Jag är uppvuxen i en småstad men flyttade till Uppsala där jag fortfarande bor när jag var 20. Jag hann med ett halvår i London också.
När jag och mitt ex flyttade ihop ville vi båda bo på landet, så vi flyttade ut och bodde där några år. Exet jobbade i Oslo några år och då flyttade jag in till stan och blev inneboende hos en väninna. När exet kom hem igen ville vi bo lantligt men i stan, så vi skaffade en hyresrätt i Uppsalas utkant. Jag bor fortfarande på samma gata, nästan 16 år senare. Jag ser skogen från fönstret och kan gå rakt ut i den.
Under åren har jag genom jobbet spenderat viss tid på annan ort i några omgångar. Exet och jag jobbade i Norge en sommar. Vi hyrde några rum hos en familj ute på landet och vi älskade det. Jag jobbade i Kalmar ett halvår och bodde i en sommarstugeby på Öland. Trivdes utmärkt. När jag körde över bron varje morgon och såg havet var jag lycklig. Så fick jag jobb i Östersund. Hittade en fin timmerstuga i högt läge, i skogen en mil från stan...
...och något förändrades hos mig. Jag fullständigt hatade det! När jag gudskelov fixade ett jobb hemma i Uppsala lämnade jag min fina stuga utan saknad och beslutade mig för att aldrig i helvete bo på landet igen. Aldrig! Jag bor som sagt kvar i Uppsalas utkant men det är för att det är bra för mina hundar och min katt. Nu är djuren ganska gamla och när de inte finns längre tänker jag ta mitt pick och pack och flytta in till centrala Uppsala. Eller till Stockholm om jag hittar något boende. Eller till London
. Inte för att jag vet vad jag ska göra där, men det känns som det jag vill just nu.
Med andra ord - jag trodde att jag ville bo på landet. Fem månader i Östersund fick mig att inse att jag är stadsmänniska. Aldrig mer landet!