Jag skriver det här med stor sorg och hoppas på sakliga råd från er som har erfarenhet av hundar med svår ångest eller ljudrädsla.
Vi har en liten blandrastik på drygt sex år som vi älskar oerhört mycket. Problemet är att hennes rädsla har blivit värre och värre genom åren, och nu börjar jag tyvärr fundera över hennes livskvalitet.
Har n har bott med oss hela livet och alltid haft det tryggt och bra hos oss. Egentligen började problemen redan vid könsmognaden, när hon var omkring 8–9 månader och fick sitt första löp. Då förändrades hon. Hon utvecklade en massa osäkerhet och rädslor för allt möjligt, långvarig matvägran och blev så mager att vi gjorde en omfattande veterinärutredning. Man hittade egentligen inget tydligt medicinskt fel. Eftersom hennes mående verkade vara tydligt kopplat till löpen rekommenderade veterinären kastration, och vi valde att följa det rådet. Efter kastrationen blev matvägran mycket bättre och hon verkade också må något bättre psykiskt.
Vi tog även hjälp av en utbildad hundtränare och beteendeutredare. Bedömningen var att hon visade väldigt mycket osäkerhet. Under lång tid jobbade vi med olika övningar för att stärka hennes självförtroende och minska hennes osäkerhet. Hon blev väldigt duktig på övningarna och fick fin kroppskontroll, men trots allt arbete blev hon egentligen aldrig en tryggare hund. Träningen gav alltså viss effekt på hennes färdigheter, men inte på själva rädslan. Hundtränarens råd blev till slut att försöka ”skydda henne” så gott det går för saker som gör henne osäker och rädd, och att hennes rädslor troligen vara genetiska.
Det här är alltså inte ett problem som uppstått nyligen, utan något vi levt med och arbetat aktivt med i över fem år.
I dag handlar det inte längre bara om åska eller fyrverkerier. Hon blir rädd t.o.m i sitt eget hem. Om en bil gasar till lite på vägen utanför kan hon börja skaka. Hon blir lätt spänd, vaksam och har svårt att komma ner i varv igen. Det som oroar mig mest är att rädslorna verkar bli mer långvariga. Vi hade åska för nästan en vecka sedan och på kvällarna blir hon fortfarande ibland rädd och skakar, trots att ovädret sedan länge är över. Kan räcka med ett svagt ljud för att utlösa detta. Förr kunde hon återhämta sig snabbare, men nu känns det som att hon fastnar i ett stresspåslag som håller i sig länge.
Även veterinärbesök innebär ett enormt stresspåslag för henne. Senast vi var där, för att få utskrivet lugnande inför nyår, hörde veterinären ett blåsljud på hjärtat som hon bedömde sannolikt berodde på den extrema stressen. Något sådant har ingen veterinär hört tidigare.
Hon vill nästan aldrig gå ut. När det är dags för promenad ligger hon ofta kvar i sin bädd och rullar över på rygg för att göra motstånd när vi försöker få med henne. Vi går bara mycket korta rundor i kvarteret, eftersom det är det enda som fungerar. Även då är hon ständigt på helspänn. Kommer en bil, ett oväntat ljud eller till och med en lite kraftigare vindpust kan hon bli skrämd. Vid några enstaka tillfällen har hon gjort halvhjärtade utfall mot min man när han lyft upp henne ur bädden för att ta ut henne. Jag uppfattar det inte som aggressivitet i grunden, utan som en hund som är så rädd att hon försöker slippa situationen.
Hon är också extremt bunden till mig. Om jag åker och handlar, trots att resten av familjen som hon bott med hela livet är hemma, blir hon mycket orolig och lugnar sig inte förrän jag kommer tillbaka.
Vi har under flera år gjort stora anpassningar för hennes skull. Vi har sällan gäster, vi reser i princip aldrig eftersom vi inte hittat någon hundvakt hon mår bra hos, och jag känner mig själv ganska bunden till hemmet. Det är förstås inte det viktigaste, det viktigaste är att hon verkar leva med så mycket oro.
Samtidigt är det här det svåraste. När hon känner sig trygg hemma är hon världens finaste hund. Hon är otroligt kärleksfull, vill gärna ligga nära oss och kan vara både glad och lekfull. Hon älskar nuförtiden mat och godsaker. Hon älskar oss och vi älskar henne. Det är därför det här gör så ont. Jag vill inte ge upp om henne, men jag vill inte heller hålla fast vid henne om hon faktiskt lider större delen av sitt liv.
Min plan är att göra ett sista seriöst försök genom att söka en veterinär med särskild kompetens inom beteendemedicin och utreda om psykofarmaka, i kombination med beteendebehandling, skulle kunna hjälpa henne. Jag inser att även själva veterinärbesöket kommer att bli en stor utmaning för henne, men jag känner att jag vill ge henne den chansen innan jag fattar ett så svårt beslut. Om inte ens det hjälper börjar jag tyvärr fundera på om avlivning kan vara det mest barmhärtiga alternativet.
Jag skriver inte det här för att någon ska tala om för mig att avliva henne eller inte. Jag skulle däremot gärna vilja höra från er som haft hundar med liknande problem.
Har någon haft en hund med så här omfattande ångest?
Hade läkemedel någon effekt? Hur resonerade ni kring hundens livskvalitet?
Finns det något mer ni tycker att jag absolut bör prova innan jag fattar ett så svårt beslut?
Tack till alla som orkat läsa.
Vi har en liten blandrastik på drygt sex år som vi älskar oerhört mycket. Problemet är att hennes rädsla har blivit värre och värre genom åren, och nu börjar jag tyvärr fundera över hennes livskvalitet.
Har n har bott med oss hela livet och alltid haft det tryggt och bra hos oss. Egentligen började problemen redan vid könsmognaden, när hon var omkring 8–9 månader och fick sitt första löp. Då förändrades hon. Hon utvecklade en massa osäkerhet och rädslor för allt möjligt, långvarig matvägran och blev så mager att vi gjorde en omfattande veterinärutredning. Man hittade egentligen inget tydligt medicinskt fel. Eftersom hennes mående verkade vara tydligt kopplat till löpen rekommenderade veterinären kastration, och vi valde att följa det rådet. Efter kastrationen blev matvägran mycket bättre och hon verkade också må något bättre psykiskt.
Vi tog även hjälp av en utbildad hundtränare och beteendeutredare. Bedömningen var att hon visade väldigt mycket osäkerhet. Under lång tid jobbade vi med olika övningar för att stärka hennes självförtroende och minska hennes osäkerhet. Hon blev väldigt duktig på övningarna och fick fin kroppskontroll, men trots allt arbete blev hon egentligen aldrig en tryggare hund. Träningen gav alltså viss effekt på hennes färdigheter, men inte på själva rädslan. Hundtränarens råd blev till slut att försöka ”skydda henne” så gott det går för saker som gör henne osäker och rädd, och att hennes rädslor troligen vara genetiska.
Det här är alltså inte ett problem som uppstått nyligen, utan något vi levt med och arbetat aktivt med i över fem år.
I dag handlar det inte längre bara om åska eller fyrverkerier. Hon blir rädd t.o.m i sitt eget hem. Om en bil gasar till lite på vägen utanför kan hon börja skaka. Hon blir lätt spänd, vaksam och har svårt att komma ner i varv igen. Det som oroar mig mest är att rädslorna verkar bli mer långvariga. Vi hade åska för nästan en vecka sedan och på kvällarna blir hon fortfarande ibland rädd och skakar, trots att ovädret sedan länge är över. Kan räcka med ett svagt ljud för att utlösa detta. Förr kunde hon återhämta sig snabbare, men nu känns det som att hon fastnar i ett stresspåslag som håller i sig länge.
Även veterinärbesök innebär ett enormt stresspåslag för henne. Senast vi var där, för att få utskrivet lugnande inför nyår, hörde veterinären ett blåsljud på hjärtat som hon bedömde sannolikt berodde på den extrema stressen. Något sådant har ingen veterinär hört tidigare.
Hon vill nästan aldrig gå ut. När det är dags för promenad ligger hon ofta kvar i sin bädd och rullar över på rygg för att göra motstånd när vi försöker få med henne. Vi går bara mycket korta rundor i kvarteret, eftersom det är det enda som fungerar. Även då är hon ständigt på helspänn. Kommer en bil, ett oväntat ljud eller till och med en lite kraftigare vindpust kan hon bli skrämd. Vid några enstaka tillfällen har hon gjort halvhjärtade utfall mot min man när han lyft upp henne ur bädden för att ta ut henne. Jag uppfattar det inte som aggressivitet i grunden, utan som en hund som är så rädd att hon försöker slippa situationen.
Hon är också extremt bunden till mig. Om jag åker och handlar, trots att resten av familjen som hon bott med hela livet är hemma, blir hon mycket orolig och lugnar sig inte förrän jag kommer tillbaka.
Vi har under flera år gjort stora anpassningar för hennes skull. Vi har sällan gäster, vi reser i princip aldrig eftersom vi inte hittat någon hundvakt hon mår bra hos, och jag känner mig själv ganska bunden till hemmet. Det är förstås inte det viktigaste, det viktigaste är att hon verkar leva med så mycket oro.
Samtidigt är det här det svåraste. När hon känner sig trygg hemma är hon världens finaste hund. Hon är otroligt kärleksfull, vill gärna ligga nära oss och kan vara både glad och lekfull. Hon älskar nuförtiden mat och godsaker. Hon älskar oss och vi älskar henne. Det är därför det här gör så ont. Jag vill inte ge upp om henne, men jag vill inte heller hålla fast vid henne om hon faktiskt lider större delen av sitt liv.
Min plan är att göra ett sista seriöst försök genom att söka en veterinär med särskild kompetens inom beteendemedicin och utreda om psykofarmaka, i kombination med beteendebehandling, skulle kunna hjälpa henne. Jag inser att även själva veterinärbesöket kommer att bli en stor utmaning för henne, men jag känner att jag vill ge henne den chansen innan jag fattar ett så svårt beslut. Om inte ens det hjälper börjar jag tyvärr fundera på om avlivning kan vara det mest barmhärtiga alternativet.
Jag skriver inte det här för att någon ska tala om för mig att avliva henne eller inte. Jag skulle däremot gärna vilja höra från er som haft hundar med liknande problem.
Har någon haft en hund med så här omfattande ångest?
Hade läkemedel någon effekt? Hur resonerade ni kring hundens livskvalitet?
Finns det något mer ni tycker att jag absolut bör prova innan jag fattar ett så svårt beslut?
Tack till alla som orkat läsa.
