Sommar-/höstföräldrar -25

[Stålvilja]

Nu är vi nere på tvåsiffrigt innan lillebror är här, vecka 27 nu. Precis som förra graviditeten blev jag som tidigare nämnt stor tidigt. Och nu med denna graviditet har det gått ännu fortare att få rejäl mage. Fått må bra, men nu börjar höfterna kännas. Dottern fyller ett år nästa vecka och är oerhört klängig, hon vill bli buren hela tiden och fy fan vad ont det gör i höfterna och blygben. Känner mig sämst som inte orkar bära på henne hon vill bli omkringburen och således få lite bättre vy över saker och ting. Och så vill hon få hjälp att gå, man ska hålla händerna och gå med henne i hela huset. Men mina höfter gör så förbannat ont av att gå framåtlutad.

Jäkla skit.

Lillebror tar inte många pauser från bus i magen, så jag börjar misstänka att vi kommer ha två väldigt vilda barn framöver men då kan de kanske rasta av varandra lite vartefter

97 dagar kvar, det är inte så mycket egentligen

 

[Skrottiskrott]

Meh. Bebis har vänt sig tillbaka till tvärläge IGEN. Vändningsförsök nr. 3 inbokat först på onsdag, då är jag i v. 40+5. "Förmodligen" blir det igångsättning direkt efter vändningen då.

Just nu känner jag mig lite nere. Har ju varit ihärdig med Spinning Babies-övningar och redan varit inne för vändning två gånger, hade inte räknat med att bebis fortfarande skulle ligga på tvären såhär dagen efter BF. Och det känns lite läskigt att gå ända till onsdag såhär, nu tror jag i och för sig inte alls att bebis har några egna planer på att komma ut på ett bra tag, men chansen eller ska man säga risken nu då finns ju helt klart. Och vi har långt till sjukhuset. Känns inte bra när hon ligger fel.

 

[strawberrysylt]

@Stålvilja Åh, låter inte kul med höfterna :/. Men ja, tiden går iaf fort, jösses!

@Skrottiskrott Men gud vilken sprattel-bäbis! Ja, det vettigaste nu verkar ju absolut vara att vända och inducera förlossning på onsdag tycker jag.

-------

7 dagar kvar här idag! Shit. Men jag tror bäbisen stannar där inne till i augusti.
På måndag ska vi till bm på det sista inbokade besöket. Går in i v 40 imorrn!

 

[Mirabilis]

Fick planerat snitt godkänt utan omsvep för några veckor sen, så nu vet jag med säkerhet att det är max 4,5-5 veckor kvar då de plockar ut en vecka innan bf. Så himla skönt, och nu kan jag njuta av semester och boa med det sista.

Har ägnat dagen åt att tvätta upp första omgångarna bebiskläder, storlek 50-56 inkl alla strumpor osv. Hjälp vad pyttigt allt är.

Tror han ligger med huvudet nedåt i magen, men samtidigt att han röjer runt och fortfarande slår kullerbyttor såsom det röjs. För min/vår del spelar det ju mindre roll i och med det planerade snittet, men förstår att det måste vara oerhört stressande när de ”inte gör som de ska” för er som planerar föda vaginalt!

 

[strawberrysylt]

@Mirabilis Så skönt att du fått beviljat snitt

----

Igår blev det en liten utflykt för oss, bäbisen hade rört sig ovanligt lite under dagen och jag hade haft en flytning jag tyckte skiftade i grönt. Så ringde förlossningen som frågade om jag ville avvakta eller komma in o kolla. Vi började åka, men i bilen (har ca 75 min resväg) kom han igång, så vi kunde vända hemåt.
De var iaf jättegulliga båda jag pratade med i tel, så det känns skönt. Blev lite som ett genrep.

 

[Skrottiskrott]

Inne för det tredje vändningsförsöket idag, v. 40+5. Bebis hade ännu en gång vänt sig med huvudet nedåt på egen hand så någon vändning behövdes inte idag. Men har gott om plats och ligger högt och rörligt, så risken finns absolut att hon vänder sig fel igen... Läkaren ville därför att jag skulle sättas igång men det fanns ingen plats på förlossningen. Hon kollade ändå med dem två gånger innan vi åkte hem och jag märkte att hon inte var så nöjd med det. Det känns ju sådär!

Jag är med på igångsättningslistan nu, så kan bli uppringd lite när som helst inom de närmaste dagarna. Allt känns ganska oklart... Jag sa att jag inte har någon mer tid på barnmorskemottagningen inbokad, och undrade om jag skulle ringa dem ifall de inte har hört av sig från förlossningen innan helgen. "Ja... Eller nä, det är ingen idé att kolla bebis läge på fredag för det finns ändå inte möjlighet till vändningsförsök förrän tidigast måndag morgon och då kan hon ju ja vänt sig igen".

Jag börjar bli mentalt slut av detta! Håller tummarna stenhårt för att det ska dra igång av sig själv nu, och att hon ligger fortsatt rätt då såklart. Har haft en del känningar i ett dygn ungefär, lite lossad slempropp och sammandragningar som gör ont, men de är väldigt oregelbundna och korta så det kan lika gärna hålla på så i en vecka.

 

[strawberrysylt]

@Skrottiskrott Åh, men nä så trögt. Tänkte på dig idag och om den skulle komma.
Hoppas det drar igång medans hon ligger rätt nu då!

-----

Vi var till bm i förrgår, allt såg fint ut. Han ligger startklar med huvudet långt ner. Igår var han ovanligt aktiv och inatt vaknade jag två gånger av molvärk i magen, så kanske börjar kroppen förbereda sig lite nu. Bf på lördag.

 

[Skrottiskrott]

Nu är lillasyster äntligen här! Det har gått bra, blev igångsättning och lillan hittade ut på rätt håll. Födde utan medicinsk smärtlindring vilket jag ville - även om jag verkligen ångrade det när det var alldeles för sent. Bra gick det i alla fall, hon föddes halv fem imorse och vi var hemma igen vid kl 15. Återkommer med mer detaljerad förlossningsberättelse!

 

[strawberrysylt]

Åh Grattis! @Skrottiskrott

 

[Stålvilja]

Nu är lillasyster äntligen här! Det har gått bra, blev igångsättning och lillan hittade ut på rätt håll. Födde utan medicinsk smärtlindring vilket jag ville - även om jag verkligen ångrade det när det var alldeles för sent. Bra gick det i alla fall, hon föddes halv fem imorse och vi var hemma igen vid kl 15. Återkommer med mer detaljerad förlossningsberättelse!

Grattis

 

[Skrottiskrott]

I lördags föddes som sagt finaste lilla lillasyster, 4610 g och 53 cm lång. Här kommer en förlossningsberättelse, allt gick bra men OBS jag är ärlig i min (långa!) beskrivning så ni som snart ska föda kanske inte vill läsa, det är ju så olika. Lägger den därför under spoilertagg:

Spoiler: Förlossningsberättelse

Bebis hade ju lagt sig i tvärläge gång på gång och jag var ganska ängslig när läkaren ville sätta igång mig i v. 40+5 men vi ändå behövde åka hem eftersom det var fullt på förlossningen... Det var en jobbig väntan på ett samtal från sjukhuset, alternativt att det skulle starta av sig själv men det hände ju nada. På fredag vid lunch ringde de från sjukhuset och vi var välkomna in för igångsättning! Jag ringde barnvakten och när hon kom sa vi hej då till barnen, sedan grät jag halva vägen in till sjukhuset för jag blev så ängslig och orolig. Tänk om något skulle hända, jag saknade redan mina barn, tänk om det skulle vara bättre om det fick starta spontant istället, tänk om jag skulle få panik som sist gång... Ja usch, det var väldigt mycket tankar!

Vi kom till sjukhuset och träffade barnmorska och läkare. De kollade först bebisens läge och hon låg fortfarande med huvudet nedåt, skönt! Sedan undersöktes jag vaginalt vilket jag förstår behövs för att avgöra tillvägagångssätt för igångsättningen, men fy det är verkligen det värsta jag vet när de ska nå cervix. Inte blev det bättre av att cervix var helt omogen, tillbakalutad och inte öppen alls. Då gör det riktigt ONT när någon ska försöka nå den. Läkaren var hårdhänt, sedan skulle barnmorskan också undersöka? Konstigt att de valde att göra så när BM skrivit i min journal att jag önskar så få vaginala undersökningar som möjligt, samt konstigt att det inte räckte när läkaren ändå kände att jag var helt omogen. Efter det fick jag en självförtroendedipp - om jag upplevde det som så himla smärtsamt, hur skulle jag då klara av att föda? Utan smärtlindring dessutom som jag hade önskat/så gott som bestämt mig för. Men jag påminde mig själv om att jag har gjort detta två gånger tidigare och båda gångerna har faktiskt den första vaginala undersökningen nästan varit värst av ALLT. Såklart inte i närheten av smärtan av att föda, men ändå en värre upplevelse, svårt att förklara.

Jag skulle i alla fall få Angusta-tabletter varannan timme. Det var så jag blev igångsatt förra gången med. Jag var fortfarande ängslig. Förlossningsrummet var trångt och inte alls mysigt, det fanns ett litet badkar i badrummet men ingen förlossningspool så jag blev lite besviken, det hade jag ju önskat. Jag fick lite panik där inne. Vi gick ut och promenerade vilket var väldigt skönt men också galet varmt, 30 grader och vindstilla. Efter andra dosen åt vi mat, efter tredje dosen tog vi en sen kvällspromenad vilket var min mentala räddning. Det hade svalnat av, kvällssolen lös vackert mot alla träd, jag lunkade långsamt och njöt av att vara i naturen (det är väldigt fin omgivning med skog runt sjukhuset) istället för på det jobbiga rummet.

Efter fjärde dosen tittade vi lite på en serie på ipaden som jag klokt nog hade slängt ner i väskan i sista stund. Sedan kom nattpersonalen som jag direkt kände att jag klickade bättre med än den barnmorska som hittills kommit med tabletterna. Vi fick in en säng till min man, jag fick en sjukhusrock och vi gjorde oss i ordning för lite sömn. Jag hade börjat få lite sammandragningar men inte särskilt mycket mer än vad jag har haft hemma i flera veckor, så jag sa inte ens något om det. Men började tänka att jag skulle nog lägga mig och vila lite nu för det blir nog ingen sömn inatt... Vilket jag hade helt rätt i.

Vid tolv ungefär började det göra mera ont. Jag drog ut på det men till slut sa jag det till min man, satte mig på pilatesbollen och lutade mig fram över sängen. Snabbt blev värkarna mer regelbundna och gjorde mer ont, jag fick verkligen börja andas mig igenom dem. Vi ringde på barnmorskan och berättade, för hon ville ta en CTG-kurva när det börjat komma igång. Jag blev så bra lyssnad på! Jag fick sitta kvar på bollen med CTG (ville inte lägga mig i sängen för det gjorde ondare) och det var inte tal på någon vaginal undersökning utan vi skulle gå efter hur jag kände i kroppen, det är det som har sagt allt under mina tidigare förlossningar. Antalet cm har lurat oss massor, speciellt med barn nr. 2 som flög ut när barnmorskan var på väg ut ur rummet i princip.

Efter CTG fick jag krypa ner i badet. Det var första gången jag provade bad under värkar och det kan jag absolut rekommendera! Värkarna tog rejäl fart och jag fick använda alla mina mentala verktyg, men det gick så bra. Än så länge kunde jag njuta av varje stund då en värk släppte. Jag kände mig stark och ville stanna i badet så länge som möjligt. Nästan så att jag hoppades att bebis skulle "råka" födas i badet, trots att barnmorskan sagt att det var för trångt där och att hon ville ha upp mig om en stund för att kontrollera bebis läge igen.

Barnmorskan var inne och tittade till mig några gånger, till slut var det så intensivt att hon ville ha upp mig för att kolla så att bebis fortfarande låg med huvudet nedåt, och det gjorde hon. Nu tog det sådan fart att jag förstod att det snart var dags att krysta. Barnmorskan gjorde en undersökning nu vilket jag var ok med, jag var öppen 8 cm men hon förstod att det ändå var nära och började duka upp för bebis. Hon upptäckte också en svullen kant som var lite i vägen och riskerade att skadas, så jag fick någon medicin för att få den att ge efter vilket skedde med en gång, häftigt. Hon ville ändå hålla lite på den kanten så jag blev liggande i sängen, hamnade till slut på sidan i alla fall vilket jag gjort med de andra två barnen med så det kändes ändå ok. Undersköterskan tog fram lustgasen och sa att jag fick ta till den när jag ville, men jag ville inte... Har inte upplevt den som smärtlindrande de tidigare gångerna. Nu tappade jag det, eller vad man ska kalla det. Gav mig hän, kanske. Det tryckte på nedåt och jag vrålade ut med värkarna. Jag levde på hoppet om att det bara var ett par sådana värkar kvar, sedan skulle bebis vara ute. Men det visade sig ta betydligt längre tid denna gången än förra så jag hann förbanna mig själv för att jag inte tagit epidural, jag skrek så jag tyckte fruktansvärt synd om de i rummet, i korridoren, i rummen intill...! Jag vet att jag till och med ursäktade mig mellan värkarna men den underbara undersköterskan sa att är det någon gång man får skrika, så är det nu!

Jag kommer aldrig fatta att något kan göra så ont. Jag kunde inte längre slappna av alls mellan krystvärkarna, utan blev ledsen, rädd, uppgiven. Grät och sa flera gånger att det kommer inte att gå! Men alla peppade mig så fint och jag hade ju, som tur var, inget val. Kroppen gjorde precis vad den skulle. Jag väntade på att bebis skulle "flyga" ut så som sist gång men i krystvärk efter krystvärk kände jag bara ur huvudet var på väg, sedan åkte in igen. Vilket gjorde obeskrivligt ont MEN var väldigt bra för att tänja ut lite i taget, det visste jag ju. Till slut stod huvudet där, "ring of fire", ujuj vad jag skrek. Men följde barnmorskans röst och bara andades och frustade och väntade. På nästa krystvärk kom bebis ut, världens bästa känsla, och jag fick sträcka ner armarna och ta emot henne - i segerhuva! Instinktivt tog jag hål på fostersäcken och såg vår fina lilla dotter. Som jag grät och var lyckligast i världen över att hon var ute. Åh, vilken känsla!

Jag var så glad, så glad att den fruktansvärda smärtan var över - samtidigt låg hela jag och skakade och hade fortfarande ont. Eftervärkar, moderkakan skulle ut, underlivet skulle undersökas, bristningar skulle sys. Bristningarna blev betydligt lindrigare denna gång vilket jag är jätteglad över. Det känns väldigt stor skillnad såhär två dagar efter förlossningen jämfört med efter mitt andra barn kan jag säga. I lördags hade jag svårt att vara tacksam över den lite längre krystfasen, idag är jag jättetacksam över den. Nu förstår jag plötsligt hur folk kan vara uppe och gå efter sin förlossning, sist gång kunde jag verkligen inte det på en vecka.

Eftersom det var tredje barnet och allt hade gått bra, vi båda mådde bra (även om det såklart känns som att man blivit överkörd av tåget), så fick vi tidig hemgång. Inget BB utan direkt hem från förlossningen, 6 timmar efter födseln. Det var för- och nackdelar med det. Just då undrade jag hur jag ens skulle klara av att gå ut till bilen, men idag känns det skönt att vi fick komma hem så tidigt.

Storebröderna är så stolta. De klappar, pussar, hämtar gosedjur och leksaker (som bebis såklart inte kunde bry sig mindre om men gulligt är det!). Sedan är de ju helt vilda också, förstås. Så det är väldigt skönt att min man är hemma nu, han får ta hand om de "stora" barnen och jag tar hand om bebis och mig själv. Jag funderar lite på hur i allsin dar jag ska klara av att ta hand om alla tre när min man börjar jobba igen, men det undrade jag sist gång också, med två barn, och det gick jättebra. Så det ska allt bli bra detta med. Jag vet precis att jag ska passa på att njuta såååå mycket nu, vilket jag också gör, men helt ärligt längtar jag till en vecka framåt. Då vet jag att allt kommer vara mycket lättare med amningen, jag kommer ha haft min mjölkstas och feber, kroppen kommer ha återhämtat sig lite mer. Dessa två nätter vi har haft hittills har varit riktigt kaosiga, bebis har skrikit och varit hungrig i princip hela tiden men inte fått till ett bra tag varje gång, vilket lett till frustration och mera skrik. Jag blir stressad men försöker lugna mig med att det bara kommer att bli bättre.

Idag var vi tillbaka på sjukhuset för PKU-prov och läkarkontroll av bebis, allt såg bra ut så långt. Just idag känns allt väldigt bra. Bebis är alldeles fantastisk.

 

[strawberrysylt]

Nu har vår bäbis kommit ❤. Kommer förlossningsberättelse lite senare.

 

[Skrottiskrott]

Nu har vår bäbis kommit ❤. Kommer förlossningsberättelse lite senare.

Stort grattis!

 

[Sleepan]

Nu har vår bäbis kommit ❤. Kommer förlossningsberättelse lite senare.

Grattis!

 

[strawberrysylt]

Här kommer min förlossningsberättelse.

Lång och positiv, men tw för snabbt förlopp, kontrollförlust och påverkade fosterljud.

Spoiler: Förlossning

På bf+1 den 20/7 vid kl 23 började jag känna av mensvärk som kom och gick. Trodde det var förvärkar. Men la mig ändå på soffan, så min man skulle få sova ifall vi skulle behöva åka in. Tog värkar hela natten, men fattade inte riktigt om det var förvärkar eller riktiga värkar, är ju första gången. Klockade dem vid kl 3 typ, 7 minuter emellan. Klockade igen vid 8-tiden på morgonen, fortfarande 7 min emellan. De ökade i styrka, men var fortfarande hanterbara. Andades genom dem och försökte fokusera på annat.

Men så vid kl 9 kände jag att det rann lite någonting, gick på toa och det kom massa (tyckte jag, men var kanske mest vatten) blod och så plumsade det i toan, så det var nog vattnet också.

Då blev jag skärrad och ringde förlossningen. Hon i tel tyckte jag kunde avvakta om jag ville , men jag ville in på kontroll. Hade fortfarande inte fattat hur nära det var.

Vi satte oss i bilen, har 1h15min till förlossningen. Jag tog med vetekudden, som varit min följeslagare genom värkarna.

På vägen köpte vi lite frukost, jag var hungrig. Stannade också och gick på toa. Började få ondare, bad min man att prata på om olika saker under värkarna för att fokusera på nåt annat. Men hade fortfarande inte fattat riktigt att det var på riktigt. Men när vi hade 1,5 mil kvar blev värkarna tätare, från ca 7 min emellan till ca 3 min emellan. Så när vi kom fram var det skarpt läge direkt. Vi parkerade kl 11.13 och gick upp på avdelningen och fick ett rum. Genast blev värkarna väldigt täta och smärtsamma. En uska kom in och sa hon skulle hämta en bm för hon såg att jag hade det väldigt jobbigt. Jag mådde även illa, men kräktes inte.

Uskan visade sen hur man kunde trycka ihop höfterna under värken, först gjorde hon en och sen min man, det hjälpte verkligen!

Sen ville bm och uskan att jag skulle lägga mig ner på rygg på sängen så de kunde kolla bäbisens ljud. Men det gick tyvärr bara inte, jag kunde inte ta värkarna liggande. Så upp igen och så kom en krystvärk när jag stod framåtlutad och min man tryckte ihop höfterna. Gick inte att stå emot och jag tänkte att nu kommer bäbisen snart på golvet.

Ungefär här börjar det bli lite suddigt för mig, det blir liksom för mycket så från och med nu blundar jag och bara följer med lite lealöst. Känner att de får av mig byxorna och jag ropar efter lustgas. Sen är jag på en säng och de säger att bäbisens fosterljud är påverkade. Jag får "hoppa" över till en förlossningssäng. Sen känner jag att de provar att jag ligger på sidan med benet i ställning, men sen bestämmer de sig för gynstälĺlning för bäbis måste ut fort pga påverkade fosterljud. Jag hör att de beställer dit sugklocka och förbereder för klipp. Ett tag var där 8 personal i rummet, två läkare, 3 bm och 3 uskor tror jag en sa när jag frågade efteråt. Men en bm guidar mig genom krystandet och säger att det går fint och snart kommer bäbisen utan hjälpmedel. Jag har tidigare fått lustgas tack och lov, men nu tar de den och säger att jag ska krysta. Jag känner av ring of fire, men det känns lite konstigt, tror jag fick bäckenbottenbedövning.

Sen hör jag bäbisen skrika och får upp honom på bröstet. Gråter av trötthet och chock över det snabba förloppet tror jag.

Min man sa att han grät under skeendet, känns som det var läskigare för honom som var mer medveten.

Men personalen var jättebra, jag kände mig hela tiden trygg (Falu lasarett). Hade även känt bäbisens rörelser i bilen, det är ingen garanti, men annars hade jag nog fått panik.

Ungefär 45 min tog det efter att vi kom in på avd, han kom ut 12.05, första barnet. ❤

Fick bristning grad 2 och sprucken blygdläpp men inget extra komplicerat trots det snabba förloppet.

Vi stannade på patienthotellet i 2 dygn.

3236 gram och 49 cm lång var vår lilla pojke . Jag hade väntat mig en 4-kilos bäbis då både jag och mina 3 syskon vägt över 4, men är glad att han inte vägde mer.

❤

 

[strawberrysylt]

Stort grattis!

Tack och tack Sleepan

Grattis!

 

[Skrottiskrott]

Här kommer min förlossningsberättelse.

Lång och positiv, men tw för snabbt förlopp, kontrollförlust och påverkade fosterljud.

Spoiler: Förlossning

På bf+1 den 20/7 vid kl 23 började jag känna av mensvärk som kom och gick. Trodde det var förvärkar. Men la mig ändå på soffan, så min man skulle få sova ifall vi skulle behöva åka in. Tog värkar hela natten, men fattade inte riktigt om det var förvärkar eller riktiga värkar, är ju första gången. Klockade dem vid kl 3 typ, 7 minuter emellan. Klockade igen vid 8-tiden på morgonen, fortfarande 7 min emellan. De ökade i styrka, men var fortfarande hanterbara. Andades genom dem och försökte fokusera på annat.

Men så vid kl 9 kände jag att det rann lite någonting, gick på toa och det kom massa (tyckte jag, men var kanske mest vatten) blod och så plumsade det i toan, så det var nog vattnet också.

Då blev jag skärrad och ringde förlossningen. Hon i tel tyckte jag kunde avvakta om jag ville , men jag ville in på kontroll. Hade fortfarande inte fattat hur nära det var.

Vi satte oss i bilen, har 1h15min till förlossningen. Jag tog med vetekudden, som varit min följeslagare genom värkarna.

På vägen köpte vi lite frukost, jag var hungrig. Stannade också och gick på toa. Började få ondare, bad min man att prata på om olika saker under värkarna för att fokusera på nåt annat. Men hade fortfarande inte fattat riktigt att det var på riktigt. Men när vi hade 1,5 mil kvar blev värkarna tätare, från ca 7 min emellan till ca 3 min emellan. Så när vi kom fram var det skarpt läge direkt. Vi parkerade kl 11.13 och gick upp på avdelningen och fick ett rum. Genast blev värkarna väldigt täta och smärtsamma. En uska kom in och sa hon skulle hämta en bm för hon såg att jag hade det väldigt jobbigt. Jag mådde även illa, men kräktes inte.

Uskan visade sen hur man kunde trycka ihop höfterna under värken, först gjorde hon en och sen min man, det hjälpte verkligen!

Sen ville bm och uskan att jag skulle lägga mig ner på rygg på sängen så de kunde kolla bäbisens ljud. Men det gick tyvärr bara inte, jag kunde inte ta värkarna liggande. Så upp igen och så kom en krystvärk när jag stod framåtlutad och min man tryckte ihop höfterna. Gick inte att stå emot och jag tänkte att nu kommer bäbisen snart på golvet.

Ungefär här börjar det bli lite suddigt för mig, det blir liksom för mycket så från och med nu blundar jag och bara följer med lite lealöst. Känner att de får av mig byxorna och jag ropar efter lustgas. Sen är jag på en säng och de säger att bäbisens fosterljud är påverkade. Jag får "hoppa" över till en förlossningssäng. Sen känner jag att de provar att jag ligger på sidan med benet i ställning, men sen bestämmer de sig för gynstälĺlning för bäbis måste ut fort pga påverkade fosterljud. Jag hör att de beställer dit sugklocka och förbereder för klipp. Ett tag var där 8 personal i rummet, två läkare, 3 bm och 3 uskor tror jag en sa när jag frågade efteråt. Men en bm guidar mig genom krystandet och säger att det går fint och snart kommer bäbisen utan hjälpmedel. Jag har tidigare fått lustgas tack och lov, men nu tar de den och säger att jag ska krysta. Jag känner av ring of fire, men det känns lite konstigt, tror jag fick bäckenbottenbedövning.

Sen hör jag bäbisen skrika och får upp honom på bröstet. Gråter av trötthet och chock över det snabba förloppet tror jag.

Min man sa att han grät under skeendet, känns som det var läskigare för honom som var mer medveten.

Men personalen var jättebra, jag kände mig hela tiden trygg (Falu lasarett). Hade även känt bäbisens rörelser i bilen, det är ingen garanti, men annars hade jag nog fått panik.

Ungefär 45 min tog det efter att vi kom in på avd, han kom ut 12.05, första barnet. ❤

Fick bristning grad 2 och sprucken blygdläpp men inget extra komplicerat trots det snabba förloppet.

Vi stannade på patienthotellet i 2 dygn.

3236 gram och 49 cm lång var vår lilla pojke . Jag hade väntat mig en 4-kilos bäbis då både jag och mina 3 syskon vägt över 4, men är glad att han inte vägde mer.

❤

Wow bra jobbat

 

[pepp]

Nu har vår bäbis kommit ❤. Kommer förlossningsberättelse lite senare.

Grattis sylten

 

[Skrottiskrott]

Bebis är en vecka idag. Sjukt, det känns som hon föddes igår! Jag är mitt uppe i den värsta baby bluesen i kombo med mjölkstas och feber. Gråter vid varje amning för det gör så ont. Jag tycker ändå att jag har nördat ner mig i hur bebis ska få rätt tag osv och jag har ju ammat två bebisar tidigare. Men men. Var så inställd på att det skulle vara jättetufft de första dagarna och sedan börja kännas bättre efter en vecka, det är så jag vill minnas att det var med de andra två... Men ingen förlossning eller återhämtning är ju den andra lik så nu verkar det vara som jobbigast efter en vecka. Hoppas jag. Att det är jobbigast nu alltså, och sedan vänder.

Förutom det gnället så är ju såklart bebis helt underbar. Jag tänker i varje stund på att njuta av henne, trots att kroppen gör ont.

 

[strawberrysylt]

Wow bra jobbat

Tack ❤

Grattis sylten

Tack