Jag kan. Och dessvärre är hon inte ironisk.
”Så vad ska vi göra? Vi kvinnor måste ta ansvar för vår del av mönstret. Det finns ingen anledning att gå under sin förmåga. Att vid middagsbord likväl som mötesbord ständigt känna av hur mycket plats han behöver och – så omärkligt att vi inte ens längre märker det – justera vår egen plats. Vi konserverar bara det här underliga samspelet. För varje kvinna som lugnt säger: ”jo, jag är fotograf” kommer vi ett litet steg närmare friare och fullt utvecklade liv.
Så Henriks ord riktar jag till mig själv och alla andra som ägnar sig åt wooling:
”Sluta, snälla sluta! För guds skull.”
"Vi kvinnor måste ta ansvar för vår del av [sätt in valfritt mansproblem]" måste väl kvala in som en av århundradets tröttaste formuleringar.