Angående Ludmila, så tycker jag att sommarpratet tillsammans med de tv-framträdanden hon gjorde i vintras, förklarar mycket om varför det blev som det blev i hennes liv. Jag kan förstå att hon har fått inbankat i huvudet att hennes värde ligger i det hon presterar. Och att det blev omöjligt för henne, i hennes tankevärld, att säga "nej, jag vill inte fortsätta med BOB-satsningen". Utan att hon valde ett annat sätt att ta sig därifrån. Jag försvarar det inte. Men jag kan förstå det.
Och jag tycker att det är bra att hon säger precis som hon uppfattade att det var, helt utan krusiduller.
Jag upplever det inte som att hon försöker komma undan ansvar för det hon gjort, utan bara berätta vad det var som ledde fram till det.
Jag lyssnade på Edward af Sillén och är lite kluven. Jag kan nog hålla med honom om att han borde fått utnyttja hela tiden, utan musik. För jag anar att där finns så mycket mer att berätta. Det blev på något sätt rumphugget. Fast utan att vara dåligt.
Petra Mede lyssnade jag på först. Men jag vet inte riktigt vad det gav. En massa babbel mest.
. Numera grottar jag ner mig i diverse kvinnoöden som jag hittar i släktforskningen och har på egen hand lärt mig massor om, speciellt, kvinnors liv i Stockholm under 1800- och tidigt 1900-tal. DET är fascinerande och historia är verkligen inte tråkigt längre! Förhoppningsvis är inte ämnet historia presenterat lika ensidigt i skolan numera.
Lättsamt men inte ytligt liksom tycker jag.
.
