Ta bort hund

[farin]

Så starkt av dig @pepp ❤ Det är den allra värsta uppgiften vi har som djurägare, men kanske också den allra viktigaste. Jag är ledsen din skull, varma kramar (om du vill).

 

[Kakis]

Alla tankar till dig och Totte @pepp. Har själv en gammal tant på 15 år här hemma så känner så starkt med dig och vet att det kommer närma sig att jag behöver ta samma beslut. Så tack för du delar med dig

 

[pepp]

Mamma har fått en lapp med två nummer att ringa nu, så vi får se till veckan. Jag kan tyvärr inte ringa själv, jag kan inte prata om det utan att bryta ihop totalt
Vi satt och grät ihop i hallen en stund medans vi klappade på lilleman ❤

 

[Red_Chili]

Beklagar @pepp Det låter verkligen som om du/ni tar helt rätt beslut ändå

 

[athena_arabians]

Så ledsen för din skull @pepp men det känns ju som att det är dags nu

 

[Fjordfrälst]

Livet har nog inget mer att ge honom nu ❤, lider med er .

 

[Fibusen]

Mamma har fått en lapp med två nummer att ringa nu, så vi får se till veckan. Jag kan tyvärr inte ringa själv, jag kan inte prata om det utan att bryta ihop totalt
Vi satt och grät ihop i hallen en stund medans vi klappade på lilleman ❤

Usch, det gör så ont, det är den största sorgen man kan uppleva, men jag vet att du känner honom utan och innan och vet när det är dags. Det kommer varken ske för sent eller för tidigt.

 

[Tuggben]

 

[Kilauea]

Det är vidrigt att fatta beslutet, men det låter som du tänkt rätt. Beklagar .

 

[Tualma]

Du är en ansvarstagande och klok matte, @pepp.
Sedan gör det ju så jäkla ont! Men det går. Och så småningom tar tacksamheten över att få ha haft dem i vårt liv och de ljusa minnena över. Men sorgen och saknaden finns nog alltid kvar. Ibland som ett stråk av vemod, ibland obarmhärtigt drabbande...
Kram

 

[pepp]

Fredag 4 februari 14.30
Sökte ledigt torsdag och fredag, kommer nog inte vara människa...

 

[Red_Chili]

Fredag 4 februari 14.30
Sökte ledigt torsdag och fredag, kommer nog inte vara människa...

Ta hand om dig nu Pepp

 

[pepp]

Jag får fullständig panik när jag tänker på det. Hur fan ska man klara av det.

 

[Fjordfrälst]

Jag får fullständig panik när jag tänker på det. Hur fan ska man klara av det.

Det gör du...Eftersom du måste för voffes skull....Du vet..Hans liv är slut...Inte ditt ❤. Det gör fruktansvärt ont, jag vet. Men det går. Det måste ju lixom det. Och du vet...Sorgen är kärlekens pris ❤.

 

[Otherside]

Jag får fullständig panik när jag tänker på det. Hur fan ska man klara av det.

Det är en sorg man måste igenom. När min hund fick somna in för 1 1/2 år sedan, trodde jag att jag aldrig skulle bli glad igen. Jag var fruktansvärt deprimerad. Ändå var det oundvikligt - och insomnandet blev så rofyllt och fint (ja!) att jag inte kunnat önska mig ett bättre slut för min älskade hund. Men ändå. Det tog mig nog minst ett par veckor innan mörkret släppte och jag kunde känna nån form av glädje igen. Idag kan jag fortfarande gråta när jag tänker på honom, men jag tog mig ur sorgen. Det gör du med, jag lovar!

 

[Kilauea]

Jag får fullständig panik när jag tänker på det. Hur fan ska man klara av det.

Man gör det. Förr eller senare. Men det kan vara jävligt tufft, det håller jag med om.
Man får försöka minnas de roliga stunderna.
Sakta men säkert lär man sig leva med sorgen.

 

[Bulldoozer]

Jag får fullständig panik när jag tänker på det. Hur fan ska man klara av det.

Det är ju tyvärr nåt du måste klara av som djurägare. Jag var extremt ledsen när jag tog bort min förra hund, det tog lång tid innan det släppte och jag tror en del av all ledsenheten var att jag kände att jag borde ha tagit bort honom tidigare och inte behålla honom så länge som vi gjorde.
Mitt i all sorg var det ändå en lättnad och jag visste att det var det enda rätta för honom.
Tyvärr överskuggas alla mina fina minnen av honom av känslan av skuld då han var så dålig på slutet än idag fast det var många år sen.

Jag vet att du gör det rätta för din hund och det är väldigt väldigt svårt ❤.

 

[Fisherling]

Vi skaffade labradoren Milla när jag var 7 år gammal. Hon blev nästan 15 år. Milla var min bästa vän, speciellt med tanke på att jag var rätt ordentligt mobbad som barn. Hon gjorde det som "tur" är väldigt tydligt att det var tid för henne, hon gick från att älska mat och att vara ute med oss på landet till att inte vilja äta eller lämna sin bädd över en natt. Mina vänner hade länge oroat sig för hur jag skulle reagera; Milla hade ändå varit en så oerhört stor del av mig, i mer än hälften av mitt liv.

Men vet du vad? Det gick bra. Hon fick lugnande i bilen (hon hatade veterinären) och så fick vi ett rum fullt av levande ljus samt kuddar och kunde säga adjö i lugn och ro. Det jag tog med mig ifrån det var att jag var glad att vi kunnat ge henne ett så långt och lyckligt liv, och all glädje hon skänkt oss. Varje gång jag drömmer om henne vet jag att hon är borta, så jag njuter bara av varje sekund jag får med henne, även fast det bara är i mitt huvud.

Hundar lämnar avtryck i våra liv och försvinner därför aldrig helt. Det är något jag finner en stor tröst i.

 

[Red_Chili]

Jag får fullständig panik när jag tänker på det. Hur fan ska man klara av det.

Så var det för mig också. Jag klarade inte heller av att ringa själv och allt var hemskt. Men, hur dumt det än må låta så var det värst innan. När det väl var gjort så visst grät jag massor, men samtidigt kände jag mig trygg i att jag tagit rätt beslut. Jag kunde inte längre gå och grubbla, fundera på när det var dags, oroa mig för hur de egentligen mådde osv. Jag hade gjort mitt och den känslan var på något sätt bättre än den ständiga oron innan, även om jag än idag börjar gråta bara jag tänker på det... Jag kommer aldrig sluta sakna dem.

 

[Sel]

Fredag 4 februari 14.30
Sökte ledigt torsdag och fredag, kommer nog inte vara människa...

Åh pepp. Ditt hjärta!
Väntan är gräslig, men för mig hjälpte det att ta vara på de sista dagarna. Jag ringde dem i slutet på veckan (kommer inte ihåg vilken dag. Det är ett mirakel att de ens förstod vad jag sa, jag satt med luren i händerna så många, många gånger..) och när signalerna väl kom fram och de svarade började jag bara storgråta. Jag fick till sist fram vem det var och att jag ville vänta över helgen - sedan proppade jag min tant full med så mycket smärtstillande hon behövde och vi gick på äventyr. Hela dagarna. Tog en massa kort, åt en massa gott.
Jag ringde mina föräldrar för att berätta för dem senare samma dag, då satt jag på en bergstopp och hade köpt med mig en liten förpackning med vaniljglass åt båda hundarna (jag har kort på Kailzie med hela näsan full av glass! ) och bara stortjöt. Det är okej. Det gör ont, man måste få vara ledsen.
Skickade meddelande till jobbet nästa dag och var ledig hela kommande veckan.

Du gör helt rätt, oavsett hur ont det gör. Det finns ingenting värdigt i att vänta tills den dagen man måste ringa akut eller bästa vännen förlorat sig själv. Kramar på dig!