Twihard
Trådstartare
Kanske luddig rubrik men behöver skriva av mig och rådfråga andra lite. (Inte som ersättning för hjälp IRL, jag ska ta hjälp, men i väntan på tider osv och HUR jag ska gå tillväga, kanske ni har tips).
Jag tror jag börjar bli utbränd. Jag kan inte fokusera på några glädjeämnen som förr gav mig energi, jag ser minsta hushållssyssla som en enorm "utmaning", jag är känsligare för ljus och annan sinnespåverkan, ingen ork eller fokus på något... Jag tappar fokus efter några minuter och kan varken se film, läsa eller något längre stunder än 10 minuter typ (läsa knappt 5), jag har förändrad matlust - ständigt hungrig men samtidigt inte (jag är tröstätare), min OCD har skjutit i höjden med tvångstankar och jag är mer lättirriterad, känner typ sorg hela tiden utan att veta orsak, gråter för minsta sak - för att säga en del symptom jag tror kan ha med saken att göra.
Jag har haft traumatiska år i privatlivet, mycket som följer med även om jag delvis bearbetat mycket av det. Sista året har emotionellt och tidskrävande varit vidrigt. Samtidigt har det varit (och är) extremt hemskt på arbetsplatsen efter varsel och omorganisationer där jag vet att än mer stress stundar om typ 6 veckor. På det privata planet är det inte bra men mer stabilt för stunden - det är hemskt att vara anhörig till folk som lider och behöva steppa upp mycket även om man såklart vill.
Jag har läst på en del kring ämnet - eller inte "läst" för jag orkar knappt det men ni förstår, och överallt står det bara om utbrändhet efter jobb. Jag tror dock det som fått mig att må såhär är 70-80% privatliv och resten arbete (men jag kan ju ha fel, kan lika gärna vara 50/50). Kan man "gå in i väggen" privat? Jag funderar på att kontakta företagshälsan just för att jag då får hjälp under arbetstid. Men tar de emot personer som har problem privat också? Ser de inte det som fel om jag har mer problem privat och inte bara med jobbet?
Har någon av er upplevt samma? Jag hade semester 4 veckor i somras och tänkte att det skulle ge mig lite andrum, men jag mådde sämre och sämre under semestern och i slutet nu när jag började jobba mår jag sämre än innan jag gick hem. Jag blev stressad för att jag "inte gjorde semestersaker eller tog vara på den", för jag orkade ju ingenting? Och INGA av mina intressen ger mig glädje längre, allt är bara svårt och jag finner mig slöglo på gamla barnprogram tio minuter i taget då det är det enda jag klarar av.
Sedan blir jag stressad över att jag har så få fysiska symptom? Min kollega jag ska jobba med i höst (om hon kommer tillbaka) gick in i väggen i juni och är ännu borta 100%. Hon svimmade, fick panikångest och blev yr. Jag har inget sådant? Och jag känner nu när jag är tillbaka och fler och fler blir sjuka att "jag inte har tid att söka hjälp nu för någon måste finnas på plats" - och jag vet att det är fel sätt att tänka, men jag har för hög arbetsmoral.
När ska jag få tid att återhämta mig när det som återhämtade mig från jobb förut, alltså mina intressen, nu inte hjälper? Jag kan inte koppla av hemma eller på jobbet.
Har ni några tips eller råd? Eller kanske ni känner igen er?
Jag tror jag börjar bli utbränd. Jag kan inte fokusera på några glädjeämnen som förr gav mig energi, jag ser minsta hushållssyssla som en enorm "utmaning", jag är känsligare för ljus och annan sinnespåverkan, ingen ork eller fokus på något... Jag tappar fokus efter några minuter och kan varken se film, läsa eller något längre stunder än 10 minuter typ (läsa knappt 5), jag har förändrad matlust - ständigt hungrig men samtidigt inte (jag är tröstätare), min OCD har skjutit i höjden med tvångstankar och jag är mer lättirriterad, känner typ sorg hela tiden utan att veta orsak, gråter för minsta sak - för att säga en del symptom jag tror kan ha med saken att göra.
Jag har haft traumatiska år i privatlivet, mycket som följer med även om jag delvis bearbetat mycket av det. Sista året har emotionellt och tidskrävande varit vidrigt. Samtidigt har det varit (och är) extremt hemskt på arbetsplatsen efter varsel och omorganisationer där jag vet att än mer stress stundar om typ 6 veckor. På det privata planet är det inte bra men mer stabilt för stunden - det är hemskt att vara anhörig till folk som lider och behöva steppa upp mycket även om man såklart vill.
Jag har läst på en del kring ämnet - eller inte "läst" för jag orkar knappt det men ni förstår, och överallt står det bara om utbrändhet efter jobb. Jag tror dock det som fått mig att må såhär är 70-80% privatliv och resten arbete (men jag kan ju ha fel, kan lika gärna vara 50/50). Kan man "gå in i väggen" privat? Jag funderar på att kontakta företagshälsan just för att jag då får hjälp under arbetstid. Men tar de emot personer som har problem privat också? Ser de inte det som fel om jag har mer problem privat och inte bara med jobbet?
Har någon av er upplevt samma? Jag hade semester 4 veckor i somras och tänkte att det skulle ge mig lite andrum, men jag mådde sämre och sämre under semestern och i slutet nu när jag började jobba mår jag sämre än innan jag gick hem. Jag blev stressad för att jag "inte gjorde semestersaker eller tog vara på den", för jag orkade ju ingenting? Och INGA av mina intressen ger mig glädje längre, allt är bara svårt och jag finner mig slöglo på gamla barnprogram tio minuter i taget då det är det enda jag klarar av.
Sedan blir jag stressad över att jag har så få fysiska symptom? Min kollega jag ska jobba med i höst (om hon kommer tillbaka) gick in i väggen i juni och är ännu borta 100%. Hon svimmade, fick panikångest och blev yr. Jag har inget sådant? Och jag känner nu när jag är tillbaka och fler och fler blir sjuka att "jag inte har tid att söka hjälp nu för någon måste finnas på plats" - och jag vet att det är fel sätt att tänka, men jag har för hög arbetsmoral.
När ska jag få tid att återhämta mig när det som återhämtade mig från jobb förut, alltså mina intressen, nu inte hjälper? Jag kan inte koppla av hemma eller på jobbet.
Har ni några tips eller råd? Eller kanske ni känner igen er?
