Jag är inte mitt utseende liksom, det är bara förpackningen och säger inget om innehållet.
Hur tacklar man om andra definierar en enligt utseendet? Jag tänker på det Salameh beskrev:
En gång när jag och några vänner var i Berlin, gick vi förbi ett gäng neo-nazister som stod och skanderade i ett gathörn. De var upptrissade och stämningen var aggressiv. Mina vänner tyckte att det var provocerande och någon tyckte att vi skulle gå fram och be dem sluta.
Jag var så rädd att jag fick ont i magen. För om de såg oss, om de uppmärksammade oss, var jag den enda som inte var blond och blåögd. En i vårt gäng försökte lugna mig, sa att om nazisterna fick bestämma skulle vi alla bli måltavlor, eftersom samtliga var konstnärer och antirasister.
Men han förstod inte. För mig fanns det ingen väg ut. Inget fripass. Nazisterna på hörnan skulle, oavsett om jag ville det eller inte, aldrig se förbi min hud, mitt hår, mina ögon. Att bli reducerad till sin hud är en hudlös känsla. Utsatt, förödmjukande. Det går inte att resonera kring kroppar. De är tunga, tröga, oföränderliga. En organisk klump av hudceller, benstruktur och fettceller.
Våra tankar, skämt, drömmar, ideal och erfarenheter – allt det som vi vill tro gör oss till människor, reduceras till något obetydligt, blir till luft.