Skillnader och likheter mellan psykiatriska diagnoser

[Grazing]

Jag har ingen anhörig alls. Inte en enda alltså. Det är oerhört smärtsamt.

Och jag känner att det egentligen kvittar för omvärlden om jag finns eller inte. Mitt liv känns meningslöst och helt onödigt.

Man måste inte ha anhöriga på det sättet för att ha ett värde i världen, man får annars skaffa sig mening i livet ibland. Oavsett om det är ett jobb eller hund eller häst eller vad som helst där man känner att man faktiskt behövs.

Tyvärr kommer ju inte sånt till en av sej självt utan ibland så får man skaffa sig det. Och med det man skaffar sig så möter man nya människor som kanske kan bli viktiga för en i livet, eller som man kan bli viktig för.

 

[Petruska]

Man måste inte ha anhöriga på det sättet för att ha ett värde i världen, man får annars skaffa sig mening i livet ibland. Oavsett om det är ett jobb eller hund eller häst eller vad som helst där man känner att man faktiskt behövs.

Tyvärr kommer ju inte sånt till en av sej självt utan ibland så får man skaffa sig det. Och med det man skaffar sig så möter man nya människor som kanske kan bli viktiga för en i livet, eller som man kan bli viktig för.

Men det är ju exakt sådant som @Magiana skriver att hon upplever som väldigt svårt. Då är det ju inte någon större poäng med att bara säga att en sån mening bör hon skaffa sig.

 

[tanten]

Jag har ingen anhörig alls. Inte en enda alltså. Det är oerhört smärtsamt.

Och jag känner att det egentligen kvittar för omvärlden om jag finns eller inte. Mitt liv känns meningslöst och helt onödigt.

Vet du - jag har knappt några heller. Ett barn bara. Som lever sitt eget liv och min uppgift är att stötta hen i hens liv. Inte tvärtom.

Det gamla sanningen att det inte är hur man har det utan hur man tar det - den gäller än.

Din uppväxt är inte ens hälften av ditt lv. Du har varit vuxen längre än du var barn. Ändå tillåter du din barndom att finnas under skinnet på dig.
Det är depressionen som gör det. Det är depressionen som talar.

Det är inte din barndom som knäcker dig NU. Det är depressionen.
Försök, försök verkligen, att tänka bort din barndom. Det skulle göra kampen mot depressionen lättare tror jag.

Att det skulle kvitta för omvärlden om du finns eller inte är en stor fet lögn. Det VET du. Vi är många som träffat dig, som tänker på dig och det finns folk i din omgivning som du spelar roll hos. Hästägarna tex.

Jag läste en gång att för varje självmord finns det 100 ledsna. Jag är fullt övertygad om att det stämmer. Det var jag knappast när jag var djupt deprimerad, men nu är jag det.

Man spelar roll i väldigt många människors liv. Du med.

 

[Grazing]

Men det är ju exakt sådant som @Magiana skriver att hon upplever som väldigt svårt. Då är det ju inte någon större poäng med att bara säga att en sån mening bör hon skaffa sig.

Ja och jag skriver att sådant inte kommer av sig självt och det är en stor anledning till att det är bra att veta varför man är som man är och då göra någonting åt det. Det är bättre att lära sig acceptera sina svårigheter och hitta vägar till livet på andra sätt. På det sättet är diagnoser väldigt bra då man kan lättare hitta vägar till livet man faktiskt vill leva.

 

[Hyacinth]

Ja, eller hur. Om jag var en av dem som länge stöttat, peppat och hjälpt @Magiana t.ex. här på buke (de finns ju) så hade jag faktiskt blivit ledsen av att läsa vissa av inläggen. Det FINNS ju folk som bryr sig och som VILL hjälpa dig @Magiana , ser du inte det? Varför skulle vården vara annorlunda?
Jag tror du har allt att vinna på att försöka släppa lite på dina förutfattade meningar om dig själv och om vården (jag är fullt medveten om att det är skitsvårt), för som det är nu sätter du nog mest käppar i hjulet för dig själv.

Fast man peppar väl inte för egen vinning?
Jag bryr mig om @Magiana på ett rent personligt plan, men hon är också en kompetent självständig vuxen. Plus att man måste få vända ut och in på sin oro och tankar nånstans, och då kanske buke är bra? Mår man dåligt är det svårt att se bortom det som är hindret, och jag fattar inte varför det känns som en personlig förolämpning att det man skriver inte landar som man önskar. Det är ju bara så.

 

[Magiana]

Man måste inte ha anhöriga på det sättet för att ha ett värde i världen, man får annars skaffa sig mening i livet ibland. Oavsett om det är ett jobb eller hund eller häst eller vad som helst där man känner att man faktiskt behövs.

Tyvärr kommer ju inte sånt till en av sej självt utan ibland så får man skaffa sig det. Och med det man skaffar sig så möter man nya människor som kanske kan bli viktiga för en i livet, eller som man kan bli viktig för.

Jag har provat. Mycket. Jag har verkligen kört hårt med detta.

Men vinsten uteblev. Det blev bara meningslöst allting.

Fast man peppar väl inte för egen vinning?
Jag bryr mig om @Magiana på ett rent personligt plan, men hon är också en kompetent självständig vuxen. Plus att man måste få vända ut och in på sin oro och tankar nånstans, och då kanske buke är bra? Mår man dåligt är det svårt att se bortom det som är hindret, och jag fattar inte varför det känns som en personlig förolämpning att det man skriver inte landar som man önskar. Det är ju bara så.

När jag inte pratar med någon alls så mår jag klart sämre. Jag har ibland inte orkat prata med folk, men då sitter jag själv och ältar i stället och gräver ner mig ännu djupare. Och tyvärr har jag inte haft något stöd av vården på över 5 månader.

 

[Magiana]

Vet du - jag har knappt några heller. Ett barn bara. Som lever sitt eget liv och min uppgift är att stötta hen i hens liv. Inte tvärtom.

Det gamla sanningen att det inte är hur man har det utan hur man tar det - den gäller än.

Din uppväxt är inte ens hälften av ditt lv. Du har varit vuxen längre än du var barn. Ändå tillåter du din barndom att finnas under skinnet på dig.
Det är depressionen som gör det. Det är depressionen som talar.

Det är inte din barndom som knäcker dig NU. Det är depressionen.
Försök, försök verkligen, att tänka bort din barndom. Det skulle göra kampen mot depressionen lättare tror jag.

Att det skulle kvitta för omvärlden om du finns eller inte är en stor fet lögn. Det VET du. Vi är många som träffat dig, som tänker på dig och det finns folk i din omgivning som du spelar roll hos. Hästägarna tex.

Jag läste en gång att för varje självmord finns det 100 ledsna. Jag är fullt övertygad om att det stämmer. Det var jag knappast när jag var djupt deprimerad, men nu är jag det.

Man spelar roll i väldigt många människors liv. Du med.

Det där påminner mig om vad en man sa på sjukhuset när jag hade storbölat mig igenom en blodprovstagning. Han förklarade för mig att det ju inte alls var farligt med blodprov. Som om jag inte visste det. Rädslor sitter inte i intellektet. De sitter på en helt annan nivå. Och det är svårt att komma åt rädslorna där.

 

[vallhund]

Du kan inte jämför dig och mig.

Jag kan inte ens jämför mig med mina syskon för de har inte varit med om samma sak som jag. Det enda jag har gemensamt med ett av mina syskon är att vi båda blev misshandlade som barn.

Det där var väl väldigt onödigt?
Alla har vi skador från vår barndom, mer eller mindre. @kryddelydd delade med sig av sin o du avfärdar henne rakt av. Psykologer o psykoterapeuter o till viss del läkare övar upp sin förmåga till empati för att kunna känna igen o identifiera känslor o upplevelser hos andra, man behöver inte ha upplevt exakt samma sak som någon annan för att kunna förstå o känna in, tror du att det är det som behövs så lär du aldrig hitta någon som duger.

 

[mandalaki]

Det där var väl väldigt onödigt?
Alla har vi skador från vår barndom, mer eller mindre. @kryddelydd delade med sig av sin o du avfärdar henne rakt av. Psykologer o psykoterapeuter o till viss del läkare övar upp sin förmåga till empati för att kunna känna igen o identifiera känslor o upplevelser hos andra, man behöver inte ha upplevt exakt samma sak som någon annan för att kunna förstå o känna in, tror du att det är det som behövs så lär du aldrig hitta någon som duger.

Jag håller inte med. Magiana sa bara ”du kan inte jämföra dig och mig”. Hon sa inget om vad hon förväntar sig av en behandlare.

 

[mandalaki]

Magiana detta är väl tråd XX om ditt mående och jag tycker att denna är ovanligt bra! Du har fått jättemånga kloka råd och faktiskt - jag tycker mig skönja en liten förändring hos dig. Du kanske inte ens märker det själv men det känns som att du resonerar dig lite, lite mer framåt. Inte bara Nej och Aldrig och Det går inte.

Hoppas jag ser rätt. Och hoppas du orkar göra verklighet av att skriva ner lite grand inför psykologbedömningen. Du kan ju börja med att skriva och sedan bestämma efteråt om du ska ta med det eller inte.

 

[tanten]

Det där påminner mig om vad en man sa på sjukhuset när jag hade storbölat mig igenom en blodprovstagning. Han förklarade för mig att det ju inte alls var farligt med blodprov. Som om jag inte visste det. Rädslor sitter inte i intellektet. De sitter på en helt annan nivå. Och det är svårt att komma åt rädslorna där.

Det där gör mig sorgsen.
Av allt jag skrev så antog du att jag tyckte du skulle rycka upp dig?
Då måtte jag uttryck mig väldigt illa. Det var inte alls det jag försökte skriva.

 

[tuaphua]

Magiana detta är väl tråd XX om ditt mående och jag tycker att denna är ovanligt bra! Du har fått jättemånga kloka råd och faktiskt - jag tycker mig skönja en liten förändring hos dig. Du kanske inte ens märker det själv men det känns som att du resonerar dig lite, lite mer framåt. Inte bara Nej och Aldrig och Det går inte.

Hoppas jag ser rätt. Och hoppas du orkar göra verklighet av att skriva ner lite grand inför psykologbedömningen. Du kan ju börja med att skriva och sedan bestämma efteråt om du ska ta med det eller inte.

@Magiana
Jag håller med om ovan. Det känns som du sänkt garden lite och liksom provsmakar fler saker.
Modigt och asbra!

 

[Magiana]

Magiana detta är väl tråd XX om ditt mående och jag tycker att denna är ovanligt bra! Du har fått jättemånga kloka råd och faktiskt - jag tycker mig skönja en liten förändring hos dig. Du kanske inte ens märker det själv men det känns som att du resonerar dig lite, lite mer framåt. Inte bara Nej och Aldrig och Det går inte.

Hoppas jag ser rätt. Och hoppas du orkar göra verklighet av att skriva ner lite grand inför psykologbedömningen. Du kan ju börja med att skriva och sedan bestämma efteråt om du ska ta med det eller inte.

Jag märker det inte själv.

Det där gör mig sorgsen.
Av allt jag skrev så antog du att jag tyckte du skulle rycka upp dig?
Då måtte jag uttryck mig väldigt illa. Det var inte alls det jag försökte skriva.

Jo, så uppfattade jag det.

"Det är inte hur man har det utan tar det". Det där uppfattar jag som att jag bara behöver vända på steken och tänka annorlunda.

En stor del av mitt vuxna liv har jag inte ens varit arbetsför p.g.a. min psykiska hälsa. Den hjälp jag fick av vården fungerade inte särskilt bra (om jag nu ens fick vård). Efter 27 år lyckades jag bli frisk själv. Det hade jag inte lyckats med om jag bara hade suttit och tyckt synd om mig (fast det har jag förstås också gjort). Jag har bitit ihop, försökt, misslyckats, försökt igen och sen bara kört på tills jag fått önskat resultat. "Allt går bara man vill", har varit mitt motto.

Men har man skit i bagaget så försvinner det inte hur mycket man än ignorerar det. För det är vad jag har gjort. Omedvetet. Men nu kom skiten ikapp när det trycktes på min allra ömmaste triggerpunkt och allt som jag försökt glömma är över mig.

Jag kan inte ta mig kragen längre. Det har jag gjort tillräckligt och det finns inget mer att ta av.

 

[Niyama]

Det finns en jättelogisk förklaring till varför jag upplever att jag är oduglig och det har att göra med hur jag blev behandlad av mina föräldrar och hur jag hade det som barn. Som barn har man inte strategier att hantera en svår verklighet. Man gör så gott man kan ändå, men sen kan ju dessa strategier hänga med när man blir äldre.

Men är det då så konstigt om detta bidragit till att du kanske har borderline? Det verkar ju vara vanligt att få den diagnosen om man haft en dålig uppväxt.

 

[Grazing]

Jag har provat. Mycket. Jag har verkligen kört hårt med detta.

Men vinsten uteblev. Det blev bara meningslöst allting.

Vad är det för vinst du söker då?

 

[Magiana]

Men är det då så konstigt om detta bidragit till att du kanske har borderline? Det verkar ju vara vanligt att få den diagnosen om man haft en dålig uppväxt.

Borderline och c-ptsd liknar varandra, men den sistnämnda finns inte som officiell diagnos så jag antar att vården tar och sätter någon annan diagnos även om det inte riktigt stämmer. Jag tror det var @Philosophia som postade en länk tidigare om hur borderline hänger ihop med desorganiserat anknytningsmönster.

Det jag känner igen från listan med symptom på borderline är att jag har svårt för separationer och får ångest av det. Någon inre tomhet har jag aldrig känt (men känner meningslöshet nu när jag blivit deprimerad vilket jag inte gjorde förut), jag har inga häftiga humörväxlingar, jag blir inte arg titt som tätt, jag har aldrig ägnat mig åt självskadebeteende på något vis. Sen kommer jag inte ihåg vad det var mer som räknades som symptom, men av totalt 9 symptom har jag bara igenkänning på 2-3 stycken av dem.

Vad är det för vinst du söker då?

Att känna mig tillfreds och att det jag gör är meningsfullt.

 

[Grazing]

Att känna mig tillfreds och att det jag gör är meningsfullt.

Räcker det inte att se resultat av det som blir av vad man gör? Som djur ger ju oftast direkt bekräftelse när det gäller att uppskatta det som görs för dom. Jobbar man så är det ju det alltid något man gjort som annars skulle behöva göras av någon annan, där har man en viktig plats. Allting sådant är ju meningsfullt.

Sen kanske det inte känns någonting direkt alltid, och allt känns tomt och hopplöst och meningslöst hur mycket man än gör och hur viktig man än är för andra men det är ju oftast det sjuka i en som gör en sådan. Man får försöka förbise att man kanske inte känner någonting direkt ibland och intala sig att man ändå är viktig.

 

[Magiana]

Räcker det inte att se resultat av det som blir av vad man gör? Som djur ger ju oftast direkt bekräftelse när det gäller att uppskatta det som görs för dom. Jobbar man så är det ju det alltid något man gjort som annars skulle behöva göras av någon annan, där har man en viktig plats. Allting sådant är ju meningsfullt.

Sen kanske det inte känns någonting direkt alltid, och allt känns tomt och hopplöst och meningslöst hur mycket man än gör och hur viktig man än är för andra men det är ju oftast det sjuka i en som gör en sådan. Man får försöka förbise att man kanske inte känner någonting direkt ibland och intala sig att man ändå är viktig.

Nej, jag känner inte längre att det har någon betydelse.

 

[Grazing]

Nej, jag känner inte längre att det har någon betydelse.

Att känna att man är meningsfull och ha ett värde? Eller att göra något för någon annan?

 

[Magiana]

Att känna att man är meningsfull och ha ett värde? Eller att göra något för någon annan?

Jag kan verkligen inte känna meningsfullhet i något och har inget värde. Det har jag aldrig haft. Det är bara mina prestationer som har räknats. Jag, som människa, betyder inget. Någon energi över för andra har jag inte. Jag har inte ens energi över till mig själv.