Man har växlat fram och tillbaka mellan borderline och autism (på olika mottagningar och med många år mellan dessa). Den sistnämnda "diagnosen" är inget som vården nämnt.
Minns jag fel nu men har inte du nekat nya vårdgivare att se tidigare journaler?
Diagnoser tar hoppet ifrån mig och jag slutar vilja kämpa för det känns ändå inte som någon idé.
Vi är flera som skrivit det förut, är en diagnos verkligen en undergång? Är det inte bättre att få svar på varför du mår/känner/tänker som du gör? Och kanske kunna få behandling?
Det kan vara bra att skita i att läsa sin journal. Jag har läst en enda kort journalanteckning om mig själv, säkert korrekt av en läkare jag gillar, helt neutral inget dömande eller så, men fy för att läsa omdömen om sig själv på det viset
Diagnoser är ju ett arbetsredskap för att underlätta vården. Det är något positivt att man kunnat rama in en trolig förklaringsmodell och det ökar snarare chanserna till bra vård och tillfrisknande.
Kan du försöka vända på det och tänka att när du vet vad du har att hantera och hur du ska fajtas mot det så har du än större chans att komma framåt? En diagnos är ju bara en samling symptom. Det är inget som talar om hur du är som person, vilket värde du har utan bara och enbart att du har en samling symptom som pekar åt ett visst håll. Om du har ont i halsen, har svårt att svälja, äta och dricka, ingen snuva eller hosta men hög feber så pekar det åt halsfluss men det är ju inget som definierar dig som människa utan man utreder om du har halsfluss eller kanske halsböld för att kunna sätta in lämplig behandling när det är så illa att behandling behövs. Utan korrekt diagnos blir det svårare att sätta in just den hjälpen du behöver.
Du kan fortfarande få redskap och medicin som kan hjälpa dig. Jag har en kronisk diagnos - men med lite piller (och medvetenhet om mina sårbarheter) mår jag numera helt bra.
Fast så fungerar det ju inte? En diagnos innebär ju inte att saker aldrig kommer ändras?
Nej, det kan du aldrig veta. Som vanligt målar du in dig i ett hörn o tror att allt redan är kört. Ett av dina största problem verkar vara just dina negativa tankespiraler.
Men eller hur? En diagnos innebär ju inte att livet stannar från den minuten en får diagnos och inget ändras.
Men vem säger det? Vem säger att du måste leva i fullständig misär pga en diagnos? Varför skulle du inte kunna göra det bästa möjliga ändå av ditt liv? Varför skulle du inte kunna få hjälp som gör att du trots de diagnoserna skulle kunna må bra? Ibland har dessutom vården fel. För fyra år sedan väntade vården bara på att jag skulle dö. De insatser som sattes in var bara åtgärder för här och nu, inte för någon långsiktig förhoppning om att jag skulle bli frisk. Det pratades om särskilda boenden och om hospis. Jag lyssnade inte på dem för min plan var inte att lämna in. Min plan var att få något jag kunde kalla för liv igen och med en massa jävlaranamma, en tjurig envishet som skulle få en åsna att blekna, med en enorm kämpaglöd och med en enorm tur att träffa rätt människor vid rätt ögonblick så har jag något jag kan kalla för liv nu. En diagnos kan ändras och vet man vad man har att fajtas mot så kan man välja att ta fajten för att trots det man har jagandes efter sig kunna leva ett bra liv. Jag vet att du har precis samma tjuriga envishet som jag för annars hade du inte kommit så långt som du redan har. Du behöver bara hitta den igen och du behöver låta människor hjälpa dig.
Många Jag känner har upplevt det precis tvärtom. När de fått en diagnos har den hjälpt dom hitta sätt att hantera livet så att de mår bättre än innan.
