Relationer Att prata med barn (Utbruten från Det som "alla andra" verkar kunna)

En sak i sammanhanget: jag undrar om inte de som inte gillar barn, om det inte egentligen är föräldrarnas förväntningar de inte gillar. Det är ju ingen stor sak i sig att hålla en tvåveckors bebis, men föräldrarna verkar förvänta sig att man ska bli hänryckt.

Jag har haft stora problem att umgås med ett barn som jag förväntades umgås väldigt mycket med, men det berodde på att jag dels inte stod ut med hur mamman behandlade barnet, dels på hennes enorma förväntningar på och instruktioner om hur jag skulle umgås med barnet.
 
Jag har haft stora problem att umgås med ett barn som jag förväntades umgås väldigt mycket med, men det berodde på att jag dels inte stod ut med hur mamman behandlade barnet, dels på hennes enorma förväntningar på och instruktioner om hur jag skulle umgås med barnet.
Relaterar. Jag har svårt att intressera mig för någons barn om jag redan har vissa synpunkter på föräldern. :o
 
En sak i sammanhanget: jag undrar om inte de som inte gillar barn, om det inte egentligen är föräldrarnas förväntningar de inte gillar. Det är ju ingen stor sak i sig att hålla en tvåveckors bebis, men föräldrarna verkar förvänta sig att man ska bli hänryckt.

Jag har haft stora problem att umgås med ett barn som jag förväntades umgås väldigt mycket med, men det berodde på att jag dels inte stod ut med hur mamman behandlade barnet, dels på hennes enorma förväntningar på och instruktioner om hur jag skulle umgås med barnet.
Jag tycker oftast att hela umgänget med barn står och faller med deras föräldrar. En del barn får man ju helt enkelt inte riktigt relatera med, för föräldrarna ska absolut stå emellan.

Just tvåveckorsbebisar tycker jag faktiskt är överskattade. De ler ju inte ens. Det är lite fascinerande att någon kan vara så liten, men det är väl i stort sett det. Redan ett par månader sedan, blir det en mycket mer ömsesidig kontakt.
 
Jag tycker oftast att hela umgänget med barn står och faller med deras föräldrar. En del barn får man ju helt enkelt inte riktigt relatera med, för föräldrarna ska absolut stå emellan.

Just tvåveckorsbebisar tycker jag faktiskt är överskattade. De ler ju inte ens. Det är lite fascinerande att någon kan vara så liten, men det är väl i stort sett det. Redan ett par månader sedan, blir det en mycket mer ömsesidig kontakt.
Haha, exakt!
 
Relaterar. Jag har svårt att intressera mig för någons barn om jag redan har vissa synpunkter på föräldern. :o
Ja. Detta var asjobbigt. Hon var min närmaste vän men när jag såg hur hon behandlade sitt barn kände jag igen den uppfostran jag själv fått och som jag fortfarande skäms för, den var helt utan gränser. Dessutom, när jag försökte ta distans till barnet så BAD hon mig komma och umgås för barnet saknade mig så, när jag spelade spel med barnet bad hon mig att inte vinna osv. Jag hade förmodligen kunnat ta till mig barnet om jag fått vara helt ensam med hen.
 
Jag har haft stora problem att umgås med ett barn som jag förväntades umgås väldigt mycket med, men det berodde på att jag dels inte stod ut med hur mamman behandlade barnet, dels på hennes enorma förväntningar på och instruktioner om hur jag skulle umgås med barnet.

Jo, det kan verkligen sätta käppar i hjulet. Jag hade också haft problem med det.
Eller att man ska förväntas leka. Jag har vuxit ifrån barnlekar och utövar dem inte längre. Att konstla ett lekande jag inte vill göra är inte något varken jag eller barnet kommer att uppskatta.
Bättre att andra gör det då.
 
Ja. Detta var asjobbigt. Hon var min närmaste vän men när jag såg hur hon behandlade sitt barn kände jag igen den uppfostran jag själv fått och som jag fortfarande skäms för, den var helt utan gränser. Dessutom, när jag försökte ta distans till barnet så BAD hon mig komma och umgås för barnet saknade mig så, när jag spelade spel med barnet bad hon mig att inte vinna osv. Jag hade förmodligen kunnat ta till mig barnet om jag fått vara helt ensam med hen.
Sådant gör mig galen. Dessutom har jag väldigt svårt att tro att jag har en enda hyggligt nära bekant som INTE har hört mig lägga ut texten om att alla har sina egna relationer, och att det är deras sak hur de relaterar - under någon formulering. Och sen kommer de och vill detaljstyra sin unges relation med mig! Som om barnet och jag inte kan relatera tillsammans självständigt!
 
Ja. Detta var asjobbigt. Hon var min närmaste vän men när jag såg hur hon behandlade sitt barn kände jag igen den uppfostran jag själv fått och som jag fortfarande skäms för, den var helt utan gränser. Dessutom, när jag försökte ta distans till barnet så BAD hon mig komma och umgås för barnet saknade mig så, när jag spelade spel med barnet bad hon mig att inte vinna osv. Jag hade förmodligen kunnat ta till mig barnet om jag fått vara helt ensam med hen.
Det låter pissjobbigt. Jag har det lite lättare, behöver endast träffa när jag "måste". Föräldrarna har inga vidare sociala skills själva och ordförråd som en 12-åring, vi har absolut noll gemensamt. Ungarna ojas det över ständigt, det bärs på som om det är porslin, och trillar någon är man direkt framme och ojar och tar upp. Resultat: skräniga ungar som skriker för ingenting och ständigt ska bäras av mamma eller pappa, och som jag helt enkelt inte vill engagera mig i.
 
Sådant gör mig galen. Dessutom har jag väldigt svårt att tro att jag har en enda hyggligt nära bekant som INTE har hört mig lägga ut texten om att alla har sina egna relationer, och att det är deras sak hur de relaterar - under någon formulering. Och sen kommer de och vill detaljstyra sin unges relation med mig! Som om barnet och jag inte kan relatera tillsammans självständigt!
Ja. Jag kunde inte formulera så klarsynt då, jag mådde bara skitdåligt då. Och det ledde till att vår vänskap fick ett mycket långt uppehåll.
 
Sådant gör mig galen. Dessutom har jag väldigt svårt att tro att jag har en enda hyggligt nära bekant som INTE har hört mig lägga ut texten om att alla har sina egna relationer, och att det är deras sak hur de relaterar - under någon formulering. Och sen kommer de och vill detaljstyra sin unges relation med mig! Som om barnet och jag inte kan relatera tillsammans självständigt!
Där är min utflugna fosterdotter superbra! Hon lämnar helt åt plastBARNBARNET och mig hur vi utformar vår relation, hur ofta vi ses och vad vi gör när vi ses. Hon sätter inga regler för oss, för hon litar på oss ihop.
 
Ja. Jag kunde inte formulera så klarsynt då, jag mådde bara skitdåligt då. Och det ledde till att vår vänskap fick ett mycket långt uppehåll.
Jag har tyvärr vid flera tillfällen i livet fått olika typer av kriser med vänner, dels beroende på deras partners, dels beroende på hurdana de är/var som föräldrar. Jag har trott att vi är lika - men när det är dags för familjebildning visar det sig att det var vi inte alls. Det är mycket svårhanterligt. (Och jag hade inte heller klarat att säga det där på ett konstruktivt vis i situationen. Men jag blir förvånad över att de kan med/"vågar" lägga sig i på det där sättet, om de känner mig hyfsat väl. Det hade jag inte vågat i deras kläder.)
 
Där är min utflugna fosterdotter superbra! Hon lämnar helt åt plastBARNBARNET och mig hur vi utformar vår relation, hur ofta vi ses och vad vi gör när vi ses. Hon sätter inga regler för oss, för hon litar på oss ihop.
Exakt det kan ju ge en superrelation med barnet. För hen känner ju förmodligen också en exklusivitet med dig, att ni har något ihop som mamma inte är inblandad i.
 
Jag har blivit bedd att ljuga för ett barn om att det inte finns godis längre, ”för att det är lättast så”.
Jag talade on där och då att jag ljuger inte för ditt barn, kan inte barnet eller du hantera det så får ni sluta umgås med mig.

Det var ett ständigt hot om att det och det skulle hända om barnet gjorde så och så. Givetvis höll de aldrig vad de lovade och barnet gjorde som det ville. Tog mitt wienerbröd för att den tog en tugga av sin, som de valt själva och blivit tillsagd att de inte fick något annat om de inte gillade det. Givetvis gillade inte barnet det och föräldrarna gav mitt wienerbröd till barnet för att jag var den enda som inte ätit mitt. Jag fick inget.

Alltså..........jag blir oerhört provocerad av sådant. De tyckte att jag som vuxen ju var tålmodig och förstod men jag har ju lärt mig under uppväxttiden, det de ska lära sina barn men misslyckas.
 
Då tolkar vi utgångspunkten mycket olika (jag har gått tillbaka och läst). Du svarade då att du inte för ditt liv skulle kunna ställa frågor om något du inte har något intresse av, för det är att göra våld på dig själv. Det tolkar inte jag som att det samtidigt finns en förmåga att kunna prata vitt och brett om lite allt möjligt. Jag ser liksom inte hur det går ihop, speciellt inte när du samtidigt stämplar människor som falska för att de kan fråga saker om ett ämne de egentligen inte är intresserade av. Jag ser helt enkelt inte hur ett lyckat socialt samspel kan innehålla att man blir knäpptyst för att ett visst ämne kommer på tal? Det hade jag själv snarare ansett som kyligt, lite otrevligt sådär. Att någon vill styra samtalet genom att endast tala så länge samtalsämnet är "rätt" enligt hen.
Med "prata om sådant man inte har intresse av" och "prata vitt och brett" är ju verkligen två helt skilda saker! Hur kan man förväxla det? Det går mycket väl att prata vitt och brett (för det finns en oändlig mängd saker att prata om som inte faller under kategorin "ointressant") men ändå misslyckas med att låtsas vara intresserad av något ointressant.

Jag skulle som sagt bara säga "jaha" eller "okej" för att sedan byta ämne om jag inte har något att säga om befintligt ämne.
 
Jag har tyvärr vid flera tillfällen i livet fått olika typer av kriser med vänner, dels beroende på deras partners, dels beroende på hurdana de är/var som föräldrar. Jag har trott att vi är lika - men när det är dags för familjebildning visar det sig att det var vi inte alls. Det är mycket svårhanterligt. (Och jag hade inte heller klarat att säga det där på ett konstruktivt vis i situationen. Men jag blir förvånad över att de kan med/"vågar" lägga sig i på det där sättet, om de känner mig hyfsat väl. Det hade jag inte vågat i deras kläder.)
För att inte tala om krisen som uppstår när allt tal om jämställt förhållande åker ut i avloppet när första barnet kommit.
 
Jag har blivit bedd att ljuga för ett barn om att det inte finns godis längre, ”för att det är lättast så”.
Jag talade on där och då att jag ljuger inte för ditt barn, kan inte barnet eller du hantera det så får ni sluta umgås med mig.

Det var ett ständigt hot om att det och det skulle hända om barnet gjorde så och så. Givetvis höll de aldrig vad de lovade och barnet gjorde som det ville. Tog mitt wienerbröd för att den tog en tugga av sin, som de valt själva och blivit tillsagd att de inte fick något annat om de inte gillade det. Givetvis gillade inte barnet det och föräldrarna gav mitt wienerbröd till barnet för att jag var den enda som inte ätit mitt. Jag fick inget.

Alltså..........jag blir oerhört provocerad av sådant. De tyckte att jag som vuxen ju var tålmodig och förstod men jag har ju lärt mig under uppväxttiden, det de ska lära sina barn men misslyckas.
Sånt blir jag också galen på. Jag vill aldrig bli indragen och använd i familjedramer, oavsett om det handlar om barnuppfostran eller gräl mellan vuxna (”Men du/till mannen/ sa ju just att ... hörde inte du/till mig/ också det? Tycker inte du också att han har fel?”)
 
Där är min utflugna fosterdotter superbra! Hon lämnar helt åt plastBARNBARNET och mig hur vi utformar vår relation, hur ofta vi ses och vad vi gör när vi ses. Hon sätter inga regler för oss, för hon litar på oss ihop.
Jag kan bara se fördelar med sådant så länge man litar på personen. Den behöver inte vara samma som jag, eller ens tycka samma. Den moraliska grunden är väl viktig men annars kan det bara vidga barnets vyer och tolerans för olikheter och synsätt.
 
Med "prata om sådant man inte har intresse av" och "prata vitt och brett" är ju verkligen två helt skilda saker! Hur kan man förväxla det? Det går mycket väl att prata vitt och brett (för det finns en oändlig mängd saker att prata om som inte faller under kategorin "ointressant") men ändå misslyckas med att låtsas vara intresserad av något ointressant.

Jag skulle som sagt bara säga "jaha" eller "okej" för att sedan byta ämne om jag inte har något att säga om befintligt ämne.
Jag kan ju bara utgå från vad du själv har skrivit? Du skrev "ha det minsta intresse av". Alltså om du inte har ett faktiskt intresse av ämnet så gör du våld på dig själv. Det var så du uttryckte dig. Jag ser inte hur det går ihop med att kunna tala vitt och brett. Hursom, vi kan släppa det spåret. Vi kommer nog inte vidare i den diskussionen ändå.
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

Upp