Utbruten: Den tragiska dödsskjutningen

[Thaliaste]

En gräns är väl om man utsätter andra för en hotfull situation. Om du är extremsprtare, utsätter du endast dig själv för fara.

Det är ändå ett orealistiskt sätt att kategorisera människor på. Tänk bara på alla som utsätter andra för fara i trafiken, utan att inse det själv.

 

[MiaMia]

En gräns är väl om man utsätter andra för en hotfull situation. Om du är extremsprtare, utsätter du endast dig själv för fara.

Men hela frågeställningen utgick ifrån att det var för att skydda dem själva de skulle låsas in.

 

[Thaliaste]

Hur många i tråden har försökt se det ur offrets vinkel? Att man går och ut för att leka och sedan dör?

Jag tror det är väldigt många. Bara för att man inte skriver allt man tänker betyder ju inte att man inte tänkt mer än det man skriver. Efter att man tänkt på Eric måste man ju få tänka på fler inblandad. Om man inte ser till alla inblandades perspektiv, hur ska man då kunna förstå hela situationen? Jag hade förstått dig mer om du hade tyckt att man inte ska spekulera öht om vad som hänt utan kort och gott konstaterat att det blev en tragisk utgång, men att man bara får fundera över och skriva den enas perspektiv om man inte ska bli anklagad för att vara empatilös förstår jag inte.

 

[Lobelia]

Tror du?

Tex det här svaret tyder inte på det:

Jag vet hur jag tänker och långt bättre än du vet. Det ligger i sakens natur.

Menar du på allvar för att jag skriver en text ur ett visst perspektiv inte kan se saker ur andra perspektiv? Så enkelspårig är åtminstone inte jag? Är du?

När jag läste artikeln tänkte jag på när jag var ute och lekte med ett leksaksvapen i Malmö (många år sedan) och blev stoppad av en väktare som undrade vad jag höll på med. Jag tänkte på att det kunde varit polisen istället. Då kunde det varit jag som blivit avväpnad. Jag tänkte också att jag knappast protesterat eller varit rädd och spänd utan kunnat tala för mig och accepterat polisens åtgärder och också att med det hårdnande klimatet hade jag inte vågat. Jag tänkte på skillnader mellan de med funktionsstörning och hur det kunde vara.

Däremot antog jag att de flesta liksom jag kunde sätta sig in i Eric nummer tvås situation och det inte är något kontroversiellt att det är mycket tragiskt, att han säkert var skiträdd, att det förstör sommarens planer osv. Plus att artikeln var skriven från hans anhörigas synvinkel så de perspektivet var redan presenterat.

Jag tänkte vidare på att de som blev intervjuade i länkade artikel inte hade koll på konceptet att det inte finns bara en sanning och att även om beskrivningarna skiljer sig åt mellan pojken och polisen så innebär det inte att någon part ljuger. De skriver bara ur olika synvinklar.

Jag tänkte (och tänker) en massa mer men det tar för lång tid att skriva allt och alla tankar är inte lämpliga att skriva här.

 

[Lobelia]

Men hela frågeställningen utgick ifrån att det var för att skydda dem själva de skulle låsas in.

Jo och du hade säkert utsatt dig för mindre risker om du varit inlåst, ska vi låsa in dig också? Det samma stämmer för mig? Var går gränsen?

 

[Killaloe]

Jo och du hade säkert utsatt dig för mindre risker om du varit inlåst, ska vi låsa in dig också? Det samma stämmer för mig? Var går gränsen?

Det blir ju väldigt märkligt att ställa dom frågorna till en av dom personerna i tråden som argumenterat mot inlåsning och försöker förklara det orimliga i ett sådant resonemang

 

[Lobelia]

Det blir ju väldigt märkligt att ställa dom frågorna till en av dom personerna i tråden som argumenterat mot inlåsning och försöker förklara det orimliga i ett sådant resonemang

Ledsen om jag missuppfattade inlägget läs det som jag riktar mig till de som förespråkar det . Förlåt @MiaMia

 

[Thaliaste]

Hur många gånger ska jag skriva samma sak?

Jag finner beredvilligheten att sätta sig i polisens perspektiv obehaglig. Bla pga vapnen. Vi ser ju också hur brådskande det är för många att verkligen FÖRSTÅ hur polisen känner sig med ett (leksaks)vapen riktat mot sig. Osv. Ja, jag tycker att det är obehagligt.

För mig är det en väldigt obehaglig inställning att det rätta är att kategoriskt bestämma sig vem som är svagast och sedan inte analysera vad som hänt längre än så. Det är dessutom lite förvånande att komma från just dig som i andra sammanhang så klokt brukar uppmuntra till ett bredare perspektiv än den tanke och känsla som först kommer till en, det är nog därför jag hänger kvar vid detta trots att du redan svarat. Även om du försöker vara tydlig så har inte jag lyckats förstå vad du menar när det blir upprepning av kortstaviga svar, med fokus på vad de andra har skrivit istället för att förklara ditt eget resonemang. Har du ett särskilt förakt för just polisen eller gäller din inställning agerande av alla myndighetspersoner?

 

[MiaMia]

Det blir ju väldigt märkligt att ställa dom frågorna till en av dom personerna i tråden som argumenterat mot inlåsning och försöker förklara det orimliga i ett sådant resonemang

Tack.

@Lobelia Ditt svar till mig blev så konstigt så jag vet inte hur jag ska svara?
Men @Killaloe gjorde det så bra så jag ställer mig bakom hennes ord

 

[MiaMia]

Ledsen om jag missuppfattade inlägget läs det som jag riktar mig till de som förespråkar det . Förlåt @MiaMia

Titta lite bakåt vad svaret är svar på...osv.

 

[jemeni]

Får tillägga min kusin har aldrig har haft en pistol som har kunnat misstolkat för annat än leksak.

 

[Lobelia]

Får tillägga min kusin har aldrig har haft en pistol som har kunnat misstolkat för annat än leksak.

I mörker/halvmörker och på 100 meters avstånd och med säkerhet? Och kanske när det saknas fri sikt eller rakt framifrån? Jag tror ärligt att det inte går att konstruera ett leksaksvapen som inte går att missta. Man kan ta en gren för ett vapen....

 

[prallan]

Det är ändå ett orealistiskt sätt att kategorisera människor på. Tänk bara på alla som utsätter andra för fara i trafiken, utan att inse det själv.

Ja, självklart, det var inte tänkt som en väg att gå, utan värd att tänka på. Tänkte jag

 

[Petruska]

För mig är det en väldigt obehaglig inställning att det rätta är att kategoriskt bestämma sig vem som är svagast och sedan inte analysera vad som hänt längre än så. Det är dessutom lite förvånande att komma från just dig som i andra sammanhang så klokt brukar uppmuntra till ett bredare perspektiv än den tanke och känsla som först kommer till en, det är nog därför jag hänger kvar vid detta trots att du redan svarat. Även om du försöker vara tydlig så har inte jag lyckats förstå vad du menar när det blir upprepning av kortstaviga svar, med fokus på vad de andra har skrivit istället för att förklara ditt eget resonemang. Har du ett särskilt förakt för just polisen eller gäller din inställning agerande av alla myndighetspersoner?

Jag har inget förakt för någon av de svenska myndigheterna, vad jag vet. (Ibland ser jag namnet på någon myndighet som jag i förväg inte kände till, men min spontana tanke då är att det tydligen behövs en sån myndighet också.)

Dock finns det ju en massa svåra frågor kring våldsmonopolet (eller våldsmonopolen om vi inkluderar militären). Att så många så snabbt sätter sig själva i den skjutande polisens position, så att säga, tycker jag är skrämmande. Ligger det att rikta ett vapen mot en annan människa så pass nära till hands för så många?

Förklaring efter förklaring om att utvecklingsstörda/autistiska/dementa för sin egen skull inte borde få gå ute själva, i det här sammanhanget. Förklaring efter förklaring om hur lätt hänt det är att förväxla ett leksaksvapen eller en pinne med ett riktigt vapen. Förklaring efter förklaring om att man så klart skjuter när man skådar döden i vitögat, i form att något man tror är ett vapen som riktas mot en.

Och ja, jag tycker att det är vettigt att ta den svagares ingång som sin spontana. Det finns en massa argument för det. Den svaga behöver oss mycket mer än den starka behöver oss. Det betyder inte att den svage skulle vara felfri. Det har öht inget med det att göra. Det handlar bara om i vilken roll jag snarast sätter mig själv. Och det är inte i den roll som skjuter mot vad som i praktiken är ett barn, det är inte ens i den roll som måste överträffa sig själv i att förklara hur lätt hänt något sådant är.

Jag brukar inte läsa Internationalen, men min unge skickade mig den här länken. http://www.internationalen.se/2018/08/skraja-snutar-skjuter/

 

[Renfis]

Jag har inget förakt för någon av de svenska myndigheterna, vad jag vet. (Ibland ser jag namnet på någon myndighet som jag i förväg inte kände till, men min spontana tanke då är att det tydligen behövs en sån myndighet också.)

Dock finns det ju en massa svåra frågor kring våldsmonopolet (eller våldsmonopolen om vi inkluderar militären). Att så många så snabbt sätter sig själva i den skjutande polisens position, så att säga, tycker jag är skrämmande. Ligger det att rikta ett vapen mot en annan människa så pass nära till hands för så många?

Förklaring efter förklaring om att utvecklingsstörda/autistiska/dementa för sin egen skull inte borde få gå ute själva, i det här sammanhanget. Förklaring efter förklaring om hur lätt hänt det är att förväxla ett leksaksvapen eller en pinne med ett riktigt vapen. Förklaring efter förklaring om att man så klart skjuter när man skådar döden i vitögat, i form att något man tror är ett vapen som riktas mot en.

Och ja, jag tycker att det är vettigt att ta den svagares ingång som sin spontana. Det finns en massa argument för det. Den svaga behöver oss mycket mer än den starka behöver oss. Det betyder inte att den svage skulle vara felfri. Det har öht inget med det att göra. Det handlar bara om i vilken roll jag snarast sätter mig själv. Och det är inte i den roll som skjuter mot vad som i praktiken är ett barn, det är inte ens i den roll som måste överträffa sig själv i att förklara hur lätt hänt något sådant är.

Jag brukar inte läsa Internationalen, men min unge skickade mig den här länken. http://www.internationalen.se/2018/08/skraja-snutar-skjuter/

Intressant att författaren inleder med att uttrycka vikten av att inte raljera och sen gör exakt det resten av artikeln.

När det kommer till hur du förfasas över många valt att utgå från polisens perspektiv så tror jag att det finns många faktorer.

Den största faktorn tror jag beror på att det är poliserna som aktivt fattat beslut som ledde till en dödsskjutning. Det är nog lättare för gemene man att föreställa sig hur en "normalbegåvade" vuxen i sin yrkesroll resonerat och därmed också sätta sig in i hur man själv kanske reagerat. Det är också viktigt att förstå vilka processer som ledde till att skott avlossades, viktigare än att förstå processen som ledde till att Eric gick ut med ett leksaksvapen och hamnade i en situation som ledde till hans död.

Min personliga åsikt är att Eric är är oskyldig i det här, han bär inget ansvar för det inträffade, även om hans handlingar bidrog till att polisen fattade beslut om att skjuta. Att då se situationen ur polisens perspektiv är ett sätt att se om deras agerande varit rätt, fel eller klandervärt.

För egen del så är det dessutom väldigt lätt att välja polisens perspektiv och fundera på hur jag själv hade agerat i den situationen då jag själv har genomgått en RPS-föreskriven vapenutbildning, jag har licens för tjänstevapen, jag har burit vapen i skarp tjänstgöring och personligen så anser jag att man ska ha tagit sig en ordentlig funderare över hur man ställer sig inför situationer där man kanske måste använda sitt vapen långt innan man faktiskt kränger på sig pistolhölstret. Därför är det perspektivet lätt för mig att ta.

Jag har själv, i tjänsten blivit hotad med pistol. Därför har jag lätt att föreställa mig hur det känns. Jag har också blivit attackerad med både kniv, hammare, skruvmejsel och kanyler (nämnas bör dock att jag inte mötts av dessa hot när jag själv haft vapenbärande tjänst, jag har aldrig behövt dra ett tjänstevapen skarpt överhuvudtaget). Därför är det lätt för mig att se perspektivet av en myndighetsutövare med våldsmonopol som möts av ett potentiellt dödligt hot.

 

[Myrten]

@Petruska - har också funderat över hur poliserna uppfattade det hela och deras perspektiv i långt högre grad än killens. Varför? För att för mig är det så jag kanske kan få en förståelse för vad som hände. Precis som @Renfis skriver beträffande att se situationen ur polisernas perspektiv.

Eric var som jag förstått det ute och lekte. Att tänka sig in i hans perspektiv leder mig ingenstans. Han gjorde inget fel, han kunde inte ha gjort något annorlunda, han har absolut ingen som helst skuld i vad som hände. Hade jag gått omkring med ett leksaksvapen i Stockholm mitt i natten och polisen beordrat mig att lägga ner det så hade jag förmodligen lagt ner det (jag skriver "förmodligen" eftersom jag inte vet hur jag skulle reagerat om jag blivit livrädd). Hur mitt treåriga jag skulle handlat vet jag inte. Kanske inte förstått vad som menades och dött.

Att jag har viss närhet till att sätta mig in i hur det är att bli hotad med vapen beror på att jag vid minst ett par tillfällen varit med om att kollegor blivit det under mina 25 år som yrkesverksam. Jag har aldrig varit där när det har skett men de där händelserna har gett mig en beredskap. När jag kör in på en främmande gårdsplan vänder jag bilen innan jag stiger ur. Jag pratade om det med en person med en lite utsatt tjänst för några år sedan och hen hade enda bilen på den myndigheten som inte hade alkomätare. Till detta fanns det naturligtvis en anledning.

Vare sig jag eller den där tjänstemannen har någon som helst koppling till myndigheter som har rätt att utöva våld, men ändå hade vi båda haft skarpa anledningar att sätta oss in i hur det är att bli hotad med skjutvapen (och jag tror att hen faktiskt blivit det). Jag vet att den dagen kan komma när jag faktiskt får en hagelbössa riktad mot mig. Den kan komma i nästa vecka. Så jag har viss mental beredskap. Och om detta lär jag inte vara ensam.

 

[Petruska]

@Petruska - har också funderat över hur poliserna uppfattade det hela och deras perspektiv i långt högre grad än killens. Varför? För att för mig är det så jag kanske kan få en förståelse för vad som hände. Precis som @Renfis skriver beträffande att se situationen ur polisernas perspektiv.

Eric var som jag förstått det ute och lekte. Att tänka sig in i hans perspektiv leder mig ingenstans. Han gjorde inget fel, han kunde inte ha gjort något annorlunda, han har absolut ingen som helst skuld i vad som hände. Hade jag gått omkring med ett leksaksvapen i Stockholm mitt i natten och polisen beordrat mig att lägga ner det så hade jag förmodligen lagt ner det (jag skriver "förmodligen" eftersom jag inte vet hur jag skulle reagerat om jag blivit livrädd). Hur mitt treåriga jag skulle handlat vet jag inte. Kanske inte förstått vad som menades och dött.

Att jag har viss närhet till att sätta mig in i hur det är att bli hotad med vapen beror på att jag vid minst ett par tillfällen varit med om att kollegor blivit det under mina 25 år som yrkesverksam. Jag har aldrig varit där när det har skett men de där händelserna har gett mig en beredskap. När jag kör in på en främmande gårdsplan vänder jag bilen innan jag stiger ur. Jag pratade om det med en person med en lite utsatt tjänst för några år sedan och hen hade enda bilen på den myndigheten som inte hade alkomätare. Till detta fanns det naturligtvis en anledning.

Vare sig jag eller den där tjänstemannen har någon som helst koppling till myndigheter som har rätt att utöva våld, men ändå hade vi båda haft skarpa anledningar att sätta oss in i hur det är att bli hotad med skjutvapen (och jag tror att hen faktiskt blivit det). Jag vet att den dagen kan komma när jag faktiskt får en hagelbössa riktad mot mig. Den kan komma i nästa vecka. Så jag har viss mental beredskap. Och om detta lär jag inte vara ensam.

Ja, det är i princip mina grannar på landet som hotar dina kollegor med hagelgevär. Jag varken skämtar eller överdriver.

Alltså, jag är uppvuxen med att mina föräldrar, särskilt min pappa, mordhotats rätt frekvent och tidvis haft visst skydd. Detta pga typ politiskt engagemang. Hans bästa kollegas villa sattes i brand i samband med detta. Även min syrra och jag hade en tid visst skydd.

För mig har det INTE lett till att jag tänker mig att jag är beväpnad om någon siktar mot mig. Däremot är jag inte helt främmande för tanken att vara offret.

Om poliser, som ju är beväpnade, är så rädda att de här misstagen sker - trots att killens vapen var en leksak han fick som liten, trots att han mycket sannolikt rörde sig så som många med downs rör sig (låg muskeltonus, instabila höfter, något rultande gång), så är det farligt. Eftersom räddda människor oftare är farliga, och här då även beväpnade.

 

[Klonim]

Ja, det är i princip mina grannar på landet som hotar dina kollegor med hagelgevär. Jag varken skämtar eller överdriver.

Alltså, jag är uppvuxen med att mina föräldrar, särskilt min pappa, mordhotats rätt frekvent och tidvis haft visst skydd. Detta pga typ politiskt engagemang. Hans bästa kollegas villa sattes i brand i samband med detta. Även min syrra och jag hade en tid visst skydd.

För mig har det INTE lett till att jag tänker mig att jag är beväpnad om någon siktar mot mig. Däremot är jag inte helt främmande för tanken att vara offret.

Om poliser, som ju är beväpnade, är så rädda att de här misstagen sker - trots att killens vapen var en leksak han fick som liten, trots att han mycket sannolikt rörde sig så som många med downs rör sig (låg muskeltonus, instabila höfter, något rultande gång), så är det farligt. Eftersom räddda människor oftare är farliga, och här då även beväpnade.

Inte konstigt om poliserna är rädda. Jag hade varit livrädd som polis. Medveten om att man har familj och barn där hemma som är beroende av en gör att det finns inte utrymme för att sätta sig i livshotande situationer.

 

[Myrten]

Ja, det är i princip mina grannar på landet som hotar dina kollegor med hagelgevär. Jag varken skämtar eller överdriver.

Alltså, jag är uppvuxen med att mina föräldrar, särskilt min pappa, mordhotats rätt frekvent och tidvis haft visst skydd. Detta pga typ politiskt engagemang. Hans bästa kollegas villa sattes i brand i samband med detta. Även min syrra och jag hade en tid visst skydd.

För mig har det INTE lett till att jag tänker mig att jag är beväpnad om någon siktar mot mig. Däremot är jag inte helt främmande för tanken att vara offret.

Om poliser, som ju är beväpnade, är så rädda att de här misstagen sker - trots att killens vapen var en leksak han fick som liten, trots att han mycket sannolikt rörde sig så som många med downs rör sig (låg muskeltonus, instabila höfter, något rultande gång), så är det farligt. Eftersom räddda människor oftare är farliga, och här då även beväpnade.

Det är ju inte så att jag går runt och fantiserar om vad som skulle hända om jag plötsligt fick ett vapen i handen om jag hamnade i situationen att någon siktar på mig. Men jag är van vid tanken att jag skulle kunna få ett vapen riktat mot mig och därmed är steget inte så långt att tänka mig in i den situation som har varit. Jag tror inte det gör mig mer våldsbenägen eller så.

 

[Jenka]

https://www.expressen.se/nyheter/erics-mamma-vill-se-harda-straff-for-poliserna-som-skot/

https://www.expressen.se/nyheter/nyutbildade-poliser-vid-dodsskjutningen-av-eric/