Som vuxen ser man livet med andra ögon?


Vad hade du önskat att dina föräldrar tvingat dig till som barn?


Jag önskar att mina föräldrar hade tvingat mig till käkoperation och tandställning, alla gånger! Eller "tvinga" är kanske att ta i (men jag tror faktiskt jag hade varit tacksam idag även om de faktiskt släpat dit mig med tvång), men att de i alla fall hade fört en ordentlig diskussion om det och inte låta en rädd 15-åring ta beslutet helt själv. Det hade onekligen besparat mig många år av komplex över bettfel och snett ansikte, samt ev. besparat mig ev smärta i framtiden pga felaktigt bett. Det är såklart inte för sent att utföra ingreppen nu, men det är otroligt mycket mer besvärligt och komplicerat - och dyrare.

Vad är du tacksam för att dina föräldrar tvingade dig till som barn?


Jag är tacksam för att mina föräldrar "inte tillät" mig börja på renodlad medialinje på gymnasiet (det var ren gruppåverkan, jag ville gå där för att min bästa vän sökte dit). Det blev en kompromiss med samhälle/media. Jag hade toppbetyg i alla samhällsämnen och fick dessutom grundbehörigheten som de (och egentligen jag) visste att jag behövde eftersom jag alltid har velat plugga på högskola.
 
Senast ändrad:
Många reagerar på ordet tvång. Om jag istället uttrycker mig så här:

Vad är du tacksam för att dina föräldrar tryckte på om när du var barn?
Vad hade du önskat att dina föräldrar tryckt på om när du var barn?
 
Jag hade som många andra här (som det verkar) väldigt fritt. Jag fick välja gymnasieutbildning helt fritt -missförstå mig inte, självklart kan inte föräldrarna välja det åt barnen, men lite vägledning och se längre än näsan räcker kunde inte skadat!

Jag valde en gymnasielinje som övriga enbart gick för att de inte kom in på något annat. Jag valde den för att det lät så bra att man kunde få jobb direkt efter. Att det rörde sig om jobb i matbutik, reception etc fattade jag inte då. Det konstiga är att jag har högutbildade föräldrar och ändå ingen hint om vart min linje skulle leda (gav inte direkt behörighet till att läsa vidare). Nu redde det upp sig, men i alla fall!
 
Här verkar ordet tvinga göra att ingen blivit tvingad.
Men jag har aldrig blivit tvingad.
Jag var som en iller på speed och hade massor av ambition.
Av alldeles egen motor så tog jag mig från stödundervisning i mellanstadiet (dyslexi) till jättebra betyg från Naturvetenskaplig linje på Gymnasiet.

Jag bromsades i vissa lägen och hindrades från vissa saker.
Jag önskar att jag hade fått åka mera skridskor som liten.
Det var allt som jag ville göra från ca 3 års ålder.
Vi bodde alldeles bredvid en spolad bana och som 5-åring så var jag riktigt bra.
Men mina föräldrar trodde på att man skall prova allt och det innebär just allt.
Så när jag kunde åka skridskor blev det dags för skidor på längden och tvären och det var ju också kul.
Och när jag kunde det så blev det balettskola.

Jack of many trades.
 
Jag hade som många andra här (som det verkar) väldigt fritt. Jag fick välja gymnasieutbildning helt fritt -missförstå mig inte, självklart kan inte föräldrarna välja det åt barnen, men lite vägledning och se längre än näsan räcker kunde inte skadat!

Jag valde en gymnasielinje som övriga enbart gick för att de inte kom in på något annat. Jag valde den för att det lät så bra att man kunde få jobb direkt efter. Att det rörde sig om jobb i matbutik, reception etc fattade jag inte då. Det konstiga är att jag har högutbildade föräldrar och ändå ingen hint om vart min linje skulle leda (gav inte direkt behörighet till att läsa vidare). Nu redde det upp sig, men i alla fall!

"Tryckt på" är kanske fel uttryck, men mina föräldrar har alltid varit positiva till eventuella planer på att plugga utomlands, och också stöttat ekonomiskt så att jag kunde göra det. Jag har bott och pluggat på universitet i England, Österrike, Tyskland och Ryssland, och det är jag väldigt glad för idag. Numer, med barn och jobb, så skulle det vara mycket mer krångligt att flytta utomlands, så jag är väldigt glad över deras stöttning som möjliggjorde de första utlandsvändorna (och sedan fortsatte jag för egen maskin några vändor till).

Vad de borde tryckt mer på vet jag inte, jag kan kanske ångra lite att jag läste musikteater istället för franska på högstadiet, men samtidigt - jag var väldigt teatergalen som ung, och om jag inte hade gått de där musikteateråren och insett att a) jag har ingen skådespelartalang att tala om och b) jag tycker inte särskilt mycket om att skådespela, så hade jag kanske fått för mig att jag ville bli skådespelare eller regissör, och lagt en massa tid på det senare. Nu kände jag mig rätt färdig med de drömmarna som 17-åring.
 
Som vuxen:
Vad är du tacksam för att dina föräldrar tvingade dig till som barn?
Vad hade du önskat att dina föräldrar tvingat dig till som barn?
Tvingade vill jag inte kalla det (även om jag säkert protesterade ibland), men jag är tacksam för att de (främst mamma) lärde mig att ta ansvar för det jag kunde/borde ta ansvar för utifrån den ålder jag var i. Att vi fick lära oss hjälpa till med gemensamt arbete i hemmet; laga mat till familjen en gång per vecka från 12-13 års ålder. Fick städa våra rum med jämna mellanrum, ta delansvar för att skotta snö/sköta trädgårdsarbete, fick ta ansvar för att lägga in egna tvättade kläder (och så småningom tvätta själv) i skåpen osv. Det kändes inte "betungande" utan självklart att i en familj hjälps alla åt utifrån förmåga.

Det finns inget jag önskar att de tvingat mig till. Jag tycker min "uppfostran" var en alldeles lagom mix av frihet, barn-roligt och att ändå lära sig hjälpas åt, ta hänsyn och samarbeta med familjen.

Jag är evigt tacksam för att min mamma (först och främst, det var hon som styrde hur det skulle bli och skötte det mesta av "uppfostran") var en sådan superbra förälder som hon var. Hon gav oss kärlek, självkänsla, självförtroende och tron på oss själva. Själv hade hon en uppväxt med föräldrar som var omogna och ägnade större delen av sin tid till STORA konflikter med varandra. Hon hade inga regler alls under uppväxten och kände att det berodde på att ingen hade tid/ork att bry sig om vad hon gjorde. Så hon hade en enorm "frihet", men alldeles för mycket av den. Hon bestämde sig för att vara "tvärtom" mot sina egna föräldrar. Mixen av att inte ha någon som helst erfarenhet av några som helst "krav" eller "regler" kombinerat med en vilja att ge sina barn mer av den varan gjorde att hon aldrig satte upp regler för reglernas skull. Hon sa aldrig nej "bara för att", oftast sa hon "ja". Hon resonerade mycket med oss barn, förklarade varför hon tyckte/tänkte något. Hon uppmuntrade oss enormt mycket och peppade mig när jag var osäker på något jag tyckte var lite jobbigt.
Som vuxen har relationen blivit mer ansträngd - hon har utvecklat sidor jag tycker är jobbiga och påfrestande. MEN; jag väljer att försöka ha överseende och vara tolerant. Vi älskar varandra och hon har ALDRIG lagt sig i mitt liv som vuxen - det gör ingen av våra föräldrar (även om pappa kan ha antytt något ibland).

Hittills tycker jag inte att jag kan leva upp till att vara en lika bra förälder som hon var. Men, det är väl föräldraskapets lott - att alltid ha en önskan om att vara bättre. Jag är mer temperamentsfull och inte ALLS lika tålmodig som min mamma.
 
Jag är inte direkt tacksam, men jag är väldigt nöjd med att inte ha blivit tvingad till saker och ting som barn.

Om de hade tvingat mig till något, säg att lära mig spela piano, tror jag att jag hade avskytt det nu.
När jag läser detta kommer att tänka på när jag ville börja spela dragspel. Det var min dröm som liten; jag hade en morbror som spelade dragspel och det verkade så roligt att kunna. Jag hade spelat blockflöjt ett år och som 12-åring fick jag börja en ABF-kurs i dragspel (det fanns inte inom den kommunala musikskolan). Mina föräldrar köpte ett jättefint, nytt och dyrt knappdragspel till mig. Jag var överlycklig! Men de klargjorde (hur minns jag inte) att nu fick jag inte bara spela några få gånger och sen sluta när de investerat i detta fina dragspel. (Eller om JAG själv kände den förväntningen).

Efter ca 4 gånger så började spellektionerna bli en mardröm. Det var gruppundervisning och vi var 2 12-åringar, resten var vuxna. Tempot gick alldeles för högt och det var JÄTTEsvårt. Jag minns att jag fick ont i magen och tårar i ögonen bara av att se den där fina dragspelsväskan. Och jag vågade inte säga något till mamma och pappa. Några gånger till gick jag, men sen var jag tvungen att säga som det var. Gråtande. Mamma och pappa sa direkt att "självklart behöver du inte spela!!" och vilken LÄTTNAD! Dragspelet såldes och istället inköptes en saxofon till brorsan som livet igenom haft en annan musikalisk talang än mig.
 
Som vuxen:
Vad är du tacksam för att dina föräldrar tvingade dig till som barn?
Vad hade du önskat att dina föräldrar tvingat dig till som barn?
Jag är tacksam att mina föräldrar lärde mig värdet av pengar, genom att ta eget ekonomiskt ansvar.

Tycker inte att jag saknar något från min uppväxt.
 
Vad är du tacksam för att dina föräldrar tvingade dig till som barn?
Hm, tacksam över. Tja, tror det skulle va att mamma tvingade mig städa, tvätta, diska osv. Tyckte hon var världens pest som tonåring, men nu uppskattar jag det så här i efterhand.

Vad hade du önskat att dina föräldrar tvingat dig till som barn?

Tror inte det finns något på den punkten faktiskt, möjligen tvingat mig lära mig spela piano, för det vill jag kunna. :angel:
 
Den här tråden känns lite som Vilka regler har ni i era förhållanden? Eller vad den nu hette. Ordet regler gjorde att ingen hade några regler. Här verkar ordet tvinga göra att ingen blivit tvingad. :D
Jag tror det handlar om att man både då och i efterhand inte själv känt det som om någon tvingade en.

Min kusin hade en väldigt annorlunda uppväxt än jag; curlad till max. Jag minns att jag flertalet gånger reagerade på det som barn (mellanstadieålder och uppåt). För ett antal år sedan satt vi och pratade om vår barndom och HON berättade att hon alltid tyckt så synd om mig som fick ta en massa ansvar; att hon tyckte synd om mig för att min mamma ställde krav. Men hon sa också att hon alltid beundrat mig (jag är 3 år äldre än henne) för att jag vågade göra allt och KUNDE så mycket.

Vi pratade väldigt öppet om hur olika våra bilder var; att hon tyckte synd om mig som ur hennes synvinkel nästan var som stackars Askungen; att jag hade en massa "måsten" och "plikter". Jag själv minns inte alls min barndom så, jag minns det som att jag hade mestadels frihet, frihet att leka, frihet att vara den jag ville, frihet att tänka och tycka själv (och bli lyssnad på). Jag blev alltid (av mamma) tagen på allvar.

Så; enligt henne var jag nog "tvingad" till mycket, men så kände jag aldrig själv, vare sig då eller i efterhand.
 
Jag hade som många andra här (som det verkar) väldigt fritt. Jag fick välja gymnasieutbildning helt fritt -missförstå mig inte, självklart kan inte föräldrarna välja det åt barnen, men lite vägledning och se längre än näsan räcker kunde inte skadat!

Jag valde en gymnasielinje som övriga enbart gick för att de inte kom in på något annat. Jag valde den för att det lät så bra att man kunde få jobb direkt efter. Att det rörde sig om jobb i matbutik, reception etc fattade jag inte då. Det konstiga är att jag har högutbildade föräldrar och ändå ingen hint om vart min linje skulle leda (gav inte direkt behörighet till att läsa vidare). Nu redde det upp sig, men i alla fall!
Intressant och ovanligt tror jag, just att de själva var högutbildade och inte ens förde en diskussion med dig omkring det.
 
Som vuxen:
Vad är du tacksam för att dina föräldrar tvingade dig till som barn?
Vad hade du önskat att dina föräldrar tvingat dig till som barn?
Jag är tacksam för att jag fick ta mig till olika aktiviteter själv, det har gjort att jag är van att "ta mig fram". I övrigt upplevde jag nog ganska mycket press när jag var yngre (och det sitter fortfarande i) jag vet inte om det är något som kommer från mig själv eller om det är något som kommer från uppfostran. Jag kände nog inte att jag hade jättemycket valfrihet, men jag vet som sagt inte om det var min upplevelse eller om det inte fanns mycket valfrihet.
Något jag dock önskat att min mamma tryckt på om var att jag skulle ha följt med till psykologen när jag var i tio års åldern och vi hade en kris i familjen. Jag var menad att gå med men blev retad av klasskompisar och backade ur.
 
Vad är du tacksam för att dina föräldrar tvingade dig till som barn? Inget de tvingade mig till är något att vara tacksam över
Vad hade du önskat att dina föräldrar tvingat dig till som barn? Att de hade insett sin inkompetens och tvingat mig flytta till någon som var snäll mot mig.
Det här är så sorgligt. Verkligen. Jag hoppas och önskar att du kan känna idag att du är vuxen, att du inte behöver vara fast i att vara "deras barn" längre. Du är vuxen och kan välja ditt liv, de väljer inte åt dig längre.
 
Tvingat och tvingat mamma var jättenoga med att krama om oss och säga att hon älskade oss innan vi gick till skolan oavsett om vi varit ovänner eller inte innan vi gick bara för att veta att om något skulle hända så skulle vi inte ha skiljts åt som ovänner. Det är något jag brukar tänka på även nu i vuxen ålder.

Vad jag önskat vet jag inte.
 
Den här tråden känns lite som Vilka regler har ni i era förhållanden? Eller vad den nu hette. Ordet regler gjorde att ingen hade några regler. Här verkar ordet tvinga göra att ingen blivit tvingad. :D

En del skriver ju sådant som att ha fått lära sig att gilla böcker, ha gott bordsskick och sköta sin ekonomi och liknande. Så sett är ju hela uppväxten väldigt präglad av någon sorts tvång, i det att man inte väljer sina föräldrar och inte heller väljer vad de för över till en - både avsiktligt och oavsiktligt.

Jag tänkte under några av mina första vuxenår att om mina föräldrar bara hade gjort på rätta sättet - med tvång om så krävdes - så skulle min skoltid ha blivit en mycket mindre negativ tid, och det skulle i sin tur ha inneburit att jag hade haft en annan ingång i min vidare utbildning.

Men numera kan jag inte ens se vilka åtgärder de skulle ha vidtagit. Med vilken sorts tvång hade de kunnat få mig att trivas i skolan och anpassa mig till den? Jag kan inte se någon väg där överhuvudtaget.

Jag tror nog i stort sett att den önskan en del personer verkar ha om att deras föräldrar skulle ha tvingat dem till det ena eller andra, är en rätt grov förenkling, på något sätt. Den bortser från vad det där tvånget hade fört med sig, tror jag.
 
Mina föräldrar tvingade mig att leva med deras alkoholmissbruk och psykiska problem så tja, jag får nog svara ingenting på båda frågorna.
 
Jag känner personligen att jag har fått en väldigt bra uppfostran. Jag fick tidigt lära mig att ta ansvar, skulle jag ha häst då fick jag minsann ta hand om den oxå. Skulle jag vara på ridskolan och hjälpa till så fick jag se till att ta hand om min egna häst först, så till och från red jag henne innan skolan. Mest för att hinna ut till ridskolan innan lektionerna började och kunna hjälpa till där.

Att jag fick lära mig genom mina misstag, trillar jag ned från trädet för att jag är oförsiktig. Då är jag mer försiktig nästa gång. Att jag inte vinner något på att gnälla, utan gör jag det själv utan gnäll så blir alla parter mycket gladare.

Jag har alltid vart väldigt spontan (har ärvt det av min kära mor), så jag ville testa allt jag kunde. Men mina päron satte kravet att ska jag testa en ny sport bredvid hästarna (dom vägrade jag så klart att plocka bort), då handlade det om 1 termin. Inte 2 gånger utan en hel termin innan jag slutade, för att jag skulle ge det en ärlig chans och inte bara testa för att kompisarna höll på.

Bordsskick och artighet har alltid vart A och O. Får ofta höra att jag nästan är för artig/trevlig mot människor idag. Men jag ser hellre att man möter någon med ett leende än att jag ska sura ihop i mig själv. Min ödmjuka sida har hjälpt mig mycket i yrkesval, jag jobbar idag med människor och har jobbat mycket i äldrevården. Där har jag vart enormt omtyckt av både äldre, personal och chefer. Är det jobbigt så biter jag ihop och löser det ändå.

Ingen har någonsin klagat (förutom farmor) på att jag gått min egna väg. Jag har fått lära mig av de misstagen och allt är absolut inte misstag. Det är mina föräldrars förtjänst att jag med en planering på 2 dagar faktiskt tog mitt pick och pack och åkte ensam till Usa för att jobba i 6 månader. Då hade jag aldrig i hela mitt liv flugit och jag hade absolut inte vart ute själv på det sättet. Samtidigt som min lärare några år tidigare talade om för mig att jag aldrig kommer lära mig engelska, att jag lika gärna kan ge upp.. Jag gjorde det för att bevisa för mig själv att jag kunde och vågade!


Något jag kanske skulle vilja att de vart på mig mer om, det är den ekonomiska biten. Jag är världens sämsta sparare :p
 
Senast ändrad:
Jag diskuterade senast idag med en tjej som jag sitter i samma föreningsstyrelse med. Just den delen med föräldrar som hönsar förryckte med sina barn.

En tråd i ett forum på fb började med en mamma som ville vabba för sin 17åriga son som har diabetes. Diabetes var hans enda åkomma och han hade haft diagnosen i 3år. I min värld så kan man ta hand om sig själv när man är 17år. Ett år senare och du har rösträtt, hur ska du kunna vara med och besluta om hur andra ska ha det när du inte kan ta hand om dig själv?

Många föräldrar som långt upp i tonåren går in till sina barn om nätterna och tar ett blodsocker. En 13-14åring kan göra en sådan sak själv. Sedan måste jag som individ själv lära mig att ta hand om mina problem. Jag fick diabetes som 14åring, jag har alltid fått mycket hjälp och stöd från föräldrarna. Men de har även vart mycket tydliga med att dom inte kan hjälpa mig i all framtid. Snart är jag gammal nog att flytta hemifrån, då måste jag klara mig själv. Så det är lika bra att jag lär mig direkt. Sedan att jag flyttade hemifrån när jag var 16år, men än då :p
 
Många föräldrar som långt upp i tonåren går in till sina barn om nätterna och tar ett blodsocker. En 13-14åring kan göra en sådan sak själv. Sedan måste jag som individ själv lära mig att ta hand om mina problem. Jag fick diabetes som 14åring, jag har alltid fått mycket hjälp och stöd från föräldrarna. Men de har även vart mycket tydliga med att dom inte kan hjälpa mig i all framtid. Snart är jag gammal nog att flytta hemifrån, då måste jag klara mig själv. Så det är lika bra att jag lär mig direkt. Sedan att jag flyttade hemifrån när jag var 16år, men än då :p

Är det verkligen vanligt? Diabetes är vanligt i alla åldrar i min mans familj, särskilt bland pojkarna och männen. Allt jag kan förstå av vad de säger, är att sjukvården är stenhård med att det är barnet som är patienten och barnet som ska lära sig att själv hantera sin sjukdom. Kanske inte främst av "uppfostransskäl", men för att barnet är den enda som vet hur barnet mår.
 
Är det verkligen vanligt? Diabetes är vanligt i alla åldrar i min mans familj, särskilt bland pojkarna och männen. Allt jag kan förstå av vad de säger, är att sjukvården är stenhård med att det är barnet som är patienten och barnet som ska lära sig att själv hantera sin sjukdom. Kanske inte främst av "uppfostransskäl", men för att barnet är den enda som vet hur barnet mår.

Jag har och är väldigt aktiv i diabetesföreningarna, tidigare i Kalmar nu i Kungsbacka.
Tro mig, det är otroligt vanligt att man hönsar med sina barn, att man inte vill dem något ont utan att den vuxna istället sköter det denne kan..
 

Liknande trådar

Samhälle För jag fattar inte. Om en 15-åring begår ett grovt kan man inte dömas till fängelse om jag har fattat det rätt för då ä man inte vuxen...
Svar
8
· Visningar
1 018
Mat Jag har en tetra tomatsoppa som jag tänkte äta en dag snart. Jag älskar tomatsoppa och ris som det serverades när jag gick i skolan (vet...
2 3 4
Svar
71
· Visningar
2 154
Senast: Ramona
·
Mat Vad finns det för hjälp att få som vuxen/medelålders med selektiv ätstörning. Har varit inne på 1177 där selektiv ätstörning tas upp...
2
Svar
23
· Visningar
2 920
Senast: manda
·
Småbarn Såg att de har beslutats om att från och med 1/7 2024 kan föräldrar överlåta 45 dagar (tot. 90 dagar) per barn till någon annan som inte...
Svar
16
· Visningar
776

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp