Tankar om sjukvård

Status
Stängd för vidare inlägg.
Som en person med flera hälsoproblem genom livet som vården inte har kunnat hjälpa, så har jag kommit att fundera en hel del över just det här med sjukvården.
När jag med förlorad hälsa lämnades åt mitt eget öde för 11 år sedan så genomgick jag en jättestor förtroendekris, som ändrade hela min bild av vården. Jag hade dittills trott att sjukvården allenarådande hade ansvar för min hälsa, och att de hade alla svar. Jag trodde att om man blev sjuk vände man sig till sjukvården, och fick hjälp att bli frisk. Att jag sedan barn hade hälsoproblem som sjukvården inte hade kunnat hjälpa mig med (ffa hudproblem och orkeslöshet), trodde jag på något märkligt sätt berodde på att jag var dum i huvudet och misskötte mig på något vis, eller inte var ”värd” att få hjälp. Dvs att det var mitt eget fel och att jag fick skylla mig själv.

När jag sedan hamnade i situationen att jag inte längre klarade av att sköta mitt jobb eller mitt liv och varken kropp eller hjärna funkade som de skulle, och desperat och skamsen sökte sjukvården men fick till svar ”Det är inget fel på dig. Åk hem och vila lite, läs en bok kanske, så känns det snart bättre ska du se.” – då brast det. Hela min världsbild förändrades, och jag förstod att sjukvården inte var den gud jag hade vuxit upp med att tro på. Jag fann mig plötsligt lämnad helt ensam.

Det var då jag konstaterade att om jag ville försöka få tillbaks ett liv värt att leva så var jag tvungen att påbörja mitt eget hälsodetektivarbete, och började från noll med att försöka ta reda på vad hälsa egentligen ÄR och vad som bygger hälsa. Jag minns att jag inte hade nån aning om ens var jag skulle börja leta, men köpte tidningen ”Hälsa” för det lät ju åtminstone som något som hade med ämnet att göra... :D Jag kunde knappt nånting alls inom området. I min värld var min hälsa sjukvårdens ansvar, och det var nånting jag som lekman absolut INTE skulle in och försöka pilla själv i!

Sen dess har jag utbildat mig på många olika sätt, i allt från grundläggande cellbiologi till tankens kraft/healing. Tagit till mig en massa, förkastat en del. Försökt hitta mönster och få en övergripande förståelse. För ett år sedan kände jag att jag hade kommit fram till någon slags slutsats om vad som faktiskt bygger hälsa, och landade i något som jag sammanfattade under 8 rubriker, eller ”grundstenar för självläkning och hälsomässig balans”: sömnvanor, kost, rörelse, livsnjutning, avstressning, goda relationer, andning och tarmhälsa. För kroppen är fantastisk på självläkning, om den bara får möjlighet.

Jag var länge ute efter att försöka hitta specifika åtgärder för specifika problem (typ ”om du har en viss typ av hudproblem ska du äta A-vitamin”) eller hitta förklaringar på problem genom obalans i något specifikt hormon som man skulle kunna rätta till, men insåg tillslut hur fantastiskt sammanvävt allt i kroppen är och att allt verkligen hänger ihop helt och hållet. Blir det obalans i någon ända av kroppens system så kan det likt en dominoeffekt sprida sig till resten av kroppen. Både psykiskt och fysiskt. Vi är en helhet. Hela livsstilen och alla ”grundstenar” spelar roll. Känner man sig till exempel ensam och/eller otillräcklig i allt för stor utsträckning i sitt liv så kan kroppens stressystem slås på, och då kan vi få svårt att sova, vilket kan ställa till det med blodsockerregleringen, vilket även kan ställa till det med hunger- och mättnadshormonerna och/eller könshormonerna och sköldkörtelhormonerna, och stressen kan också göra att vi kan få problem med matsmältningen och svårt att ta upp tillräckligt med näring, vilket kan påverka alla möjliga delar av kroppen....

Precis när jag hade landat i min slutsats och känsla av att jag äntligen började förstå grunderna för hälsa, så hittade jag Anna Sparres podd 4Health, och har passionerat lyssnat igenom snart alla avsnitt i hela podden. Helt underbar podcast för den hälsointresserade! Särskilt eftersom hon informerar på ett så sakligt och balanserat sätt, med ett neutralt förhållningssätt som jag annars har tyckt kan vara lite svårt att hitta i hälsokretsar. Det är ofta det propageras starkt och lite ensidigt för en viss lära, behandling, diet, kosttillskott eller någon viss terapi som sägs kunna ”frälsa allt och alla och hjälpa mot allt”. Typ. Gärna kryddat med lite bitterhet mot de som inte håller med - både från skolmedicinens och alternativmedicinens sida. Jag upplever att många gärna bemöter de som väljer någon annan väg med förakt och förlöjligande (=härskarteknik...).
Inget av de sätten att uttrycka sig på eller framföra information på tilltalar mig. Och utifrån den ståndpunkten fann jag Annas podd som ett vattenhål.

Det var i Annas podd jag kom i kontakt med begreppet funktionsmedicin. Ett begrepp som var mig helt obekant innan jag började lyssna. Men jag upptäckte till min förtjusning att funktionsmedicinen förhåller sig till hälsa på ett holistiskt sätt med utgångspunkt i vetenskap för att söka orsaker till problem, istället för att bara koncentrera sig på symptomlindring. Och att funktionsmedicinen använder en matris med bl a fem livsstilsfaktorer – sömn och avslappning, motion och rörelse, nutrition, stress samt relationer – som till väldigt stor del liknar mina 8 grundstenar som jag själv hade kommit fram till.
Alltså väldigt likt vad jag själv hade landat i! Här finns ju faktiskt ett medicinskt system som jag känner mig mer hemma i. Coolt!

Det som har förvånat mig längs vägen är faktiskt hur pass många människor det finns som känner att de inte har fått bra hjälp av skolmedicinen (det är alltså inte bara jag). Jag upplever att det finns ganska många människor med svårförklarliga symptom såsom trötthet/orkeslöshet, smärtproblematik, psykiskt dåligt mående, eller andra ”diffusa” symptom som omkullkastar hela livskvalitén, som det nuvarande skolmedicinska systemet inte kan hjälpa. Och även om jag tycker att skolmedicinvården absolut kan vara bra och ha sina fördelar i vissa lägen, så kan jag inte låta bli att konstatera att det finns en del problem med det skolmedicinska system som är förhärskande i vår sjukvård idag. Det finns absolut problem med alternativen också – det är inte det jag säger. Men jag har flera gånger stött på människor som direkt ger en foliehattsstämpel om man råkar vara kritisk mot skolmedicinen – som att den inte får kritiseras. Och den inställningen gör mig obehaglig till mods. För det finns folk som får hjälp av skolmedicinen, och det finns de som inte får hjälp. Det finns de som får hjälp av något annat medicinskt system (som funktionsmedicin, traditionell kinesisk medicin, ayurveda, homeopati - för att nämna några exempel), och det finns de som inte får hjälp. Det finns de som mår dåligt av biverkningar från skolmedicinska preparat, och det finns de som mår dåligt av behandlingar inom andra medicinska system.

Här hävdas det ofta att det behöver finnas vetenskapliga bevis. Och det tycker jag också är bra. Men begreppet ”vetenskapliga bevis” är en djungel. Inom funktionsmedicinen t ex så lutar man sig bara mot sånt som är vetenskapligt bevisat. Ändå arbetar man på ett helt annat sätt där än inom skolmedicinen. Och inom traditionell kinesisk medicin arbetar man med energisystemet, som vi knappt ens har hunnit börja nosa på inom vetenskapen än, även om det har använts praktiskt i hur många år som helst.

Och så är vi ju individer. I vetenskapliga test finns det alltid prickar som faller långt utanför det generella resultatet. Tänk om jag råkar vara en sån prick vid något tillfälle? Då vill jag gärna ha utrymme för att få vara det. Att inte tillåta någon annan vård än den som majoriteten utifrån vetenskapliga tester fungerar efter, är att utestänga alla som inte tillhör majoriteten. Läskigt, om du frågar mig.

Och så är det många som nämner ordet ”placebo”, som om det vore något man helst vill spotta ut och trampa på. Men fatta vilken makt det finns i placebo!! Det som verkligen betyder något både för produktiviteten, samhällsnyttan, individen och livskvalitén måste ju ändå vara hur man själv upplever att man mår. Det blir ju en fantastisk skillnad för mig som individ om jag upplever att jag är sjuk och inte kan jobba eller leva ett normalt liv, jämfört med om jag upplever att jag är frisk och mår bra!
Är det liksom inte det som måste vara själva poängen med hälsa egentligen?! = Hur jag själv upplever att jag mår?!
Dvs att få någon att uppleva sig själv som frisk, lite oavsett vad provsvaren säger (Det var det som hände mig – jag var för sjuk för att klara av mitt liv men alla provsvar var OK och läkaren sa då att jag var frisk. Jag var oändligt långt ifrån frisk, kan jag berätta. Men det struntade läkaren i, för provsvaren var det som gällde. Helt galet, tycker jag!)
Placebo måste ju vara the shit! Det om något är väl ett område som skulle vara högintressant att förstå och bemästra!

(Här måste jag bara få göra ett till instick: Jag var på en föreläsning en gång med en föreläsare som forskar en del om placebo, och han pratade om att det finns ett ”placebocentrum” i hjärnan som styr vår benägenhet att känna oss friska, och att det fanns tecken på att detta centrum var förminskat eller hade lägre aktivitet hos t ex fibromyalgipatienter. Hur intressant är inte det?!)


(forts. nedan)
 

(forts. från ovan)

Tänk om det kunde bli mer accepterat att olika medicinska system kunde användas parallellt, som komplement till varandra. Så att det blev lättare att söka efter vad som funkar för just en själv. Plus att de människor som är intresserade av att engagera sig i och ta ansvar för sin egen hälsa också skulle kunna få mer hjälp att göra det. Livsstilen är ju så oerhört viktig, och vår västvärlds-/välfärdslivsstil är i många lägen hälsofrämmande. Att på ett samordnat sätt utbilda, informera och hjälpa de människor som vill ha hjälp med svårlösta hälsoproblem som skulle kunna vara livsstilsrelaterade till en mer hälsofrämjande livsstil skulle nog kunna vara mer än guld värt.

Jag förstår att det är svårt att få in en sån vision i det ekonomiska system som den skolmedicinska sjukvården försöker anpassa sig till idag. Och jag säger inte att det inte är komplext – det är helt förståeligt att samhället har valt ETT medicinskt system att hålla sig till. Och jag har definitivt inte någon färdig bild av hur jag tycker att det skulle kunna fungera. Men det jag tycker att vi kan ändra på redan idag är attityder. I vissa kretsar börjar det nästan glöda hat i ögonen om man pratar om alternativa medicinska system, och jag har sett skrämmande förslag om att förbjuda alla alternativ till den skolmedicinska vården.

Jag har fått höra att andra/alternativa medicinska system inte ska få finnas för att de bara är ute efter att tjäna pengar. Det kan jag tycka är en märklig kommentar från företrädare för en vård i händerna på en läkemedelsindustri som är en av världens största industrier rent ekonomiskt, och från vilken man hör vittnesmål om att ekonomi går före etik i vissa lägen.
Jag har fått höra att andra/alternativa medicinska system inte ska få finnas för att de är farliga för folks hälsa. Det kan jag tycka är en märklig kommentar från företrädare för en vård där biverkningar både kan ge bestående men och vara dödliga, och där det förekommer att patienter kan få många olika läkemedel utskrivna som rent av kan krocka med varandra.
Jag har fått höra att andra/alternativa medicinska system inte ska få finnas för att de är verkningslösa. Det kan jag tycka är en märklig kommentar från företrädare för en vård som uppenbarligen inte alls klarar av att hjälpa alla som behöver hjälp. Plus att det ju faktiskt förekommer många vittnesmål om folk som fått hjälp med sin hälsa genom andra medicinska system.

Jag kan inte se att något medicinskt system är perfekt. Jag har fått jättebra hjälp från den skolmedicinska vården i vissa lägen. Men i andra lägen har jag blivit lämnad åt mitt öde, med en ohälsa som inte går att leva med. Jag tror inte på att det finns något system som kan hjälpa alla, vid alla hälsoproblem. Olika åkommor kan behöva bemötas på olika sätt. Just därför tycker jag att det kan behövas en mer ödmjuk inställning och mer samarbete. När jag påbörjade mitt hälsodetektivarbete visste jag inte ens att vården var uppdelad i olika medicinska system, och att det fanns skolmedicinsk vård och alternativ vård. Begreppen i sig är så luddiga så jag vet egentligen inte ens idag vilka begrepp som används till vad. Jag tycker också att det är synd att jag hade fått den felaktiga bilden av och förväntan på den skolmedicinska vården som någon slags allsmäktig allvetande gud som kan lösa allt. Tänk vad bra om det fanns mer och bättre information om hur vården är uppbyggd, och som kunde vara mer allmänt känd (för att förhindra besvikelser och bitterhet). Och tänk om fler kunde få hjälp med sina hälsoproblem genom att få hjälp till en hälsosammare livsstil! Tänk om det kunde finnas lite mer samarbete mellan olika alternativ inom vården, så att varje enskild individs egen hälsoupplevelse kunde sättas i främsta rummet!
:heart
 
Jag har tänkt likadant. Den vård som erbjuds är för begränsad. Jag har i princip bara erbjudit kbt och mediciner för min panikångest och detta fungerade inte. Jag blev inte arbetsför och psykiatern föreslog förtidspension. Nu hade jag tur och hittade alternativ som fungerade.

Nu hoppas jag att den vanliga vården kan hjälpa mig med mina nuvarande problem då jag inte längre har orken att kämpa ensam och misslyckas med mina egna insatser att förändra.
 
Den resan har också gåtts igenom här, både i min släkt o hos mig till viss del. Det är en dröm att sjukvården skulle kunna samarbeta med komplementär medicin för att få en helhet. Sist jag pratade med en läkare sa han "vi är inte till för att bota, utan att lindra". Då började jag fundera.
Jag tror vi är bara i starten på att se en helhet, tänk när fler får upp ögonen för just tarmhälsan. Hur mycket den påverkar. Jag lever i en familj som varit nära döden flertal gånger, senast för några veckor sen och med hjälp av den vanliga vården samt komplement har det gått bra. Jag har en släkting som blivit frisk från "obotbar reumatism" och även tumör utan hjälp av den vanliga vården utan enbart på komplement, jag själv blev frisk från depression, ångest och tvångstankar av hypnos (inte den som erbjuds i den vanliga vården). När vi kan se en helhet, då har vi kommit lång väg framåt.
 
Den resan har också gåtts igenom här, både i min släkt o hos mig till viss del. Det är en dröm att sjukvården skulle kunna samarbeta med komplementär medicin för att få en helhet. Sist jag pratade med en läkare sa han "vi är inte till för att bota, utan att lindra". Då började jag fundera.
Jag tror vi är bara i starten på att se en helhet, tänk när fler får upp ögonen för just tarmhälsan. Hur mycket den påverkar. Jag lever i en familj som varit nära döden flertal gånger, senast för några veckor sen och med hjälp av den vanliga vården samt komplement har det gått bra. Jag har en släkting som blivit frisk från "obotbar reumatism" och även tumör utan hjälp av den vanliga vården utan enbart på komplement, jag själv blev frisk från depression, ångest och tvångstankar av hypnos (inte den som erbjuds i den vanliga vården). När vi kan se en helhet, då har vi kommit lång väg framåt.
Framåt lär vi aldrig komma så länge sjuka människor vänder sig till kvackare samt tror att det är vetenskap när man strösslar med anekdotiska exempel.
 
Jag tänker att det är viktigt att skilja på sådant som bevisats ha effekt, sådant som inte är studerat än, och sådant där man trots många studier inte kunnat hitta någon effekt. I alla dessa grupper kan man hitta människor som blivit friskare eller sjukare under behandlingen, men för att kunna säga att det verkligen berodde på behandlingen och inte något annat behövs ordentliga studier på större underlag än enstaka personer.

Det innebär inte att vetenskapen idag har alla svar, i så fall vore ju all vidare medicinsk forskning onödig. Jag tycker dock att våra gemensamma skattepengar ska läggas på behandlingar som bevisats fungera, samt att studera övriga behandlingar för att se OM de har effekt och i så fall mot vad.

Gällande biverkningar är det alltid en avvägning huruvida den positiva effekten är värd biverkningsrisken, men för att veta det krävs ju studier. För ett preparat som bevisats ge ökad överlevnad i cancer kan man acceptera mer och värre biverkningar än för en "medicin" som ingen någonsin lyckats påvisa positiv effekt av.
 
Jag tycker ju att egenvård också hör hemma i det här. Jag har t.ex. inte enda gång fått kostråd gällande t.ex. hur jag ska må bättre gällande panikångest eller utmattning. Nu vet jag dock att t.ex. socker och koffein är väldigt negativt för mig, men det har jag inte alltid vetat. Att det inte är nyttigt är ju ingen nyhet men att de har påverkat mitt mående så stort, det är liksom på ett helt annat plan.
 
Jag tycker ju att egenvård också hör hemma i det här. Jag har t.ex. inte enda gång fått kostråd gällande t.ex. hur jag ska må bättre gällande panikångest eller utmattning. Nu vet jag dock att t.ex. socker och koffein är väldigt negativt för mig, men det har jag inte alltid vetat. Att det inte är nyttigt är ju ingen nyhet men att de har påverkat mitt mående så stort, det är liksom på ett helt annat plan.
Kostråd är jättesvårt. Det finns generellt inga jätteduktiga på kost, inte ens dietister. En sak jag funderar på är sjukhus-maten. Att den kan vara så undermålig är jättekonstigt, maten är ju grunden till en god hälsa (sen kan ju skit hända ändå) men där kompetensen ska finnas så finns inte den.
 
Jag tänker att det är viktigt att skilja på sådant som bevisats ha effekt, sådant som inte är studerat än, och sådant där man trots många studier inte kunnat hitta någon effekt. I alla dessa grupper kan man hitta människor som blivit friskare eller sjukare under behandlingen, men för att kunna säga att det verkligen berodde på behandlingen och inte något annat behövs ordentliga studier på större underlag än enstaka personer.

Det innebär inte att vetenskapen idag har alla svar, i så fall vore ju all vidare medicinsk forskning onödig. Jag tycker dock att våra gemensamma skattepengar ska läggas på behandlingar som bevisats fungera, samt att studera övriga behandlingar för att se OM de har effekt och i så fall mot vad.

Gällande biverkningar är det alltid en avvägning huruvida den positiva effekten är värd biverkningsrisken, men för att veta det krävs ju studier. För ett preparat som bevisats ge ökad överlevnad i cancer kan man acceptera mer och värre biverkningar än för en "medicin" som ingen någonsin lyckats påvisa positiv effekt av.
Såklart. Men att Sverige inte följer andra spår, som många andra länder gör (som kommit längre än oss i helhetsperspektivet) och inte ens bryr sig, det tycker jag är konstigt. Och det gör att jag hellre söker mig till läkare som förstår helheten, det blir fler men är ännu svåra att hitta. Ofta har de så många patienter också så det är svårt att få tid.
 
Kostråd är jättesvårt. Det finns generellt inga jätteduktiga på kost, inte ens dietister. En sak jag funderar på är sjukhus-maten. Att den kan vara så undermålig är jättekonstigt, maten är ju grunden till en god hälsa (sen kan ju skit hända ändå) men där kompetensen ska finnas så finns inte den.
Har jag missat något? Hur var studien upplagd vilka diagosområden täcktes? Hur valdes kontrollgrupper`? Hur långt strkte sig undersökningar i tid?
 
Jag har, tyvärr, haft mycket vårdkontakter under årens lopp. Och som för det flesta har det varit vin och vatten. Ibland undrar man hur nötterna har blivit utexaminerade, ibland är de så fantastiska att man vill, inte bokstavligt, kyssa deras fötter. Allt som allt har vi en fantastisk allmänvård i Sverige. Vi ligger i framkanten inom många forskningsområden. Sedan kan det alltid förbättras, absolut. Att ta ett helhetsgrepp är något vården definitivt kunde förbättras inom.

Det är svårt, med rätta tycker jag, att få ett läkemedel godkänt i Sverige. Det måste ligga grundlig empirisk forskning bakom, ofta under flera år så att man även kan studera eventuella bieffekter. Det kan och ska inte baseras på individuella egenupplevda erfarenheter. Allmänvården innefattar även vissa alternativa metoder som akupunktur, naturläkemedel, 'recept' på motion osv. Även icke-läkemedelsmetoder är svåra att bli accepterade i Sverige, i den mening att den ingår i sjukvårdsförsäkringen. KBT tex fanns länge i andra länder innan den kom till Sverige. Just psykosomatiska vårdbehov är svåra, har du brutit ett ben, har du liksom. Har du cancer så finns det inga alternativ. Däremot måendet som ofta hör samman med andra fysiska faktorer är mer komplexa.

Fysisk sjukdom är det visat påverkar mentalt och vice versa, inte särskilt konstigt. Hur den sedan tar sig uttryck varierar från människa till människa. Där kan allmänvården förbättra sig.

Det är inget som stoppar en individ från att söka alternativ medicin och vård, frågan är väl snarare om det ska ingå i den allmänna sjukvårdsersättningen. Placebo är kraftfullt. Det finns exempel på hur någon blind plötsligt kan se och om man bortser från Gud (vilket jag gör) är det ändå tron som ger effekt. Allmänvården är till för att människor ska må bättre. Om en person genom alternativ gör det, är det fantastiskt. Men det finns en gräns. När man tror att böner kan 'bota' min diabetes då har den gränsen korsats.
 
Jag håller helt med Ts och hoppas att vi i Sverige snart vågar följa Norges fotspår vad gäller vården. Många tror gärna att den vård som bedrivs i Sverige är så säker men så är det inte. Se bara senaste exemplet i raden med essure. Trots att tillverkaren dragit tillbaka sin produkt pga av dess hemska biverkningar skriker vården om masspsykos när kvinnor söker hjälp. Sorgligt är vad det är.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Har pratat med en läkare nu på företagshälsovården. Det var intressant. Första gången jag var på FHV kände jag inte att jag och läkaren...
Svar
2
· Visningar
767
Senast: Sasse
·
  • Artikel
Dagbok Det hade kunnat vara ett paradis. Vi hade kunnat ge varandra kärlek och respekt. Se varandra, lyfta varandra, inkludera varandra. Vi...
Svar
1
· Visningar
442
Senast: Hera_62
·
  • Artikel
Dagbok Först tänkte jag skriva i en kropp som inte orkar, men grejen är att ju längre tid jag varit sjuk desto mer en del av mig känns kroppen...
2 3
Svar
47
· Visningar
6 295
Senast: manda
·
  • Artikel
Dagbok Jag tänker mycket, vilket är ett problem. Problem säger du, det är väl bara bra att tänka? Och du kanske har rätt, om det ur tanken föds...
Svar
13
· Visningar
955
Senast: bettysmatte
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Byta jobb. Men vad göra?
  • Vad gör vi? Del CXCIV
  • Vabruari

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp