Trudeaus blackface-skandal

[Fruentimber]

Det var det du ville, ja. Så då hade du inte behövt försöka dölja det med ”nu blir jag väldigt nyfiken”. Apropå diskussionstekniker då.

Den tar jag.

 

[Petruska]

Förvånar mig inte alls, eftersom du själv använder dig av samma teknik återkommande. Jag vill bara markera vilken oschysst diskussionsteknik och härskarteknik det är, det är allt.

Och hur skulle du göra själv, i det fall där du (med rätt eller orätt) uppfattade att du mötte en rätt distinkt ilska, delvis riktad mot dig själv? Här på buke, alltså.

Att bara svara stilla och lugnt, utan att alls förhålla sig till den uppfattade ilskan, brukar enligt min erfarenhet intensifiera ilskan (eller om nu personen inte är arg, så brukar det intensifiera de drag i skrivandet som jag uppfattar som ilska).

 

[Fruentimber]

Och hur skulle du göra själv, i det fall där du (med rätt eller orätt) uppfattade att du mötte en rätt distinkt ilska, delvis riktad mot dig själv? Här på buke, alltså.

Att bara svara stilla och lugnt, utan att alls förhålla sig till den uppfattade ilskan, brukar enligt min erfarenhet intensifiera ilskan (eller om nu personen inte är arg, så brukar det intensifiera de drag i skrivandet som jag uppfattar som ilska).

Då delar vi inte erfarenhet diskussionsmässigt. Min erfarenhet säger tvärtom, att påpekande eller felaktigt pådyvlande av känslor på meningsmotståndaren snarare riskerar att elda upp personen. En person som från början kanske inte ens är uppeldad. Måste man påpeka känslor, kan det ju vara bättre med en fråga istället för ett påstående.

 

[Petruska]

Då delar vi inte erfarenhet diskussionsmässigt. Min erfarenhet säger tvärtom, att påpekande eller felaktigt pådyvlande av känslor på meningsmotståndaren snarare riskerar att elda upp personen. En person som från början kanske inte ens är uppeldad. Måste man påpeka känslor, kan det ju vara bättre med en fråga istället för ett påstående.

Det var inte så jag menade. Det jag menade var att såväl att försöka säga "jag vet inte hur jag ska nå fram när du låter så arg" och att skriva det i bästa välmening, som att i sitt tysta inre, utan att skriva det, notera att personen låter arg och ändå försöka att bara svara sakligt på sakinnehållet (ducka för den känsla man uppfattar sig möta) ger båda lika dåligt resultat när jag försöker mig på någon av dem.

Den tredje strategi som jag kan komma på, är att inte svara alls, därför att jag ser så mycket ilska som jag inte vet hur jag ska möta. Det brukar resultera i, som jag uppfattar det, ilskna kommentarer om att jag inte svarar.

Alltså, min fråga är helt uppriktig här. Jag har ingen fungerande strategi för de här tillfällena.

Gäller det situationer när jag möter personer i rummet, brukar det gå att snirkla sig fram på något vis, och det kanske det gör här också ibland. Men de tillfällen jag minns, är de då jag inte klarar av att undvika att så att säga provocera fram mer av det jag uppfattar som ilska. Eller att genom tystnad åstadkomma samma sak.

Det är verkligen inte en avsiktlig härskarteknik om jag skulle skriva tex så som @mandalaki skrev. Snarare är avsikten då att försöka förklara varför jag inte riktigt vet hur jag ska vända mig. Alltså ett uttryck för villrådighet, snarast.

Eftersom du så tydligt uttalar dig negativt om den strategin, tänkte jag att du kanske hade något kreativt tips?

 

[Fruentimber]

Det var inte så jag menade. Det jag menade var att såväl att försöka säga "jag vet inte hur jag ska nå fram när du låter så arg" och att skriva det i bästa välmening, som att i sitt tysta inre, utan att skriva det, notera att personen låter arg och ändå försöka att bara svara sakligt på sakinnehållet (ducka för den känsla man uppfattar sig möta) ger båda lika dåligt resultat när jag försöker mig på någon av dem.

Den tredje strategi som jag kan komma på, är att inte svara alls, därför att jag ser så mycket ilska som jag inte vet hur jag ska möta. Det brukar resultera i, som jag uppfattar det, ilskna kommentarer om att jag inte svarar.

Alltså, min fråga är helt uppriktig här. Jag har ingen fungerande strategi för de här tillfällena.

Gäller det situationer när jag möter personer i rummet, brukar det gå att snirkla sig fram på något vis, och det kanske det gör här också ibland. Men de tillfällen jag minns, är de då jag inte klarar av att undvika att så att säga provocera fram mer av det jag uppfattar som ilska. Eller att genom tystnad åstadkomma samma sak.

Det är verkligen inte en avsiktlig härskarteknik om jag skulle skriva tex så som @mandalaki skrev. Snarare är avsikten då att försöka förklara varför jag inte riktigt vet hur jag ska vända mig. Alltså ett uttryck för villrådighet, snarast.

Eftersom du så tydligt uttalar dig negativt om den strategin, tänkte jag att du kanske hade något kreativt tips?

"Kreativt tips"? Näe. Bara skit i härskartekniker liksom, så har diskussionen större chans att flyta på och ingen behöver degradera den andre. Hur icke-kreativt det rådet än må vara så kan jag inte se hur man vinner något alls på att använda sig av sådana tekniker.

 

[Thaliaste]

Du verkar så arg så jag når nog inte fram men:

”Vi” eller ”jag” är inget felaktigt litet ordval i det här sammanhanget - det inrymmer hela problematiken. När Trudeau eller någon annan säger ”vi visste inte bättre” eller ”i dag vet vi bättre” så illustrerar de grunden för t ex blackface-rasismen. Det finns ett vi (vita) och ett dom (ickevita*) och vi kunde göra oss jätteroliga på deras bekostnad genom att måla oss svarta. Och vi vet numera att det är fel så vi kallar det att tiderna har ändrats medan de har vetat det hela tiden. Fast det har inte räknats.

Så ett ”vi” i stället för ett ”jag” betyder väldigt mycket i det här fallet.

* = här (och tidigare i tråden) gör jag mig skyldig till samma sak med mitt ordval ickevita. Det finns vita och så finns det ickevita

Jag var inte ett dugg arg. Mer uppgiven över att en intressant trådstart som uppmuntrar till självreflektion dödas i en mängd inlägg som mest verkar syfta till att hitta saker och kritisera andra för och sedan driva sin tes a la "jag har minsann rätt i vad du egentligen står för eftersom du använde ord X" och försöker bevisa det med den ena referensen efter den andra. Jag blir uppgiven eftersom jag ser denna polarisering mellan de som använder RÄTT (tm) ord, och de som använder FEL ord ibland, som ett uttryck för polariseringen som ökar i IRL-samhället. De som är djupt insatta inom kunskaper och referenser, och det just nu godkända språket slår på dem som visar sig inte vara lika insatta. Och de senare blir irriterade på de förra eftersom de upplever det att man kan ju inte säga nånting utan att få skäll, när man önskar en vilja att förstå vad en försöker säga även om nåt ord ibland inte tillhör den godkända listan. Leder den här polariseringen oss framåt? Minskar den klyftorna och rasismen?

Du själv exemplifierar ju utmärkt i ditt inlägg. Eftersom du vet att du använder ett icke godkänt ord gör du en avbön redan innan du postar, för att visa att du vet vad andra kommer att kritisera dig för. Vad driver dig till att göra det? Det kan tyckas berömvärt att du visar sig så upplyst om ditt eget problematiska språk, men samtidigt bidrar det till föreställningen att det är bäst att inte uttala sig om man inte kan de rätta orden, och om man ändå måste uttala sig så är det bäst att peta in en massa fotnoter att man i alla fall är medveten om sina egna fel.

 

[Thaliaste]

Det var inte så jag menade. Det jag menade var att såväl att försöka säga "jag vet inte hur jag ska nå fram när du låter så arg" och att skriva det i bästa välmening, som att i sitt tysta inre, utan att skriva det, notera att personen låter arg och ändå försöka att bara svara sakligt på sakinnehållet (ducka för den känsla man uppfattar sig möta) ger båda lika dåligt resultat när jag försöker mig på någon av dem.

Den tredje strategi som jag kan komma på, är att inte svara alls, därför att jag ser så mycket ilska som jag inte vet hur jag ska möta. Det brukar resultera i, som jag uppfattar det, ilskna kommentarer om att jag inte svarar.

Alltså, min fråga är helt uppriktig här. Jag har ingen fungerande strategi för de här tillfällena.

Gäller det situationer när jag möter personer i rummet, brukar det gå att snirkla sig fram på något vis, och det kanske det gör här också ibland. Men de tillfällen jag minns, är de då jag inte klarar av att undvika att så att säga provocera fram mer av det jag uppfattar som ilska. Eller att genom tystnad åstadkomma samma sak.

Det är verkligen inte en avsiktlig härskarteknik om jag skulle skriva tex så som @mandalaki skrev. Snarare är avsikten då att försöka förklara varför jag inte riktigt vet hur jag ska vända mig. Alltså ett uttryck för villrådighet, snarast.

Eftersom du så tydligt uttalar dig negativt om den strategin, tänkte jag att du kanske hade något kreativt tips?

Mitt bästa tips är det som @Fruentimber redan nämnt, att fråga istället för att påstå. Är du villrådig, så säg det helt enkelt.

 

[Thaliaste]

Jag förstod det som en reflektion över att det är svårt för gruppen med makt som stått för rasismen att påstå att det var en annan tid och därmed tycka att det nog inte var så farligt. Det känns liksom bara inte särskilt relevant. Jag tror inte att någon svart man eller kvinna samtyckte nämligen, vare sig då eller nu.

Att ställa sig demonstrativt i en annan ortogonalt orienterad smal åsiktskorridor och försvara dåtida rasism, får man göra, men knappast utan att få mothugg och en diskussion kring hur relevant ställningstagandet är och hur det visar på okunskap kring hur djupt rasismen har präglat olika delar av vår kultur och språkbruk.

Jag tycker dock att det är en tråkigt bemötande när någon startar en tråd som syftar till självreflektion, att gå in och säga att trådens ämne för det första inte borde diskuteras på Buke, och om den ändå gör det så kommer den att sluta i fel slutsats. Dessutom är ju inte Buke "helvitt", betyder det att vissa kan få diskutera trådens ämne även om de flesta inte bör göra det? Ska man börja sina inlägg med att redovisa sin hudfärg för att andra användare ska kunna avgöra om jag har ett relevant inlägg eller om jag borde ha hållit tyst? Att ens börja i den änden att vissa ämnen inte bör diskuteras alls av vissa grupper leder till en återvändsgränd tror jag, det kommer inget gott ur det. Att vi alla behöver förhålla oss till våra egna privilegier när vi pratar om erfarenheter, och ju en annan sak än att vi inte bör prata alls i grupp om ett fenomen. Likaså att det ibland finns behov av separatistiska forum, det är inte detsamma som att diskussioner om vissa ämnen alltid bör hållas uppdelat.

Jag tycker också att du är otydlig i din slutsats, kritiserar du användare som menar att händelsen år X (dåtid) inte var så farligt DÅ när det hände eller användare som menar att det inte är så allvarligt IDAG vad en person (jag själv eller Trudeau) gjorde då?

 

[Sleepy]

Eftersom du vet att du använder ett icke godkänt ord gör du en avbön redan innan du postar, för att visa att du vet vad andra kommer att kritisera dig för. Vad driver dig till att göra det? Det kan tyckas berömvärt att du visar sig så upplyst om ditt eget problematiska språk, men samtidigt bidrar det till föreställningen att det är bäst att inte uttala sig om man inte kan de rätta orden, och om man ändå måste uttala sig så är det bäst att peta in en massa fotnoter att man i alla fall är medveten om sina egna fel.

Jag tolkade inte @mandalaki s inlägg så alls. Inte en avbön inför kommande kritik, utan en självreflektion under tiden inlägget skrevs.

Tycker tråden är mycket intressant och informativ och full av reflektion. Ser inte alls några personliga påhopp eller rätt/fel eller grupperingar - en får skilja på sak och person och inte ta saker så personligt. Vad gäller ordval så har ord betydelse. I vissa fall mer än annars.

 

[sjoberga]

Jag tycker dock att det är en tråkigt bemötande när någon startar en tråd som syftar till självreflektion, att gå in och säga att trådens ämne för det första inte borde diskuteras på Buke, och om den ändå gör det så kommer den att sluta i fel slutsats. Dessutom är ju inte Buke "helvitt", betyder det att vissa kan få diskutera trådens ämne även om de flesta inte bör göra det? Ska man börja sina inlägg med att redovisa sin hudfärg för att andra användare ska kunna avgöra om jag har ett relevant inlägg eller om jag borde ha hållit tyst? Att ens börja i den änden att vissa ämnen inte bör diskuteras alls av vissa grupper leder till en återvändsgränd tror jag, det kommer inget gott ur det. Att vi alla behöver förhålla oss till våra egna privilegier när vi pratar om erfarenheter, och ju en annan sak än att vi inte bör prata alls i grupp om ett fenomen. Likaså att det ibland finns behov av separatistiska forum, det är inte detsamma som att diskussioner om vissa ämnen alltid bör hållas uppdelat.

Jag tycker också att du är otydlig i din slutsats, kritiserar du användare som menar att händelsen år X (dåtid) inte var så farligt DÅ när det hände eller användare som menar att det inte är så allvarligt IDAG vad en person (jag själv eller Trudeau) gjorde då?

Jag tycker inte att debatten är ointressant oavsett avsändare. Jag läste inte in riktigt samma som du. Jag tänker inte att man bör hålla tyst, men samtidigt ta in och reflektera innan man tar till "klyschiga" ursäkter/förklaringar som pekar på att man inte förstått riktigt vad det handlar om.

Jag kritiserar inte användare, men tycker att resonemanget är klart grunt och ignorant om man kommer till slutsatsen att förringa blackface-rasism som skedde för många år sedan med att "vi" idag vet bättre. Som kollektiv visste vi det då också. Jag tycker att det var förkastligt då och är förkastligt nu. Om man sedan visar att man fortfarande inte släppt sargen genom att hänvisa till ett vi som aldrig inkluderar dem man stampade på, blir det inte bra.

Jag vet inte hur långt man måste gå tillbaka för att förringandet ska ha någon giltighet alls. Inte handlar det om bara 20 år i alla fall. 1992 var vi väldigt medvetna om problematiken i alla fall för att bara ta personliga minnen och erfarenheter.

(Sen är det svårt att veta om citaten är 100% korrekta och eftersom det handlar om 2 simpla bokstäver som gör all skillnad så kanske man inte ska döma personer, utan lämna det vid att reflektera över det.)

 

[mandalaki]

Jag var inte ett dugg arg. Mer uppgiven över att en intressant trådstart som uppmuntrar till självreflektion dödas i en mängd inlägg som mest verkar syfta till att hitta saker och kritisera andra för och sedan driva sin tes a la "jag har minsann rätt i vad du egentligen står för eftersom du använde ord X" och försöker bevisa det med den ena referensen efter den andra. Jag blir uppgiven eftersom jag ser denna polarisering mellan de som använder RÄTT (tm) ord, och de som använder FEL ord ibland, som ett uttryck för polariseringen som ökar i IRL-samhället. De som är djupt insatta inom kunskaper och referenser, och det just nu godkända språket slår på dem som visar sig inte vara lika insatta. Och de senare blir irriterade på de förra eftersom de upplever det att man kan ju inte säga nånting utan att få skäll, när man önskar en vilja att förstå vad en försöker säga även om nåt ord ibland inte tillhör den godkända listan. Leder den här polariseringen oss framåt? Minskar den klyftorna och rasismen?

Du själv exemplifierar ju utmärkt i ditt inlägg. Eftersom du vet att du använder ett icke godkänt ord gör du en avbön redan innan du postar, för att visa att du vet vad andra kommer att kritisera dig för. Vad driver dig till att göra det? Det kan tyckas berömvärt att du visar sig så upplyst om ditt eget problematiska språk, men samtidigt bidrar det till föreställningen att det är bäst att inte uttala sig om man inte kan de rätta orden, och om man ändå måste uttala sig så är det bäst att peta in en massa fotnoter att man i alla fall är medveten om sina egna fel.

Vad menar du med min avbön, det jag skrev om ickevita? Det är inte menat som avbön eller som ett sätt att föregripa kritik, det är självreflektion. Alltså det som du anser att ts handlar om, det gör dock inte jag, jag anser att den handlade om Trudeau.

Du har inga reflektioner om det mitt inlägg till dig faktiskt handlade om, dvs betydelsen om vi vs jag?

 

[mandalaki]

Jag tolkade inte @mandalaki s inlägg så alls. Inte en avbön inför kommande kritik, utan en självreflektion under tiden inlägget skrevs.

Haha, precis vad jag just skrev! Tack

 

[Petruska]

Mitt bästa tips är det som @Fruentimber redan nämnt, att fråga istället för att påstå. Är du villrådig, så säg det helt enkelt.

Jag har testat även det, det funkade inte heller.

 

[Thaliaste]

Jag tolkade inte @mandalaki s inlägg så alls. Inte en avbön inför kommande kritik, utan en självreflektion under tiden inlägget skrevs.

Tycker tråden är mycket intressant och informativ och full av reflektion. Ser inte alls några personliga påhopp eller rätt/fel eller grupperingar - en får skilja på sak och person och inte ta saker så personligt. Vad gäller ordval så har ord betydelse. I vissa fall mer än annars.

Ja, jag menade inte egentligen heller att det var medvetet för att undgå kritik. Mer att jag ser att det där beteendet är väldigt vanligt i vissa grupper, särskilt då bland akademiker och i diskussioner om vissa ämnen med mycket kontroverser i. T ex rasism, feminism, klass, intersektionalitet o.s.v. Det är som att det har blivit ett internaliserat beteende, och att man lägger in fotnoter om sina egna ordbrister ser jag egentligen som samma uttryck som att man följer reflexen att hugga på andras ordval istället för att lyssna på vad den andra försökte få fram.

Jag gör det själv (jag är både akademiker och jobbar dessutom mycket med ord i min vardag ), men jag försöker verkligen när jag är utanför min bubbla av människor som är lika insatta som jag i en viss fråga, att bita mig i tungan ibland innan jag går in och märker ord. Och då både mina egna och andras.

Ord ÄR viktigt, men ord är också svårt eftersom det ibland inte finns ord för det man vill säga som inte är oproblematiska. Och då menar jag att det ibland också är viktigare att kunna diskutera en sakfråga och komma framåt utan att fastna i vilka ord en borde ha valt i sitt tidigare inlägg. Annars dödas intresset för att diskutera kärnfrågan och det blir ytterligare en språktråd, och det kanske inte var det man menade.

Edit: @mandalaki, såg att du frågade vad jag menade medan jag skrev detta, så det här blir ett svar till er båda.

 

[Petruska]

Jag var inte ett dugg arg. Mer uppgiven över att en intressant trådstart som uppmuntrar till självreflektion dödas i en mängd inlägg som mest verkar syfta till att hitta saker och kritisera andra för och sedan driva sin tes a la "jag har minsann rätt i vad du egentligen står för eftersom du använde ord X" och försöker bevisa det med den ena referensen efter den andra. Jag blir uppgiven eftersom jag ser denna polarisering mellan de som använder RÄTT (tm) ord, och de som använder FEL ord ibland, som ett uttryck för polariseringen som ökar i IRL-samhället. De som är djupt insatta inom kunskaper och referenser, och det just nu godkända språket slår på dem som visar sig inte vara lika insatta. Och de senare blir irriterade på de förra eftersom de upplever det att man kan ju inte säga nånting utan att få skäll, när man önskar en vilja att förstå vad en försöker säga även om nåt ord ibland inte tillhör den godkända listan. Leder den här polariseringen oss framåt? Minskar den klyftorna och rasismen?

Du själv exemplifierar ju utmärkt i ditt inlägg. Eftersom du vet att du använder ett icke godkänt ord gör du en avbön redan innan du postar, för att visa att du vet vad andra kommer att kritisera dig för. Vad driver dig till att göra det? Det kan tyckas berömvärt att du visar sig så upplyst om ditt eget problematiska språk, men samtidigt bidrar det till föreställningen att det är bäst att inte uttala sig om man inte kan de rätta orden, och om man ändå måste uttala sig så är det bäst att peta in en massa fotnoter att man i alla fall är medveten om sina egna fel.

För mig var användandet av vita och ickevita väldigt tydligt del i en sorts reflektion över språket. Över att faktiskt inte ha fungerande ord för det en vill säga. Och det in en fråga där det en gärna skulle vilja ha fungerande ord.

Jag tänker inte heller på det som @mandalaki s "problematiska språk", utan snarare som ett problematiskt språk. Problemet ligger så att säga i språket i högre grad än i hens personliga användning av det.

 

[Thaliaste]

Ser att jag fått fler frågor men min lunchrast är nu slut, jag kommer in när det blir mörkt igen

 

[mandalaki]

@Thaliaste Om du då har sett mitt svar kanske du kan sluta påstå att det jag skrev berodde på andra saker än det jag själv säger att det handlade om.

Jag kan tycka att det vore intressantare att diskutera vad ordval faktiskt står för men jag inser att du inte är intresserad av det.

 

[Sleepy]

Ja, jag menade inte egentligen heller att det var medvetet för att undgå kritik. Mer att jag ser att det där beteendet är väldigt vanligt i vissa grupper, särskilt då bland akademiker och i diskussioner om vissa ämnen med mycket kontroverser i. T ex rasism, feminism, klass, intersektionalitet o.s.v. Det är som att det har blivit ett internaliserat beteende, och att man lägger in fotnoter om sina egna ordbrister ser jag egentligen som samma uttryck som att man följer reflexen att hugga på andras ordval istället för att lyssna på vad den andra försökte få fram.

Jag gör det själv (jag är både akademiker och jobbar dessutom mycket med ord i min vardag ), men jag försöker verkligen när jag är utanför min bubbla av människor som är lika insatta som jag i en viss fråga, att bita mig i tungan ibland innan jag går in och märker ord. Och då både mina egna och andras.

Ord ÄR viktigt, men ord är också svårt eftersom det ibland inte finns ord för det man vill säga som inte är oproblematiska. Och då menar jag att det ibland också är viktigare att kunna diskutera en sakfråga och komma framåt utan att fastna i vilka ord en borde ha valt i sitt tidigare inlägg. Annars dödas intresset för att diskutera kärnfrågan och det blir ytterligare en språktråd, och det kanske inte var det man menade.

Edit: @mandalaki, såg att du frågade vad jag menade medan jag skrev detta, så det här blir ett svar till er båda.

Att du ser det beteendet på andra håll är ju en sak. Det betyder ju inte att det pågår här.

Att reflektera över ordval när en diskuterar så här tunga och allvarliga ämnen är enbart positivt. Det är inte att hugga eller rota i petitesser; det är viktigt. De ord vi använder i olika sammanhang - som tex "vi" kan visa på insikt eller brist därpå och därför vara en del av diskussionen och reflektionen kring sakfrågan.

 

[Petruska]

Jag var inte ett dugg arg. Mer uppgiven över att en intressant trådstart som uppmuntrar till självreflektion dödas i en mängd inlägg som mest verkar syfta till att hitta saker och kritisera andra för och sedan driva sin tes a la "jag har minsann rätt i vad du egentligen står för eftersom du använde ord X" och försöker bevisa det med den ena referensen efter den andra. Jag blir uppgiven eftersom jag ser denna polarisering mellan de som använder RÄTT (tm) ord, och de som använder FEL ord ibland, som ett uttryck för polariseringen som ökar i IRL-samhället. De som är djupt insatta inom kunskaper och referenser, och det just nu godkända språket slår på dem som visar sig inte vara lika insatta. Och de senare blir irriterade på de förra eftersom de upplever det att man kan ju inte säga nånting utan att få skäll, när man önskar en vilja att förstå vad en försöker säga även om nåt ord ibland inte tillhör den godkända listan. Leder den här polariseringen oss framåt? Minskar den klyftorna och rasismen?

Du själv exemplifierar ju utmärkt i ditt inlägg. Eftersom du vet att du använder ett icke godkänt ord gör du en avbön redan innan du postar, för att visa att du vet vad andra kommer att kritisera dig för. Vad driver dig till att göra det? Det kan tyckas berömvärt att du visar sig så upplyst om ditt eget problematiska språk, men samtidigt bidrar det till föreställningen att det är bäst att inte uttala sig om man inte kan de rätta orden, och om man ändå måste uttala sig så är det bäst att peta in en massa fotnoter att man i alla fall är medveten om sina egna fel.

Hur jag än läser det här inlägget, kanske sju gånger nu, kan jag inte se annat än att du här som minst tar dig ett tolkningsföreträde och vid ett tillfälle använder dig av i allt väsentligt samma härskarteknik som den kritiserade.

Du talar om vad trådstarten handlar om, dvs självreflektion. (Jag läste den inte så, utan som att den handlade om Trudeau.)

Du talar om vilka avsikter någon annan (@mandalaki ) har med vad hen skriver. Att tillskriva en avsikt är inte exakt samma sak som att tillskriva en känsla, men nog är det närbesläktat?

 

[mandalaki]

Hur jag än läser det här inlägget, kanske sju gånger nu, kan jag inte se annat än att du här som minst tar dig ett tolkningsföreträde och vid ett tillfälle använder dig av i allt väsentligt samma härskarteknik som den kritiserade.

Du talar om vad trådstarten handlar om, dvs självreflektion. (Jag läste den inte så, utan som att den handlade om Trudeau.)

Du talar om vilka avsikter någon annan (@mandalaki ) har med vad hen skriver. Att tillskriva en avsikt är inte exakt samma sak som att tillskriva en känsla, men nog är det närbesläktat?

Tack. Det där sista gör mig förbannad. ”Du skriver x för att y”. Tack, det hade jag ingen aning om liksom.