Skillnader och likheter mellan psykiatriska diagnoser

[Niyama]

Borderline och c-ptsd liknar varandra, men den sistnämnda finns inte som officiell diagnos så jag antar att vården tar och sätter någon annan diagnos även om det inte riktigt stämmer. Jag tror det var @Philosophia som postade en länk tidigare om hur borderline hänger ihop med desorganiserat anknytningsmönster.

Det jag känner igen från listan med symptom på borderline är att jag har svårt för separationer och får ångest av det. Någon inre tomhet har jag aldrig känt (men känner meningslöshet nu när jag blivit deprimerad vilket jag inte gjorde förut), jag har inga häftiga humörväxlingar, jag blir inte arg titt som tätt, jag har aldrig ägnat mig åt självskadebeteende på något vis. Sen kommer jag inte ihåg vad det var mer som räknades som symptom, men av totalt 9 symptom har jag bara igenkänning på 2-3 stycken av dem.

Det verkar som du har nån bild av vilka diagnoser som är "ok" att ha, och vilka du absolut inte vill ha, som jag uppfattat det du skrivit här. När du själv sitter och bedömer diagnoskriterierna finns det ju en risk att det blir färgat av den uppfattningen tänker jag.

 

[bettysmatte]

Jag kan verkligen inte känna meningsfullhet i något och har inget värde. Det har jag aldrig haft. Det är bara mina prestationer som har räknats. Jag, som människa, betyder inget. Någon energi över för andra har jag inte. Jag har inte ens energi över till mig själv.

Och du tycker inte att det här är en "inre tomhet"?

 

[Magiana]

Och du tycker inte att det här är en "inre tomhet"?

Jag vet faktiskt inte vad "inre tomhet" är men jag har tidigare funnit mycket nöje i hantverk, trädgårdspyssel/odling, fotografering, m.m. Så jag har fyllt mitt liv med det. Och så har jag faktiskt trott mig ha en familj som brydde sig om mig, men det var visst fel har jag upptäckt.

 

[tanten]

Jo, så uppfattade jag det.

"Det är inte hur man har det utan tar det". Det där uppfattar jag som att jag bara behöver vända på steken och tänka annorlunda.

Jag uttrycker mig uppenbarigen illa.

Det jag menar är att olika människor påverkas olika av svårigheter. Du är skörare och det har krupit längre under skinnet på dig. Du borde få verktyg att vräka dem.

En del personer har tjockare skinn. Varken du eller jag hör till dem.
Det var inte hur jag hade det, utan hur jag tog det som gjorde mig hjälplös.

När jag gick i terapi sa min psykolog "gå inte den vägen!" när jag återkom till de destruktiva tankarna. Han ville att jag skulle bryta nya stigar.
Med hans hjälp kunde jag minska det ältande som inte ledde vidare och istället älta andra saker. Utan hjälp hade jag inte ens fattat vad jag gjorde. Hjälpen får man slåss för, men du är på väg.
Kanske kan du hitta vägar att inte gå de där stigarna ut i mörkret där du är värdelös och ingen bryr sig om dig?

En insikt borde vara (?) att ditt liv som vuxen är längre än barndomen. Ändå är barndomen så central i ditt tänkande.

Vi har sagt det många gånger förr. Du har åstadkommit massor. Du bor i eget hus, du klarar dig själv, har renoverat och fixat Och du har grejat i trädgården (utrotat parkslide, vilket anses som i stort sett omöjligt!!!)
Men du slår dig själv och tycker att du borde göra mer. Och mer.

FÖrmår du att lyssna till alla oss som tycker du uträttat små stordåd? DU anser inte det - men vi är ett helt gäng som tycker det.
Ta till dig att bukefalister tycker sig se ett bättre mönster i ditt skrivande och ditt mående.

 

[tuaphua]

Jag kan verkligen inte känna meningsfullhet i något och har inget värde. Det har jag aldrig haft. Det är bara mina prestationer som har räknats. Jag, som människa, betyder inget. Någon energi över för andra har jag inte. Jag har inte ens energi över till mig själv.

Eftersom vi aldrig mötts och inte känner varann så är vi ju inte bästa vänner. Men om du inte betydde något skulle ingen av oss svara i dina trådar.

Och folk som du nu på sistone fikat med etc hade ju inte gjort det heller isf.

Sen förstår jag hur skit du mår. Och sorgen över inga nära relationer just nu. Den ensamheten måste vara svår.

Men du är värd lika mycket som alla andra. Och jag tror absolut du kommer få mer nära relationer i ditt liv. Just för att du är en bra människa!

 

[Petruska]

Det verkar som du har nån bild av vilka diagnoser som är "ok" att ha, och vilka du absolut inte vill ha, som jag uppfattat det du skrivit här. När du själv sitter och bedömer diagnoskriterierna finns det ju en risk att det blir färgat av den uppfattningen tänker jag.

Inte för att det spelar så stor roll, tror jag, men i psykiatrin kan man ofta se att en del diagnoser har så att säga "högre status" än andra. Ptsd tillhör de diagnoser som patienter ofta vill ha. Personlighetssyndrom (borderline) gör det inte.

 

[Niyama]

Inte för att det spelar så stor roll, tror jag, men i psykiatrin kan man ofta se att en del diagnoser har så att säga "högre status" än andra. Ptsd tillhör de diagnoser som patienter ofta vill ha. Personlighetssyndrom (borderline) gör det inte.

Ja, alltså det är det jag menar. Att @Magiana verkar ha en bild av vilka diagnoser hon vill ha, och vilka hon inte vill ha. När hon då läser diagnoskriterierna tror jag den uppfattningen spelar in.

 

[Magiana]

Jag uttrycker mig uppenbarigen illa.

Det jag menar är att olika människor påverkas olika av svårigheter. Du är skörare och det har krupit längre under skinnet på dig. Du borde få verktyg att vräka dem.

En del personer har tjockare skinn. Varken du eller jag hör till dem.
Det var inte hur jag hade det, utan hur jag tog det som gjorde mig hjälplös.

När jag gick i terapi sa min psykolog "gå inte den vägen!" när jag återkom till de destruktiva tankarna. Han ville att jag skulle bryta nya stigar.
Med hans hjälp kunde jag minska det ältande som inte ledde vidare och istället älta andra saker. Utan hjälp hade jag inte ens fattat vad jag gjorde. Hjälpen får man slåss för, men du är på väg.
Kanske kan du hitta vägar att inte gå de där stigarna ut i mörkret där du är värdelös och ingen bryr sig om dig?

En insikt borde vara (?) att ditt liv som vuxen är längre än barndomen. Ändå är barndomen så central i ditt tänkande.

Vi har sagt det många gånger förr. Du har åstadkommit massor. Du bor i eget hus, du klarar dig själv, har renoverat och fixat Och du har grejat i trädgården (utrotat parkslide, vilket anses som i stort sett omöjligt!!!)
Men du slår dig själv och tycker att du borde göra mer. Och mer.

FÖrmår du att lyssna till alla oss som tycker du uträttat små stordåd? DU anser inte det - men vi är ett helt gäng som tycker det.
Ta till dig att bukefalister tycker sig se ett bättre mönster i ditt skrivande och ditt mående.

Tack för förtydligandet.

Utan hjälp tror jag faktiskt det kan gå åt helvete på riktigt. Det måste finnas någon som kan hjälpa mig att räta ut det här.

Jag har tidigare inte funderat så mycket på min barndom men jag har fått anledning att fundera på det i och med min kraftiga reaktion efter skiten som hände för ett par år sedan. Det fick rätt långtgående konsekvenser och jag vill ju begripa varför jag reagerade som jag gjorde. Reaktionen är ju inte över, utan jag får fortfarande ångest (fast inte som i "panikångest") i vissa situationer. Det känns rätt vitalt att jag kan sluta reagera med ångest om jag ska kunna få en bra livskvalité.

 

[MM]

Borderline och c-ptsd liknar varandra, men den sistnämnda finns inte som officiell diagnos så jag antar att vården tar och sätter någon annan diagnos även om det inte riktigt stämmer. Jag tror det var @Philosophia som postade en länk tidigare om hur borderline hänger ihop med desorganiserat anknytningsmönster.

Det jag känner igen från listan med symptom på borderline är att jag har svårt för separationer och får ångest av det. Någon inre tomhet har jag aldrig känt (men känner meningslöshet nu när jag blivit deprimerad vilket jag inte gjorde förut), jag har inga häftiga humörväxlingar, jag blir inte arg titt som tätt, jag har aldrig ägnat mig åt självskadebeteende på något vis. Sen kommer jag inte ihåg vad det var mer som räknades som symptom, men av totalt 9 symptom har jag bara igenkänning på 2-3 stycken av dem.


Att känna mig tillfreds och att det jag gör är meningsfullt.

Dyker in här.. Men den inre tomheten är det du beskriver här. Att du aldrig är tillfreds trots att du slutfört något. Eller om du är på semester och borde njuta men ändå inte glädjer dig fullt ut över det. Eller om du umgås med någon men känner dig ensam ändå. Att du bara är liksom. Aldrig glad riktigt fullt ut utan känner ett sting av tomhet.

Jag har diagnosen och berättar det aldrig för någon. Varför skulle jag? Min vc vet inte om den, däremot en annan diagnos jag har och den får jag en stämpel av titt som tätt men det är ju av folk som har fördomar. Ingen annan har sagt något om den någonsin.

 

[Magiana]

Eftersom vi aldrig mötts och inte känner varann så är vi ju inte bästa vänner. Men om du inte betydde något skulle ingen av oss svara i dina trådar.

Och folk som du nu på sistone fikat med etc hade ju inte gjort det heller isf.

Sen förstår jag hur skit du mår. Och sorgen över inga nära relationer just nu. Den ensamheten måste vara svår.

Men du är värd lika mycket som alla andra. Och jag tror absolut du kommer få mer nära relationer i ditt liv. Just för att du är en bra människa!

Tack.

Innan nära relationer ö.h.t. kommer vara möjliga, behöver jag terapi. Jag får liksom ångest av det i nuläget.

 

[parellikusken]

@Magiana Åk in till akutpsyk om det är så illa som du beskriver i tråden. Jag åkte in dit förra veckan och har nu spenderat lite mer än en långhelg inlagd på slutenvården. Här har jag fått stöd av en samtalskontakt som förstod mitt grundproblem, och jag har fått min medicinering ändrad och framför allt blivit omhändertagen och varit trygg.
Absolut inte roligt att vara inlagd på slutenvård, antagligen värsta stället jag kan tänka mig att vara på. Men ibland behövs det och då är det värt det. Det finns hjälp att få där, och de kan säkert sedan slussa vidare till till en öppen avdelning.

 

[tuaphua]

Tack.

Innan nära relationer ö.h.t. kommer vara möjliga, behöver jag terapi. Jag får liksom ångest av det i nuläget.

Det köper jag absolut. Du är ju inne i en aktiv kris sas fortfarande. Och du har noll ork iom det.
Då är det ju många som inte orkar socialisera ens med de man känner och är trygg med.

Hoppas du kan få hjälp!

 

[tuaphua]

Hoppas det är ok att jag så att säga kidnappar din tråd @Magiana och frågar över huvudet på dig!

Är det någon som vet ifall man bedöms i behov av terapi och köerna är för långa/inriktning fel etc om man då får vända sig till privata psykologer med avtal med landstinget? Kan man hävda vårdgaranti eller ngt?

Jag är jätteoinsatt känner jag.
Men för ca 15 år sedan fick jag sån terapi beviljad av öppenpsyk iom att de inte kunde erbjuda den inriktningen.
Tänkte om det kanske kan vara ett sätt att få hjälp och även kanske mer rätt hjälp.

 

[MM]

Och angående att bli stämplad som en idiot av vården pga sin diagnos så missade mitt mellanbarn (10 år) sin tandläkartid idag pga sin adhd som gör henne glömsk och allmänt förvirrad ibland så infon hon fick av mig idag på morgonen och skriven lapp funkade inte. Nu skulle mini dit också så jag sa helt enkelt att mellanbarnet har adhd så det ställde tyvärr till det lite och istället för att skälla för att jag kom med en unge mindre i deras redan pressade schema så ville hon boka en ny tid och undrade hur vi skulle göra så det funkade bäst för barnet. Så nu har vi en perfekt tid där inga missförstånd kan ske och mitt barn kände ett lugn när vi gick igenom nya planen för att ta oss till tandläkaren
Så alla kommer inte döma. En del, men de kan ta sig i brasan

 

[MM]

Hoppas det är ok att jag så att säga kidnappar din tråd @Magiana och frågar över huvudet på dig!

Är det någon som vet ifall man bedöms i behov av terapi och köerna är för långa/inriktning fel etc om man då får vända sig till privata psykologer med avtal med landstinget? Kan man hävda vårdgaranti eller ngt?

Jag är jätteoinsatt känner jag.
Men för ca 15 år sedan fick jag sån terapi beviljad av öppenpsyk iom att de inte kunde erbjuda den inriktningen.
Tänkte om det kanske kan vara ett sätt att få hjälp och även kanske mer rätt hjälp.

Jag har fått KBT godkänt av öppenpsyk men de kunde inte garantera vård inom vårdgarantin och gav mig en lista på privata landstingsanslutna jag kunde kontakta själv och boka tid hos. Så det bör gå fint

 

[Niyama]

Hoppas det är ok att jag så att säga kidnappar din tråd @Magiana och frågar över huvudet på dig!

Är det någon som vet ifall man bedöms i behov av terapi och köerna är för långa/inriktning fel etc om man då får vända sig till privata psykologer med avtal med landstinget? Kan man hävda vårdgaranti eller ngt?

Jag är jätteoinsatt känner jag.
Men för ca 15 år sedan fick jag sån terapi beviljad av öppenpsyk iom att de inte kunde erbjuda den inriktningen.
Tänkte om det kanske kan vara ett sätt att få hjälp och även kanske mer rätt hjälp.

Olika i olika landsting. I mitt förra landsting skärptes det strax innan jag flyttade, då kunde man max få 20 timmar (har jag för mig) hos privat så "svårare" fall skulle hållas på sjukhusets mottagningar (vilket är lite märkligt, då jag fick privat terapi från början just eftersom rätt kompetens inte fanns där).

Sen kunde man gå hos privat läkare utan remiss, och de fanns det ju vissa läkare som också var psykoterapeuter.

 

[MiaMia]

Och angående att bli stämplad som en idiot av vården pga sin diagnos så missade mitt mellanbarn (10 år) sin tandläkartid idag pga sin adhd som gör henne glömsk och allmänt förvirrad ibland så infon hon fick av mig idag på morgonen och skriven lapp funkade inte. Nu skulle mini dit också så jag sa helt enkelt att mellanbarnet har adhd så det ställde tyvärr till det lite och istället för att skälla för att jag kom med en unge mindre i deras redan pressade schema så ville hon boka en ny tid och undrade hur vi skulle göra så det funkade bäst för barnet. Så nu har vi en perfekt tid där inga missförstånd kan ske och mitt barn kände ett lugn när vi gick igenom nya planen för att ta oss till tandläkaren
Så alla kommer inte döma. En del, men de kan ta sig i brasan

Det finns guldkorn lite här och var i samhället.
Jag var supernervös när jag skulle be miljökontoret om att de skulle ge mig en frågelista i förväg om det blev aktuellt med inspektion. För de har ju rätten att göra det oanmält och det verkade som ett dåligt försök att få förvarning om det. Tyckte jag.
Men hon på kontoret bara undrade om det fungerade bäst för mig att de ringde eller om jag fick det skriftligt. Och frågade om det var något mer de kunde göra som underlättade.

Och @Magiana man behöver inte nödvändigt säga "Jag har diagnosen XX" om man inte vill. "Jag har lite svårt med den och den typen av situationer". "Det funkar bättre för mig om..." "Min funktionsnedsättning gör att..." funkar oftast utmärkt. Sen finns en del puckon som inte är hjälpsamma, men de är som regel inte det mot andra heller. Så det beror sällan på diagnosen - mycet mindre än man själv kan känna det som.

 

[MM]

Det finns guldkorn lite här och var i samhället.
Jag var supernervös när jag skulle be miljökontoret om att de skulle ge mig en frågelista i förväg om det blev aktuellt med inspektion. För de har ju rätten att göra det oanmält och det verkade som ett dåligt försök att få förvarning om det. Tyckte jag.
Men hon på kontoret bara undrade om det fungerade bäst för mig att de ringde eller om jag fick det skriftligt. Och frågade om det var något mer de kunde göra som underlättade.

Och @Magiana man behöver inte nödvändigt säga "Jag har diagnosen XX" om man inte vill. "Jag har lite svårt med den och den typen av situationer". "Det funkar bättre för mig om..." "Min funktionsnedsättning gör att..." funkar oftast utmärkt. Sen finns en del puckon som inte är hjälpsamma, men de är som regel inte det mot andra heller. Så det beror sällan på diagnosen - mycet mindre än man själv kan känna det som.

Japp det finns det!
Kan dra ett eget exempel som gäller min asperger så skulle jag skriva ett nationellt prov i sal i somras (pluggar distans). Man kunde höra av sig om man hade särskilda önskemål och de ordnade så jag fick en plats längst bak i en hörna och extra tid att göra provet på samt ta en längre paus mellan delproven. Det var inga som helst problem

 

[Magiana]

Dyker in här.. Men den inre tomheten är det du beskriver här. Att du aldrig är tillfreds trots att du slutfört något. Eller om du är på semester och borde njuta men ändå inte glädjer dig fullt ut över det. Eller om du umgås med någon men känner dig ensam ändå. Att du bara är liksom. Aldrig glad riktigt fullt ut utan känner ett sting av tomhet.

Jag känner inte riktigt igen mig ändå utan skulle snarare beskriva det som oro.

@Magiana Åk in till akutpsyk om det är så illa som du beskriver i tråden. Jag åkte in dit förra veckan och har nu spenderat lite mer än en långhelg inlagd på slutenvården. Här har jag fått stöd av en samtalskontakt som förstod mitt grundproblem, och jag har fått min medicinering ändrad och framför allt blivit omhändertagen och varit trygg.
Absolut inte roligt att vara inlagd på slutenvård, antagligen värsta stället jag kan tänka mig att vara på. Men ibland behövs det och då är det värt det. Det finns hjälp att få där, och de kan säkert sedan slussa vidare till till en öppen avdelning.

Jag träffade läkare senast i torsdags. Inget är förändrat sedan dess. Och akutpsyk har jag pratat med, tror det var en eller två veckor sen, men det var via telefon. De kan inte göra så mycket ändå.

 

[Magiana]

Jag har googlat. Tydligen finns det skillnader mellan borderline och c-ptsd, men det är inte helt enkelt att skilja diagnoserna åt. Och om terapeuten lutar åt den ena diagnosen i början så kan denne få revidera sin uppfattning senare. Inte helt enkelt alltså.

https://www.goodtherapy.org/blog/how-do-differences-between-bpd-cptsd-affect-diagnosis-0802184

"It can be difficult to reach a correct diagnosis of either BPD or C-PTSD. This is because the history and self-conception of a person seeking help may take time to uncover, even if the behaviors and fluctuations common to both issues are readily apparent."

"The key difference between BPD and C-PTSD is that symptoms of BPD stem from an inconsistent self-concept and C-PTSD symptoms are provoked by external triggers.

A person with C-PTSD may react to or avoid potential triggers with behaviors similar to those that are symptomatic of BPD. But even if their self-representation is extremely negative, it will be consistent. This differs from the inconsistent self-representation that characterizes BPD."