Som stadsbo säger jag så här: de skogar och åkrar som fanns "förr", de finns inte kvar idag. Idag är det enbart monokulturer som gäller, och att låta boskap beta i skogarna är inte heller längre görbart, just på grund av detta.
Naturreservat är menade att bevara sådant, i viss mån, men det som normalt sett missas är ju att man kan inte lämna gammal "kulturskog" vind för våg. Det måste dit underhåll för att det ska funka, något som tar bort mycket av slyet, som återför gödning till marken etc.
Både skogs- och jordbruk idag är ohållbara i längden, vi utarmar alla jordar snabbare än det går att fylla på med ny näring, även om vi gör tappra försök med konstgödsel av olika slag, och kör på stora monokulturer, där inget annat än en enda gröda ska få finnas, vi utrotar alla insekter, för att få ut lite mer skörd.
Ja, vi får absolut ut mer per odlad hektar idag än för 100 år sedan, men till vilket pris, och hur länge till?
En levande landsbygd vore bra, frågan är hur backar vi bandet på de punkter som krävs, utan att göra det på de punkter vi inte vill ha tillbaka. Många yrken idag (inte alla, jag vet), kräver ju inte att man befinner sig på en specifik plats, och det finns nog många som skulle vilja flytta ut från tätorter, men känner att bristen på service gör det svårt. Men service kommer inte tillbaka, så länge det inte finns tillräckligt kundunderlag för att det ska bära sig. Man skulle väl kunna tänka sig att staten skulle kunna stötta sådant, men även då finns ju "problemet" att det är ofta lätt att ta bilen till närmsta större tätort, där det går att hitta "allt man behöver" snabbt och smidigt, och billigare än i butiken i byn.
Sedan har vi ju även problemet med att infrastruktur är dyrt, och Sverige är ett extremt glesbefolkat land, så investeringar i infrastruktur i städer och för kommunikation mellan städer är lättare att få "lönsamhet" i, vad nu "lönsamhet" är för något egentligen.
Det skulle vara bra om det gick en buss var tionde minut mellan Kiruna och fjärran, men antalet bussar och chaufförer som skulle behövas, skulle vara bra många fler än det potentiella kundunderlag som finns, medan i Stockholm skulle ett tunnelbanetåg var tionde minut under högtrafik skapa kaos, för att det är alldeles för lite.
Men oavsett, det här är egentligen ingen problematik som har med stad kontra landsbygd egentligen. Det handlar om närhet. Stadsbor i gemen bryr sig inte lika mycket om landsbygd, inte för att de tycker att det är bra med kalhuggen skog, eller vad det vara månde, utan för att det är "för långt" bort. Men gud nåde den som försöker hugga ner den där almen som står ensam längre ner på gatan, för att den börjar bli gammal och sjuk, och riskerar att skada folk om man inte tar hand om den. På samma sätt bryr sig inte folk på landsbygden om det byggs eller inte byggs cykelvägar eller spårvägar i städerna, för det är ju bara slöseri med skattemedel, för de kommer ju inte kunna cykla eller ta spårvagnen till jobbet oavsett. Etc, etc...
Vi har inte obegränsad förmåga att bry oss, på gott och ont. Och det är samma sak med klimatförändringar, invandring och allt sådant. De allra, allra flesta människor bryr sig, men när avstånden blir för stora, antingen fysiskt, eller mentalt, eller en kombination, då är det lätt att fastna i "vi och dem"-tänket, oavsett hur väl man egentligen, i grunden vill.
Och jag är långt från så felfri som jag kanske låter här, snarare är jag en värdelös liten lort, som inte tillför världen något, utan snarare bara stjälper.
.
