att en teori är att borderline kan orsakas av miljön:
http://psykiatrinordvast.se/vard-ho...an-emotionell-instabil-personlighetsstorning/

 

[Philosophia]

Jag har funderat på att skriva ner det där samt en del annat som jag vill ha sagt vid psykologbedömningen om tio dagar. Hittills har jag inte skrivit ett ord.

Jag tror att det vore mycket bra! Jag tänker bara en sådan sak som att läkaren har uttryckt sig i termer av personlighetsstörning för det som tidigare kallades för borderline. Man har (ska ha!) helt frångått det och istället tala om att det är ett personlighetssyndrom som kan ha både genetiska faktorer och miljöfaktorer - något av dem eller båda i kombination. För läkaren kanske det inte har så stor betydelse vad de slänger sig med för ord, men för patienten - för dig - kan det ju vara helt avgörande och jag tycker inte minst att det du skriver i den här tråden gör det väldigt tydligt. Det tycker jag att du ska lyfta fram.

Att faktorerna är genetiska - om det nu skulle vara det i ditt fall - kan dessutom betyda något så simpelt som en medfödd sårbarhet. Har man en medfödd sårbarhet och dessutom växer upp under omständigheter som du har beskrivit så är det inte konstigt att det i så fall skulle påverka hur du mår. Om det nu skulle vara det du har. Vad jag vill ha sagt är att du inte behöver förutsätta att det sitter ”i generna” eller att det skulle betyda att du är störd och det betyder heller inte att det är något som måste påverka dig resten av livet.

 

[kryddelydd]

Det finns en jättelogisk förklaring till varför jag upplever att jag är oduglig och det har att göra med hur jag blev behandlad av mina föräldrar och hur jag hade det som barn. Som barn har man inte strategier att hantera en svår verklighet. Man gör så gott man kan ändå, men sen kan ju dessa strategier hänga med när man blir äldre.

Och det här har du gemensamt med enormt många människor.
Mig, bland andra.
I alla fall upplevde jag som barn att jag var värdelös. Inget dög, allt gjorde jag fel.
Jodå.
Som vuxen har jag å andra sidan lyckats inse att det var min upplevelse; inte hur det menades och avsågs. Visst är det sant att det sätter sig djupt, men man får ändå försöka fundera på om upplevelserna möjligen är ens egna upplevelser, som man gör egna tolkningar från och inte nödvändigtvis är en objektiv sanning (i mitt fall upplevde min syster och jag samma sak, vilket vi kommit fram till som vuxna och det kan möjligen stötta vår upplevelse men förändrar inte det faktum att avsikten inte var så som vi upplevde det hela).
Och att en upplevelse och tolkning är sådant man kanske ska sortera undan som en upplevelse och tolkning, och antingen försöka förlikas med att "motparten" inte menade som jag upplevde det och då kanske kunna umgås med "motparten" eller annars åtminstone lägga det bakom sig och faktiskt gå vidare, hellre än att fastna i de där upplevelserna och tolkningarna och liksom aldrig komma någonvart.

Jodå, jag har också upplevelsen av att vara oduglig och att ingen tycker om mig. Hemifrån och från skolan.
Men det går faktiskt att ta sig vidare från sådana upplevelser också. Om man som vuxen faktiskt skaffar sig strategier.


Jag förstår att du nog inte är medveten om det, men vårdpersonal som läkare och psykologer är skyldiga att diagnossätta varje besök. Så specifikt som möjligt.
Och diagnosen inom psykiatri får nog ses som något slags arbetshypotes. Utifrån vad man bedömer är diagnosen, funderar man sedan på rimliga åtgärder/behandlingar. Det vill säga, beroende på vilken diagnos en individ lider av kan exempelvis läkemedelsalternativen skilja. Och jag utgår från att en psykoterapeut jobbar lite olika beroende på diagnostisk bakgrund.
Sedan är det alldeles riktigt att det inte är skarpa skiljelinjer mellan de psykiatriska diagnoserna, efter de består av åtminstone överlappande symtomkluster.

 

[Hyacinth]

Jag vill bli frisk men får jag en diagnos som det inte går att bli frisk från, varför ens försöka kämpa vidare? Då vet jag att jag kommer att må dåligt resten av livet.

Fördelen med en diagnos kan vara att man då har rätt till hjälpmedel så man kan underlätta sin vardag. Man behöver inte må dåligt av den, det kan vara något som underlättar tillvaron.

 

[Magiana]

Jag tror att det vore mycket bra! Jag tänker bara en sådan sak som att läkaren har uttryckt sig i termer av personlighetsstörning för det som tidigare kallades för borderline. Man har (ska ha!) helt frångått det och istället tala om att det är ett personlighetssyndrom som kan ha både genetiska faktorer och miljöfaktorer - något av dem eller båda i kombination. För läkaren kanske det inte har så stor betydelse vad de slänger sig med för ord, men för patienten - för dig - kan det ju vara helt avgörande och jag tycker inte minst att det du skriver i den här tråden gör det väldigt tydligt. Det tycker jag att du ska lyfta fram.

Att faktorerna är genetiska - om det nu skulle vara det i ditt fall - kan dessutom betyda något så simpelt som en medfödd sårbarhet. Har man en medfödd sårbarhet och dessutom växer upp under omständigheter som du har beskrivit så är det inte konstigt att det i så fall skulle påverka hur du mår. Om det nu skulle vara det du har. Vad jag vill ha sagt är att du inte behöver förutsätta att det sitter ”i generna” eller att det skulle betyda att du är störd och det betyder heller inte att det är något som måste påverka dig resten av livet.

Det är väldigt många år sedan jag fick höra detta. Och det kanske inte hade behövt bli så fel om det hade varit vårdpersonal som hade berättat om diagnosen när de hade satt den och sedan gått vidare med att jag skulle må bättre. I stället fick jag diagnosen ett år senare via FK och läkaren upplevde jag som nervärderande och hotfull när jag bad om en förklaring. Jag kände mig som ett totalt hopplöst psykfall som det inte var någon ide att hjälpa, efter det samtalet.

Och det här har du gemensamt med enormt många människor.
Mig, bland andra.
I alla fall upplevde jag som barn att jag var värdelös. Inget dög, allt gjorde jag fel.
Jodå.
Som vuxen har jag å andra sidan lyckats inse att det var min upplevelse; inte hur det menades och avsågs. Visst är det sant att det sätter sig djupt, men man får ändå försöka fundera på om upplevelserna möjligen är ens egna upplevelser, som man gör egna tolkningar från och inte nödvändigtvis är en objektiv sanning (i mitt fall upplevde min syster och jag samma sak, vilket vi kommit fram till som vuxna och det kan möjligen stötta vår upplevelse men förändrar inte det faktum att avsikten inte var så som vi upplevde det hela).
Och att en upplevelse och tolkning är sådant man kanske ska sortera undan som en upplevelse och tolkning, och antingen försöka förlikas med att "motparten" inte menade som jag upplevde det och då kanske kunna umgås med "motparten" eller annars åtminstone lägga det bakom sig och faktiskt gå vidare, hellre än att fastna i de där upplevelserna och tolkningarna och liksom aldrig komma någonvart.

Jodå, jag har också upplevelsen av att vara oduglig och att ingen tycker om mig. Hemifrån och från skolan.
Men det går faktiskt att ta sig vidare från sådana upplevelser också. Om man som vuxen faktiskt skaffar sig strategier.


Jag förstår att du nog inte är medveten om det, men vårdpersonal som läkare och psykologer är skyldiga att diagnossätta varje besök. Så specifikt som möjligt.
Och diagnosen inom psykiatri får nog ses som något slags arbetshypotes. Utifrån vad man bedömer är diagnosen, funderar man sedan på rimliga åtgärder/behandlingar. Det vill säga, beroende på vilken diagnos en individ lider av kan exempelvis läkemedelsalternativen skilja. Och jag utgår från att en psykoterapeut jobbar lite olika beroende på diagnostisk bakgrund.
Sedan är det alldeles riktigt att det inte är skarpa skiljelinjer mellan de psykiatriska diagnoserna, efter de består av åtminstone överlappande symtomkluster.

Du kan inte jämför dig och mig.

Jag kan inte ens jämför mig med mina syskon för de har inte varit med om samma sak som jag. Det enda jag har gemensamt med ett av mina syskon är att vi båda blev misshandlade som barn.

 

[Philosophia]

Det är väldigt många år sedan jag fick höra detta. Och det kanske inte hade behövt bli så fel om det hade varit vårdpersonal som hade berättat om diagnosen när de hade satt den och sedan gått vidare med att jag skulle må bättre. I stället fick jag diagnosen ett år senare via FK och läkaren upplevde jag som nervärderande och hotfull när jag bad om en förklaring. Jag kände mig som ett totalt hopplöst psykfall som det inte var någon ide att hjälpa, efter det samtalet.

Sådant kan verkligen bli jättefel - särskilt när man redan mår dålig och dessutom befinner sig i ett utsatt läge. Om du kan och orkar så hoppas jag att du kan lägga upp det här på bordet och verkligen vädjar att de tänker på det här i deras kontakt med dig och att läkare och psykolog är transparenta gentemot dig. En vårdrelation är självklart ett givande och ett tagande som alla andra relationer, men den stora skillnaden i maktobalans samt att du är i en utsatt position gör, anser jag, att det stora ansvaret att få vården att fungera ligger hos vårdgivaren. Men för att de ska förstå vad som är fel så tror jag att du behöver ta det här första initiativet.

 

[Grazing]

Skillnaden är min syn på mig själv, vad jag tror att jag klarar. Utan en diagnos kan jag tro att jag kan göra vad jag vill om jag bara kämpar och hittar ett sätt att göra det på. Med en diagnos så känns det som om jag bara kan ge upp direkt utan att försöka.

Det är mycket större chans att du faktiskt kan göra vad du vill med livet med rätt hjälp oavsett vilken diagnos som finns. Som sagt, en diagnos hindrar sällan en från att komma framåt, man måste bara kanske göra det på ett annat sätt än vad andra i normalfallet gör.

Jag har aldrig betytt något för någon, inte ens mina föräldrar. Så jag har försökt kompensera för det genom att prestera. Men att vara värd något för någon har jag gett upp hoppet om.

Men så är det ju inte, alla har en viktig plats i livet även om det är för djur eller för grannar eller vem som helst. Alla har ett värde på något sätt.

 

[Magiana]

Men så är det ju inte, alla har en viktig plats i livet även om det är för djur eller för grannar eller vem som helst. Alla har ett värde på något sätt.

Jag har ingen anhörig alls. Inte en enda alltså. Det är oerhört smärtsamt.

Och jag känner att det egentligen kvittar för omvärlden om jag finns eller inte. Mitt liv känns meningslöst och helt onödigt.