Syskon

[Midsommarblomster]

Jag har blivit nyfiken på syskonrelationer, och om och i så fall hur ordningen i syskonskaran påverkar saker. Det finns ju en populär uppfattning om att storasyskon blir lite mer analytiska och ansvarstagande, och småsyskon mer utåtriktade och sociala. För att göra en förenklad beskrivning. När jag ser till mina egna barn, syskonpar jag ser runtom mig och även min egen syskonskara så kan tycka att det ligger någonting i det. Det sägs ju även att storasyskon är överrepresenterade på chefstjänster vilket kan ligga i linje med uppfattningen om deras egenskaper.

Tittar man på forskningen så verkar det inte finnas något stöd i att ordningen i syskonskaran påverkar ens personlighet. Vi föds med en del av vår personlighet och den andra delen påverkas av helt andra faktorer i livet. Däremot verkar den sociala konstruktionen spela in något, där man kan se tendenser på att storasyskon har blivit lärda att ta mer ansvar och det kanske funnits mer utrymme för småsyskon att ta fler risker och därmed utveckla andra förmågor (här verkar det dock som att just risktagandet i sig försvinner i vuxenlivet när familjekonstruktionen luckras upp). Sen finns det ju fler sociala konstruktioner som tämligen måste påverka mycket, könsroller, exempelvis.

När jag och barnen lyssnade på musik i morse drog Spotify iväg på en egen Disney-spellista och jag blev inte förvånad över att låten "Surface Pressure" är tilldelad en storasyster.

Ni som har syskon, eller fler än ett barn, kan ni se dessa tendenser? Ni som är storasyskon, hur har ni upplevt det? Har ni behövt ta mycket ansvar i familjen, har ni upplevt att ni haft höga förväntningar på er?

 

[tott]

Jag har blivit nyfiken på syskonrelationer, och om och i så fall hur ordningen i syskonskaran påverkar saker. Det finns ju en populär uppfattning om att storasyskon blir lite mer analytiska och ansvarstagande, och småsyskon mer utåtriktade och sociala. För att göra en förenklad beskrivning. När jag ser till mina egna barn, syskonpar jag ser runtom mig och även min egen syskonskara så kan tycka att det ligger någonting i det. Det sägs ju även att storasyskon är överrepresenterade på chefstjänster vilket kan ligga i linje med uppfattningen om deras egenskaper.

Tittar man på forskningen så verkar det inte finnas något stöd i att ordningen i syskonskaran påverkar ens personlighet. Vi föds med en del av vår personlighet och den andra delen påverkas av helt andra faktorer i livet. Däremot verkar den sociala konstruktionen spela in något, där man kan se tendenser på att storasyskon har blivit lärda att ta mer ansvar och det kanske funnits mer utrymme för småsyskon att ta fler risker och därmed utveckla andra förmågor (här verkar det dock som att just risktagandet i sig försvinner i vuxenlivet när familjekonstruktionen luckras upp). Sen finns det ju fler sociala konstruktioner som tämligen måste påverka mycket, könsroller, exempelvis.

När jag och barnen lyssnade på musik i morse drog Spotify iväg på en egen Disney-spellista och jag blev inte förvånad över att låten "Surface Pressure" är tilldelad en storasyster.

Ni som har syskon, eller fler än ett barn, kan ni se dessa tendenser? Ni som är storasyskon, hur har ni upplevt det? Har ni behövt ta mycket ansvar i familjen, har ni upplevt att ni haft höga förväntningar på er?

Jag är lillasyster till en storasyster och känner inte alls igen oss i det du skriver.

 

[Shixle]

Jag är storasyster till en yngre bror, och vi är väl hyfsat lika det som va störst skillnad va nog det där med att fixa själv som ungdom.
Typ fixa körkort, tandläkarn å så.
Men det hade nog mest att göra med könet modern är yngre än sin bror, men mormor har varit mer "mer" med honom.
Typ om modern hälsade på och svarade "en slätkopp blir bra" så blev det så. Men om morbror nekade fika så erbjöds det allt möjligt. Mackor, steka ägg etc.

Men idag så är nog brodern den mer självständiga av oss. Nu har han ju kvinna å barn och jag håller mig till mina pållar

Min känsla är nog mer att det ställs mer å andra krav på tjejjerna än killarna som små. "Boys will be boys" klart grabben ska få leva rövare /s

 

[sthu]

Jag är mellanbarn. En storasyster och en lillebror. Jag har väl mest glidit med antar jag?

Storasyster är egenföretagare och chef över sitt bolag, lillebror är ingenjör och säger aldrig nånting. Jag mest bara är.

 

[julgrisen]

Jag är mellanbarn och tycker nog att jag till viss del är ett typiskt sådant, försöker ofta medla i konflikter och är väl lite diplomatiskt lagd, samtidigt är jag också lite storasyster för att det skiljer sex år mellan mig och min lillasyster och gentemot henne har jag alltid känt ett väldigt stort ansvar. Jag är också ganska mycket lillasyster till min äldre syster, kanske för att jag var lillasyster relativt länge innan min yngre syster kom.
Min lillasyster är väldigt mycket lillasyster dock, ganska annorlunda mot oss andra i personlighet, mer impulsiv, går sin egen väg mer och definitivt modigare och liksom kastar sig ut i olika äventyr där jag och min storasyster är betydligt mer trygghetsnarkomaner.

 

[Palermo]

Min uppfattning är entydigt att kopplingen mellan syskonposition och diverse egenskaper är hittepå. Människor är så bra på att se mönster så att vi ser mönster även där de inte finns.

 

[Islandshästryttare]

Jag har blivit nyfiken på syskonrelationer, och om och i så fall hur ordningen i syskonskaran påverkar saker. Det finns ju en populär uppfattning om att storasyskon blir lite mer analytiska och ansvarstagande, och småsyskon mer utåtriktade och sociala. För att göra en förenklad beskrivning. När jag ser till mina egna barn, syskonpar jag ser runtom mig och även min egen syskonskara så kan tycka att det ligger någonting i det. Det sägs ju även att storasyskon är överrepresenterade på chefstjänster vilket kan ligga i linje med uppfattningen om deras egenskaper.

Tittar man på forskningen så verkar det inte finnas något stöd i att ordningen i syskonskaran påverkar ens personlighet. Vi föds med en del av vår personlighet och den andra delen påverkas av helt andra faktorer i livet. Däremot verkar den sociala konstruktionen spela in något, där man kan se tendenser på att storasyskon har blivit lärda att ta mer ansvar och det kanske funnits mer utrymme för småsyskon att ta fler risker och därmed utveckla andra förmågor (här verkar det dock som att just risktagandet i sig försvinner i vuxenlivet när familjekonstruktionen luckras upp). Sen finns det ju fler sociala konstruktioner som tämligen måste påverka mycket, könsroller, exempelvis.

När jag och barnen lyssnade på musik i morse drog Spotify iväg på en egen Disney-spellista och jag blev inte förvånad över att låten "Surface Pressure" är tilldelad en storasyster.

Ni som har syskon, eller fler än ett barn, kan ni se dessa tendenser? Ni som är storasyskon, hur har ni upplevt det? Har ni behövt ta mycket ansvar i familjen, har ni upplevt att ni haft höga förväntningar på er?

Känner inte igen mig alls utifrån min plats i syskonskaran av det du skriver.

 

[Malibu_Stacy]

Jag har blivit nyfiken på syskonrelationer, och om och i så fall hur ordningen i syskonskaran påverkar saker. Det finns ju en populär uppfattning om att storasyskon blir lite mer analytiska och ansvarstagande, och småsyskon mer utåtriktade och sociala. För att göra en förenklad beskrivning. När jag ser till mina egna barn, syskonpar jag ser runtom mig och även min egen syskonskara så kan tycka att det ligger någonting i det. Det sägs ju även att storasyskon är överrepresenterade på chefstjänster vilket kan ligga i linje med uppfattningen om deras egenskaper.

Tittar man på forskningen så verkar det inte finnas något stöd i att ordningen i syskonskaran påverkar ens personlighet. Vi föds med en del av vår personlighet och den andra delen påverkas av helt andra faktorer i livet. Däremot verkar den sociala konstruktionen spela in något, där man kan se tendenser på att storasyskon har blivit lärda att ta mer ansvar och det kanske funnits mer utrymme för småsyskon att ta fler risker och därmed utveckla andra förmågor (här verkar det dock som att just risktagandet i sig försvinner i vuxenlivet när familjekonstruktionen luckras upp). Sen finns det ju fler sociala konstruktioner som tämligen måste påverka mycket, könsroller, exempelvis.

När jag och barnen lyssnade på musik i morse drog Spotify iväg på en egen Disney-spellista och jag blev inte förvånad över att låten "Surface Pressure" är tilldelad en storasyster.

Ni som har syskon, eller fler än ett barn, kan ni se dessa tendenser? Ni som är storasyskon, hur har ni upplevt det? Har ni behövt ta mycket ansvar i familjen, har ni upplevt att ni haft höga förväntningar på er?

För mig (storasyster) och min bror (lillebror) stämmer detta exakt in. Sen tror jag dock att mycket också har att göra med genus dvs jag är tjej och han kille som vuxit upp under 90- och 00-tal där medvetenheten kring skillnaderna i exempelvis bemötande av kille vs tjej var mycket lägre jämfört med idag.
Jag upplever fortfarande skillnader från mina föräldrar i vad som förväntas av mig respektive min bror.

 

[Midsommarblomster]

Min uppfattning är entydigt att kopplingen mellan syskonposition och diverse egenskaper är hittepå. Människor är så bra på att se mönster så att vi ser mönster även där de inte finns.

Det kan jag verkligen hålla med om. Att vi är bra på att se mönster där de inte finns, alltså. Samtidigt är ju sociala konstruktioner reellt, och roller utifrån dem. Finns det någon anledning till att du tänker att det är hittepå just i relation till syskonkonstruktionen? Jag tänker snarare att det inte är orimligt att familjekonstruktionen kan påverka hur folk hittar sin roll, frihet och begränsningar på olika sätt.

 

[Midsommarblomster]

För mig (storasyster) och min bror (lillebror) stämmer detta exakt in. Sen tror jag dock att mycket också har att göra med genus dvs jag är tjej och han kille som vuxit upp under 90- och 00-tal där medvetenheten kring skillnaderna i exempelvis bemötande av kille vs tjej var mycket lägre jämfört med idag.
Jag upplever fortfarande skillnader från mina föräldrar i vad som förväntas av mig respektive min bror.

Min mamma vittnar om samma, hon är storasyster till två yngre bröder. Jag tror absolut könsroller spelar in mycket.

Samtidigt stämmer det även in rätt väl på mig och min storebror, men vi är väldigt olika varandra på flera sätt. Han är mer analytiskt lagd och jag mer kreativ. Han är idag IT-chef och jag kreatör. Han har hållit mer av en röd tråd och stabilitet i sitt liv kring vad han gör och vilka han umgås med, medan jag fladdrat runt och bränt mig både här och där. Jag har också ärvt en del ångest som finns genetiskt på pappas sida av släkten medan min storebror inte fick ett uns av det. Så visst stämmer vi också in på uppfattningen, men det är såklart omöjligt att veta vad som är hönan och vad som är ägget.

 

[Palermo]

Det kan jag verkligen hålla med om. Att vi är bra på att se mönster där de inte finns, alltså. Samtidigt är ju sociala konstruktioner reellt, och roller utifrån dem. Finns det någon anledning till att du tänker att det är hittepå just i relation till syskonkonstruktionen? Jag tänker snarare att det inte är orimligt att familjekonstruktionen kan påverka hur folk hittar sin roll, frihet och begränsningar på olika sätt.

Egentligen bara för att det samtidigt är så starka föreställningar (folk pratar om "typiska storasystrar" etc) och att forskning, som du själv påpekar, inte ger något som helst stöd för det.

Jag är teoretiskt helt öppen för att det finns saker med människors personligheter och egenskaper som är svåra att identifiera med vetenskapliga metoder, men när det gäller syskon så är det ganska "synliga" grejer folk brukar säga, som karriärval och liknande. Det är ju inte saker som hade varit svåra att belägga vetenskapligt om de hade funnits. Jag tror därför att det är bättre för oss att inte använda de där kulturella mönstren som en modell för självtolkning, jag tror att vi snarare skapar oss själva, eller vår självbild, på det sättet, inte att vi upptäcker något.

 

[Midsommarblomster]

Egentligen bara för att det samtidigt är så starka föreställningar (folk pratar om "typiska storasystrar" etc) och att forskning, som du själv påpekar, inte ger något som helst stöd för det.

Jag är teoretiskt helt öppen för att det finns saker med människors personligheter och egenskaper som är svåra att identifiera med vetenskapliga metoder, men när det gäller syskon så är det ganska "synliga" grejer folk brukar säga, som karriärval och liknande. Det är ju inte saker som hade varit svåra att belägga vetenskapligt om de hade funnits. Jag tror därför att det är bättre för oss att inte använda de där kulturella mönstren som en modell för självtolkning, jag tror att vi snarare skapar oss själva, eller vår självbild, på det sättet, inte att vi upptäcker något.

Mnja, jag sa att forskningen inte stödjer att det skulle påverka våra personligheter, däremot verkar det finnas en del stöd för att inlärda beteenden och miljöeffekter kopplat till syskonordningen kan påverka våra beteenden och därmed vissa utfall. För en inte helt perfekt jämförelse, är kvinnor mer omhändertagande eller har vi lärt oss att vi ska vara det och därmed också är det? Jag tolkar det därmed inte som att storasyskon exempelvis skulle vara, på ett naturligt sätt för att personligheten formats så, mer ansvarstagande utan snarare att det är en förmåga som de har tränats mer i. På ett generellt plan, och med stora individuella skillnader såklart.

Här tänker jag också att den kulturella aspekten måste spela in mycket. I en kultur där barn tar större ansvar hemma, eller kanske till och med arbetar och tar hand om yngre syskon måste detta tämligen synas betydligt mer än i Sverige där barndomen är mer hopp och lek för alla barn.

 

[Angel]

Jag har blivit nyfiken på syskonrelationer, och om och i så fall hur ordningen i syskonskaran påverkar saker. Det finns ju en populär uppfattning om att storasyskon blir lite mer analytiska och ansvarstagande, och småsyskon mer utåtriktade och sociala. För att göra en förenklad beskrivning. När jag ser till mina egna barn, syskonpar jag ser runtom mig och även min egen syskonskara så kan tycka att det ligger någonting i det. Det sägs ju även att storasyskon är överrepresenterade på chefstjänster vilket kan ligga i linje med uppfattningen om deras egenskaper.

Tittar man på forskningen så verkar det inte finnas något stöd i att ordningen i syskonskaran påverkar ens personlighet. Vi föds med en del av vår personlighet och den andra delen påverkas av helt andra faktorer i livet. Däremot verkar den sociala konstruktionen spela in något, där man kan se tendenser på att storasyskon har blivit lärda att ta mer ansvar och det kanske funnits mer utrymme för småsyskon att ta fler risker och därmed utveckla andra förmågor (här verkar det dock som att just risktagandet i sig försvinner i vuxenlivet när familjekonstruktionen luckras upp). Sen finns det ju fler sociala konstruktioner som tämligen måste påverka mycket, könsroller, exempelvis.

När jag och barnen lyssnade på musik i morse drog Spotify iväg på en egen Disney-spellista och jag blev inte förvånad över att låten "Surface Pressure" är tilldelad en storasyster.

Ni som har syskon, eller fler än ett barn, kan ni se dessa tendenser? Ni som är storasyskon, hur har ni upplevt det? Har ni behövt ta mycket ansvar i familjen, har ni upplevt att ni haft höga förväntningar på er?

I min familj stämmer det jättebra
Jag är äldst, chef och har bosatt mig ute i skogen. Mina yngre syskon är definitivt mer sociala och relationsinriktade. Det samma gäller även mina föräldrar och deras syskon så det var en träffande beskrivning så det är väl säkert både arv och miljö i det här fallet även om miljön har varit väldigt olika i fallet med min släkt.

 

[Fd Diabetikern]

Storasyster här. har aldrig behövt ta mer ansvar på det sättet troligtvis pga tidig sjukdom MEN även om vi båda är uttåriktade så är min bror nästintill helt utan konsekvenstänk. Jag har haft flera chefspositioner brorsan har levt loppan

Han har 2 döttrar Äldsta dottern är rejält ansvartagande och mycket fokuserad i karriär mm lillasyster är väldigt lik brorsan och ja ja det löser sig

Min syssling som är äldsta dotter har ett högt uppsatt chefsjobb och tar hand om sin lillasyster och styr i familjen

En av mina bästa vänner är storasyster i en större famillj och det är till henne alla vänder sig vid kriser; problem.

 

[Badger]

Jag har blivit nyfiken på syskonrelationer, och om och i så fall hur ordningen i syskonskaran påverkar saker. Det finns ju en populär uppfattning om att storasyskon blir lite mer analytiska och ansvarstagande, och småsyskon mer utåtriktade och sociala. För att göra en förenklad beskrivning. När jag ser till mina egna barn, syskonpar jag ser runtom mig och även min egen syskonskara så kan tycka att det ligger någonting i det. Det sägs ju även att storasyskon är överrepresenterade på chefstjänster vilket kan ligga i linje med uppfattningen om deras egenskaper.

Tittar man på forskningen så verkar det inte finnas något stöd i att ordningen i syskonskaran påverkar ens personlighet. Vi föds med en del av vår personlighet och den andra delen påverkas av helt andra faktorer i livet. Däremot verkar den sociala konstruktionen spela in något, där man kan se tendenser på att storasyskon har blivit lärda att ta mer ansvar och det kanske funnits mer utrymme för småsyskon att ta fler risker och därmed utveckla andra förmågor (här verkar det dock som att just risktagandet i sig försvinner i vuxenlivet när familjekonstruktionen luckras upp). Sen finns det ju fler sociala konstruktioner som tämligen måste påverka mycket, könsroller, exempelvis.

När jag och barnen lyssnade på musik i morse drog Spotify iväg på en egen Disney-spellista och jag blev inte förvånad över att låten "Surface Pressure" är tilldelad en storasyster.

Ni som har syskon, eller fler än ett barn, kan ni se dessa tendenser? Ni som är storasyskon, hur har ni upplevt det? Har ni behövt ta mycket ansvar i familjen, har ni upplevt att ni haft höga förväntningar på er?

Nej såvitt jag sett är det debunkat med personlighet.

Däremot verkar det som att äldsta barnet får mest stöd av föräldrarna och det minskar stadigt till det tredje som kan bli ganska åsidosatt. Och att om det är några år mellan barnen minskar det problemet.

 

[Bison]

Nej, inte alls.
Vi är tre, den mesta ansvartagande och harmoniska är min mellanbror och det är för att hans personlighet är mest lik vår mamma.
Jag är yngst, var absolut mest bortskämd, svinjobbig och allmänt osympatisk, stackars mina föräldrar.
Var dock varken social eller utåtriktad och är det absolut inte nu heller
Dock mer sympatisk, lugn och harmonisk.

 

[Midsommarblomster]

Nej såvitt jag sett är det debunkat med personlighet.

Däremot verkar det som att äldsta barnet får mest stöd av föräldrarna och det minskar stadigt till det tredje som kan bli ganska åsidosatt. Och att om det är några år mellan barnen minskar det problemet.

Ja, det finns exempelvis en studie från 2017 som visar att det äldsta syskonet får mer läsning och läxhjälp, och att föräldrar spenderar mindre tid på att diskutera skolarbete med småsyskon.

 

[Badger]

Ja, det finns exempelvis en studie från 2017 som visar att det äldsta syskonet får mer läsning och läxhjälp, och att föräldrar spenderar mindre tid på att diskutera skolarbete med småsyskon.

Det är nog den jag sett
Var det den som även pratade om att om det tex var 4 år mellan barnen så var effekten inte så stor.

Tänker dock att den går att lösa om man är medveten faktiskt.

 

[Saigon]

Jag tror det får betydelse hur många år det skiljer mellan syskonen. Ju fler år desto större risk/chans att det äldre barnet får/tar en mer ansvarstagande roll när syskonet föds.

 

[Midsommarblomster]

Det är nog den jag sett
Var det den som även pratade om att om det tex var 4 år mellan barnen så var effekten inte så stor.

Tänker dock att den går att lösa om man är medveten faktiskt.

Jag tror att många saker går att lösa om man är medveten, och vi lär oss hela tiden och efterhand ny forskning görs. Det är ju samma med genus.

Men visst kan en del saker vara förbaskat svårt ibland. Vi har ju en storasyster och en lillebror hemma, och storasyster är mycket "duktig flicka" i sitt sätt. Hon har ordningssinne och lägger stor vikt vid att göra saker rätt. Hon lyssnar och hjälper till. Jag har gett mig fan på att hon inte ska behöva känna tyngden av att ta ansvar för hennes fladdriga och explosiva lillebror eller utmattade föräldrar, men visst är det hemskt svårt att inte be henne gå och hämta någonting när makaronerna kokar över samtidigt som man har lillebror på höften som har trasslat in sig i ens hår. Eller när han precis kom på att han måste kissa efter att man dragit på alla ytterkläderna i hallen och måste börja om igen, när bussen snart går och hans keps ligger på övervåningen. Vi försöker kompensera genom att prata mycket med henne, när man får lugna stunder, om att hon inte behöver ta ansvar för sin lillebror. Samt att aldrig säga saker som "du är äldre och borde veta" när de bråkar, utan hela tiden påminna oss om att hon också är liten.

Så jag tänker att vissa saker är relativt enkla att balansera ut. Andra smyger sig på i en pressad vardag, och man får bara göra sitt bästa med det.